Så, då var man tillbaka i nutid! En dryg månads samlade tankar och känslor utrasslande på en gång! :o)
Nutid och dagsläget: Det andra besöket hos MVC igår kändes för både mig och Oo som ganska meningslöst. Jag fick nästan samma frågor som jag fick förra gången beträffande medicinsk bakgrund och så lite allmänt babbel. Fick testa sockret igen samt blodtryck. Sockret fick en tvåa vilket tydligen är lite högt men inte för högt. Förra gången fick jag också det, men då misstänkte vi den tropiska juicen som jag druckit på morgonen. Denna gång hade jag medvetet undvikt något sött, eller kanske Extra tuggummi innehåller socker? Fast biten jag tog strax innan besöket borde väl inte ha hunnit ge utslag i urinen? Jaja, ingen fara i alla fall.
Blodtryckets undertryck var också lite högt, 90 men inte heller någon fara. Det kunde ju bero på känslosammanbrottet jag haft strax innan. Jag har ju inte tänkt på graviditeten nämnvärt under semestern annat än att jag var det. Inga tankar på skrik, kräk, bajs, amning, sömnlöshet och den nya osäkra tillvaro som är på väg. När jag så fick frågan om vi börjat fundera någonting på det som komma skulle, så kom allting upp igen och känslorna bubblade över. Utan att kunna hejda flödade tårarna och jag öste ur mig min fruktan och ångest. Som väntat fick jag de vanliga klyshorna om "det blir annorlunda sedan" och "jag kände också som du".
Jag har ju inte mycket annat att göra än faktiskt intala mig detta, så lugnade mig efter en stund. Tror minsann jag lägger till symptomet "lättgråten" till listan.

Imorgon är det första delen av KUB-testet hos Barnmorskegruppen. Får väl se hur jag kommer att reagera på det lilla ultraljudet. Kanske springer jag skrikande ut ur rummet, kanske tar jag till lipen igen, antingen av pur skräck eller pur förundran. Får väl hoppas på det sista. Om inte annat så lär det hela bli mer realistiskt.
Redan nu måste vi dock börja fundera på ställningstagande om KUB-testet skulle ge ett dåligt resultat. Om det andra testet och slutresultatet skulle visa på hög risk för skadat barn måste vi ta ställning till om vi vill:
- Göra fostervattensprov för genetiska fastställan av eventuell skada
- Abortera direkt utan fostervattensanalysen
- Fortsätta graviditeten utan fostervattensprov och hoppas på det bästa

Ett fostervattensprov är ju en liten risk i sig, då det kan framkalla missfall. Själv är jag nog rätt säker på min inställning till fostervattensprov. Helst hade jag velat göra ett oavsett resultatsbedömningen. Så uttalat skeptisk och rädd jag varit, och fortfarande är inför att ha barn, skulle jag med stor sannolikhet bli väldigt bitter om jag fick ett skadat barn med vetskapen att jag inte gjort allt för att ta reda på om så var fallet. För om slutanalysen nu skulle visa på hög risk och fostervattensprovet visade på skada, så skulle jag abortera. Abortmotståndare och barnlängtande par får tycka vad de vill. Jag tror jag skulle sörja, men det jag skulle sörja var att vårt första gemensamma foster inte var friskt. Förstå-sig-påare kan komma med sina "när barnet väl är fött så spelar det ingen roll om det är skadat". Jag tror mig känna mig själv så pass att jag skulle ångra mitt fortfarande vacklande beslut att skaffa barn, ännu mera då, och även om jag skulle finna styrkan att finna mig i mitt öde, älska det skadade barnet, så skulle jag bli bitter och alltid ångra det liv jag offrade, ja, säger faktiskt offrade.
Så förutspår och känner jag i nuläget. Jag kan inte besluta och ta hänsyn till hur jag kanske skulle kunna känna i ett eventuellt framtida faktum, utan bara utgå från hur jag känner idag inför den stora fråga som detta faktiskt gäller.