Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig eller ens velat se. En sammanbruten make, synligt olycklig och i vånda över vad han gjort, eller den som nu uppvisar en energi och initiativförmåga med uppenbar tillfredsställelse. Han säger att denna händelse förändrat hans liv, att han på sätt och vis är glad att jag kom på honom och konstaterar att han nog aldrig hade berättat det själv. Att han nu insett vad han vill och att hans högsta prioriteringar ska vara hans hem och familj. Att han är beredd att göra vad som helst för att få det att fungera igen.

Han nynnar för sig själv medan han tvättar, lagar mat, diskar, matar Lilltjejen och torkar köksskåp. Senast bänkytorna var så rena var när vi flyttade in och någon laptop förutom min egen har jag inte sett skymten av. Vad nu det skulle spela för roll när han har sin iPhone, men jag kan inte låta bli att få en uppfattning om att det är någon form av utmattningsmetod han försöker sig på. Han tassar runt mig, fixar mat och lägger en extra filt över mig där i soffan, tänder brasa och frågar om han får hjälpa mig med korsordet.
Men han ger mig inga svar på de frågor jag av någon anledning inte kan släppa: Hur? Och varför? Hur kunde han göra så här mot mig? Och varför, när han visste vad han riskerade? Behov av bekräftelse må väl vara en av de mest basala orsaker till svek, men det räcker inte för mig. Alla har vi bekräftelsebehov, men de flesta (eller inte om man ska se krasst och cyniskt på hur det ser ut i samhället), vet var och när man ska dra gränsen. Om det varit en tillfällig grej, fine, men under hela vår tid tillsammans? Jag har aldrig haft hans förtroende eller respekt, fick aldrig en chans, och då det pågått hela tiden har jag uppenbarligen aldrig haft det han behövde. Jag har varit mig själv hela tiden och det har inte varit tillräckligt. Varför i hela friden skulle han plötsligt vara tillfreds med det efter alla års kontakter och sexchatt med andra?
Förra gången hade han en annan tjej i den säng jag natten efter låg i, satt intill henne när jag ringde. Denna gången chattade han med tjejer före vårt bröllop, efter vårt bröllop, innan Lilltjejen föddes och kort därefter. Dagar, mornar, kvällar och nätter under de år vi nu levt ihop som jag faktiskt trott varit bra, till och med bättre än jag vågat tro, utan fasader, föreställningar och osämja. Hur vi läst och hört om andras problem, skakat på huvudet åt andras svek och konstaterat hur bra vi själva hade det. Vad tänkte han då? Hade han vett att skämmas? Känna ett uns dåligt samvete och kanske överväga att faktiskt berätta?

Han säger att han är förändrad, att han faktiskt mår rätt bra på bekostnad av vårt förhållande. Jag undrar om han tycker det var värt det. Han säger att han vill göra vad som helst för att få tillbaka mitt förtroende igen, men jag vet inte om jag ens vill. Det hade varit betydligt enklare om vi inte haft Lilltjejen och det får mig att förakta honom än mer, hur han lurade mig.
Ettårskalas igår och jag märker hur Lilltjejen sträcker armarna oftare efter sin farmor än till mig. Det är inte så konstigt då hon tillbringat mer tid med henne än med mig sedan jag började jobba heltid igen. Det kanske svider lite i den moderliga stoltheten, men mest märker jag att det inte bekommer mig, att jag faktiskt tycker det är ganska skönt. Och så skäms jag med ett växande förakt för mig själv och den man som orsakat det.

Det där stora sprängande trycket är borta, kvar är bara ett ingenting. Med träningsvärk. Jag har träningsvärk efter boxpasset, och den combatklass jag tänkte delta i igår slutade med att jag stod framför en full storsal i Kållered och teamade med Ylva och Amanda!
Jag har fortfarande ingenting att säga, svarar bara på tilltal och han måste tro att jag är arg, kanske att jag surar. Och det skulle inte förvåna mig om han tror att ett rent hus och lagad mat ska vinna tillbaka mitt förtroende. Ett rent hus och lagad mat i ett år kanske skulle få mig att överväga det.
Nej jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända. Imorgon åker de till Sälen, den tradition jag fick vara med att påbörja där år 2007 och nu för första gången bryter. Jag tar ut min semester ändå och ser fram emot att vara ensam hemma. Veckan efter är det inskolning för Lilltjejen som jag tar som planerat. Då får han hitta sig någon annanstans att bo. Veckan därpå bor jag någon annanstans, tills vidare.
Man kan tycka att han borde vara den som flyttar ut, men jag tror inte jag fixar att vara hemma med Lilltjejen ensam, känns nog jobbigt med inskolningsveckan. Bitterheten, det är den som nu ligger nära till hands och inte hämnden.