100518
Drömde för andra gången under denna ännu relativt korta graviditetstid att jag fick missfall. Sitter på toaletten i barndomshemmets övre våning i Pitholm och känner något större och segt falla ned i vattnet. Av någon anledning är det stopp så vattnet stiger och stiger tills allting flyter ut över kanten och ut på golvet. Där gissar jag mig mera till vilken liten del som är mitt embryo där vattnet med dess makabra innehåll sakta vrivlar runt, runt framför mig av osynliga strömmar. Jag känner en stor sorg och inser när jag vaknar och faktiskt inser att det varit ännu en dröm, att jag nog fäst mig vid den lilla grodden inuti mer än jag  trodde. Det är en jätteskillnad mot för den graviditet jag tidigare erfarit och avbrutit när jag bara var sjutton. Veckorna blev åtmindstone lika många som jag nu har, men aldrig tänkte jag över vad jag hade där i magen, aldrig. Från den stunden jag och pojkvännen satt där på ungdomsmottagningen, han till vänster, barnmorskan eller vad hon nu var framför oss, hans hand i min och fick beskedet att jag gravid visste jag med en gång, hade väl redan bestämt mig innan det väntade resultatet att det skulle aborteras. Det var ju ingenting, betydde ingenting, var ingenting. En liten klump med celler som kommit till genom ungdomlig ansvarslöshet och den typiska intalan att det inte händer en själv. Där var det familjen som dömde, som ansåg att jag tog ett liv och gjorde processen jobbigare än den annars skulle ha varit. Pojkvännens familj stöttade i varje fall, i varje fall var det bara det jag fick höra, och till skillnad från min egen mamma talade jag och hans mamma med varandra.

Jag har aldrig tänkt på den aborten i andra termer än positiva, om man nu bortser från familjens reaktion. Det var ingen stor grej för mig. Visst kan jag tänka tillbaka och tänka att nu hade jag kunnat ha ett barn som var si och så gammal, men det är inte tankar präglade av sorg eller vemod. Bara förskräckelse och lättnad att så inte är fallet, och oändlig tacksamhet för den fria aborten i Sverige. Kanske hade jag trott att fler tankar skulle komma nu när jag är gravid igen, men ingenting ännu i varje fall. Det är sådan himmelsvid skillnad på den livssituation jag befinner mig i idag och de omständigheter som detta gryende liv nu kommit till på. Detta är planerat, och trots alla mina skeptiska inlägg och uttalad fruktan, ändå önskat. Annars skulle jag inte gått med på det. Men likväl om jag i detta läge blivit oavsiktligt gravid, hade jag nog ganska säkert valt att behålla det ändå, just med tanke på den livssituation jag nu har med min Oo. Detta är en del av han och mig, något unikt som vi skapat tillsammans för att vi ville och med spänning ser fram emot att erfara tillsammans.

100519
Undrar om lite hormoner springer runt och ställer till elände för mig nu? Eller är de bara en dålig ursäkt? Låg och läste handboken "Vänta barn" som vi fick på MVC och läste partiet om förlossningen och tiden efteråt. Avsnittet om amningen gjorde mig riktigt nedslagen även om det jag läste inte egentligen var något jag inte hört förut. Jag tror många har en glorifierad syn på den perioden, en harmonisk bild av en mamma med sitt barn vid bröstet. Själv ser bara en mjölkmaskin som var och varannan timme dygnet runt bokstavligt talat får livet suget ur sig genom såriga bröstvårtor! Harmoni inte på en fläck! Vad är det egentligen jag ger mig in på? Har jag det inte bra som jag har det? Oo var försjunken i hockeyn som han sedan somnade till, så jag fick inte ut min förtvivlan förrän vi sitter i våra bilar på vägen till jobbet. Med tårarna rinnande försöker jag sätta ord på den stora klumpen i bröstet och naturligtvis finns det inte mycket Oo kan säga för att trösta. Amning och den krävande tiden efteråt är ju ofrånkomlig. Som att stå på ett järnvägsspår utan att kunna flytta sig och man vet att tåget obevekligen kommer att komma. Det är deprimerande, det fyller mig av djupaste fruktan, samtidigt som jag försöker se förnuftigt på det hela. Bortförklara med hormoner, normala osäkra tankar som alla blivande mödrar har, förtröstan att det blir annorlunda när man faktiskt är där och en intalan att det blir vad man gör det till. Men det hjälper föga i det sinnestillstånd jag nu befinner mig i. Jag kan inte låta bli att redan nu, och framför allt där och då se mig själv försjunka i bitterhet av det liv jag del för del fått säga ifrån mig för att sitta hemma dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad som en födo- och avfallsinrättning till en skrikande och krävande liten varelse medan Oo kan fly iväg till jobb och verkliga livet, det liv jag själv måste försaka. Överdrivet? Javisst. Melodramatiskt? Säkert. Lite sant? Garanterat.

"-Kvinnor har fött barn i alla tider och klarat det, så det gör du också" är en strof jag bara vill spy på! Bagatellisera min fruktan, ryck på axlarna åt min ångest, le överseende åt min förtvivlan, men gör det så jag slipper se och höra tack! Fy vilket deprimerande inlägg, men jag kan bara inte tro att jag är ensam om dessa tankar, men att uttala dom högt är säkert ett brott mot en oskriven "föräldra-barn-tankar-är-heliga"-lag. Minns en debattartikel av en flickjänta i Metro som påstod att barnen skulle gråta blod om de läste om mammans eller pappans klagan över deras blöjstadie. Själv tycker jag man kan ta ur ungdomarna den glorifierade syn på rosenkindade bebisar som bara ligger och gurglar i en vagn, utan att de på något vis känner sig missförstådda och oönskade för de vaknätter och föräldraosämja om vems tur det är att mata, de orsakat. Thats life liksom. Bebisstadiet är jobbigt, det tror jag inte många föräldrar motsäger mig (och håll tyst om "att det blir jobbigare sen" och sådana idiotiska messersmitterkommentarer), men det är visst också väldigt givande (här nickar alla föräldrar förnöjt). Jag kan inte annat än hoppas och tro på att jag kommer att sålla mig till nickedockorna också. Fingers crossed.