Läser det föregående inlägget och känner nästan en viss förvåning och genans. Varför lipade jag? Vad skulle det vara bra för? Vad blev jag så himla ledsen för egentligen? Och varför snorar man så förbannat när man gråter?

Det var Monica och Tomas som kom för att hämta Lilltjejen för att ge mig några timmars arbetsro. Jag trodde inte de skulle komma så pass tidigt så det blev morgonvälling som sen frukost och så iväg. Är man pigg mellan fyra och sex på morgonen så sover man länge därefter!

Men är det inte underligt hur man så kort tid efteråt kan känna som någon annan varit och hälsat på i ens kropp och hjärna? Vadå gråt, jag har väl inte gråtit? Precis så känns det nu. Konstigt det där.