Ja, jag lever och mår riktigt bra här i mitt tillfälliga hem. Man upptäcker snabbt de basala problemen med att bo på ny plats i och med en sådan enkel sak som något att förvara frukostmackorna i till jobbet! Jag har en spis, men några kulinariska djupsinnigheter har jag inte lust med för att minimera matinköpen. Bara en sådan sak som kryddor? Disktrasa?

Men tack vare Johan fick jag som synes igång Internetuppkopplingen! Min Johan som jag avpersonifierat något genom att inte längre kalla honom vid det smeknamn som för mig är en liten symbol för gemenskap, intimitet. Lite som det känns konstigt och fel att vara som vanligt med honom känns det konstigt att kalla honom Oo. Konstigt kanske men så känns det.

Mitt beslut att enligt somliga kanske "fly" hemifrån känns allt mer rätt för mig. Må hända att det kanske handlar om att skjuta upp problemen som vi ju måste ta itu med, må hända att jag tränger undan tankar och känslor när jag är här. Det känns bra, jag får andas, får bara vara. Okej, i ärlighetens namn är jag inte mycket här eftersom jag jobbar och har en dryg timmes resväg nu enkel väg, men jag slappnar av! Vi kommunicerar via "WhatsApp" om triviala saker och det känns bra, inga djupa känslomässiga utlägg. Vi behöver hjälp av en tredje part, jag sätter stor tilltro till de samtal han nu försöker få till på egen hand men känner att vi måste få samtala också tillsammans, att jag behöver det för att komma över den barriär jag nu tror är oförmögen att riva ned på egen hand. Sedan får vi se vad som finns där bakom, om jag har något kvar att ge.

Men då har jag i varje fall gett Lilltjejen en chans. Johan fick en ny chans där hösten 2007, Lilltjejen har aldrig fått någon så det är det minsta jag kan ge henne. Det är ju ett simpelt faktum: Hade Lilltjejen inte funnits hade allt varit annorlunda, de råd jag fått av andra haft en helt annan ton. Existensen av barn förändrar allt och man kan inte sätta sig själv i första rummet. Men jag om någon vet hur det är att växa upp i ett hem med bittra föräldrar som hållit ihop "för barnens skull". Kan man sköta det snyggt och faktiskt inte låta det gå ut över barnen - fine, sådana lyckosamma barn(?) finns kanske, men annars är det helt förkastligt. I varje fall när barnen är så gamla att de förstår och ser igenom den falska fasaden.
Men å andra sidan vad vet jag? Jag har ju bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån. Finns det barn som vuxit upp i hem där de varit medvetna om att det endast varit för deras skull, men ändå anser den lycklig och harmonisk?

Det slår mig ännu en gång när jag sitter här, hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Hur vanliga är inte den typen av problem vi nu har egentligen? Äktenskap i allvarliga kriser verkar ju krasst och ärligt sett faktiskt vanligt, där talar ju skilsmässostatistiken sitt tydliga språk. Om det sedan kan analyseras fram att vi ger upp för lätt idag eller annat kan diskuteras, men det jag ville få fram var som sagt min insikt hur lycklig lottad jag ändå är.
Jag har en tillflyktsort, jag har ett arbete att gå till och därmed inkomst. Jag är frisk (faktiskt) och klok (nåja). Jag vet att jag lämnar Lilltjejen i trygga händer där hennes omvårdnad inte kan ifrågasättas för fem öre.
Oavsett de problem jag nu har så kommer jag liksom alla andra att klara mig igenom dom. Ett gupp (välj storlek efter eget tycke) på vägen, en paj kastad i ansiktet, en choklad med äcklig fyllning i Forrest Gumps berömda chokladask. 
Låter det som jag inte bara har locket på utan också grävt ner hela grytan i jorden? Som att jag försöker skämta till något som egentligen känns fruktansvärt svårt? Jag vet faktiskt inte. Nu är jag här, på en plats där jag bara är och då låter jag tankarna och känslorna komma som de är. Det är väl lite det som är meningen?