Så har de åkt och det gör ondare än jag trodde det skulle göra. Jag hade ju sett fram emot vår årliga resa till Sälen där jag käkar Pommes pinnes, slappar, löser femtioelva korsord och åker på däng i Plump. Nu får Johan allt detta medan jag sitter ensam kvar här hemma. Ändå hade jag inte velat följa med, kunde inte följa med under de förutsättningar det nu blev. Det hade inte fungerat att försöka upprätthålla en form av Status Quo med alla närvarande tassande på tå i försök att låtsas som ingenting.
Jag ska istället ta hand om mig själv, göra det jag känner för stunden och bara vara. Jag ska försöka undvika att tänka för mycket, vill inte älta eller grotta ner mig i för djupa spiraler.
Är lite irriterad på både mig själv och honom när jag igår bröt tystnaden. Att jag är den som ständigt tar initiativen för dessa samtal och alltid gjort stör mig, men hans oberörda och snarare positiva yttre krävde förklaring. Jag var tvungen att veta vad han väntade på, vad som rörde sig i hans huvud.
Så får jag veta att han är arg på sig själv, arg för det han förstört och inte vet hur han ska reparera. Kanske jag hade föredragit den där nedbrutne, synligt ångerfulle mannen ändå när hans självförebråelser nu ger mig en form av tillfredsställelse? En lidande men städande och matlagande man kanske? Eller nej, suck vad ansträngande.

Första dagarna där gjorde det ont, så ont att det också kändes fysiskt. Nu har det gett vika för denna tomhet som gränsar till likgiltighet. Förra gången höll smärtan i sig, och en av de jobbigaste aspekterna var saknaden, hur jag saknade hans närhet, det jag tyckte vi hunnit bygga upp. Så är det inte denna gången. Jo, jag saknar det vi hade på ett sätt men det gör inte alls lika ont. Vad hade vi egentligen? Ett hundraprocentigt engagemang från min sida men inte från hans.
Kanske är det jag som stängt av, inte låter mig känna efter men jag vet faktiskt inte. Man orkar inte vara arg hur länge som helst. Man orkar inte vara förtvivlad. Man orkar inte att inte känna.
Så jag gläntar på locket men inget slipper ut, det är ingen tillbakahållan då det inte längre finns något att hålla tillbaka. Kan all den där vreden, förtvivlan och ångesten verkligen falna bort och dö så fort?
Det gör mig nästan orolig, skulle jag kunna förlåta och gå vidare nu bara för att jag inte förmår och orkar hålla vreden vid liv? Är jag så svag? Har jag så liten självrespekt? Eller är det ett tecken på att jag inte bryr mig över huvudtaget? Att jag inte bryr mig om hans påstådda självinsikt och nya jag, att han skulle kunna fortsätta svika med den skillnaden att jag inte längre bryr mig? Att jag inte bryr mig om mig själv?

Eller betyder frånvaron av vrede och smärta helt enkelt att jag inte har några känslor kvar? Locket är avtaget, jag försöker öppna mig själv och faktiskt känna efter och finner ingenting där? Jag älskar honom inte längre, har ingenting kvar att ge? Jag är tom, känner ingenting och bryr mig inte för att det inte finns något kvar som kan känna, som kan sakna och göra ont?
Av de filmsekvenser som tidigare spelades upp i mitt huvud återstår nu bara Jennifers: "I dont know if I have anything left to give." Och vad händer då? Plötsligt blir det mig allting hänger på, mitt fel om jag drar mig ur! Jag förvandlas till den som gav upp, som lämnade äktenskapet och inte kämpade, som gör att Lilltjejen får växa upp i ett splittrat hem. Det är så orättvist!

De där första dagarna efter jag kom på honom var jag så sprängfylld av känslor att jag inte visste var eller hur jag skulle kanalisera dom. Jag visste inte om jag skulle skriva, hur jag skulle skriva förrän Skrivpuff kom med det ord jag behövde. Kanske var det först då som jag också var redo att faktiskt kanalisera på sätt sätt. Fram tills dess handlade det bara om att göra sig hård, köra sin vanliga strategi med locket på och intala sig att man är osårbar. För att göra detta har jag alltid haft musiken till min hjälp. Musik och träning. Med hjälp av dessa förvandlar jag mig till en kall robot, en outtröttlig maskin som står över alla andra människor och deras känslomässiga svagheter. Disney Pixars Blixten McQueen mantrar "Speed, I am speed." Jag mantrar att jag är gjord av sten både fysiskt och psykiskt, hur ingenting berör mig. Låtarnas texter spelar mindre roll, det är känslan de förmedlar till mig. Dessa dagar har bland annat Eric Saades "Popular" och Britney Spears "Stronger" gett mig den rätta känslan. Nu är det "Charlotte Perrellis "Hero" som går om och om igen under detta inlägg.
Jag deltog i en combatklass i tisdags efter jobbet, en dag när jag var mitt uppe i detta och på något sätt betraktade mig själv som en tredje person, så också på träningen. Jag stod där längst fram och såg mig själv i speglarna utan att egentligen se. Att jag som deltagare vanligtvis brukar ha svårt att orka hänga med existerade inte. Jag var en maskin där bränslet var min vrede, förtvivlan och besvikelse. Jag blev inte ens trött. Med döda ögon betraktade jag den svettiga spegelbilden och kände bara tillfredsställese i hur väl jag lyckats stänga av och låta bli att känna. Jag var en Nemesis utan annat mål eller mening än att få utlopp för den sprängande tomheten inombords.

Musiken och träningen ger mig fortfarande det jag behöver men jag har tappat bränslet. Plötsligt har jag ingenting kvar och jag vet inte riktigt vad som är värst.