Min vän Anna inspirerar mig! Nu har hon plockat fram sticknålarna igen och när jag ser hennes verk blir jag också sugen! Dock tror jag mig inte ha tålamod att prova sådana nya tekniker som hon gör, men kanske virka några frukter eller godsaker? Jag har ju garn så det förslår!
Om det nu också blir bra med KUB-testet och man håller positiv anda, så har jag ju också någon att virka och sticka ÅT! Tänk alla mössor och figurer jag kan göra! Om jag nu finner energin.
Ringde och sade ifrån vaktjobben på Möllan i höst. Kontaktade Rolf som gärna tog min plats, och söta Susanne ville så gärna att jag kom förbi någon gång när magen började titta ut! Hon är så himla go och en sådan där som bryr sig genuint! Jag glömmer aldrig att hon kom ihåg och messade när jag gifte mig i SF! Jag hoppas att de fortsätter arrangera danser i höst och att det går bra för dom! Får se om jag åker förbi någon gång. Spontant tror jag att jag kommer att ha svårt för andras händer än mina egna och Oos på min mage. En gravidmage verkar av någon anledning anses vara allmän egendom med totala främlingar som ska fram och känna. Vad är det för stil? De skulle ju knappast gå fram till en annan mage, klappa och säga: "Men ååh så fin!".
Nej, jag har ju inte upplevt det själv, men man har ju hört och läst om den allmänrätt en mage plötsligt anses få så fort det befinner sig en bebbe däri. En del blivande mammor kanske bara tycker det är kul, men själv skulle jag nog bara finna det obehagligt. I vanligt bemötande och skick är vi måna om att inte kränka den andres personliga sfär, så varför skulle det vara annorlunda bara för att man är på smällen? Nej, usch för en massa ovälkomna händer på min kropp! Man kan ju åtmindstone fråga? Så man kan svara: "Varför i hela friden då?" Men jag har en känsla av att jag kommer att vara för snäll och bekväm och svälja förtreten. Kanske som någon föreslog ta fram en tröja med trycket: "MIN mage, inte din! Hands off!" Eller kanske bara "Hands off"? Eller kanske "Tillhör mig och Oo!" Någon annan käck idé? Fast Susanne kan få känna om hon nu vill :o)
Apropå graviditetsvedermödor är Anna också så himla fin då hon tar alla mina svador och frustrationer. Men hon är ju min guru nu också i detta och förstår utan att döma, lyssnar och ser till att hålla mig inom rimliga hysterinivåer. Tror jag förutom händer kommer att ha svårt för att finna engagemanget i omgivningens uttalade förtjusning. Frågor och kommentarer som "Åh vad roligt! Hur känns det?" har hittills bara fått mig att känna mig närmast besvärad och illa berörd. Kanske för att det bekräftar att jag faktiskt är på smällen, något jag själv inte till fullo förstått? Strutsmetoden liksom. Små steg,  eller hur var det nu? :o)