Jepps, jag gjorde det. Första dagen. Jag glömde mitt barn på dagis!

Sitter i möte och får frågan om de hinner dra ännu en grej, har jag tid? Sneglar på klockan och nickar nådigt. Väl avslutat och tillbaka på min plats kollar jag mobilen. Johan frågar om jag är på väg att hämta Lilltjejen.
Gaaaah!

Jag jobbar ju inte full tid längre, jag jobbar ju 80 procent och arbetsdagen skulle liksom ha avslutats för över en halvtimme sedan! Tillbaka i Gulingen försöker jag ringa dagis men har inte deras nummer, så bråkar med min jäkla iFån för att telefonera med Johan. iFånen är ju helt värdelös att ringa med! Jag ser mig själv sitta och picka frustrerat på skärmen men kommer till slut fram och ber femtioelva gånger om ursäkt. Lilltjejen har feber men får lugnande svar. Kanske de är vana vid ovana föräldrar.

Hon är vid gott mod, första dagen har gått rätt ok men under kvällen kommer snoret och middagen går trögt. Johan har sprungit fram och tillbaka till henne under natten, hon kan knappt andas av allt snor och på hennes gråt hör man hur hes hon är. Välkommen till dagis, immunförsvarsuppbyggnadsinstitutionen.

Jag själv hade vissa känningar igår men mindre denna morgon. Hoppas jag klarar mig.