Visst hette det så? Det där programmet på MTV där musikstjärnorna sprang runt och låtsades att det gigantiska superstajlade och därför sterila huset (med femton lyxbilar på uppfarten) var deras home sweet home?
Familjemedlemmar (skådisar?) dök upp som statister slumpmässigt utplacerade i någon tusendollarsfåtölj och såg lika hemtama ut som hushållsost på Nobelmiddagen.
I vilket fall har jag förhoppningsvis återställt bäddningen till dess ursprungsskick. Jag har alltid beundrat de människor som bäddar med överkast, men som blivande sänghopparförälder börjar jag inse en viss poäng med det.

Den här tog jag igår, jag var helt enkelt tvungen. Någonstans på vinden från den tiden då kodak-ögonblicken fick begränsas till 36- alternativt knappa 24 stycken, stod jag framför denna spegel och knäppte bilder på mig själv. Korta svarta shorts, midjekort linne med halterneck, gympadojjor och sådana där rynksockar. Jag var långt från mina föräldrar, fri och tillfreds. Kände mig vuxen och självständig.
I någon tillbakablick från denna tid lade jag in den singel jag köpte och körde på repeat nere i deras bastu/lusthus. Bara för att jag nu sitter här igen och för att jag fortfarande gillar den:


Får se om jag en dag rotar fram den där bilden framför spegeln. Längden på håret tror jag var ungefär densamma men med en halvrisig permanent som mamma krävde.

Runt hörnet till vänster döljer sig typ köket i form av skåp, diskho, kylskåp och spis längs väggen. Badrummet till höger om mig i hallen. Jag har alltså haft det oförskämt bra och nu liksom då känt mig trygg.

 
Där är bastu/lusthuset där Ice MC:s singel dunkade på medan jag låg på bryggan och solade. Nu har blankisen börjat breda ut sig under veckans minusgrader. Långfärdsskridskor verkar onekligen ganska mysigt men jag är nog för feg för att ge mig ut på havsisarna som många hugade gör. Lite läskigt också med blankis då man ser rätt ner i vattnet.

Johan spelar innebandy medan Lilltjejen är hos farmor och farfar. Kan man tycka att de är för hjälpsamma ibland? Sedan ska de allihop upp till Stenungsund för att bjuda mormor på födelsedagslunch. Jag avböjde till att följa med och tänkte ta det lugnt här, något jag knappt hunnit göra sent som man kommit "hem" varje kväll.

När jag bäddade och plockade ihop lite av mina grejer flög en och samma tanke genom mitt huvud om och om igen: "Saknar jag dom? Saknar jag dom?" Och försöker jag vara helt ärlig mot mig själv så vet jag faktiskt inte. Jag börjar tro att jag kunnat leva vidare mitt liv på egen hand, men så hade det ju ändå inte blivit. Lilltjejen hade alltid varit länken till det som varit, jag hade inte varit på egen hand utan på egen hand med ett barn. Och det var ju inte det jag ville, det var inte så det skulle bli! Så det är inte bara för barnets skull jag måste göra ett försök, det är också för min egen. Jag hade säkert kunnat koppla bort, lägga locket på och gå min väg från dom båda. Det sker hela tiden omkring oss, underhåll som utbetalas och barn som aldrig får träffa sin biologiska förälder. Men jag inser att jag aldrig skulle klara av att koppla bort detta, koppla bort henne. Jag må kanske inte ha saknat henne vansinnigt under denna vecka, men jag vill samtidigt inte förlora mer tid med henne än jag redan anser att jag gjort. Och då talar jag inte bara om denna vecka, utan den tid jag inte hade förmåga att ta till vara sedan hon föddes. Det är väl positiva tankegångar om något? Fru P i Borås skulle hjula om hon läste detta.
Jag kommer säkert att ångra hur jag nu gått miste om hennes andra veckas inskolning, men får se på det hela ur ett större perspektiv. Hur jag behövde denna vecka, hur jag under denna vecka ändå kommit till någon slags insikt.

Johan har förhoppningsvis påbörjat en process för att gå till botten med sitt beteende. Jag måste påbörja en egen process för att få tillbaka respekten och förtroendet vilket vid blotta tanken bara känns fel och onaturligt. Det är som att säga till en person att denne ska bli kär i en annan. Hur lätt är det? Och när denne dessutom saknar respekt för den han/hon uppmanas att bli kär i?
Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att jag måste lära känna Johan igen, börja om från början och kämpa för att inte låta det som varit förbli en mur mellan oss. För det är ju det jag är rädd att det blir, att jag aldrig kommer att sänka garden igen, att jag alltid kommer att dra upp detta, använda detta vid framtida dispyter som ett form av vapen. "Jag satte mig i alla fall inte och onanerade med en annan!" "Jag har inte utgett mig för att vara singel på jakt efter andra!" "Du ljög ju för mig i flera år!" "Du har ingen rätt att tala om svek!"
Så vill jag inte att det ska bli, att jag ska bli, men hur gör jag för att förhindra det? Att inte uttala det vare sig högt eller för mig själv? Det är därför jag inser att jag också måste få samtala. Att Johan måste vara med och förstå att dessa tankar säkerligen kommer att finnas med mig under lång tid framöver. Att jag kommer att vara misstänksam, att jag har rätt att vara misstänksam. För det har jag eller? Vad kan man förvänta sig av mig egentligen i ett läge när man bestämt sig för att försöka igen? Är det att bara dra ett streck över det som varit och aldrig föra det på tal igen - i någon form? Har man börjat om så har man börjat om. Är det så?

Jag vill nog att det ska vara så, men för att jag ska över huvud taget kunna det så måste jag tillsammans med Johan verkligen grotta i det först. Jag måste få vältra mig i det, tjata, ställa samma frågor om och om igen för att få samma svar lika många gånger. Kanske man kan likna det vid en form av avgiftning där sviterna sitter i långt efter att giftet försvunnit ur kroppen. Likt en ren haschmissbrukare kan få hallucinogena flashbacks flera år efteråt kommer jag att falla tillbaka i tvivel och bitterhet. Det är ingenting jag vill men måste få, utan fördömanden och besvikelse. Eller?