Mer än 50 procent av arbetsgivarna enligt artikeln i dn.se trodde det skulle inverka positivt med hund på arbetsplatsen. Klart det skulle! Och fick man ta med sig sin vovve skulle jag nog överväga än mer att skaffa sådan! Men det är ju svårt att kombinera med allergikerna förstås :o/
Så om ens yrke inte handlar om djur eller involverar djur på annat sätt, så lär det knappast bli en verklighet. Synd!
Skulle verkligen kunna tänka mig att ha hund, men man kommer ju inte ifrån det faktum att de kräver väldigt mycket tid, samt binder upp en rent praktiskt. Dessutom måste de ju ut och rastas oavsett väder, och det är ju inte de regniga, slaskiga och iskalla dagarna som hundsuget är som störst precis! ;o)

Jag inser att jag gillar kvartalsskiften! Vet dock inte om inköparna håller med, men jag får i varje fall massor av ärenden och känner mig vansinnigt nyttig och behövd! Att användarna dessutom blir översvallande tacksamma när man löser deras problem och reder ut systemmässiga härvor är en ren bonus.
Annat lär det bli om några veckor när alla försvinner på semester...

Vänder mig och och sneglar ut genom fönstren. Det klarnade visst upp och blev en ganska fin dag idag!

På vägen till jobbet igår, strax efter en kurva låg en kisse i mötande körfält. Påkörd och stendöd, vilket verkade ha skett ganska nyligen då ingen annan råkat köra över den igen. Jag blir så ledsen när jag ser påkörda katter (hundar ser man ju aldrig), då det med största sannolikhet finns en ägare någonstans som nu förlorat ett älskat husdjur. Med rusningstrafiken och kurvan bakom mig kunde jag inte stanna, men det gjorde dubbelt ont att lämna kissen där mitt i vägbanan, utsatt för risken att köras över ytterligare.
På vägen hem såg jag dock inget spår av den så kanske någon vänlig själ stannade, drog undan den eller kanske till och med kollade halsbandet och kontaktade ägaren? Då slipper denne undra i varje fall. Fy, obönhörligt kommer tanken på den dagen Maja och Fia inte finns längre. Det sker oftare nu för tiden, antagligen för att de börjar bli så gamla nu. Men jag är glad att de inte är ute länge eller går särskilt långt. Hade vi haft en skarpt trafikerad väg i närheten hade jag varit tveksam om jag ens vågat släppa ut dom! En försmak inför riktiga barn eller?? Fast Maja och Fia är ju som mina barn, Maja omkring 16 år och Fia med sina dryga tolv! Pigga för sin ålder dock, men lite tunnare i kroppen. Glömmer aldrig när jag stod och hånglade med Thomas i trappuppgången utanför min lägenhetsdörr. Vi gick inte in eftersom Jenny som precis flyttat ner till Umeå bodde hos mig i väntan på eget boende, och därför sov där inne. Maja hörde oss förstås och stod och jalmade på andra sidan. Till slut öppnade Jenny dörren och sträckte sömndrucket ut en förorättad Maja som undrade vem jag ockuperade min tid med. Kan tillägga att det nog tog en månad innan hon accepterade honom! :o)

...jag är ju ganska öppen i min blogg, men begränsar mig ändå till att inte beröra vissa ämnen för mycket. Det egna arbetet till exempel och arbetsgivare. Positiva saker ser jag ingen större fara med att skriva, men de negativa är smartast att hålla för sig själv.
Nu är det dock en positiv sak som jag inte anser att någon nuvarande eller eventuellt framtida uppdragsgivare skulle kunna ta anstöt av, och eftersom jag tycker det är så bra kan jag inte låta bli att dela med mig av det.

Volvo Cars VD, högsta hönset och bossen med stort B Stephen Odell har jag aldrig hört ett enda ont ord om, snarare tvärtom. Och jag kan inte påstå att det är rövslickeri på hög nivå, då kommentarer vare sig de är positiva eller negativa, nere på min gräsrotsnivå sällan eller snarare aldrig skulle nå hela vägen upp till herr Odell. Okej, nu råkar jag rent bokstavligt sitta bara en våning under honom, men jag tror ni fattar vad jag menar.
Under värsta krisen när demonstranter tågade och anställda rök till höger och vänster hörde jag ändå ingenting ont om honom. Han har flera tusen anställda under sig, måste ha tusen saker att göra, tänka på, ta hänsyn till och sådant som en VD för ett företag av denna storleken antagligen har.
Två gånger har jag mött honom i korridorerna på väg till restaurangen, och båda gångerna har han mött min blick och hälsat. Det är respekt! Det är så snyggt och så chefmannamässigt att se alla sina anställda oavsett vilka de är! Enligt Christoffer gör han alltid det mot alla och envar, och det är ju så enkelt och så vansinnigt trevligt att man nästan har lust att krama honom tillbaka! :o) Har jag för låga tankar om höga toppchefer som blir så till mig över ett leende och en hälsning? Är det bara jag som snarare förväntat mig total nonchalans och förbiseende vid något så trivialt som ett möte i en korridor?

(Ganska söt också!)


Det känns liksom lite mera ok att han får en bonus på femtioelva miljarder än om han stuckit näsan i vädret och struttat genom korridorerna med nedlåtande blickar på sina underhuggare. Jepps, så lättstyrd är jag! Xo)

Ännu en strålande varm dag vilkens största del tillbringades i ett iskallt kontorslandskap. På vägen hem vid Gunnilse drogs smilbanden upp i ett ofrivilligt leende när jag såg traktorägg produceras för fullt! Är det bara jag som fashineras av tekniken och hur det går till när de stora "ostarna"/"äggen" blir till? Det är ju hur fräckt som helst! Och så mysig och somrig syn att man bara blir alldeles varm i hjärtat! :o)
Hungrig som en varg delade vi på en burksoppa innan vi hyrde en släpvagn och åkte upp till Landet. Jag tryckte också i mig några ostmackor, men lagom på plats i Jörlanda var jag hungrig igen så midsommarmatsrester smakade alldeles utmärkt!
Därefter lastades motorcykeln på släpet och en rejäl vedhög följde därpå. I den otroligt varma sommarkvällen lastade vi så av och staplade upp veden i förrådet lagom till regndropparna började falla.
Sedan var det bara dusch och sängen som gällde. Zzzz!
Kisseriet har fortfarande inte gett med sig, så två nattvändor ackompanjerat av regnet blev det innan Oo studsade upp vid halv sex. Själv låg jag och gonade mig i sängvärmen för att masa mig upp en timme senare.

Det har efterlysts bilder på bebbe, eller snarare de ultraljudsbilderna vi fick i måndags. Jag hade faktiskt inte tänkt lägga in dom här då jag inte kunde se något större värde i det. Hallå, alla ultraljudsbilder ser ju likadana ut! Xo) Men då flera frågat så får jag väl göra det då! Orkade dock inte scanna igår, så får se om det blir senare.
Denna bild är dock mycket intressantare än en ultraljudsbild, eller hur? Där innanför brummar nämligen vår nya kompressor!
Igår kom ju en elkille och bytte ut den andra då det tydligen var där felet låg till att huvudbrytaren löste ur så ologiskt. Så nu är en ny på plats för det facila priset av niotusentvåhundra! Ouch! Vem påstod att det var billigt att bo i hus? Halleluja för skatteåterbäringen!
Lägg sedan till över 16000 för bara virket till altanen, tjohej!

Portugallägenhets process skrider sakta men säkert vidare. Fick den irländske advokatens räkning på dryga 1400 pund. Som tur var har vi kvar så pass av de ärvda pengarna att de nästan täcker alltihopa, men vi får likväl punga ut med lite ur egen ficka. Man kan tycka mycket om att våra egna arvslotter ska användas för att slutföra testamenet, men det har jag som sagt inte orkat försöka tvista om. Frågan man kan ställa sig dock är om vi inte haft den kontanta arvslotten från Rose-Marie som nu täcker största delen av ägarbytet, hade vi fått betala hela rasket själva då ur egen ficka? Vi snackar tusentals euro då! Menmen, snart ska detta förhoppningsvis vara klart och då står jag som ägare till en vecka och systeryster till den andra. Vi beslöt att dela veckorna för smidigheten om den ena till exempel skulle vilja sälja och den andra hyra ut. Så...någon som känner för en vecka på Algarvekusten för dryga 900 euro? Jag vet, tycker det är skitdyrt för en vecka, och är ju inte ett hotell utan självhushåll. Men är det lyxgolfresort så är det. Man får ju hoppas att det blir uthyrt i varje fall då det täcker den veckovisa årsavgiften på dryga 500 euro. Det hade ju varit trevligt om ägaren, dvs jag hade kunnat få hela mellanskillnaden, men nej, där tar klubben 15% och så vinstskatt på det. Kvar blir dryga 100 euro vilket ju är ett trevligt litet tillskott. Men blir lägenheten inte urhyrd så står man där med årsavgiften helt ur egen ficka!
Så som marknaden ser ut idag vete tusen om man får några pengar för den om man säljer, om man ens lyckas få den såld. Och jag vågar inte ens tänka på processerna som krävs vid en försäljning! Måste mäklare anlitas? Advokat för att se till att lagparagraferna sköts då vi bor/tillhöra annan nationalitet? Suck!

Började förmiddagen som vanligt med hunger utöver den vanliga. Två ostmackor och ett halvt russinpaket brukar stilla det värsta tills hungern är tillbaka lagom till lunch. Men till lunchen var all aptit som bortblåst. Tvingade i mig spagettin och ryste åt all köttfärssås som det bara var allt för mycket utav. Det är ju ingen favoriträtt precis, och även om den funkade igår så hade jag hellre tagit Christoffers lunchlåda med rullader och färskpotatis idag. Brr, känner mig nästan illamående, men det lär gå över och till "mellis" idag har jag med mig jordgubbar! Yep, istället för tråkiga ostmackor för andra gången har jag hubelibubbar och typ en deciliter grädde som väntar i kylen. Mumma! :o)

Till combatpasset igår blev det hela sex deltagare! Kulkul, och ganska lagomt antal för vår lilla sal! Xo)
Var lite segt att åka hemifrån, men väl på plats så kom energin och glädjen som vanligt. Strulade lite på låt nummer fyra (himla svårt med timingen i capoeiran!), men tids nog faller den förhoppningsvis på plats. Knepigt bara när det inte är några skiftningar i musiken som ledsadgar en när det är dags att byta kombination. Där handlar det om ren räkning i huvudet, vilket inte är det lättaste samtidigt som man försöker instruera! Men så tror jag banne mig att jag är mera virrig nuförtiden också. Jag menar, jag sade till Sandra i receptionen att jag nog skulle kunna fortsätta köra där fram till och med vecka 40, för då hade nog magen blivit lite väl tung. Ööh, vecka 40 är jag i vecka 28, så då är nog magen liiite tung för combat ja? Det var ju vecka 30 jag menade!

Nästa vecka är det semester igen! Två veckor där ingenting speciell är planerat vilket känns så skönt! Altanen ska förhoppningsvis färdigställas förstås. Men på fredag blåser vi upp till Gävle för en riktig geocachinghelg! Två nätter på Scandic och cachejakt för hela slanten för att sedan besöka systeryster till måndag. Sedan har jag ju combat igen på måndagskvällen. Men det finns en hel del cacher att ta där uppe i Gävle, så jag hoppas jag är i prima form och kan hänga med i Oos tempo. När han hamnar i "cachingläge" glömmer han allt vad heter hunger och trötthet!

(Finns några stycken som väntar på oss!)

Nina och Anders bluddrade något om en 5/5:a vi ska försöka ta tillsammans i Stockholm. Har kikat lite på den och undrar om den verkligen är möjlig! En 5:a i Terrainratingen innebär speciell utrustning som tex klätter- eller dykutrustning, kanske båt och andra specialgrejer. Det räcker inte med en pannlampa och gummistövlar liksom. Och tidigare som loggat den tyder på att viss klätterutrustning kan behövas! Men först ska den ju lösas också, dvs koordinaterna ska fås fram av den knapphändiga och kryptiska informationen på sidan! En 5:a där också innebär inget litet snällt soduko eller gåta för barn, och jag kan ju säga att jag gick bet med en gång. Men så ägnade jag inte mycket tid åt den heller eftersom jag suger på att lösa sådana, tycker inte ens det är roligt att försöka. Till skilland från Oo som är synnerligen förtjust i att klura och försöka luska fram lösningarna. Är det i bilden? I sången? En kombination på något sätt? Orka!

Ikväll blir det att hyra en släp och hämta Oos mc samt ett lass med ved från Landet. Shit vad praktiskt det är att ha dragkrok!


(Bra att ha!)

Måste bara säga att magen ser större ut på bilden än den egentligen är. Hoppas jag! Ökat matintag eller inte så kan jag nog bara konstatera att jag börjat nå det stadium där omgivningen kan börja undra om man börjat bli lite småfet eller har någon annan orsak till det ökade midjemåttet. KUB-testet är nu avklarat i alla fall och hon placerade mig i lågriskfacket! Blodvärdena var bra och uppmätta värden på nackspalt likaså. Fyra lemmar, hjärnhalvor, nästipp, hjärta magsäck, urinblåsa och massa annat kollades också och fanns tydligen på plats. Beräknat förlossningsdatum utifrån dessa värden: 3:e januari! Urgh! Vet inte riktigt om jag gillar den marginalen! Xo)
Men som sagt, summa summarum fick jag riskoddsen 1:1997 för Trisomi-21, dvs Down syndrom. För Trisomi-18 (Edwards syndrom) fick jag 1:17915 och Trisomi-13 (Pataus syndrom) 1:204915.
Om man nu bara tar Downs så är tydligen risken för min åldersgrupp 1:501, så jag med mina 1:1997 var ju rätt bra. Därmed remitteras jag inte för något fostervattensprov, utan får nöja mig med dessa siffror. Känns inte riktigt lika tryggt som ett faktiskt genetiskt test, men jag får försöka koppla bort det orosmomentet och "fokusera" på alla andra! :oP
Knoddas var dock lite bråkig och ville inte vända rätt sida till för mätningarna som krävdes. Vi fick vänta en stund. En stund till. Jag fick gå och tömma blåsan (man ska ju helst ha välfylld för bättre bild). Vänta ännu mera innan den till slut lade sig rätt och en profil kunde ses. Fashinerande hur barnmorskan kunde peka ut alla detaljer, samt hur varelsen där inne rörde sig! Det var ju inga sävliga enstaka rörelser precis! Eftersom hon fick prova så många gånger fick vi många tillfällen att se ur olika lägen. Ryggradens två parallella linjer, knäskålar, armbågar, ögon, fingrar, och mun. Naturvetaren i mig tyckte det var omåttligt intressant hur ett ultraljud kunde få fram sådana detaljer, medan den blivande modern (öh) i mig tyckte det såg ut som en liten sprattlande alien där inne.

En dryg timme senare var vi förbi väntrummet med alla stora magar och ute i solskenet igen. Skjutsate Oo tillbaka till jobbet och drog själv vidare mot Frölunde torg. Lunchsuget förde mig dock förbi och till "Kockar & kastruller" där en fiskgratäng intogs. Sen kände jag bara inte för att trampa omkring i affärer, fy vad tråkigt! Så jag åkte hem via Ica Gunnlise istället. Städat lite, ska städa mera och sedan se om det blir något combatpass i Sisjön ikväll. Ok, loggar in och ser att det faktiskt är två bokade nu, så då blir det till att köra! Måtte jag inte glömma bort det nu bara när jag de facto är hemma och inte på jobbet!

Det bidde bara en liten sketen jordgubbe under gårdagskvällen. Det var allt jag ides göra, men har man några stycken så är de ganska söta att ha i en skål. Sedan var det nog tur att det inte blev marängswissen som vi tänkt när Andreas och Noel var här! I brist på grädde fann jag endast glass, maränger och chokladsås som helt ok att frossa i, så öste upp en hög glass, hällde på ett gäng maränger, öppnade den nyinköpta klassiska "Ohoj"-tuben och ringlade över riktigt ordentligt. Chokladsås, mums!
Slog mig ned i soffan och tog en första sked. "Hm...det är något som inte riktigt stämmer!" Chokladsås? Nej laktritssås! Uäh, snacka om besvikelse! Men desperat som jag var slevade jag ändå i mig det mesta.
Sedan blev det slötittande på fotbollen och på Zelda som Oo till slut lyckades avsluta.
Semesterdag idag på grund av KUB-testet som väntar kvart i tio. Då får vi punga ut med 1800 spänn i utbyte mot en analys som säger oss huruvida stor risken för ett skadat foster är. Omkring 40 minuter tar själva ultraljudet där de mäter och har sig, och sannolikheten är stor att vi kanske får reda på könet, vilket vi beslutat att vi vill veta. I vilket fall så sade hon förra gången att vi får med oss en sådan där klassisk ultraljudsbild. Jag har aldrig riktigt förstått de blivande föräldrarnas obeskrivliga fashination och vilja att vifta med den vitt och brett, men nu tror jag att jag fattat grejen. Men behöver den där bilden på kylskåpet för att ständigt påminna sig om att det faktiskt är på riktigt! Eller? :o) Så det kan finnas en risk att vår egen bild hamnar där uppe också!
Om nu KUB-resultatet skulle visa på hög risk så kan vi remitteras till Östra för fostervattensprov. Systeryster tyckte vi skulle försöka få moderkaksprov istället, då det går fortare, så om det skulle bli aktuellt får jag fråga om man kan ha en sådan valmöjlighet. I de där 1800 kanske det är endast fostervattens som gäller? Nåja, jag är nog nästan så nojjig att jag även om KUB-resultatet är bra, skulle vilja ha den genetiska analysen för att känna mig ännu lugnare. Undrar om det är möjligt?

I övrigt idag funderade jag på att shoppa lite nya underkläder. Mina tioåriga trosor från Ullared (Snobbentrycket existerar inte längre) har nog gjort sitt snart, och gör varken mig (eller Oo) särskilt glad. Framför allt inte mig när nu häcken också börjat expandera! Det är bara att resignera och konstatera det oundvikliga. Så mycket som jag nu äter också får jag bara finna mig i att uppdatera trosparken. Byxorna har jag ju redan gått upp i storlek, men trosornas stretchförmåga har ju sina begränsningar. Suck.
 

Precis avslutat en synnerligen god grillmiddag! Den behövdes efter en varm och aktiv dag med röj i trädgård och caching i den gassande solen. Oo började gjuta lite inför utbyggnaden av altanen medan jag tog tag i vedförrådet.
 
Vi ska fylla på det med färskare ved, men då vi osmart nog staplat den äldre och därmed torrare veden längs med hela den inre väggen, skulle den byggas in av den nyare och fuktigare om jag inte stuvade om.
Men först fick man ju se till att arbeta sig igenom djungeln för att ens komma fram till förrådet... De där ogräs-vad-det-nu-är växer nåt helt otroligt, och de blir ju inte små heller! Med ett smärre avbrott för lite inhandling på Bauhaus samt caching kring Gårdsten fick jag till slut till det ganska ok ändå.


(Före)




(Efter!)


Notera den buktande mittbrädan!










Liksom igår blev det en riktigt solig och varm dag, så känns gott att ha varit ute mycket och samtidigt fått gjort lite nytta. Nu är det Mexico - Argentina i fotbolls VM. Tror det är åttondelsfinal och Oo kör kombinerat nöje och spelar Zelda på sitt DS. Själv ska jag göra honom sällskap i soffan och se om jag kanske hittar något roligt att virka. Eller så gör jag mig en marängswiss (sorry Andreas!), om jag orkar vill säga. Är grymt mätt, men å andra sidan brukar det ju alltid finnas plats för efterrätt! :o)

Det blev en sväng över Hisingen för att komma norrut. När vi åkte över Angeredsbron skådade vi en fullproppad E6:a som rörde sig med snigelfart. Okej att det brukade vara hysteriskt med alla som ska ut till öarna (Tjörn och Orust), men detta var ju löjligt! Vi beslöt att ta en innerväg istället, och hörde sedan att en större olycka blockerat motorvägen ända uppe i Kode. Så det blev lite nya vägar för mig samt en cache innan vi nådde bilkön strax innan vår infart i Jörlanda.
Andreas och Elin anslöt senare, och allt eftersom droppade fler släkt och vänner till Oos föräldrar in.

Dagen började med fint väder, men framåt kvällen mulnade det på och blåste ganska kyligt. Det blev god mat, mycket mat, jordgubbar förstås, promenad till vattnet och så "Brainstorm" tills klockan passerat midnatt.
Morgonen efter vaknade vi till strålande sol och värme, till och med före småbarnsföräldrarna (hur gör man för att få en unge som sover tills klockan passerat åtta?), och beslöt att promenera ned till vattnet och fiska lite! Härligt att stå där ute på i morgonsolen, även om det inte riktigt var lika varmt där ute i det öppna landskapet.


Det blev inte mycket mer på krokarna än av det vegetabiliska slaget, och väl tillbaka blev det frukost med de andra uppstigna. Därefter blev det en sväng med båten så jag och Oo passade på att klättra upp på Ramsö och logga en cache! :o)
Det var första gången Noel åkte båt och undrade lite om han kanske skulle finna det lite otäckt. Nehejminsann! Han "styrde" båten för glatta livet, och kunde inte bry sig mindre om den lite oroliga sjön och höga farten! :o) Åh vad härligt med snabb båt på öppet vatten!


Därefter blev det slötid i solen, grillmiddag och mera slötid i solen! Oo grävde fram sin gamla motorcykel som vi ska ta hem. Den kan passa bra till att ha ner till badsjön till exempel. Gammal och nedrostad är den, men fungerar finfint! Jag fick prova på och lyckades efter många trevande försök att köra den hyggligt runt tomten på ettans växel. Phu vad slut i armarna jag var efteråt!
Pysslade lite med pappas gamla draglådor som var bland de få ting jag tog tillvara därifrån, samt lade mig i en  hängmatta för första gången sedan jag var barn.
När jag satt där i solen och skrubbade färskpotatis fick jag en riktig sommarkänsla! Oos föräldrar har en underbar plats där i Jörlanda, och under tiden vi var där  nu så fanns ingen tillstymmelse till bromsar, knott eller mygg! Så ska det vara!
Brunbrända och trötta är vi så hemma igen. Oo ligger och kollar på VM-fotboll och jag ska kliva in i duschen och skölja bort saltstänken. Det har varit en riktigt härlig midsommar!

När man ska fixa något inför en större festlighet så är det nästintill oundvikligt att det blir någon form av sista-minutenhandling. Oo fick uppdraget att åka till Ica Gunnilse för tillika grejer medan jag färdigställde tårta och paj. När han kom hem hade han med sig en liten midsommarblomma till sin lilla fru! :o)
Nu har han precis slutfört en sväng med mossrivaren samt klipp gräset. Underbart att ha det gjort!
Tårtan står i kylen, pajen redo att kläs in i folie, sällskapsspelen står i hallen och kattlådan är tömd. Vi börjar vara redo att packa det sista, hoppa i duschen och dra!

Löjromssåsen blev inte så dum faktiskt, men om den passar till pajen återstår att se. Créme fraiche, pressad lime, finriven gurka, lite peppar och så löjrommen. Får se hur det blir, om om det räcker!
Räkorna som Oo köpte igår kom faktiskt med hem, så när jag färdigställt och röjt undan efter tårtbottnebak var jag glupande hungrig igen.
Då passade det bra(?) med ett halvkilo räkor, så vi dukade upp och frossade. Eller ja, när jag omsorgsfullt och mödosamt skalat min första räka var Oo på sin tionde eller nåt. Jag vet inte riktigt vad som är så speciellt med de små leddjuren egentligen, och när de dessutom ligger där på hög med pärlögonen riktade mot en!
Men vi var populära hos katterna kan jag säga!
Nej, nu ska det duschas och slutpackas!

Härlig dag ute, och då Oo fick åka direkt hem med löjrommen fick jag tillbringa tiden innan passet på egen hand. Slog mig helt sonika ned på en parkbänk utanför Mölndals stadshus och njöt av solen. Riktigt varmt och gott och skönt att bara vara en liten stund. Tänk vad många som stressar hysteriskt med förberedelser inför morgondagen, köar vid Systembolaget och önskar att den men inte den skulle komma på festen. Typ. Jag är lika begeistrad i midsommar som nyårsafton och den hysteri som många har att det ska vara festen med stort F! Orka. Fast man börjar kanske lämna den åldersgruppen där det är den inställningen nu? Lugnare tillställningar i mindre sällskap med lite god mat och avslappnad stämning kanske uppskattas mera nu i det skede i livet vi nu är där det är småbarn till höger och vänster.




Eftersom jag hade så gott om tid, köpte jag med mig sushi som intogs i instruktörsrummet. Gottigt! Sedan lade jag beslag på lilla salen och körde igenom några låtar som jag ännu inte känner sitter riktigt hundra. Där jag kör för mig själv i den dunkla salen, noggrant granskande mig själv och min teknik i speglarna som löper från golv till tak, glider min blick obönhörligt ned till magen. Jag försöker föreställa mig själv där jag står framför speglarna, med en gravidmage. En sådan där rejäl kula som det ju brukar bli. Och jag känner paniken fylla hela kroppen. Det går bara inte! Jag kan inte föreställa mig själv i ett sådant klumpigt skal! En mikrosekund flyger känslan av att vilja lägga mig ned och skrika på golvet, kontra fly iväg...någonstans. Dock är det svårt att fly från något som parasiterar inuti mig själv. Och helt plötsligt förstår jag hur de "befruktade" karaktärerna i "Alien"-filmerna måste ha känt sig när de insett att de har en liten mini-alien bakom bröstbenet!
Okej, notera att det var en mikrosekund. Den andra mikrosekunden kom resignationen och det vanliga mantrat att "det ordnar sig".
Pratade med en instruktörskollega och kom in på att jag inte skulle komma tillbaka efter sommaruppehållet. Hennes frågande min fick mig att besvärat säga att: "-Eh, jag öh, väntar (pekar mot magen)". Av någon anledning känner jag mig inte riktigt bekväm i att säga "Jag är gravid" eller "Jag väntar barn". Antagligen för att jag inte anammat det riktigt ännu för mig själv. Det känns nästan som att jag ljuger! Är det verkligen normalt att känna som jag gör!?

Skit samma, blir ju nästan trött på mitt eget gnäll och "stackars mig, jag är på smällen!" Orkar inte gräma mig mera idag, det är ju ingenting jag kan göra något åt. Det växer där inuti mig, jag har valt det själv, och det kommer att fortsätta att växa. Jag kommer att vänja mig, kommer att finna mig i mitt öde. Martyr-Linda, here I come!

Nu är tårtbottnen klar i varje fall och Oo har geggat ihop pajdegen som får ligga i kylen och...kyla sig till imorgon.
Sängen hägrar, ska bara tömma kattlådan först.
Passet gick hyggligt förresten. Riktigt bra med deltagare trots det fina vädret och midsommar dagen efter. Tabbade mig i nummer fyra samt någon smärre miss, men är ändå rätt nöjd och fick bra respons från deltagarna. Kändes lite tungt i kroppen, men då endast överkroppen ska jobba med olika slagkombinationer flöt det på som det ska. Grymt skönt och vansinnigt roligt! Bara två torsdagar kvar nu. Buäh!

Äntligen fick de till bokningen, så nu är jag officiellt tillbaka på Sisjön i alla fall! Dock har de uppenbarligen fortfarande inte fått rätsida på mitt nya efternamn, men efter alla femtioelva tillrättavisningar får det nu vara de veckor jag har kvar.
Både jag och Oo fastnade framför "So you think you can dance" igår, så det blev ganska sent innan man somnade. Deltagarna är ju så grymt duktiga att tårna krullar sig av avund! Deras styrka, smidighet och kroppskontroll gör att allting ser så himla lätt ut, och vansinnigt snyggt!
Så vi låg där och flämtade till spänstiga hopp i split, skrattade skadeglatt åt de utan självinsikt, förundrades vid minuterlånga piruetter, log fåniga leenden när de jublande gick vidare och grät när de grät. Varför blir killar som dansar eller under tonåren, så ofta pikade, bögstämplade och till och med mobbade? Inskränkta, avundsjuka jämnåriga utan eget självförtroende som aldrig själva skulle klara den fysiska utmaning som dans innebär! Ingen av dom skulle fälla en nedlåtande kommentar åt de professionella dansare och sångare som de låter sig underhållas av i musikvideos eller konserter? Konståkning likaså, hästsport och fler som av somliga anses som "fjolliga" och "löjliga" för killar att praktisera. Jag skulle vilja se dessa skrävlare prova på och se om de är så styva i korken sedan! Nej fy vad arg jag blir på sådana som av ren illvilja, avundsjuka och oförstånd tar ihjäl andra människors vilja, önskningar och intressen! Det var också en sådan sak jag nu i efterhand önskar att jag hanterade kraftfullare mot när jag jobbade som lärare. men det är ju lätt att vara efterklok. Där och då är alla oskyldiga, ingen pekar ut någon annan, handgripliga bevis måste finnas och man får ju gudbevars inte kränka mobbaren! Samtal, samtal och samtal som rinner av som vatten på en gås med följden att mobbingen/utfrysningen bara blir värre och den mobbade till slut byter skola. Nej fy fasen, det är inte enbart undervisning i skolan idag man som lärare ska hantera.
Hur hamnade jag i det spåret nu då? Usch, minnen av frustrationen och hjälplösheten från den tiden kom tillbaka, när det var så mycket annat fantastiskt roligt också!

Imorgon är det midsommarafton, och på måndag har jag tagit ledigt eftersom KUB-testets tid hamnade så knasigt och man inte får ta en halvdags semester. Så det blir långhelg! Midsommar blir lugnt och skönt ute på Landet med Andreas och Elin (och Noel förstås). Vi äter tillsammans med Oos föräldrar och släkt som firar med dom innan vi antagligen går ned till torpet och gör något eget. Vi stannar över natten och hittar kanske på något dagen efter. Det hänger nog lite på vädret, men kanske lite fiske eller en tur till Rännan med båten.
Jag kommer ju hem ganska sent på grund av kvällens combat, men får göra tårtbottnen så den är klar till imorgon. Västerbottenspajen hinner jag nog göra innan vi åker upp då den inte är så avancerad. Undrar lite varför den pajen verkar så himla populär här nere när jag själv inte finner den särskilt märkvärdig. Jag minns på vår bröllopsfest där vi hade sådan paj och alla lovordade och hummade så lycksaligt över den. Det är ju liksom bara en vanlig ostpaj, eller har jag missat nåt? :o)
Till denna tänkte jag prova en löjromsås, men urgh vad dyr löjrommen är! Till en middag med Oos föräldrar behövde jag en deciliter, vilket Oo betalade 200 spänn för i Feskekörka. Jag har ju sent omsider lärt mig tycka om löjrom, men minns då jag kunde få en hel burk av pappa. Tror det var äkta Kalixrom faktiskt och att det var en halvliter, men inte fattade jag hur dyrbart (eller gott) det var, så har för mig att Nina och Anders fick ta emot en del med förtjusta miner. :o)
Tog med en slatt jag hade till en surströmmingsskiva några grannar i Lindome hade, och det uppskattades kan jag säga! Jag tyckte ju själv att det bara var en liten skål med fiskägg som visst var ok med gräddfil och lök, men inget att bli så till sig över? Jepp, bortskämd var jag! Xo)
Det är först när man får betala själv som man faktiskt inser och uppskattar grejerna bättre!

(Fiskägg e goa grejer!)

Nu kan jag ju faktiskt tycka att de små äggen från den lilla fisken är rätt goda tillsammans med lite tillbehör. Annan fiskrom är dock bara obehaglig, stora som de äggen är.


(Löja!)

Fick precis samtal från Oo som fullföljt sitt uppdrag och inhandlat ovanstående dyrbarhet. Sedan fick han visst med sig ett halvkilo räkor också. "Tja, det kanske kan vara trevligt att småäta på under kvällen", tänker jag medan han i nästa andetag funderar på att gå lös på dom redan nu! Jaja, huvudsaken han inte glömmer rommen på jobbet när han går idag!
Som vanligt är jag nojjig beträffande om det räcker med bara en paj och en tårta. Vi blir fjorton stycken, och även om jag av erfarenhet vet att det är så mycket annat man äter och så vidare, är jag ändå orolig! Framför allt för efterrättstårtan! I år är det dock inget nytt recept jag provar för första gången. Glömmer aldrig förrförra midsommar då vi skulle fira på samma sätt och jag provade en choklad- och kolatårta som såg så himla god ut. Den var rätt ok också om man gillar supersliskiga saker. Problemet var bara att när man väl börjat skära i den så bytte den aggregationsform, från fast till flytande! Inte göra oprovade recept till släktmiddagar!

Nu är jag hungrig som en varg igen, och klockan är inte ens kvart i tio! Blev till och med sugen på räkorna som Oo pratade om, och jag som inte ens gillar räkor särskilt mycket! Fil med banan till frukost, hungrig vid halv nio som stillades med ett äpple (inte ofta jag äter äpplen "naturell"!), och nu går jag lös på medhavd dubbelmacka. Tack och lov att jag tar mig tiden att fixa ätbart hemifrån, annars hade jag tömt hushållskassan genom att springa ner till kafeterian stup i kvarten.

Okej, vad hände nu? Det är ju så här jag brukar må, så här jag brukar känna mig! Är det mitt konstanta ätande under dagen som har föranlett att jag nu är tillbaka till mitt välbekanta jag?
Jag kommer nämligen hem från jobbet, ser det röriga och skitiga hemmet och tar tag i eländet! Under en lång, lång tid har jag visserligen lagt märke till det, men inte orkat bry mig, inte ens haft energi att störa mig på det, så som jag vanligtvis har så lätt att göra.  
Ända sedan jag kom hem från Frankrike har jag gått på någon form av sparlåga med en håglöshet och seghet utöver det vanliga, en skillnad som jag märker först nu! En helt annan känsla i kroppen liksom. Röjt undan, dammsugat, sorterat papper, skurit ihop en bamsemiddag i form av rotfruktsmix och kryddig korv (tog en evighet) och ... var det verkligen inte mer? Känns ju som jag gjort massor! Xo) Har energi för att kunna köra ett hejdundrande combatpass!
Väntar på att Oo ska komma hem när som helst, är hungrig som en varg (igen) och funderar på att smygfrossa i chips och dip innan maten!
Hoppas jag kan få förbli så här och inte sjunka tillbaka i den orkeslösa håglöshet jag hade, där jag till och med själv hörde vilken gnällspik jag var. I morgon är en annan dag. Vi tar dom en i taget.

Det är ju inte många bloggar jag följer, men min vän Anna är en självklar. Döm min förvåning när jag öppnar hennes sida och ser mig själv! Hon har hoppat på en kreativ utmaning där jag fick vara med i nummer tre, och visst är det fantastiskt fint? Mitt blödiga tillstånd och tårarna som strömmade upp i ögonen skyller jag på hormonerna, men säger TACK!
Har också fått klartecken i och med att hon nu också skrev det i sin blogg, att också hon väntar smått! Emma ska få ett syskon, och deras test visade inga genetiska skador! Några veckors försprång har hon, men det är så roligt att vi kan följas åt! Jämföra krämpor, utbyta tankar, farhågor och förväntningar, och att hon dessutom redan gått igenom en graviditet och förlossning förut, gör att det känns ännu mera tryggt att överösa henne med alla mina frågor! :o)
Får nu förstås farhågor ifall något skulle vara fel med mitt och Oos, så vi avbryter och då inte längre kan följas, men det är ju ingen mening att tänka på sådant!
Anna beräknas till november och jag tiiidigt i januari. Det är rätt nära varandra! :o)
Spännande, spännande!

I Björsared längs vår väg in mot stan finns en stor hästhage. Skåda alla Smörblommor! Det är en sådan härlig syn med det gula blomsterhavet, och så hästarna som betar däri. Fast de undviker omsorgsfullt de giftiga små blommorna så de får stå kvar i all sin prakt :o)
I skogen bakom hagen kunde man under våren se ett vitt hav av Vitsippor! Otroligt vackert!
Saknade mötande trafik, fick trafikstockning på min sida och en ambulans med blåljus som blåste förbi oss allihopa där vi puttrade fram på vägen tilll jobbet. Väl framme och förbi visade det sig inte vara någon allvarligare olycka, men tre bilar inblandade och man påmindes än en gång om livets förgänglighet.
Oo fick samtal från en gammal flickvän som behövde hjälp. Vad är det med tjejer och deras pojkvänners ex? Är det bara jag som får ett stick av osäkerhet när ens man/pojkvän/sambo återknyter till gamla kärlekar? Det var en parentes, men ens fula små tankar sköts snabbt undan för skuldmedvetenhet och medkänsla när han på vägen hem ringde och förklarade vad som hänt och varför han blivit kontaktad. Det blev ett samtal över pizzan om livets oväntade svängningar och hur sårbar ens tillvaro, och själva livet egentligen är. Jag känner inte hans ex, men känner ändå för henne på det begränsade sätt jag under omständigheterna förmår.
Som vanligt när man får perspektiv på saker och ting känns ens egna huvudvärk synnerligen trivial. Fick ta tabletter igår igen, vilket jag tillskrev vätskebrist efter bastun. Tycker visserligen jag druckit lite mer än vanligt på jobbet, men kanske inte tillräckligt. Har ingen vansinnig, men i bakgrunden molande värk idag också och försöker dricka. Jag har ju så sällan huvudvärk, annat än som PMS, vilket icke borde vara anledningen nu, eller vätskebrist vilket inte är ofta. Får se om det ger med sig efter lite mera saftdrickande (inte tillräckligt desperat för att dricka bara vatten. Blä). Kom på en anledning till då jag brukar ha huvudvärk. När jag gråtit riktigt ordentligt, men det har jag ju inte gjort på bra lång tid.
Oo har dragit till Malmö över dagen och jag ska se vad jag kan börja förbereda inför midsommar. Jag ska göra en Västerbottenspaj samt efterrättstårta, men eftersom jag har combatpass imorgon får jag förbereda det jag kan redan idag.

Inte dregel och inte svett. Ibland är det bara synnerligen svårt att dricka ur en flaska! Nackdelen med kläder i annan färg än svart! Det fick bli "Powerpuff"-linnet igår då mina andra träningstoppar har börjat glida upp så dumt i midjan. När jag kört en stund så brukar svetten se till att det håller sig på plats, men fram tills dess ser det så dumt ut att måste dra ned det hela tiden! Vilka problem...
Det blev ett lite halvflummigt pass med Anneli igår, men kändes bra att få köra igenom koreografin. Den sitter inte riktigt om man säger så! Gaaah!

Vår lilla sal har fått en till "väggtapet" ovanför fönstret. Det är ju reklam för LesMills olika pass, men jag tycker de är snygga och piffar upp lokalerna rejält!
Deras olika slogans är ganska fyndiga också, framför allt Body Jam med sin "Dance your ass off"! :o)

På vägen hem fick jag smärre magknip, men då jag var så hungrig antog jag att det var det som fattades. Snälle Oo hade middagen redo så jag slevade i mig, och fick ännu värre magknip! Det blev kringelform med pannan i mattan en god stund efteråt medan stackars Oo fick förutom att fixa middagen, också röja undan efter den.
Sedan blev det inte mycket mer än att scanna in dokument till advokaten i Portugal. I och med att jag hunnit gifta mig och byta efternamn under hela den här processen så måste jag nu bevisa att jag fortfarande är samma Linda som förut hette Mikaelsson! Får se nu om hon godkänner dom och vilka hon vill ha så jag kan skicka iväg dom. Har jag tur behöver hon ingen Apostillestämpel!

Turbokrameri i soffan innan jag kollapsade i sängen. Zzznark!

På måndag är det dags för andra och sista delen av KUB-testet. Kommer att bli väldigt spännande och nervöst. Blir det hög risk eller låg? Nu får vi se mycket mer och längre tid på ultraljudet, kommer det att kännas lika läskigt som förra gången? Och vilket beräknat datum kommer vi att få?

Apropå graviditet och sånt nu då, så kändes det riktigt segt i kroppen igår, trots att det blev relativt lugnt. Jag kände mig liksom tung, och det vill man inte när man ska instruera! Är det hjärnspöken, allmänt dålig form, tillfällig svacka eller annat? Får se hur det känns på torsdag.

Nu när klockan passerat 16 och Sisjönsanläggningen är bemannad, ringde jag och kollade om mitt pass som inte syns i bokningen. Tydligen är det datorsystemet som strular så de inte kan lägga in det igen!
Anneli ringde mig och frågade huruvida det skulle bli något pass eller inte eftersom vi pratade om det i torsdags och det inte syntes i bokningen. Så nu blir det vi två i varje fall! :o)
Nu vet också hon i receptionen att det blir av i alla fall utifall någon skulle undra så här i sista minuten. Men visst är det synd. Jag har ju redan så få deltagare där ute, och att det ser ut att utebli än fler pass än det nu faktiskt gör är ju inte så bra. Förhoppningsvis ringer de andra som brukar vara med, så de blir informerade på det sättet.
Har klämt i mig mina resterande två falukorvsmackor utan gurka, och känner mig sugen på att köra igenom nya koreografin. Får se hur det går. Tack och lov är Anneli förstående! :o) Vem vet, sedan kanske hon ska ha upp mig på en sådan där pilatesboll igen! Hon är ju träningsproffs eller alla hennes timmar med personlig tränare och skulle ha mig att prova några av hennes övningar! Urgh! Föreställ er mig balanserandes på en sådan där boll och göra sit-ups! Xo)

Jag gillar boken jag fick låna av Elin, eller öh Camilla :o) "Handbok för gravida - Allt din doktor inte berättar"! Visst ska man ta den (och det mesta man läser rent generellt) mer eller mindre med en nypa salt, men jag gillar sättet den är skriven på. Lättsamt och roligt utan de faktaspäckade kliniska böcker jag hittills träffat på. Rakt på sak utan krusiduller liksom. Gillade framför allt bland annat avsnittet om hemorrojder Xo)
Jag plöjde faktiskt igenom den så pass att jag slutade när den kommit fram till tiden efter förlossningen. Det får jag ta senare. Hoppade också över några partier som behandlade barnmorskebesök och sådant. Men generellt en avslappnad bra bok som fick mig att skratta flera gånger åt eländet som kanske komma skall, men också åt sådan jag känner igen mig i.

Jag tror inte jag till fullo insett och verkligen accepterat att jag är på smällen. Att jag om allt går vägen, är morsa om mindre än sex månader, att det inte längre bara är mig själv och Oo att ta hänsyn till. Jag berättade för Thomas i fredags och han blev genuint jätteglad för min skull. Men liksom när andra har grattat och kommit med sina "Vad roligt!" så har jag nästan blivit anti. Inte alls blivit glad för min egen skull eller sprudlande kastat mig ut i detaljer om beräknat datum, tankar och symptom. Sådant som väl alla förväntansfulla blivande mödrar gör(?). Nej, det gör de faktiskt inte om jag nu ska tro litteraturen rätt, men det känns ju så fel ändå.
När folk grattar och visar sin glädje för min skull, blir det liksom så påtagligt, och att det skrämmer mig och gör mig så fylld av fruktan och antipati får mig att tro att jag inte är redo för detta. När de grattar blir jag fylld av missmod, obehag, rädsla och irritation. Jag vill inte prata om det! Strutsmetoden har jag väl nämnt tidigare. Om jag inte pratar om det så finns det inte, men hur smart är det? Kloka Anna påpekar att det kanske kan vara bra att faktiskt konfrontera och prata om det för att på så sätt så sakteliga göra det mer förankrat hos mig. Jag är bara feg, rädd för verkligheten och vad den kommer att innebära.
Liksom när barnmorskan frågar om man tänkt och hur man känner inför kommande tiden, och allting bara bubblar upp och exploderar. Visst betyder det att jag måste ha något att bearbeta här? Eller ska man bara försöka hålla små steg, ta en dag i taget och inte slösa tid och energi på att ha ångest över något som sker om flera månader, som kanske inte alls behöver bli så illa som jag föreställer mig?
Det är så mycket som snurrar i skallen på mig, vilka svar är omöjliga att förutspå och därför är så obönhörligt jobbiga:
- Jag har aldrig gillat småbarn, aldrig varit ens intresserad av småbarn. Inte ens lekt med dockor som barn.
- De är äckliga, kladdiga, smutsiga, skrikiga, klängiga, gapiga och fanatiskt krävande
- Att inte ens kunna gå på toaletten i fred, äta i lugn och ro, ta en dusch när man vill hur länge man vill, göra vad man vill när man vill!
- Inte få sova
- Att Oo inte orkar och lämnar mig ensam med barnet
- Att jag inte orkar och lämnar honom och barnet
- Matmaskin dygnet runt
- Kolik???
- Skada på något sätt???
- Att jag fortfarande inte intresserad av småbarn, inte ens de som jag borde ha ett intresse i!
- Den förtvivlan jag känner ännu mer nu vid den kontakt med småbarn jag haft
- Den förtvivlan jag känner inför andras välgångsönskningar och välmenande kommentarer

Finns det något positivt som väger upp allt detta?
- Det är något skapat av mig och min älskade Oo
- Ser fram emot när barnet är äldre och kan interagera mera, vi snackar fem-sex-sju-åtta-nio år!
- Vet att jag lär ångra mig om jag inte skaffar barn (Är det positivt?)
- En del ungar är väldigt söta... på avstånd
- Oo skulle bli en fantastisk pappa
- Jag kan känna en sorts vördnad och ömhet för det som gror inom mig.

Andra föräldrar har försökt sätta ord på vad det är som gör att allt slit faktiskt är värt det, men det låter så futtigt, så obeskrivligt tunt och lamt när de kommer med sina: "När du får det där leendet, eller när de skrattar". Jag uttryckte mig nog hårt och sårande när Andreas var på besök med Noel i lördags. "-Om jag verkar ointresserad så är det för att jag är det!"

Jag har också sagt andra sårande hårda ord som jag i efterhand inser är onödiga uttryck av min egen fruktan. Hårda ord till kollegor med barn, Nina och Anders som jag nu ångrar men ändå där och då menade, även om de var onödigt uttalade. Alla dessa som fått höra mina cyniska ord om barnaskaffande och ifrågasättande av meningen med att reproducera sig, kan nu med rätta be mig äta upp mina egna ord, framför allt när barnet väl är fött. Jag hoppas att jag får äta upp dom och bli en lika frälst barnförälder som dom, som med fåniga ordalag bluddrar om hur obeskrivligt fantastiskt det är med de små. Annars kommer det att gå illa.

Kan man framställa sig som sämre mammamaterial än jag gör?

Jag läser och hör om hur naturligt det är att känna skepsism och rädsla. Men jag kan ändå inte låta bli att tro att min sitter djupare än det "normala". Jag frammanar bilden av Oo i lördags när han håller Noel i famnen och pekar på fåglar i parken. Genast kommer trycket i mitt bröst och tårarna fyller mina ögon. Det var så fint, och jag placerar istället vårt eget barn där i hans armar. Det ser så rätt ut, så riktigt. Det verkar mer effektivt än det som befintliga föräldrar försöker sätta ord på.
Kanske är det just den känslan som de försöker förmedla. Och det går ju faktiskt inte.

- Glömde mina fint uppskurna och i burk förpackade gurkskivor till mina mellanmålsgurkmackor!
- Kompressorn i värmepumpen måste bytas.
- Köksbelysningen har nåt fel (nähä), men nu är det definierat i alla fall.
- Kanske ingen combat idag.
- Korrigerat portugisisk och engelsk fullmakt gällande andelslägenheten i Portugal.
- Beställt person- och vigselbevis på engelska. (Gick till hälften)
- Beställt tid hos Notarius Publicus för erhållande av Apostillestämpel.
- Kontaktat advokaten på Irland gällande kontostatus och utbetalning till kollegan i Portugal.

Jag och Nina önskar lägga lägenhetsägendet på var sin vecka istället för båda veckorna tillsammans. För att fixa det ska portugisiska advokaten ha 500 euro till, per styck, dvs 1000 euro utöver de 2000 hon redan fått. Jag hoppas det finns tillräckligt kvar, och om det gör det så lär inte mycket bli över till den irländske! Skit samma så länge vi inte behöver punga ut från egna konton. Visserligen är det ju egna pengar på ett sätt eftersom det är våra arvslotter från Rose-Marie som betalar denna utdragna ägarbyteprocess, men att dividera om det är inget vi orkar försöka göra. Vad mig anbelangar är det Rose-Maries pengar som betalar, även om det egentligen rent juridiskt (i alla fall enligt våra svenska mått mätt), borde vara våra egna. Jag vill bara ha det hela ur världen!

Det verkar ju som det bara var kompressorn till värmepumpen/beredaren som var boven och måste bytas. Det kan ju i alla fall inte vara dyrare än att byta hela rasket. Byte är inbokat nästa tisdag, så tills dess går vi på dyrare vatten, dvs direktuppvärmt av enbart el och inte av delvis återvunnet vatten. Ja, något sånt om jag nu förstått Oos förklaring, som var en översättning av den han fick! :o)
Kompressorn är tydligen i varje fall bortkopplad så vi har ström överallt annars nu utan att någon jordfelsbrytare ska lösa ut! Samtidigt så kollade elkillen på tak- och fönsterlamporna i köket som vi ända sedan inflytten fått styra från elskåpet i sovrummet :o)
Vi slår ju av och på via relän i elskåpet nu. Tydligen har förra ägaren gjort något bakom dessa relän eller nåt, då det lät så mycket från elskåpet när de styrde belysningen som vanligt. Det väckte tydligen deras barn när de sov där inne...

I torsdag kollade jag bokningen till combatpasset idag. Det fanns inte ens där! Ringde hon som jobbade då, men datorn strulade så hon kom inte åt att lägga in det. Om hon inte lyckades under tiden hon var kvar, skulle hon meddela den andra som jobbade på fredagen. Eftersom det är en Expressanläggning är den bara bemannad under några timmar per vardagkväll, men när jag nu kollar igen idag, så är passet fortfarande inte där!
Bemanningen börjar 16.00, passet börjar 18.00. Om jag får tag på henne och hon lyckas lägga in det. Hur stor mening är det? Hur stor chans är det att någon ser att det kommit in att det faktiskt blir klass (som jag sade innan jag åkte på semester)? Grr!
Jag funderar dock på att ändå åka dit och om inte annat köra igenom passet själv. Med tanke på hur snurrig jag var i torsdags, kan jag behöva repetera koreografin på riktigt!

Igår var jag riktigt trött! Ett vanligt graviditetssymptom sägs ju vara extrem trötthet, vilket jag, liksom de flesta andra symptom varit väldigt förskonad ifrån. Men igår kändes tröttheten inte riktigt normal! Jag vaknade liksom aldrig ordentligt och förblev trött hela dagen. Vi drog till Bäckebol för att kolla mikro och jag segade som en sengångare genom Elgiganten och Media Markt.  Tyckte det i och för sig var ganska ok så länge jag inte behövde göra något mer än just sätta den ena foten framför den andra. Sedan blev jag våldsamt sugen på mjukglass, varpå snälle Oo gjorde raggarsväng i rondellen och krånglade sig genom shoppingtrafiken till McDonalds där jag fick behovet stillat. Medan Oo jagade cache ute i regnvåt vegetation mumsade jag glass i vår nya Saab! Den andra cachen kunde jag dock inte låta bli att följa med på, då den hette "Ghost ship" och låg dold i ett stor dunge som man bara kunde ta sig till via Göta älv eller vansklig sump/högt gräs/tistel- och brännässleområde. Cacheägaren varnade för "nån" som verkade ha bosatt sig där med sin hund och uppmanade till försiktighet!
Stärkt av glass (och cheesburgare till Oo) balanserade vi igenom snåren och in bland träden. Där ser vi en människa röra sig längs stranden, hit och dit! Vår ankomst och vårt letande efter cachen sker ju inte så ljudlöst, så figuren börjar röra sig mot oss! Jag hittar cachen snabbt, vi loggar i rekordfart och slinker därifrån. I ögonvrån ser jag figuren stå mellan träden och kika på oss. Snacka om att cachenamnet, beskrivningen och omgivningarna påverkade oss! Xo) Vi måste ha sett ganska roliga ut där vi i rekordfart hoppade från tuva till tuva tillbaka genom snåren till vår kära bil!
Några cacher senare och tillbaka hemma fick vi snabbesök av Niklas, Anna och deras tvillingpojkar. Därefter hade Linda kunnat lägga sig i soffan, men hängde ändå med på FTF-jakt. Till Sollebrunn!

Där var en jättesöt liten orginalmack från längesen, som vi tack vare nanocachen fick se. Vi hann dock inte först, utan blev tvåa...
Sedan fick Oo springa och logga två till medan jag slumrade i bilen. På vägen hem dröjde det inte länge förrän jag somnade mot Oos axel, och väl hemma igen var det inte mycket mer än tandborstning och sänggående direkt. Somnade mer eller mindre bums medan Oo höll på med att lösa mysterycacher och prova en Wherigo för första gången. Den fick honom upp ur sängen och ut till carporten, men nu vet han hur de funkar och är pigg på att prova en riktig! Får väl se när det kan bli av. Nu har han nån cache nere i Malmö han vill ta, men för att vara berättigad till att logga den, måste han ha registrerade loggningar 50 dagar i rad! Jaja, varsågod säger jag.

Elektricitet ska ju vara logiskt. Kopplingsscheman och sluten krets som gör att strömmen flödar från ettan till nollan och tillbaka med en väldans fart per sekund. Typ. Blir det tjall på linjen någonstans på vägen så funkar det inte för då tar strömmen någon annan väg (som den inte ska), eller så tar den inte vägen någonstans (ej sluten krets).
Vi får det inte att går ihop! Det är jordfelsbrytaren som löser ut, inte någon säkring. Vi har två sektioner i huset, en som styr kök och sovrum och sitter bakom sovrumsdörren. Den andra styr resten skulle man kunna säga och sitter i tvättstugan. Den styr allt i tvättstugan, inklusive etageplanet förutom vårt sovrum, vardagsrummet samt värmeberedaren tillika golvvärmen. Det är den i tvättstugan som löser ut.
Det skedde plötsligt igår utan att någon av oss gjorde något speciellt
Vi slog till jordfelsbrytaren, lite förbryllade, men det gick ju bra att slå till den så vi tänkte inte mer på det. Något tillfälligt bara.
En stund senare löste den ut igen. Okeej, lite mysko, men den gick att slå till och allt fungerade som vanligt.
Ytterligare en stund senare löste den ut för tredje gången och nu gick den inte att slå till, utan "hoppade ur" direkt.
Efter en stund gick det dock att slå till, men löste ur likväl när vi knappt hunnit slappna av. Så slog Oo av alla säkringar i den sektionen, och då kunde jordfelsbrytaren slås till. Sedan slog han till alla säkringar en efter en, men när han slog till nummer sju löste JFB (jordfelsbrytaren) ut igen. Sjuan innefattar vardagsrummet och altanen där vi har en uttag på utsidan.
Han slog av alla säkringar igen, slog till JFB och slog på alla säkringar en efter en förutom nummer sju. Så slog JFB av vid nummer sex istället vilket är övre badrummet och bastun!
Okeej, han slår av alla säkringar igen, drar ur alla kontakter vi har i vardagsrummet och slår till alla brytare varpå det fungerar en stund tills den slår ifrån igen.
Han slår ifrån alla säkringar förutom de till vattenberedaren men JFB slår ifrån efter en stund. Han bryter strömmen och säkringarna till vattenberedaren och slår till alla andra. Så slår han på kaffebryggaren som ju har sin kontakt till den andra sektionen, dvs den i sovrummet, men JFB i tvättstugan slår ifrån!
Vi hade samma scenario i morse med alltig aktiverat förutom vattenberedaren, men då bryggdes det kaffe så det stod härliga till.
Så nu vet vi varken ut eller in på om det är vattenberedaren eller inte. Oo har precis pratat med karln som installerade elen i huset när det byggdes, och han kom precis ihåg vilket hus det var. Undrar om det är på gott eller ont? Xo) Hur som helst så kommer han hit i morgon bitti, och Oo tar emot med öppen famn. Tills dess får vi klara oss utan varmvatten, för hur vi än gör så slår JFB alltid av när den brummar igång.
Nu ska det ätas lunch i alla fall, Chili con carne, gjord med hjälp av kryddpåse såklart...

Oo har pratat med något jourkille och elguru. Han trodde det var kortslutning i något uttag, orsakat av tex fukt. Så nu springer Oo omkring och kollar alla uttag, men hur lätt är det att se om det är fukt inuti? Tvättstugan och utomhusuttagen är ju de troliga kandidaterna, men de utomhus är under tak och skyddskåpa och i tvättstugan har vi inte hängt mer tvätt än normalt. Nu försöker vi i varje fall vädra så gått det går och kolalr som sagt uttagen.

Vi har brist på varmvatten. Snart är det slut! Det verkar definitivt vara något med beredaren som gör att jordfelsbrytaren löser ut! Vi slog på den imorse och det dröjde inte länge förrän brytaren slog av. Alltså kan vi inte ha den påslagen längre för att åtmindstone ha ström på etageplan, tvättstuga och vardagsrum! Kan inte ha den påslagen över huvudtaget! Bara sådär har man skjutsats tillbaka till barndomens minnen där man i sommarstugan värmde vatten på spisen eller i den stora vedeldade vattenberedaren för att fylla diskbaljan eller tvätta kläder. Men här ska inte tvättas några kläder, och diskmaskinen får fyllas på tills imorgon då vi får ringa telefonnumret som står på prydlig lapp på beredarens plåthölje. Man kan ju hoppas att det inte är något allvarligt. Skräckscenariot vore ju byte av hela beredaren och vad kostar det? Eller hur länge kan det ta innan vad-det-nu-är är fixat? Sen måste ju mikron fixas också, och där hela alltet måste bytas om vi har otur.
Jag har i varje fall tagit en snabbdusch nu i det avsvalnande kvarvarande vattnet. Beredaren har ju varit strömlös sedan igår men erbjöd i varje fall i mina mått mätt, ljummet vatten. Det finns inget värre än att duscha kallt! Oo verkar dock inte ha någon brådska och sitter med sitt Farmville eller nåt. Men å andra sidan tycker han väl att en iskall dusch bara känns sval och skön!
Regn på utsidan så vi får väl se vad det blir för aktiviteter idag, vi har inget speciellt planerat vad jag vet, vilket känns ganska skönt.

Jepps! Det blev en 1-up svamp från Mario Bros! inte så snygg och jobbig med alla prickar, men nu har jag ett extraliv till hands i alla fall :o)
Frågan är vad jag ska hitta på att göra nu? Jag gillar ju inte riktigt något med en massa detaljer som ska göras och sedan sättas ihop. Hm.
Förutom ett extraliv har det också fixats tvätt, storhandlats, återvunnits, köpts ny grill, invigt grill och cachat. Nio stycken blev det tillsammans med Andreas och Noel då vi vandrade omkring i Mölndal. Kan säga att det var en väldigt trött Linda efter den promenaden! Gottigt med grillad fläskfilé med potatisgratäng efteråt, och om orken finns är jag ambitiös och fixar lite marängswiss-shish-swich, maränger med glass, grädde och chokladsås! Andreas idé men han får inte avnjuta den eftersom hans kattallergi blev så jobbig att han nu åkt hem. Fy vad jobbigt att vara allergisk! Tänk om jag skulle bli kattallergisk!? Det skulle jag aldrig acceptera! XoI Eller än värre: Tänk om knodd är allergisk?? Det existerar ju inte på kartan att jag skulle göra mig av med Maja och Fia! Fy, vågar inte ens tänka på ett sådant scenario! :ó(


Snälla Elin hade skickat med en påse med lite mammakläder och en bok: "Handbok för gravida - Allt din doktor inte berättar"! Heh, låter som något att mysa till innan man ska somna. Brrrr! Men tack ändå, jag suger åt mig all information jag kan - på gott och ont! Xo)
Andreas lämnade över en annan bok, "Du ska bli pappa" till Oo, och vi får väl se om den blir lika omsorgsfullt genomläst av blivande pappa Oo! ;o)

Vi verkar ha fått något tjall med en strömslinga i huset. Jordfels-brytaren löste plötsligt ur, utan att vi gjorde något speciellt. Jag stod i köket och grejade och pojkarna var på utsidan. Tvättstugan, gäst- och arbetsrum, golvvärme på "etageplan" samt uttagen i vardagsrummet slocknade. Tvättmaskin- och torktumlare var igång, men det hade de varit ett tag. Det hände två-tre gånger, och den sista gick det inte att återställa brytaren. Den löste ut direkt. Vi drog ur alla större strömkällor och fick igång det igen, tvättmaskinen fortsätter, torktumlaren och vattenberedaren är fortfarande utdragna och brytaren har ännu inte löst ut igen. Jag är lur på att det är vattenberedaren, då den vibrerat väldigt högljutt senaste veckan. Undrar bara vad det skulle kunna vara hos den som utlöser jordfelsbrytaren. Vi kan dock inte börja undersöka det närmare just nu dock eftersom jag så påpassligt satte igång en ny tvätt när den andra var klar! Hoppas iaf att det inte är allavarligt. Mikrovågsugnen verkar behöva bytas där Oos omsorgsfullt (för typ tredje gången) limmade öppningsmekanism gav vika efter en andra tryckning. Har vi tur går det kanske att bara beställa just den plastdetaljen, men tills vidare är vi alltså utan mikro. Inga mikropopcorn!

Oo är uppe med tuppen (kanske för att han somnade före mig medan jag som vanligt fastnade vid nåt program som han började se). När jag kravlar mig upp och kör igång en tvättmaskin sitter han och dreglar framför geocachingsidan. Mäkta stolt över att vi är på världens rankinglista med våra nu 545 hittade cacher. Plats 35465! Tjohoo! :o)
Själv påbörjade jag en virkning igår medan Oo kollade på fotboll! En ganska liten grej som jag trodde jag skulle hinna klar under kvällen. Men jag påmindes om nackdelen med små figurer då jag tycker det är så tråkigt att montera ihop, vilket det blir lite av i denna sedan. Belöningen

kommer i att den förhoppningsvis blir lite söt! Men vad kan det bli för något tro? :o)
Jag får nog lov att försöka lära mig den där magiska ringen ändå för början blir alltid lite väl gles, så jag i efterhand får tråckla med reststumpen. Onödigt arbete om det finns en teknik som kan undvika det. Dock glesar sig ju maskorna lättare också när man ökar mycket och en rund form ska uppnås.

Idag blir det proviantering, tvätt, rastning av dammsugaren, en tur till återvinningscentralen och inköp av en ny grill! Sedan kanske det blir lite caching också. Om Oo fick bestämma skulle det nog blir caching för hela slanten hela dagen! Tråkigt att någon måste vara den vardagligt praktiskt företagsamma, hela tiden! ;o)

Jag glömde ju den där avin om något paket eller brev som skulle hämtas ut. Fick med mig skivorna med bilder som skulle skickas norrut i alla fall. Glömde ändå att på vägen hem se till att de kom iväg. Så efter middagen såg vi till att droppan in på Tappen fem minuter innan stängning och fixa skivorna norrut samt hämta ut försändelsen. Jag var mer eller mindre säker på att det var papper gällande lägenheten i Portugal. Inte riktigt!
Det var från Malaysia och Hannah! :o) Och vad var det då? Jo, mat! Hahaha! Ayam masak merah - Dengan lobak merah och Kari Ayam - Dengan ubi kentang, vilket enligt ord-för-ord översättning i google translate blev "Kyckling matlagning röd - med morötter röd" respektive "Curry kyckling - med rot potatis". Den har också engelsk "titel", varav den första då ska vara "Tomato chicken with carrots". Tja, merah kanske kan ha flera betydelser? :o)

Hm, kan Hannah tyckt att jag uttryckt mig lite väl skeptisk till deras matkultur? Hahaha! Men hallå, hon tycker ju mystiska soppor och grytor med fisk- och nötinälvor är smaskens! Jag har allt sett bilderna hon visat av deras specialiteter, och om jag hade svårt för den franska maten så lär jag inte ha lättare för den malaysiska! XoP
Men kan tänka mig att hon är bra nöjd nu, för nu måste jag ju prova dessa kycklinggrejer och ge ett utlåtande! Får väl göra det en dag när jag är riktigt hungrig! ;o) Kul gjort av henne i varje fall och en rolig överraskning!

Besöket hos Oos mormor påminde mig om att ta tag i bokformen av min blogg, år 2009! Hon läser den ju i dess tryckta form och efterlyste fortsättningen på min första del. Grejen är bara att under det året kom jag inte bara igång med bloggandet ordentligt, utan även fotograferandet. Därför innefattar hela året 862 sidor och över 40 Megabyte! Jag har delat den i två delar efter juni månad, där första delen blev på 384 sidor men "bara" drygt 13 Mb. Den andra fick då 478 sidor men på grund av alla bilderna över 27 Mb!
Jag vågar knappt tänka på hur 2010 kommer att bli! Jag kan ju snart färdigställa första halvåret, så lär ju få se.

Hur som helst så vill jag ju behålla en del bilder i färg när den trycks, och dessa sidnummer måste anges så förlaget vet. Det blev en del! Sedan blev första delen så stor att inget av de två mailkonton jag har tillgängliga godtar den. Jag får alltså dela första delen i två innan de sparas om till pdf och skickas. Dock har jag ingen aning om det går att göra så för förlaget, men det lär jag ju höra. Om inte vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att får iväg filerna. Att "zippa" ned hela första delen minskade bara filen marginellt, inte på när tillräckligt.
Andra delen av 2009 får jag ju dela i minst tre delar om det nu funkar att göra så.

Båda är vi riktigt pömsiga, så det är gott att det är fredag. Under natten vaknade jag av den formen av huvudvärk där minsta rörelse släpper lös en våg av dunder. Famlade runt i mörkret efter huvudvärkstabletter (godkända av barnmorskan), så det blev första gången under graviditeten hittills som jag tar någon form av medikament. Mycket bra tabletter tydligen, då jag sedan drömde fuktiga drömmar om Börje Salming. Hm, först lite barnarov i form av Alexander Skarsgård och nu gubbvarning i form av Salming.
Lite stel i överkroppen idag, men trodde det skulel vara värre. Det kanske kommer.
Jag har kommit på vad postavin kan gälla: Papper från Portugal gällande lägenheten som ska skrivas på. Dom lär ju ha skickats som rekommenderat brev. Så roligt var det alltså. Fick med mig de brända skivorna med bröllopsbilderna för att få tummen ur och skicka dom i samband med att jag hämtade ut försändelsen. Dock glömde jag avin, men ska nog få iväg skivorna ändå!
Inget speciellt planerat i helgen vilket känns skönt. Oo vill komma igång med altanbygget, så det vore käckt om vi kunde göra! Gräset lär behöva klippas igen och lite allmän översyn av trädgården är nog på sin plats. Sedan också den obligatoriska tvätten vilken jag inte hann beta av knappt till hälften förra helgen. Så vi lär nog inte ha några problem att fylla kommande dagar!

Jag vet en som kommer att ha träningsvärk imorgon! Urgh! Jag säger bara tack och pris för att jag hade Ylva med på passet, för orken var inte riktigt så som jag vill minnas att den var innan semestern! Måste ha varit dålig luft i salen eller nåt.
Dessutom gjorde jag nog missar i varenda låt jag körde så koreografin sitter inte alls som den borde! Pinsamt! Då var det ännu bättre att ha Ylva att ploja bort missarna med, och deltagarna var så positiva och förstående med riktigt go ändå. Så oj vad kul det blev trots mina missar! Tre klasser till, sedan är det slut på den anläggningen! :o(
Får se hur många det blir nästa vecka då det är dagen innan midsommarafton. Hm.
Anneli påstod att jag börjat få lite mage, vilket jag å det bestämdaste hävdar är vanligt hederligt fläsk! :o)

Jag trodde jag ätit mig less på sushi, men blir likväl väldigt sugen, så det blev Sushi King i Mölndal som vanligt tillsammans med Oo. Han körde lite datorsupport med Stefan medan jag avnjöt de första möra laxbitarna på sin risklump. Mmm!
Har fått en avi för att hämta något på posten. Har inte den blekaste vad det kan vara för något. Spännande!
Har fått mitt nya Statoilkort nu, så saknar bara ICA-kort och det jag behöver är komplett. Inga jobbiga poängkort här inte, helt planerat! Heh.
I morgon det fredag. Två veckor till och det är semester igen i två veckor. Gött! Väldigt lugnt på jobbet denna vecka. Undrar om inköparna börjat troppa av redan?
Oo kollar Frankrike-Mexico och jag ska göra mig klar för sängen, trött i både kropp och knopp. Framför allt i kroppen men OJ vad skönt!

Reklambanners på hemsidor är inget jag brukar lägga många ögonkast på, men denna fick mig att reagera. Reklam för nåt ställe som verkar sälja paintballgrejer. Är det bara jag som vågar sig på en gissning att tjejen är vald som kuttersmycke med samma funktion som en bystig playboymodell grenslandes en Harley Davidsson på en mc-mässa?
Är det bara jag som ser det orimliga i att halvnaken springa ut och köra paintball? Skulle någon göra det annat än i skojfrisk (?) svensexeanda (har för mig att en blivande brudgum i Oos kompisgäng fick jagas genom skogen, iklädd pingvindräkt eller nåt medan resten av gänget fick tömma var sitt magasin efter honom)? Alla som har spelat paintball vet hur en saftig paintballkula känns att få mot kroppen! Det är inte för inte som heltäckande skyddskläder och ansiktsmask brukar användas! Men vem vet? Denna reklambruttan kanske är verkliga livets Modesty Blaise med en svaghet för enkronorsmyntstora blåmärken på överkroppen? Prickigt är sexigt. Dessutom är bilden inte helfigur. Kanske de där militärmönstrade sakerna slutar strax under bildens kant? Painballkula mot ett naket lår, ååh gimmie more!

Camilla skickade snabbt ett tips på tröja! Skitbra juh! Hittade fler bra alternativ på den och andra webbshopar!
 
Den till höger är ju ingen "hands off", men indikerar ju ens ståndpunkt beträffande det andra jag skrev om. :o)
Synd bara att det börjar vara lite kallare väder när min mage börjar synas, så ett linne lär hamna under något annat. Det där man läst att man kan bli varmare i kroppen på grund av ökad blodmängd är då inget jag känner av ännu i varje fall. Sitter med poncho och handledsvärmare som vanligt. Hur kunde jag vara så dum att bara ta en tröja imorse?

Hittade en annan lite kulig tröja som kunnat passa mig, gudmor som jag är till lille Aron! Höhö!
Finns så mycket roliga tröjor, men när ska man egentligen ha dom? När vi var i Pisa kastade jag många blickar på ett linne med Mario Bros 1up-svampar på! Hur gulligt som helst, men så fick jag ställa mig frågan hur mycket jag behövde den egentligen...suck!

Min vän Anna inspirerar mig! Nu har hon plockat fram sticknålarna igen och när jag ser hennes verk blir jag också sugen! Dock tror jag mig inte ha tålamod att prova sådana nya tekniker som hon gör, men kanske virka några frukter eller godsaker? Jag har ju garn så det förslår!
Om det nu också blir bra med KUB-testet och man håller positiv anda, så har jag ju också någon att virka och sticka ÅT! Tänk alla mössor och figurer jag kan göra! Om jag nu finner energin.
Ringde och sade ifrån vaktjobben på Möllan i höst. Kontaktade Rolf som gärna tog min plats, och söta Susanne ville så gärna att jag kom förbi någon gång när magen började titta ut! Hon är så himla go och en sådan där som bryr sig genuint! Jag glömmer aldrig att hon kom ihåg och messade när jag gifte mig i SF! Jag hoppas att de fortsätter arrangera danser i höst och att det går bra för dom! Får se om jag åker förbi någon gång. Spontant tror jag att jag kommer att ha svårt för andras händer än mina egna och Oos på min mage. En gravidmage verkar av någon anledning anses vara allmän egendom med totala främlingar som ska fram och känna. Vad är det för stil? De skulle ju knappast gå fram till en annan mage, klappa och säga: "Men ååh så fin!".
Nej, jag har ju inte upplevt det själv, men man har ju hört och läst om den allmänrätt en mage plötsligt anses få så fort det befinner sig en bebbe däri. En del blivande mammor kanske bara tycker det är kul, men själv skulle jag nog bara finna det obehagligt. I vanligt bemötande och skick är vi måna om att inte kränka den andres personliga sfär, så varför skulle det vara annorlunda bara för att man är på smällen? Nej, usch för en massa ovälkomna händer på min kropp! Man kan ju åtmindstone fråga? Så man kan svara: "Varför i hela friden då?" Men jag har en känsla av att jag kommer att vara för snäll och bekväm och svälja förtreten. Kanske som någon föreslog ta fram en tröja med trycket: "MIN mage, inte din! Hands off!" Eller kanske bara "Hands off"? Eller kanske "Tillhör mig och Oo!" Någon annan käck idé? Fast Susanne kan få känna om hon nu vill :o)
Apropå graviditetsvedermödor är Anna också så himla fin då hon tar alla mina svador och frustrationer. Men hon är ju min guru nu också i detta och förstår utan att döma, lyssnar och ser till att hålla mig inom rimliga hysterinivåer. Tror jag förutom händer kommer att ha svårt för att finna engagemanget i omgivningens uttalade förtjusning. Frågor och kommentarer som "Åh vad roligt! Hur känns det?" har hittills bara fått mig att känna mig närmast besvärad och illa berörd. Kanske för att det bekräftar att jag faktiskt är på smällen, något jag själv inte till fullo förstått? Strutsmetoden liksom. Små steg,  eller hur var det nu? :o)

Tjohoo! Gulingen klarade det! Dess ägarinna fick blåsa ut till Aröd då det visat sig att hon förlorat sin bokade tid i Torslanda. Vadå, skulle man betala avgiften för att behålla sin tid?
Jag har ju alltid bokat via Internet annars, och då betalar man ju direkt på plats, men nehej så funkade det visst inte i detta fall. :o)
Nåväl, nu är det gjort och fina Gulingen klarade sig med fina betyg!
Nästa vecka får vi eventuellt tillgång till nya Saaben. Goldie ska säljas, vilket känns tråkigt, för det är ju inte riktigt lika kul med en metallic-blå kombi. Och vad ska man kalla den? Blåis? Näe.

Igår tog vi i varje fall Guling upp till Stenungsund och hälsade på Oos mormor. Hon behövde hjälp med inställningar på tv:n, så vi fick kycklingmiddag och glass att glufsa i oss som tack. Sedan fick hon se lite bilder från Frankrike och sånt innan vi plockade en cache vid min gamla Ica-affär, handlade, tankade, bytte en lampa bak och åkte hem. Gott att jag upptäckte att bromsljuset inte fungerade. Annars hade det blivit en kommentar idag!
Trött i ögat var jag när vi var hemma, så stupade i säng och hann se några osäkra partier av combatlåtarna innan jag somnade.
Känns tryggt att få köra med Ylva ikväll, så det blir nästan en liten mini-release till där ute :o) Undrar dock hur det kommer att kännas i kroppen när jag nu inte kört på länge och enligt lästa alster kanske ha sämre ork. Kul ska det bli i vilket fall!

Klamrar mig ju fast vid combaten ett tag till i alla fall.
Mitt sista pass i Kållered blir innan det tar sommaruppehåll, dvs om endast fyra veckor! När det börjar igen är jag, enligt dagens omräkning i vecka 20, och då lär kroppen inte vilja hänga med på den nivån jag skulle vilja för att känna mig tillfreds som instruktör :o(
Så torsdagen den 8:e juli blir mitt sista på den anläggningen, och då ska jag köra ett "Summer special" tillsammans med Anna F och Johan. Shit, bara fyra pass till, inklusive morgondagens! Som tur var rullar det på i Sisjön ett tag till, tills jag känner att det inte funkar längre. Men bu-hu vad jag kommer att sakna instruerandet! Måste ju se till att lämna tillbaka IFK-kläderna också, men hur ska det gå till när Kamratgården lär stänga innan en annan kommit från jobbet? Hoppas de kan vänta tills jag har semester igen, fast då kanske de har semesterstängt? Jag kan tänka mig att Eva är sugen på att få tillbaka jackan som är den enda i sin storlek. Jag fick ju "hennes" när hon var på barnledighet. :o)

Måndagkväll var han energin personifierad. Tisdag från typ 19.30 såg det ut så här. Dock blev han istället pigg vid midnatt och svassade runt i huset medan jag snarkade gott. Inte alltid bra att sova på kvällen! Men Oo är den enda jag vet som kan sova med knäna uppdragna sådär. Oftast har han båda och jag fattar inte riktigt. Då kan man väl inte riktigt vara avslappnad? Borde inte benen falla åt sidorna enligt alla naturens lagar? Men Oo är kanske inte som alla andra heller :o)

Idag var det alltså dags för KUB-testets första del hos Barnmorskegruppen i stan. På vägen blev det en liten extrasväng i rondellen utanför centralstationen. Där var det inte bara en rondellhund, utan en hel flock! Söta va? :o)

Vi fick vänta nästan en halvtimme innan vi fick komma in, så framför allt Oo hann bli riktigt irriterad. Men som Oo sade sedan: "Snacka om byte av sinnesstämning!"
Barnmorskan eller vad hon nu var, verkade stressad eller pressad eller nåt, då det innan dragit över så på tiden och det var väldigt mycket folk där i väntrummen. Det verkar vara rejäl ruljans på den verksamheten! Snabbt och lätt gick det, in i ett mörkt rum, upp på britsen, kallt klet på buken och så nåt gråvitt sudd på skärmen ovanför. Jepps, det var visst något där ändå med ett pickande hjärta. 44 milimeter fick hon det till och drog slutsatsen att vi var i vecka 11+1, alltså en vecka mer än vi trott! Nu blir det riktigt tight att klara januari!
Vi blev nog ganska omtumlade båda två av ultraljudet. Blev nog mera konkret för Oo, men även för mig med, även om jag mest finner det overkligt just nu. Nästan lite läskigt, obehagligt, skrämmande. Var det verkligen min kropp som vi tittade i? Har jag det där växande inuti mig? Detta främmande? Hur kom det dit? Hur gick det till? XoP Men shit, det är ju i mig, I mig, inuti! Aaaaaah!!
Så mentalt kanske jag sprang skrikande ut genom dörren ändå, men hela mötet gick så fort att vi snubblade därifrån strax efter.
Nu ska blodprovet analyseras tills vårt andra möte om två veckor. Då görs ett mer omfattande ultraljud där vätskespalten i nackgropen mäts och sånt, och utifrån de värdena tillsammans med blodprovet och min ålder görs så en riskanalys. Jag tror att just det ultraljudet kallas för NUPP-test (NackUPPklarning), och en bred spalt kan tyda på kromosomfel. Vid somliga kromosomavvikelser produceras vissa ämnen till andra nivåer än normalt, vilket visas i blodet. Så KUB, Kombinerat Ultraljud och Biokemiskt test!

Kan säga att jag har väldigt ren bilruta nu! Jösses vilken skillnad! Rutan jag bytte ut var visst orginalrutan, så inte så konstigt att den var som den var. Fast killen som bytt tyckte ändå den var i riktigt hyggligt skick för att ha hängt med så länge. Nu ska jag inte fastna på den i varje fall vid morgondagens besiktning. Men man vet ju aldrig vad de kan finna på för något! Hoppas Gulingen klarar sig denna gång!

Så, då var man tillbaka i nutid! En dryg månads samlade tankar och känslor utrasslande på en gång! :o)
Nutid och dagsläget: Det andra besöket hos MVC igår kändes för både mig och Oo som ganska meningslöst. Jag fick nästan samma frågor som jag fick förra gången beträffande medicinsk bakgrund och så lite allmänt babbel. Fick testa sockret igen samt blodtryck. Sockret fick en tvåa vilket tydligen är lite högt men inte för högt. Förra gången fick jag också det, men då misstänkte vi den tropiska juicen som jag druckit på morgonen. Denna gång hade jag medvetet undvikt något sött, eller kanske Extra tuggummi innehåller socker? Fast biten jag tog strax innan besöket borde väl inte ha hunnit ge utslag i urinen? Jaja, ingen fara i alla fall.
Blodtryckets undertryck var också lite högt, 90 men inte heller någon fara. Det kunde ju bero på känslosammanbrottet jag haft strax innan. Jag har ju inte tänkt på graviditeten nämnvärt under semestern annat än att jag var det. Inga tankar på skrik, kräk, bajs, amning, sömnlöshet och den nya osäkra tillvaro som är på väg. När jag så fick frågan om vi börjat fundera någonting på det som komma skulle, så kom allting upp igen och känslorna bubblade över. Utan att kunna hejda flödade tårarna och jag öste ur mig min fruktan och ångest. Som väntat fick jag de vanliga klyshorna om "det blir annorlunda sedan" och "jag kände också som du".
Jag har ju inte mycket annat att göra än faktiskt intala mig detta, så lugnade mig efter en stund. Tror minsann jag lägger till symptomet "lättgråten" till listan.

Imorgon är det första delen av KUB-testet hos Barnmorskegruppen. Får väl se hur jag kommer att reagera på det lilla ultraljudet. Kanske springer jag skrikande ut ur rummet, kanske tar jag till lipen igen, antingen av pur skräck eller pur förundran. Får väl hoppas på det sista. Om inte annat så lär det hela bli mer realistiskt.
Redan nu måste vi dock börja fundera på ställningstagande om KUB-testet skulle ge ett dåligt resultat. Om det andra testet och slutresultatet skulle visa på hög risk för skadat barn måste vi ta ställning till om vi vill:
- Göra fostervattensprov för genetiska fastställan av eventuell skada
- Abortera direkt utan fostervattensanalysen
- Fortsätta graviditeten utan fostervattensprov och hoppas på det bästa

Ett fostervattensprov är ju en liten risk i sig, då det kan framkalla missfall. Själv är jag nog rätt säker på min inställning till fostervattensprov. Helst hade jag velat göra ett oavsett resultatsbedömningen. Så uttalat skeptisk och rädd jag varit, och fortfarande är inför att ha barn, skulle jag med stor sannolikhet bli väldigt bitter om jag fick ett skadat barn med vetskapen att jag inte gjort allt för att ta reda på om så var fallet. För om slutanalysen nu skulle visa på hög risk och fostervattensprovet visade på skada, så skulle jag abortera. Abortmotståndare och barnlängtande par får tycka vad de vill. Jag tror jag skulle sörja, men det jag skulle sörja var att vårt första gemensamma foster inte var friskt. Förstå-sig-påare kan komma med sina "när barnet väl är fött så spelar det ingen roll om det är skadat". Jag tror mig känna mig själv så pass att jag skulle ångra mitt fortfarande vacklande beslut att skaffa barn, ännu mera då, och även om jag skulle finna styrkan att finna mig i mitt öde, älska det skadade barnet, så skulle jag bli bitter och alltid ångra det liv jag offrade, ja, säger faktiskt offrade.
Så förutspår och känner jag i nuläget. Jag kan inte besluta och ta hänsyn till hur jag kanske skulle kunna känna i ett eventuellt framtida faktum, utan bara utgå från hur jag känner idag inför den stora fråga som detta faktiskt gäller. 
 

100527
Känner mig lättirretabel, överkänslig och grinig. Pratar med Oo och känner tårarna rusa upp utan större anledning. Springer på toaletten stup i kvarten och får magknip efter större måltider som lunch och middag. Känner inte för att köra combat ikväll trots att jag vet att jag kommer att älska det när jag väl är där och musiken pumpar. Imorgon åker vi till Piteå, på måndag åker vi till Nice. Ska käka middag hos Oos föräldrar innan träningen och jag känner mig anti för att måsta vara käck och trevlig. Oo frågar om vi ska käka själva då någon annanstans, men då blir jag irriterad på det eftersom föräldrarna ju redan planerat för oss. Är det semesterlängtan/behov eller hormoner? Sprolla roll, kul är det inte. Skulle helst vilja åka hem och dra täcket över huvudet. Packa, städa, tvätta, vattna blommor, tömma kyl, fylla på sandlåda, kattmat och sån skit? Dra åt skogen!

100614
Så var man tillbaka till vardagen. Frankrike var härligt, men inte maten. Jag var faktiskt riktigt orolig ett tag över näringsintaget, och kisseriet gick ned något. Därav var nog orken inte den bästa, men den värmen hade nog varit knäckande för de flesta ovana. Så förhållandevis har jag mått riktigt bra. De vindlande vägarna hade avrit en utmaning för mig även om jag inte varit på smällen, men nuförtiden upplever jag mig lättare för att bli illamående när jag sitter bredvid. Jag fick därför köra ganska mycket…
Drömmar har jag däremot haft, en massa! Konstiga, känslomässigt jobbiga och skrämmande realistiska, nästan alltid med mamma och pappa inblandade. Förutom en dröm jag minns där jag var jättekär i Alexander Skarsgård, och han i mig. Det fick jag minsann höra av Oo i några dagar efteråt! Ibland ska man kanske inte berätta allt för den andre Xo)

I övrigt är finnarna kvar och de ömma brösten. Både för mig och Oo har gravidhysterin som var i början nog sjunkit undan lite. Det är liksom inte någon realitet ännu när det inte syns och jag knappt känner av det. Kanske det blir brutal påminnelse vid andra inskrivningsbesöket i eftermiddag, eller KUB-testets första del på onsdag då det blir ultraljud. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon ska göra idag, men det lär ju visa sig. Det lär väl inte bli något ultraljud, för det är det väl för tidigt för? Men å andra sidan kommer de att göra ett på onsdag som en del av det första i testet, bara för att se att det verkligen är något där, att det lever och hur många.
Jag har krånglat in mig i tidsberäkningen igen, jag som trott att jag fattat hur det funkade, men efter lite påminnelseläsning verkar jag ju vara i vecka tio nu. Jag ville ha det till vecka elva, vilket väl också egentligen är korrekt eftersom jag är i vecka 10+0. Det blir väl typ vecka 11? Nej, jag kanske inte har fattat det där ändå!

Just det, vi har ny bil på gång! Direkt efter vi kom hem från Nice fick vi på Landvetter prova den över helgen, en Saab 93 Sport edition kombi. 07:a tror jag det var som gått ganska långt men vi får mycket bra pris! Det är en leasingbil från Monicas jobb som de köper loss och så köper vi den av dom. Bäbisblå metallic är den, och riktigt fin! Nu står den på Landvetter igen medan vi löser det finansiella. Har en riktigt intensiv vecka nu, så även ett bankbesök kan bli tufft att klämma in!

Idag MVC-besök som sagt. Imorgon byta vindruta på Gulingen, KUB-test på onsdag och combat på torsdag. Oo måste nog dra till Malmö och jobba imorgon, förutom allt han har att hämta ikapp efter semestern.

Så skulle man vara i vecka 8+3 och jag mår oförskämt bra! Inget illamående, ingen förstoppning, sura uppstötningar eller extrema humörsvängningar. Extra gråtmild har jag varit en gång vilket väl inte var så kul, men som tur var gick det över ganska snabbt. Av de olika symptom man kunnat läsa om kan jag nog bara påvisa:
- Gasig i magen
- Livliga/oroliga drömmar
- Ömma bröst
- Viss trötthet
- Kissnödighet

Utöver de jag läst om skulle jag vilja tillfoga några egna:
- Finnig
- Konstant hunger 

En del påstår att de som äter hela tiden gör det för att dämpa illamående, men eftersom jag inte mår illa vet jag inte riktigt vad jag ska skylla min hunger på. Jag orkar inte äta jättemycket, men vill äta hela tiden. Blir hungrig med en gång! Försöker med mellanmål i form av smörgås, någon frukt eller morot, men det räcker inte! När jag sedan bli hungrig så blir jag nog lättare grinig vilket märktes i fredags när jag dessutom blev väldigt gråtmild. Oo blev irriterad på mig så jag blev irriterad på honom som först ledde till smäll i bildörr och proviantering på egen hand på Ica. När jag kom tillbaka var han jättesnäll och så var tårefloden igång! Pysslades om och fick inte röra en fena när vi kom hem så tårefloden fortsatte på grund av det, samtidigt som jag nästan blev irriterad på honom för hans snällhet! Phu, är så glad att hormonerna hittills varit ganska lugna ändå! Ibland har jag fått en känsla av att illamåendet ligger närmare till hands än förut, tex om vi åker bil och jag inte kör. Det blir dessutom värre om jag är hungrig.
Kissnödigheten håller i sig och jag måste upp minst en gång varje natt. Dessutom sover jag sämre och vaknar för ingenting. Jag brukar drömma mycket, men oftast mot morgonkvisten så nu känns det som hela tiden då jag vaknar av dom titt som tätt under natten. Ofta är det känslomässigt jobbiga drömmar där mamma och pappa är med. Bråk om hennes drickande, skuldbeläggande över mer eller mindre surrealistiska handlingar jag gör eller inte gör. Inatt var det skjuts av en nära vän till dennes bröllop där jag körde fel och stress och skuld tyngde mig till marken. Jag hade inte haft något emot att drömma om det varit trevliga drömmar!

Har fått säga ifrån blodgivningen nu också vilket känns skittrist. Sex månader efter förlossningen måste man vänta innan man får ge igen. Sade också ifrån resterande IFK-matcher. Även om jag inte lär hinna få någon jättemage den tiden så skulle det inte kännas riktigt bra att stå där med ordningsvaktsbrickan ovanför bulan. Aldrig har jag råkat ut för något allvarligt fysiskt när jag jobbat med bricka, men risken finns ju alltid och då jag inte har någon väst skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om det hände något som slutade illa. Nu ska kycklingkläderna lämnas in vid tillfälle, men jag är välkommen tillbaka när jag kan vilket kändes gott att höra. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra när danserna på Möllan kör igång igen. Då lär magen vara större och just nu kan jag inte se mig själv stå och vaktjobba så. I andra jobb kan det funka men inte som ordningsvakt, det tycker jag inte även i ett så oskyldigt sammanhang som dans på Folkets hus.

Men nu något roligare som att vi köpte ny kamera igår! Canon EOS 450D på Japan Photo som hade oslagbart bäst pris. Jag har ju länge suktat efter en systemare och när jag nu inom en framtid lär ha ett objekt man vill fota flitigt, känns kompakten med sin förblekande blixt och suddiga resultat vid minsta rörelse, inte lika rolig. Nu kommer jag dessutom att kunna ha den med på Jennys bröllop och vår resa till Nice! Mycket att lära och exprimentera, men det ska bli kul!

100526 Efter lunch
Sportlifes höstscheman har kommit ut på Intranätet. Så snart som möjligt vill de veta om man kan/vill ha kvar sin klass. Höstschemat börjar vecka 36, då är jag i vecka 22 och även om jag kanske inte är jättestor då kan jag inte ta på mig en termin som jag kommer att måsta hoppa av till slut. Tror inte heller jag skulle känna mig bekväm eller "combat-aktig" med kula på magen. Hade jag haft Body Balance eller Afro Dance kanske det funkat, men inte Body Combat, en egen personlig känsla bara.
Så jag har nu sagt ifrån mig mina klasser vilket suger fett! Jag kör alltså mitt sista Kålleredspass den åttonde juli, sedan är det sommaruppehåll. Skit, det känns hemskt!!
…

Oo ringde precis från Malmö där han är och grejar på lagret innan semestern. Hormonerna ligger nog mer ytligt nu eller nåt, för jag berättar att jag avsagt mig combaten och börjar lipa! Att uttala det högt blir mer definitivt eller nåt och jag sörjer banne mig! Och kom inte med nån jäkla kommentar att "När du får ditt barn så kommer du glömma allt om combat" och "Du kan ju återuppta den sedan, livet tar ju inte slut bara för att du föder barn"! Nej, det må vara hänt och jag har ju bara superexemplet Elin som springer Stockholm Maraton igen när Noel bara är dryga året. Men just nu känns det förjäkla tråkigt! Svältande barn och krigsoffer visst, men jag tillåter mig att sjunka ned i en smula egotrippad självömkan en stund. Är dessutom rädd att det  inte är sista gången.

"Små steg Linda. Små steg." Min vän Anna är så klok. Varför oroa sig och måla upp skräckscenarion långt i förväg, må dåligt över något man inte kan påverka?

Jag tystar alla "-Jamen" som vill säga emot och låter mig lugnas. För tillfället. Känner under tiden ett annat symptom jag läst om någonstans. Metallsmak i munnen, nästan som blod. Inte jättemycket och inte hela tiden. Emellanåt, som att jag råkat bita mig i läppen.

Små steg.

Sitter på jobbet och får ett uppdaterat ”hemligt” blogg inlägg från frugan, som är inne i 7 + 3 veckor, om jag nu fattat denna räkning helt korrekt. Funderar lite på graviditeten allt eftersom hon skriver, självklart kan man inte vara i närheten av att sätta sig in i vad en kvinna går igenom när det gäller barnafödande. I vilket fall får man göra ett försök att förstå, hjälpa, trösta osv. Kan bli något svårt ibland med. Bara att orden ”Jag älskar dig” orsakar tårar, kan vara jobbigt, men förstår det. 
Nu är frågan, vad kan jag som pappa göra för att underlätta denna omställning som Love går igenom? Rent spontant vet jag inte något exakt jag kan göra mer än att stötta hjälpa och framför allt visa att jag älskar min fru. Tror det ger lite boost på vägen i alla fall. Snart får vi åka på semester tillsammans, då kan vi nog få mer chans att prata igenom alla känslor, funderingar och förväntningar på vad som komma skall. Behöver nog dela mycket känslor, vilket detta forum ändå har varit rätt bra. Det är svårt att berätta allt man känner när man sitter och blir frustrerad över kanske något smått och får egentligen inte ut det man skall.  Som det har blivit med denna kan man i lugn och ro förmedla vad man tycker och tänker som den andra kan ta del av och vi kan komma närmare varandra i en förståelse på vad var och en går igenom. Detta låter nästan som att jag har det svårt med, det är inte meningen. Jag har inga hormon svängningar, ingen omställning på min kropp alls på grund av detta, så det är inte så, utan att man, jag, kan få ta del av många av Loves känslor och funderingar, på ett lugnt och sansat sätt, där jag också kan dela med mig lite av vad jag tycker och tänker om dessa.

Får räcka här för nu, även om jag skulle vilja försöka samla mer av alla tankar som flyger och far i huvudet, så får det bli något annat inlägg.

/Pappa Oo

100518
Drömde för andra gången under denna ännu relativt korta graviditetstid att jag fick missfall. Sitter på toaletten i barndomshemmets övre våning i Pitholm och känner något större och segt falla ned i vattnet. Av någon anledning är det stopp så vattnet stiger och stiger tills allting flyter ut över kanten och ut på golvet. Där gissar jag mig mera till vilken liten del som är mitt embryo där vattnet med dess makabra innehåll sakta vrivlar runt, runt framför mig av osynliga strömmar. Jag känner en stor sorg och inser när jag vaknar och faktiskt inser att det varit ännu en dröm, att jag nog fäst mig vid den lilla grodden inuti mer än jag  trodde. Det är en jätteskillnad mot för den graviditet jag tidigare erfarit och avbrutit när jag bara var sjutton. Veckorna blev åtmindstone lika många som jag nu har, men aldrig tänkte jag över vad jag hade där i magen, aldrig. Från den stunden jag och pojkvännen satt där på ungdomsmottagningen, han till vänster, barnmorskan eller vad hon nu var framför oss, hans hand i min och fick beskedet att jag gravid visste jag med en gång, hade väl redan bestämt mig innan det väntade resultatet att det skulle aborteras. Det var ju ingenting, betydde ingenting, var ingenting. En liten klump med celler som kommit till genom ungdomlig ansvarslöshet och den typiska intalan att det inte händer en själv. Där var det familjen som dömde, som ansåg att jag tog ett liv och gjorde processen jobbigare än den annars skulle ha varit. Pojkvännens familj stöttade i varje fall, i varje fall var det bara det jag fick höra, och till skillnad från min egen mamma talade jag och hans mamma med varandra.

Jag har aldrig tänkt på den aborten i andra termer än positiva, om man nu bortser från familjens reaktion. Det var ingen stor grej för mig. Visst kan jag tänka tillbaka och tänka att nu hade jag kunnat ha ett barn som var si och så gammal, men det är inte tankar präglade av sorg eller vemod. Bara förskräckelse och lättnad att så inte är fallet, och oändlig tacksamhet för den fria aborten i Sverige. Kanske hade jag trott att fler tankar skulle komma nu när jag är gravid igen, men ingenting ännu i varje fall. Det är sådan himmelsvid skillnad på den livssituation jag befinner mig i idag och de omständigheter som detta gryende liv nu kommit till på. Detta är planerat, och trots alla mina skeptiska inlägg och uttalad fruktan, ändå önskat. Annars skulle jag inte gått med på det. Men likväl om jag i detta läge blivit oavsiktligt gravid, hade jag nog ganska säkert valt att behålla det ändå, just med tanke på den livssituation jag nu har med min Oo. Detta är en del av han och mig, något unikt som vi skapat tillsammans för att vi ville och med spänning ser fram emot att erfara tillsammans.

100519
Undrar om lite hormoner springer runt och ställer till elände för mig nu? Eller är de bara en dålig ursäkt? Låg och läste handboken "Vänta barn" som vi fick på MVC och läste partiet om förlossningen och tiden efteråt. Avsnittet om amningen gjorde mig riktigt nedslagen även om det jag läste inte egentligen var något jag inte hört förut. Jag tror många har en glorifierad syn på den perioden, en harmonisk bild av en mamma med sitt barn vid bröstet. Själv ser bara en mjölkmaskin som var och varannan timme dygnet runt bokstavligt talat får livet suget ur sig genom såriga bröstvårtor! Harmoni inte på en fläck! Vad är det egentligen jag ger mig in på? Har jag det inte bra som jag har det? Oo var försjunken i hockeyn som han sedan somnade till, så jag fick inte ut min förtvivlan förrän vi sitter i våra bilar på vägen till jobbet. Med tårarna rinnande försöker jag sätta ord på den stora klumpen i bröstet och naturligtvis finns det inte mycket Oo kan säga för att trösta. Amning och den krävande tiden efteråt är ju ofrånkomlig. Som att stå på ett järnvägsspår utan att kunna flytta sig och man vet att tåget obevekligen kommer att komma. Det är deprimerande, det fyller mig av djupaste fruktan, samtidigt som jag försöker se förnuftigt på det hela. Bortförklara med hormoner, normala osäkra tankar som alla blivande mödrar har, förtröstan att det blir annorlunda när man faktiskt är där och en intalan att det blir vad man gör det till. Men det hjälper föga i det sinnestillstånd jag nu befinner mig i. Jag kan inte låta bli att redan nu, och framför allt där och då se mig själv försjunka i bitterhet av det liv jag del för del fått säga ifrån mig för att sitta hemma dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad som en födo- och avfallsinrättning till en skrikande och krävande liten varelse medan Oo kan fly iväg till jobb och verkliga livet, det liv jag själv måste försaka. Överdrivet? Javisst. Melodramatiskt? Säkert. Lite sant? Garanterat.

"-Kvinnor har fött barn i alla tider och klarat det, så det gör du också" är en strof jag bara vill spy på! Bagatellisera min fruktan, ryck på axlarna åt min ångest, le överseende åt min förtvivlan, men gör det så jag slipper se och höra tack! Fy vilket deprimerande inlägg, men jag kan bara inte tro att jag är ensam om dessa tankar, men att uttala dom högt är säkert ett brott mot en oskriven "föräldra-barn-tankar-är-heliga"-lag. Minns en debattartikel av en flickjänta i Metro som påstod att barnen skulle gråta blod om de läste om mammans eller pappans klagan över deras blöjstadie. Själv tycker jag man kan ta ur ungdomarna den glorifierade syn på rosenkindade bebisar som bara ligger och gurglar i en vagn, utan att de på något vis känner sig missförstådda och oönskade för de vaknätter och föräldraosämja om vems tur det är att mata, de orsakat. Thats life liksom. Bebisstadiet är jobbigt, det tror jag inte många föräldrar motsäger mig (och håll tyst om "att det blir jobbigare sen" och sådana idiotiska messersmitterkommentarer), men det är visst också väldigt givande (här nickar alla föräldrar förnöjt). Jag kan inte annat än hoppas och tro på att jag kommer att sålla mig till nickedockorna också. Fingers crossed.

Har fått ta del av vad min fru har skrivit så här långt. Själv blev man ganska överraskad när man inte fick handskar i present.  Hade ju som sagt redan lagt in mensdatumet i iPhonen och funderade inte så mycket mer på det.  Sen när man får detta beskedet i en liten ask, ja du, glädjetårar kom och tankarna började rusa.  Funderar man en stund, så är det ju rätt lång tid kvar, men det känns som att man vill fixa och dona med en gång, få det gjort.  Känns ju som även om det är ganska lång tid kvar, att det blir mycket man måste göra ändå.  Inhandlingen av diverse saker som man behöver är ju en del.  Har ju med detta lovat att sätta min fot för andra gången inne i Gekås varuhus i Ullared.  Är ju inte jätteförtjust i att trängas med folk för att spendera pengar.  I vilket fall så är det väl allmänt känt att det är billigt och bra nere i Ullared, så får väl som sagt ta en tur dit när vi väl har listan klar och tid att åka dit. 
Mer praktiska saker, vi killar tänker nog så, behövs ju göras.  Vi har ju pratat om bil, nu är det dags att fundera på en större bil så vi får plats med barnvagn etc.  Har redan lite lätt tittat på detta, men inte hittat någon som har passat helt hundra.  Har mycket andra funderingar på det praktiska, men det är nog ett mindre problem. 

Hur skall det bli att bli förälder?  Ja, vad skall man säga, mycket spännande, men också väldigt osäkert.  Blir ju många uppoffringar, kan ju inte ta sig själv i första hand utan blir ner puttad till andra hand.  Detta vet man ju sedan länge att det blir så med barn, men hur blir det när man väl är där?  Tiden kommer väl informera om hur detta blir, men undgår ju inte en att fundera på denna fråga.  Kanske man kan vara bättre förberedd?
Spontant tror jag det är otroligt att bli förälder, kommer ge en massa glädje.  Det kommer även att ge en massa oro, sömnlöshet, konstant uppmärksamhet osv.  Har lite svårt att kunna förstå hur man skall känna som det är, mycket förvirrad känner man sig mest. Barn kommer nog dock ge otroligt mycket i långa loppet, det kommer vara många jobbiga stunder, men flertalet roliga stunder istället. 

Hur kommer man vara som förälder?  Ja du, man kan ju bara jämföra med hur man tycker om hur andra föräldrar har hanterat uppgiften i sin närvaro.  Jag har väl självklart inte samma syn som alla andra på hur jag tycker och tänker när det kommer till uppfostring osv. för barnet.  Tror dock att det är jättelätt att stå vid sidan om som man gör ny och tycka och tänka, men att det blir lite annorlunda när man väl står i situationen själv.  Man kan väl bara hoppas att man håller på det man sagt sen tidigare, måste notera ner allt man ha tyckt och tänkt innan egna barn.
Andra funderingar om ämnet.  Tidsbilden blir nog lite annorlunda också, när man skall göra sig i ordning, ta sig iväg och träffas vi en angiven tid, så får man vara ute i god tid för att göra sig och sitt barn i ordning och se till att inte allt för många olyckor händer innan man har kommit ut ur dörren.  Kan ju nästan bli lite spännande det med. Tiden som förälder när barnen börjar växa upp lite kommer nog vara jätterolig, när man kan börja prata och få ut lite tankar från denna individ.  Känns något främmande då våra barn i dagens läge jamar lite lätt och spinner när dem skall uttrycka sig.
Mycket kommer nog försvinna ur minnet av den jobbigare tiden med barn när man har kommit ifrån den, och alla roliga minnen kommer vara kvar.  Detta tror jag är väldigt givande, kan bara se framför mig allt man vill göra med sina barn fram över.  Se hur dem utvecklas och hur dem lär sig nya saker, antingen från sina egna misstag eller om dem kanske ha snappat upp några goda råd från sina kloka föräldrar.  I vilket fall ser jag verkligen fram emot denna framtid även om förändringen skrämmer mig något.  Min älskade fru Linda skall bli mamma och själv skall man bli pappa, låter underligt, men tids nog blir det en vardag. :)

/Pappa Oo

Sov urkasst inatt. Klev upp och pinkade typ fyra gånger, vaknade av Fias smackande ljud och lyfte ned henne med bunke och allt på golvet där hon lade en hög på min tröja. Oo var så gullig att han tog reda på den på morgonen. Frös så jag lade mig under bådas täcken när jag lade mig, men PMS-svettades stundtals under natten. Maja och Fia turades om att trampa omkring och tigga uppmärksamhet. Mysigt att de klättrar upp på ens bröst, men inte så skönt att få en tass strategiskt i ett ömmande bröst. Kan heller inte ligga i vissa lägen på mage på grund av det, så ja, tycker allmänt synd om mig själv för att jag är så trött idag.
Men neh, ska inte klaga. Mår inte illa vilket det enligt många veckovisa förteckningar på nätet och vår lilla bok vi fick, brukar dyka upp vid denna tid, vecka sju alltså.

Sitter i telefonkö till Mamma Mia för tidsbokning av KUB-test. Har nog väntat en halvtimme hittills. Kanske man skulle ta Barnmorskegruppen istället? Vi läste lite mera om graviditeten i handboken och det var trösterikt att läsa om den osäkerhet många kände av den typ jag beskrev sist. Även om många säger att det är normalt känns det ännu bättre att ytterligare läsa om det svart på vitt.

Fick kallelse från Blodcentralen att jag nu kan lämna mitt bidrag igen. Ännu en grej som jag måste avstå under en tid som känns jättetråkigt. Jag avsäger mig bit för bit av det liv jag alltid känt mig trygg med för något nytt jag känner stor förväntan men även osäkerhet och rädsla inför.
I helgen fick Nickes familj veta. Nicke ringde och frågade om det var ok att de kom förbi en sväng, outtalat hur stor del av familjen. Vår handbok "Att vänta barn" låg framme på fotpallen vid soffan och vi diskuterade om vi skulle låta den ligga eller inte. Beslöt att låta de vara, om han såg den så gjorde han och om inte, tja så fick de vänta lite till på besked. Jag tänkte lite elakt att om bara Nicke kom så skulle han med en mans (o)förmåga att se detaljer knappast lägga märke till den. Men nu kom hela familjen inklusive Anna, och det tog inte många sekunder sedan de kommit in genom dörren innan hon upptäckte den! Så blev det nybakade bullar, kubbar, lite cachande och mycket prat.

Under gårdagen fick Oo tag på Stefan så nu är också han invigd, liksom systeryster då jag ringde och grattade Anders på hans födelsedag. Visst känns det lite vanskligt då vi fortfarande ligger kvar i de riskabla veckorna, och vi dessutom inte vet vad KUB-testet säger, menmen. Kommer nog att kännas riktigt jobbigt om det skulle visa sig att det inte är friskt, men jag vet också att jag skulle ha väldigt svårt att acceptera ett skadat barn om jag inte ens gjort ett försök att ta reda på sannolikheten för dess motsats.
Okej, nu har jag väntat i över 45 minuter! Nu provar jag Barnmorskegruppen istället! De svarade efter typ fem minuter, så nu blev det dom. Två möten är inbokade och KUB-testet (kombinerat ultraljud- och blodprov) funkar enligt följande om jag nu föstått det rätt. Ett första kort möte för inskrivning och blodtagning, tidigast i vecka tio. Tyckte också hon sade att ett kort ultraljud görs bara för att kolla att tiden beräknats korrekt, hur många foster det finns och att de/det faktiskt lever.
Ett andra möte tidigast i vecka tolv som tar ungefär en timme. Där sker ett ultraljud där olika delar av fostret mäts och utifrån de resultaten tillsammans med blodproven görs en riskbedömning. Jag tror gränsen gick vid 1 på 200 för risk att fostret har någon form av missbildning eller Downs syndrom. Resultatet får man direkt på plats.
Har man sämre resultat än så kan man remitteras till Östra sjukhus för fostervattensprov där de faktiska generna analyseras. Där kontrolleras kromosomerna 3, 21 och en till som jag inte minns, samt att antalet är rätt. Det resultatet får man inom en vecka och sådan tid att man ska hinna ta ställning och eventuellt avbryta graviditeten eller inte, vilket kan ske fram till vecka 20. Dessa KUB-test erbjuds gratis för de som är över 35 år. Är du under så kostar det beroende på vilket landsting du tillhör! 1800 spänn får vi betala medan en jag känner får det gratis.
Så kan det vara.

12 maj
Ett väldans kisseri och drömde helläskigt och mysko. Har påbörjat en sammanfattning av mitt födointag denna vecka. Tycker det ser lite magert ut jämfört med Livsmedelsverkets rekommenderade, framför allt när det gäller frukt och grönt. En hög gurka, tomater och majs till tacopaj är ju inte de bästa av grönsaker precis.
Oo funderar på att berätta för Andreas utifall de träffas idag.

Hade svårt att somna igår efter att ha fastnat och sett färdigt "Bröllopsfotografen". Fick en släng av panik vid tanken på att jag faktiskt väntade barn. En genomborrande rädsla för det som komma skulle, en rädsla för att det liv jag nu har och trivs så bra med kommer att raseras. Den återkommande frågan: "Vi har det ju så bra, varför riskera det för något så krävande som ett barn?" Tvingade undan tankarna. Jag vill ju det här, det är ett beslut jag tagit och oro liknande min är knappast ovanligt. Lyckades somna ändå efter att ha varit på muggen som fick ett återbesök några timmar senare.

14 maj
Idag var det första mötet med vår barnmorska, Sylvia. Vi valde vårdcentralen i Gråbo trots att det är på "fel" sida sett från våra jobb, men då de bekräftat att det är mer möten efter en födelse och man då är föräldraledig, kändes det som ett bättre alternativ. Blodprov, blodtryck och urinprov visade bra värden och vi fick svara på frågor samt få en del information. Nytt möte för inskrivning nummer två som hon kallade det blir direkt efter vi kommit hem från Nice.

Fortfarande inga andra symptom än ömma och svullna bröst och ett väldans kisseri. Igår blev jag dock lite illamående under efter-middagen, vilket lika väl kunnat bero på något annat. Det blev bättre sedan jag fått käka. Jag vill inte drabbas av illamående! Vi var en sväng till Babyproffsen på Backaplan för att få en uppfattning om vad man kan komma att behöva, och framför allt vad det kunde komma att kosta. Vad mycket grejer! Sittvagn, liggvagn, bilstol, skötbord, åkpåsar, madrasser, spjälsäng och grejer hit och dit! Skulle man köpa allting nytt skulle vi landa på drygt 20 papp, men jag ser inga större problem med att ha vissa grejer begagnat. De växer ju ur det så fort!

Fortfarande så har vi nog inte riktigt fattat att det är på allvar, att det är vi själva som ska få barn, bli föräldrar! Det känns nästan bara helkonstigt och fel när jag själv tänker på det. Jag?

Fick höra av Sylvia att det efter vecka 16 kunde bli svårare med vissa träningsformer, så jag får nog tyvärr avsäga mig combaten inför höstschemat. Det skulle ju inte heller kännas bra att inte kunna köra fullt ut, inte kunna känna att kroppen är med som man är van och vill. Det suger faktiskt fett, men vad ska man göra? Man får ju intala sig att det bara är en viss tid. Ordningsvaktsjobben får jag ju också lägga på is ett tag. Känns som jag ger upp en stor del av mitt liv, en stor del av mig, den jag är och det skrämmer mig. Min självständighet, min personliga valfrihet och det blytunga ansvar som ett barn innebär. Är det en uppoffring jag är redo att ta? Något som jag kommer att klara av? Många skulle säkert reagera på ordet uppoffring, men visst är det en form av offer? Det är ju ingen fysisk klackspark att bära fram och föda ett barn, ingen psykologisk semester att ansvara för ett annat liv. Grejen är ju bara det att det i detta fall handlar om ett offer som man är villig att ge, som i slutändan övervägs så många gånger om av fördelarna detta offer ger. I varje fall om man ska tro på alla föräldrar där ute. Fram tills jag själv kan kalla mig sådan får jag helt enkelt trösta mig med att mina oroliga tankar inte är unika, och att jag trots allt redan nu känner en ödmjuk hängivenhet för det som gror i min kropp. Minst sagt schizofrena tankar ja!

Då min blogg inte är anonym och många jag känner faktiskt följer den, får jag helt enkelt börja så här, i ett word-dokument utan tillgång för någon annan än mig själv. Det känns väldigt bakvänt, nästan fel eftersom jag alltid skrivit direkt ut i min blogg, allting som händer eller sker i och omkring min sfär. Nu får jag helt enkelt finna mig i att skriva på detta torftiga sätt och publicera i efterhand. Min tanke var först att helt enkelt inte skriva någonting alls förrän jag kunde det, men så inser jag allt mer att många tankar och känslor kan gå förlorade av att vänta så pass länge, och då jag skriver min blogg för att kunna se tillbaka, läsa och återvända till just det eller det ögonblicket får jag göra så här för att bevara mesta möjliga.

Kan börja med vår bröllopsdag, söndagen den nionde maj. Stolt över mig själv hade jag i god tid fixat en present till min Oo, fantasifullt nog en tröja från MQ. Senare hittade jag dock en annan present som jag bara inte kunde låta bli att köpa också. Den var så bra att jag inte ens kunde vänta till söndagen med att ge den, jag kunde bara inte! Så redan på fredagen efter jobbet plockar jag fram den ursäktande men upprymda rösten och proklamerar att jag har en bröllopspresent som jag bara inte kan vänta med att ge honom. Är det ok? Får jag det? Han himlar med ögonen och säger javisst. Jag springer ut till bilen där jag förvarat den, grannens barn frågar på vägen tillbaka om Johan ätit färdigt ännu och kan komma ut och lira fotboll. Jag säger att de får vänta en stund eftersom han ska få en present och de fogar sig snällt.
Oo ser den silverfärgade platta kartongen med snören och undrar om han ska få ett par handskar? Han slår sig ned vid köksbordet och jag sätter mig intill, är så pirrigt förväntansfull på hans reaktion! Han öppnar kartongen och drar ut dess innehåll, hejdar sig i rörelserna när de kommit halvvägs ut. En haklapp med GAIS-märke, en liten body med "I hjärta GAIS" och nappar med GAIS på.
"-Vadå…är du gravid?" Han ser på mig med överraskningen skriven i hela ansiktet. Jag kan bara nicka! Han slår armarna om mig och våra tårar flödar fritt! Han har så många gånger lyckats överraska mig! Bokhörnan i Kondi, middag och Nanne Grönwall-show, weekend på Selma Lagerlöf spa för att nämna något! Nu fick jag äntligen överraska honom med något även om jag misslyckades totalt med att vänta till bröllopsdagen! Då hade jag ändå hållit mig i nästan två dagar, från onsdagen!

Ganska fantastiskt att vi faktiskt fick till det till slut, med tanke på att det mesta vi fått till mellan lakanen varit efterlängtade timmar med John Blund! Ett halvhjärtat försök från min sida att räkna efter ägglossning och sådant föll bort i bekvämt tv-tittande, extrajobb och allehanda aktiviteter på var sitt håll. Min uttalade tveksamhet till barnaskaffande medförde inte heller några större initiativ att pricka in lämplig tidpunkt, från varken min eller Oos sida. Till slut laddade i alla fall Oo ned en sådan där app till iPhonen som vi fått rekommenderad av Anna, och stora respektive små hjärtan(!) eller blommor(!) beroende på vilken app man kikade på proklamerade när det var bäst tid för horisontell tango. Sagt och gjort, ett riktigt första försök där trötthet och latmasken fick tvingas åt sidan och det dansades hyggligt bra under blommarkerade dagar och kvällar. Phu!
Dagarna gick och de vanliga PMS symptomen dök upp: Nattliga svettningar (som jag trodde hörde klimakteriet till men som jag iaf har), ömma bröst och tonårshy á la finnar vid sidan av nacken. Dock ingen huvudvärk vilket jag reflekterat över först senare. Däremot var jag mig inte riktigt lik i magen. Ursäkta mig nu, men "nummer två" hade annan färg om man säger så! Ungefär som när jag ätit järntabletter utan den stenhårda bieffekten. Tänker jag tillbaka hade jag något enstaka "hugg" eller "stick" i öh…äggstockarna? Livmodern? Som jag inte reflekterade över nämnvärt, men när BIM (beräknad icke-mens) inföll och passerades fick jag mer "nu-är-mensen-på-gång" känningar så jag varenda gång var bombsäker på att den kommit. Men nej, ingenting. Då mina cykler flukuerat allt från 27 till 32 dagar kunde jag dock inte tro på något märkvärdigt, även om tanken oenkligen snuddade vid mig. Räknade jag med en genomsnittscykel på 28 dagar (de senaste hade legat på 27-29), så skulle BIM vara måndagen den tredje maj.
Nu i efterhand inser jag dock att trots att jag inte fullt ut vågade, ändå trodde att jag faktiskt var gravid. Ungefär som där jag bara var sjutton och testet på ungdomsmottagningen inte överraskade mig det minsta. Jag hade misstänkt, men ändå insett det på nåt plan. Så redan på tisdagen innan den inbokade klippningen på Frölunda torg sprang jag och köpte ett test, tillsammans med lite huvudvärks- och fler Folsyretabletter. Sedan plockade jag ur testet och förvarade det i handväskan. Jag skulle vänta med att testa till jobbet dagen efter, för hemma gick det ju inte! Snacka om att det låg som en bomb i min väska!

(Grav-test? Nej, BOMB!)

Fullt upp på PVH på morgonen med personlig support inför ett större leverantörsbyte. Sedan sitter jag på en av deras toaletter och pinkar i en mugg!
Snabbt konstaterades ett tydligt plus, precis som jag känt på mig! Den riktiga reaktionen kom nog först när jag lite senare satt tre trappor upp och käkade lunch. Shit, jag är på smällen! Ska ha barn! Jag? På grund av min känsla hade jag faktiskt redan sett ut den ultimata bröllopspresenten med GAIS-grejerna, men nu var det ju ett faktum. När skulle jag nu hinna fixa dom innan söndagen? Combat på eftermiddagen, IFK-AIK:s vaktjobb på torsdagen, lunchcaching på fredagen och helgöppet hade de inte heller! En rundringning till Intersports andra butiker bekräftade att endast deras supportbutik på Gamla Ullevi hade babygrejerna jag sökte. Beslöt att ta lunchen på torsdagen till att knö mig in till stan och handla.

Väl hemma babblar Oo om vilja att köpa bil! Han tycker det kan vara läge att byta ut en av våra bilar så att när det väl blir dags för eventuellt smått och större bil behövs, inte riskerar att den gamla vi valt att behålla rasar och därmed renderar ännu ett bilköp. Vi har ju tänkt behålla en av våra gamla som andrabil och skaffa en större vid knodd, men så kommer han med tankar på att byta ut vår framtida andrabil redan nu! Jag märker att jag babblar igen i mina försök att finna bra argument för att vänta. Sedan kommer vi av någon anledning in på appen eller barn eller vad det nu var, men han frågar om jag fått mensen än! Han ser ju att den borde ha kommit. Jag viker undan med blicken och mumlar ett nej. Med iPhonen i högsta hugg vill han veta när den kom.
"-Igårkväll" slokar jag och han knapprar på displayen. Senare ställer jag fram den lilla rosa OB-asken på tvättstället och skäms som en hund. Tänk om han blir jättearg för att jag ljugit nu bara för att jag ville överraska?

Torsdagens lunch kommer och på vägen ut mot Gulingen ringer mobilen. Det är Thomas som undrar vad jag har för mig. Jag är på väg in till stan för ett ärende, hur så? Perfekt! Får jag till svar, då kan vi luncha tillsammans då han precis är på väg in han också! Shit, vad göra nu då? Värdelös som jag är på att ljuga kommer jag inte på nåt annat att säga än ok, och då mitt ärende är på Gamla Ullevi föreslår han Max alldeles intill. Okej, det här löser sig tänker jag. Presenten kan ju vara till någon annan!
Det är roligt att träffa Thomas, det är nästan ett år sedan sist, vid bröllopsfesten! Jag kan handla grejerna utan frågor, men märker att jag babblar om "vännen" som ska få presenten. Vi äter och pratar om allt möjligt, bland annat hans son och obönhörligt får jag frågan:
"-Hur är det med er då, har ni nåt på gång eller?"
"-Vi jobbar på det." Bräker jag bara och lättad nöjer han sig med det. 
Sedan blir det vaktjobb och Staffan frågar (som vanligt) om vi inte har barn på gång snart. Jodå, jodå, vi jobbar på det säger jag bara och låter (som vanligt) ämnet falla, alternativt kastas tillbaka på honom själv. Denna gång låter jag det falla.
Allt eftersom fredagen går inser jag att jag inte klarar av att hålla mig längre. Jag tampas med tanken på att jag nu redan väntat och banne mig kan vänta ett tag till, mot tanken att vi kan smälta detta tillsammans under hela helgen om jag berättar nu. Det sistnämnda vann ju, vilket jag nu tycker var bra. Men såklart höll ju Oo på att spricka av att inte få berätta det för någon innan de känsliga tolv veckorna gått. Han ville berätta för sina föräldrar, så på lördagen efter mitt combat-temapass på Almedal åkte vi upp. Oo slår sig ned och efter lite småprat säger han så att vi inte kommer att följa med till Sälen efter nyår.
Monicas tårar börjar rinna och hon skrattar och kramar om mig, ber mig fråga Tomas vad hon sagt imorse. Det visar sig att hon redan på Kickans begravning känt på sig att jag var gravid, och det var jag ju, dock väldigt ovetande om det själv! Och på morgonen hade hon uttalat sin känsla högt till Tomas, att jag var gravid. Och så kommer vi där några timmar senare och säger just det!

Nu är jag alltså inne i vecka sex efter att ha läst på lite om hur den knepiga och bakvända räkningen fungerar. Sex + 2 om jag nu ska vara precis. Helt sjukt, overkligt, barockt, uppåt väggarna, osannoligt, otroligt. Nej, på ett plan har jag nog inte insett det. Det är en annan jag som ska bli morsa, som ska på sitt första möte med barnmorskan på fredag! Hjälp!
Inget illamående ännu tack och lov, ingen överkänslighet mot lukter eller annat som verkar typiskt. Det enda är lättare menssmärteliknande känningar ibland vilket tydligen beror på att livmodern växer, samt ömma (och tunga) bröst. Jag börjar ju nästan fylla ut mina A-kupe behåar! Haha, visste väl att det var nåt fördelaktigt med att vara på smällen! Kanske lite tröttare, vilket lika väl kan bero på att jag känner efter för mycket.

Visst är den söt? Den brummade jag med till jobbet idag medan Gulingen får ny fin framruta under dagen. Sprickan som växte ut mitt i synfältet hade aldrig gått igenom besiktningen på torsdag, så nu ska det åtgärdas. Det är ju guld värt med fri lånebil, och här var det verkligen fri lånebil också! Behöver inte ens tanka upp det jag kör! Lånebilen på Seat betalar jag visserligen inte mycket för, men den ska också tankas upp. Mycket bra Olofstorps Glasmästeri! :o)
Att byta rutan är inte särskilt billigt, men tack vare försäkringen blir det endast självrisken på 1500 spänn. Oj vad klart och bra jag kommer att se nu när jag kör!

Jag var riktigt trött igår, medan Oo var rena Duracellkaninen. Inget ovanligt i och för sig, men nu var han till och med så energisk att han inte ens kunde sitta och kolla på fotbolls VM! Jag fixade middag och slumrade sedan i soffan medan han skurade golvet, städade i köket, åkte och handlade tvåkomponentslim för att fixa mikrovågsugnen vilkens öppningsmekanism gått sönder, gjorde ett försök att fixa med digitalboxen, torkade kattkräk och tömde kattlåda! Och jag fick inte ens dåligt samvete! Jag gick och lade mig innan klockan var tio och märkte sedan knappt när han sent omsider gjorde mig sällskap. Tidigt imorse klev han sedan upp för att brumma till Malmö över dagen. Får se hur pigg han är ikväll!

Innan jag åker utomlands brukar jag tömma plånboken. Träningskort, kort hos MQ, Esprit, SF-bio, lånekort på biblioteket och sådant är ju inte så relevant när man är i ett annat land. Ut plockades också ICA-kort, Statoil-kortet och VIP-kortet på MAX, ja allting faktiskt utom VISA- och körkortet!
Så kommer jag hem och ska fylla plånboken igen. Var lade jag min digra bunt med kort måntro? Hm.
Hittar inte, nada, puts väck, borta, finito! Jag brukar ju inte gömma korten, och om jag nu skulle fått för mig att göra det så har jag sannerligen lyckats väl! Vi har letat högt och lågt, till och med i kylskåpet! Men icke. Jag kan inte komma fram till annat än att jag lyckats slänga korten! Jag minns att jag stod vid köksön och tömde, och i samma veva rensade jag nog också ut en massa gamla kvitton som man samlar på sig. Kan jag ha slängt alltihopa där i packningsstressen? Ja, jag kan inte komma på någon annan råd än att det var just det jag lyckades med. Bra Linda, verkligen lysande.
Okej, det är väl ingen större katastrof egentligen. De där poängsamlarkorten ockuperade ju ändå bara en massa plats utan att egentligen ge något. Ica- och Statoil-kort får jag söka om nya, och lånekort kan ju alltid fixas nästa gång jag behöver. Jag får se det som en rensning bland plastkortsöverflödet och försöka vara mer ståndaktig i fortsättningen när affärerna ska pracka på en sina "fantastiska" medlemserbjudanden i form av ännu en rektangulär bit plast.
Jag kan bara inte låta bli att febrilt grubbla på vilka mer kort jag hade i samlingen. Tänk om det var något riktigt viktigt? Men eftersom jag inte kan komma på något så var det nog inte det :o)
Men vem gör något så urbota dumt som slänger sina kort!?

Sedan bilden togs har jag nu Maja i knäet och Fia intill i soffan. Sju lunchprotioner med gulashsoppa svalnar på spisen och bilder från både Annas och Jennys bröllop är brända på var sin skiva. Nu återstår bara att se till att få iväg dom till de respektive fruarna! :o)
Gott skönt att jag fick gräset klippt innan regnet kom! Otroligt vad mycket trevligare det ser ut bara för att gräsmattan ser ut som den ska. I hörnet på tomten ligger virket som kommit medan vi varit borta. Det ska bli altan som ska sträcka sig från den nuvarnade längs hela framsidan och till entrésidan som äntligen ska få nån form av riktigt utseende.

Ska hämta Oo vid lunchtiden imorgon och funderar på att dra till Sisjön och träna på nya releasen innan. Låt nummer sex är en riktig utmaning med balans och styrka i form av l-å-n-g-s-a-m-m-a kickar! Gjorde ett litet övningsförsök i Frankrike med lite tveksamt resultat. Behöver definitivt finslipas. Senast vi hade så många upprepande och långsamma kickar var nog koreografi nummer 28, så det är ett tag sedan!

Skåda två av mina tre nya kissar! Söta va? Sedan såg Oo min blick på den tredje också och bad expediten ta med också den! De var inte så dyra men helt i min stil! :o)


Sedan har vi ännu ett tillskott som fick sin plats ovanför ytterdörren. Ser ni vad det är måntro?

Visst är den söt? Hittade den i en butik i gamla delen av Nice och köpte en till Liisa också som tack för hjälpen medan vi varit borta.
Men ännu en varelse har krupit upp på våra väggar, så nu har vi inte bara nyckelpiga och geckoödlor!


Jepps, en "vanlig" ödla kryper i vårt hörn! Vi hann se en nästan lika stor klargrön sådan slinka iväg genom buskarna till ett grannhus. Nu inser jag också att jag faktiskt glömt ännu en figur och den köptes med tanke på de otroligt distinkta och höga grodljuden som hördes på kvällarna! Här var det inte de tropiska syrsorna, utan grodkväk!

En kvällspromenad hem tillbaka från byn var vi ju bara tvugna att följa ljuden ned till den torra bäckfåran, och där var de, otroligt små för att kunna utbringa sådana höga ljud, men ändock gjorde de det! Därför fick det bli en liten grön keramikgroda också som nu hänger i sovrummet så vi kan erinra oss om deras mysiga kvällsljud. :o)
Det var all shopping vi gjorde förutom några kylskåpsmagneter som vi nu av tradition alltid ser till att köpa från de platser vi besöker. Det blev en med Nice, en med Monaco, en med Cannes och en med Pisa. Det börjar bli ganska många nu på kylskåpet med Barcelona, San Francisco och Yosemite. Tror vi har en från Kiruna också, men ingen från Kauai!? Missade vi att köpa en från Hawaii? Illa!

Oo är så söt och omtänksam genom att messa medan han är borta. Tydligen hamnade de i Falkenberg efter någon form av markäventyr. Nej, nu ska det ätas hubelibubbar! :o)

Det bränner otäckt på vänser skinka. Misstänker att jag hukat över en brännässla när jag röjde bland buskarna på utsidan. Det blåser friska vindar och regnet hänger i luften, men jag har fått gräsmattan klippt vilket känns väldigt skönt. Det behövdes! Vågar dock inte tänka på hur många grodor jag massakrerat i det höga fuktiga gräset, men några hann jag rädda undan i varje fall. Paddorna är så pass stora att jag oftast(hoppas jag iaf) ser dom där de försöker hoppa undan. De buskliknande ogräset som invaderar oss så fort vi vänder ryggen till, hade hunnit få till centimetertjocka stammar medan vi var borta. Snipp, snipp med sekatören tillsammans med ett gäng otäcka brännässlor. Har fått handla också i samband med att jag skjutsade Oo till pojkarnas mötesplats i morse. Undrar vad de hittar på denna gång, men säkert vet jag att han inte kommer att vara särskilt pigg imorgon!
Observera våra nya inslag här hemma bakom mig! Det är två katter som jag köpte i Tourette-sur-Loup! Det blev inte särskilt mycket shopping, men de grejer det blev ska jag försöka dokumentera under helgen. De är så typiskt jag!
Katterna är otroligt sällskapssjuka och svansar kring mig vart jag än går! Inatt var båda helt hysteriska och väckte mig titt som tätt med sitt trampande, kämpande med att komma in under täcket och höga pirrande.
Handlade igår för att göra köttfärsbiffar men missade att utgångsdatumet var just den dagen. Det är nog ingen större fara, men är ju lite nojjig när det gäller vissa livsmedel. Dessutom kom jag på något ännu godare att göra, vilket jag handlade för idag: Gulashsoppa! Mmmm!
Sedan slank det ned lite jordgubbar också som det ska frossas på ikväll medan Oo får fylla på sin sociala bubbla och känna sig som en grabb bland grabbarna igen.
Har förresten pepprat ytterdörren, bokstavligt talat med både den vita och den svarta varianten. Är tveksam om det fungerar som anti-kattsprejmedel, men man kan ju prova. Så fort jag haft dörren öppen har det inte dröjt länge förrän den svart-vite står i dess öppning och den gråspräcklige är också i faggorna. Så fort man visar sig försvinner de som spjut, men man kan ju inte hålla koll hela tiden, och öppet kommer man ju att vilja ha när det bli varmare väder.
Får se vad man kan finna på för att hålla dom borta. Våra tjejer är ju gamla och steriliserade, så varför de svansar häromkring och sprejar överallt förstår jag inte riktigt. Kanske just därför...Maja och Fia anses så obetydliga att de vill hävda deras hus till sitt revir. Hm.
Nej, tvätt ska tvättas och soppa tillagas! Pausen över för denna gång!

Yes, efter nästan två veckors blogguppehåll är jag tillbaka! Tillbaka till ett regnigt och kallt Sverige, tillbaka till långbyxor och dubbla tröjor vid köksbordet. Annat var det i Frankrike där kjol och linne kastades av kroppen så fort man kommit "hem" igen (och man sprang vidare rätt ned i poolen).
Var ska man börja? Skönt på ett sätt att helt sakna tillgång till Internet, men tråkigt för den sammanfattning av vistelsen som det nu blir istället.
Först och främst: Tack, tusen tack till Anita och Roland för bröllopspresenten! Deras hus var fantastiskt, och jag förstår mycket väl att de trivs så bra där!

Badkrukan Linda var faktiskt i poolen så gott som varenda dag, efter en lite trög start där jag gjorde misstaget att sakta gå ned i vattnet. Därefter lärde jag mig att snabbvarianten var att föredra, då det som vanligt var så himla gött när man väl var i! Det stora bildbeviset i början måste ju publiceras, annars lär ingen annan tro på mina badbravader!
Dock var det bara Oo som plaskade i Medelhavet vid Cannes. Jag fick offra mig och dokumentera det hela...
Vi hade mulet någon enstaka dag, vilket faktiskt gjorde temepraturen lättare att uthärda där man promenerade på stekheta gator. Man ska inte klaga, men det var riktigt hett där emellanåt! Phu! Man är ju inte direkt van heller efter en hel lång vinter!

Huset låg cirka en halvtimme från Nice, strax utanför en liten by vid namn Tourettes-sur-Loup, och vilken by! Senare fann vi ut att det fanns många liknande byar i samma stil, ihopklämd uppe på en bergskam/topp med smala "gator" och gränder med otroligt charmiga små stenhus! Det var en helt annan värld!

Eftersom vi hade nästan två veckor hann vi besöka många av dessa små byar, så som Plan du Village, Valbonne, Gourdon, och liknande gamla delar i Vence och Nice.
Naturligtvis blev det cachande! Eftersom vi inte hade Internet laddade gps:en med querys, och så loggade vi allihopa när vi nu kom hem. Tack vare cachingen kom vi ju till många platser vi säkert annars inte besökt, men även de klassiska turistmålen så som casinot i Monte Carlo och strandpromenaden i Cannes.

Så caching i Frankrike och Monaco kunde nu bokföras, men ännu ett land lades till: Italien!
Besök och caching blev det i Pisa där vi, liksom alla andra närvarande fick göra ett försök att hålla uppe, alternativt putta till det klassiska tornet. Det roligaste var nästan att se alla som stod och poserade med armarna i luften för att hitta det perfekta läget! :o)

När man också är i Italien så måste man ju passa på att käka en pizza! Dock kunde jag lika gärna varit utan den, då min "Margerita" bestod av en hårdbränd botten med tomatsås på! Jag vill minnas att det stod åtmindstone något mer som skulle vara uppå, men orkade inte dividera. Man får väl vad man betalar för antar jag, och det var ju varken det dyraste eller finaste stället vi valde...
Rent generellt tycker jag inte att maten var särskilt bra i Frankrike. Det var inte många dagar jag åt mig riktigt mätt, egentligen bara när vi en dag käkade sushi och den andra, sista dagen käkade på en thairestaurang. Mina smaklökar är helt enkelt för insnöade för internationella kulinariska äventyr. Oftast försökte vi fixa mat själva, men att lista ut vad de franskt förpackade grejerna var för något medförde viss försiktighet i inköpen! Fransmännen var ju bedrövliga på engelska dessutom och min tvåa i franskabetyg från högstadiet medförde inte ens bebisnivå på kommunikations-förmågan. Jag lyckades slänga in något spanskt där emellanåt också i mina försök att imponera, där Oo brutalt påminde mig om att jag befann mig i fel land.
Nåväl, till skillnad från Spanien och Italien var det väldigt rent och fräsht på gatorna, framför allt i de små byarnas trånga små gränder som i motsvarighetens Barcelona bjudit på soppåsar och avfallssäckar längs väggarna.



(Visst ser den god ut? NOT!)





Creme brulee fick man ju dock passa på och prova, och en var precis så god som jag kunde förvänta, medan en annan var rent utav obehaglig. Nej, då var glassen som såldes överallt desto bättre, och väldigt behövlig i värmen!
Icke vattendrickande Linda har pimplat apelsinjuice så viss oro för C-vitaminöverdosering förelåg, men det ska erkännas att jag i vissa stunder blev så desperat att jag nallade av Oos ljumma vattenflaska. Urk.

Några dagar blev det bara bad och sol vid huset, och jag fick underhålla Olle, min makes rastlösa alter ego genom att låta honom apportera tennisboll i poolen. Visst kan jag bli rastlös efter en stund av ingenting i solen, men Oo är ju som han är. Det kan dock tilläggas att matte, förlåt, frun fann det minst lika underhållande att kasta tennisbollen...

Efter hemkomsten var det operation städning som gällde! När vi åkte upp till Piteå för Jennys bröllop provade vi att ställa upp altandörren liite, litegrann så att katterna kunde klämma sig igenom. Sedan ställde vi några utestolar för öppningen. Vi trodde i vår enfald att grannkatterna som svansar omrking utanför inte skulle kunna/våga klämma sig in, men ack vad vi trodde fel! När vi kom hem den söndagen stank hela huset av kattpiss! Vi kom ju hem sent och åkte tidigt dagen därpå så jag tog de sprayade hörn jag hittade, men kände tydligt att någon fler fanns kvar någonstans. Väl hemma och med god tid har jag hittat ytterligare tre-fyra ställen där den/de trånande hankatterna pinkat! Dessutom var hela ytterdörren prayad från karm till karm så det var Ajax hela vägen och så vattenslangen i två omgångar! Det luktar INTE gott!
Nu känns det dock som vi hittat alla ställen förutom i hallen där vi tycker det luktar lite misstänkt fortfarande. Frågan är om det kommer utifrån eller om jag får gå en vända igen senare.
Imorgon åker Oo iväg med Herrcluben för att bli borta till på söndag. Jag hoppas på finare väder så jag kan ta itu med gräsmattan som blivit en djungel medan vi varit borta, samt tvättberget. Dessutom hoppas jag kunna köra igenom combatpasset någon gång. Jag hade materialet i brevlådan när vi kom hem efter Jennys bröllop! Jag kunde alltså ta med det till Frankrike och plugga lite då och då! Vilken otrolig lättnad och tur att de skickade ut dom så pass tidigt!

Apropå tidigt så ska jag skjutsa Oo rätt tidigt imorgon till killarnas mötesplats i Mölndal, och tidigt var vi också uppe imorse, så vi är rätt sega nu.
Sängen hägrar med sina nybytta lakan och renskrubbade och skurade väggar och golv! Kan tillägga att vi torkat några spyor också, typ tre av Fias kaskadvarianter och fyra av Majas blygsamma. Fia välkomnade oss vid dörren medan Maja totalignorerade oss en stund. Sedan har det varit ett himla jalmande och tiggande av uppmärksamhet från dom båda.
Medan Oo är borta ska jag tillaga något jag längtat efter medan vi varit borta: Köttfärsbiffar med lök! Riktig mat!
Borta bra men hemma bäst, faktiskt! Man behöver nog komma bort ibland för att uppskatta än mera det man har här hemma.

Jag lär nog komplettera med något fler inlägg om resan under helgen. Nu vill jag bara göra Oo sällskap i sängen!