Jag är så ledsen Lilltjejen, det var ju inte alls så här det skulle bli!

Jag hade tänkt ut detta inlägg sedan länge. Hur jag skulle visa bilder från året som svischat förbi och komma med de vanliga sentimentala modersklyschorna.
Istället är jag bara fylld av en stor sorg och förtvivlan. Sorg över hur det nu är och förtvivlan över de krossade illusionerna.

Jag hälsade på dig hos farmor och farfar där jag bjöds på middag med semla till efterrätt. Du fick förstås ingen men vi tände ett ljus för dig. Ett ljus för det år du fyller.



Jag må ha svårt att finna de förväntade känslorna, jag må nu ha hamnat i en situation där min inlärda självbevarelsedrift gör detta än svårare. Men det faktum att jag nu sitter här och skriver detta till dig, ser dig framför mig och gråter mer än jag någonsin gjort sedan min tillvaro slagits i bitar för andra gången. Det hoppas jag du ändå kan uppfatta som lite positivt.

Jag vet inte hur framtiden kommer att bli, men du ska veta att jag älskar dig, på det sätt jag nu förmår.

Det var ju inte så här din första födelsedag skulle bli Lilltjejen.
Det var ju inte så här det skulle bli!