Dagens skrivpuff:
Hur kan något så litet påverka så mycket?
Du, som inte tar större plats än en snäcka på stranden, men ändå uppfyller hela min tillvaro? Du får mig att skratta, du får mig att le. Ett försiktigt leende av lycka, nästan blygt, för att i nästa ögonblick dras ned till ett sammanbitet streck.
Du får mig att gråta, får mig att rasa, du kan fylla mitt väsen med ångest likväl som sprudlande glädje.
Hur kan något så litet påverka så mycket?
Du får mig att ödmjukt böja mig för livets överraskningar, tvingar mig att omvärdera det jag funnit rätt och riktigt. Får mig att tappa fotfästet, att obevekligt famla efter en ny grund vilket underlag jag ännu inte kan se.
Du får mig att glädjas.
Du får mig att glädjas.
Nu tar du inte större plats än den rosa Linnéan i gläntan, där du ligger inuti mig. Så nära.