Måndag
Nu finner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig jämtemot honom. Jag antar att man skulle kunna se det som att vi gör ett trevande försök att fortsätta. Ett ganska ensidigt försök där jag ärligt talat inte bjuder till särskilt mycket. Det känns konstigt och inte längre naturligt att konversera som vanligt, det känns fel att han ska röra vid mig och fel att göra någon form av aktivitet tillsammans om det så handlar om matinköp eller lek med Lilltjejen. Jag känner ju ingen gemenskap längre, som att vi har något tillsammans. Kanske är det mina skyddsmurar som verkar, eller när man tänker efter är de ju det såklart och lär nog förbli ett tag till.
"Det är lättare att säga tulipanaros än att göra en."
Jag hade nog haft garden uppe tills jag hade sett någon form av bevis på att han VERKLIGEN menar det han säger. Om han tar extern hjälp så tror jag att både du och ni (tillsammans) kan behöva det också, för att få ordning på det.
Det går tyvärr snabbt att bryta ner ett förtroende, men det är svårt att bygga upp det.
KRAM!
Jag har sagt det tidigare en gång... men säger det igen, då du nu ändå gläntar på att det kanske finns en möjlighet: Familjeterapi!! Eller parterapi eller vad man nu kallar det... det känns nästan som en förutsättning då du inte förstår och han inte kan uttrycka sig, för han vet inte själv helt ut och då kan en tredje professionell person utifrån hjälpa till. Han kan ju absolut gå själv också, få prata av sig med nån utan att du lyssnar. Det kanske kan bli lätt att han känner sig trängd och att det bara är han som ska vändas ut och in på och att han behöver nån att prata med i enrum. Men framförallt behöver ju ni verktyg för att kunna prata ihop er och förstå varann och nåt att bygga på- den där gemenskapen kanske, som du nu då saknar...
Jag har inte själv varit i denna situation, men jag har en väldigt nära gammal vän, som jag fick hjälpa rätt mycket och hade en tät kontakt med när hon satt i en sits, visserligen inte helt som din, men nåt åt det hållet och familjeterapi, som dom fick via kommunen tack vare att dom hade barn, gjorde saker och ting lättare och bättre än nånsin. Dom fortsatte privat efteråt, för dom tyckte det var så bra. Efter 10 års relation, insåg dom att dom aldrig hade kunnat kommunicera bra med varann, att det funnit missförstånd och andra saker som dom inte förstått. Så efter den sejouren, har jag alltid känt att jag är positiv till familjeterapi den dagen jag eventuellt skulle behöva det.
Sen är det ju inget mirakelpiller i sig- det är ju inte så att man går dit och så fixar sig hela relationen, men måste ju vilja kämpa och vilja lösa saker och det ska ju också vara så att man kan kompromissa och förlåta och känna att man kan stå för allt efteråt. Det kan ju kanske t om vara så att man efter en sån period bestämmer tvärtom, att man faktiskt inte vill leva ihop- men då har man ju kommit fram till det och kanske en massa andra
saker på vägen :-)
Oj vad långt det blev nu... man vill bara förmedla och hjälpa och det kan man ju inte... men man kan ju tipsa om sånt man själv tror på, så får du plocka russinen ur kakan av alla dom råd och tips du får av folk ;-)
Kämpa på och känslorna går upp och ner... ilska ena dagen, sorg andra, nedstämdhet en tredje och kanske hoppfullhet därpå :-)
Anna i gbg....
Tycker det är fina russin du kommer med, tack! :o)
Ja, som du säger behöver han prata ensam med någon först. Men jag hade gärna velat vara en fluga på väggen för jag vill ju förstå! Fast det lär jag väl om jag senare får delta.
Känns som jag också då ger Ronja en riktig chans, oavsett hur det går.
Ja jag hade definitivt misslyckats med att göra en sådan där ros för jag vet inte ens vad det är! Men gissar på ett rent begrepp! Xo)
Tulipanaros är ett begrepp för något som är lätt att säga, men svårt att göra (har aldrig hört någon som har lyckats korsa en tulpan och en ros).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tulipanaros
