12 maj
Ett väldans kisseri och drömde helläskigt och mysko. Har påbörjat en sammanfattning av mitt födointag denna vecka. Tycker det ser lite magert ut jämfört med Livsmedelsverkets rekommenderade, framför allt när det gäller frukt och grönt. En hög gurka, tomater och majs till tacopaj är ju inte de bästa av grönsaker precis.
Oo funderar på att berätta för Andreas utifall de träffas idag.

Hade svårt att somna igår efter att ha fastnat och sett färdigt "Bröllopsfotografen". Fick en släng av panik vid tanken på att jag faktiskt väntade barn. En genomborrande rädsla för det som komma skulle, en rädsla för att det liv jag nu har och trivs så bra med kommer att raseras. Den återkommande frågan: "Vi har det ju så bra, varför riskera det för något så krävande som ett barn?" Tvingade undan tankarna. Jag vill ju det här, det är ett beslut jag tagit och oro liknande min är knappast ovanligt. Lyckades somna ändå efter att ha varit på muggen som fick ett återbesök några timmar senare.

14 maj
Idag var det första mötet med vår barnmorska, Sylvia. Vi valde vårdcentralen i Gråbo trots att det är på "fel" sida sett från våra jobb, men då de bekräftat att det är mer möten efter en födelse och man då är föräldraledig, kändes det som ett bättre alternativ. Blodprov, blodtryck och urinprov visade bra värden och vi fick svara på frågor samt få en del information. Nytt möte för inskrivning nummer två som hon kallade det blir direkt efter vi kommit hem från Nice.

Fortfarande inga andra symptom än ömma och svullna bröst och ett väldans kisseri. Igår blev jag dock lite illamående under efter-middagen, vilket lika väl kunnat bero på något annat. Det blev bättre sedan jag fått käka. Jag vill inte drabbas av illamående! Vi var en sväng till Babyproffsen på Backaplan för att få en uppfattning om vad man kan komma att behöva, och framför allt vad det kunde komma att kosta. Vad mycket grejer! Sittvagn, liggvagn, bilstol, skötbord, åkpåsar, madrasser, spjälsäng och grejer hit och dit! Skulle man köpa allting nytt skulle vi landa på drygt 20 papp, men jag ser inga större problem med att ha vissa grejer begagnat. De växer ju ur det så fort!

Fortfarande så har vi nog inte riktigt fattat att det är på allvar, att det är vi själva som ska få barn, bli föräldrar! Det känns nästan bara helkonstigt och fel när jag själv tänker på det. Jag?

Fick höra av Sylvia att det efter vecka 16 kunde bli svårare med vissa träningsformer, så jag får nog tyvärr avsäga mig combaten inför höstschemat. Det skulle ju inte heller kännas bra att inte kunna köra fullt ut, inte kunna känna att kroppen är med som man är van och vill. Det suger faktiskt fett, men vad ska man göra? Man får ju intala sig att det bara är en viss tid. Ordningsvaktsjobben får jag ju också lägga på is ett tag. Känns som jag ger upp en stor del av mitt liv, en stor del av mig, den jag är och det skrämmer mig. Min självständighet, min personliga valfrihet och det blytunga ansvar som ett barn innebär. Är det en uppoffring jag är redo att ta? Något som jag kommer att klara av? Många skulle säkert reagera på ordet uppoffring, men visst är det en form av offer? Det är ju ingen fysisk klackspark att bära fram och föda ett barn, ingen psykologisk semester att ansvara för ett annat liv. Grejen är ju bara det att det i detta fall handlar om ett offer som man är villig att ge, som i slutändan övervägs så många gånger om av fördelarna detta offer ger. I varje fall om man ska tro på alla föräldrar där ute. Fram tills jag själv kan kalla mig sådan får jag helt enkelt trösta mig med att mina oroliga tankar inte är unika, och att jag trots allt redan nu känner en ödmjuk hängivenhet för det som gror i min kropp. Minst sagt schizofrena tankar ja!