Härlig dag ute, och då Oo fick åka direkt hem med löjrommen fick jag tillbringa tiden innan passet på egen hand. Slog mig helt sonika ned på en parkbänk utanför Mölndals stadshus och njöt av solen. Riktigt varmt och gott och skönt att bara vara en liten stund. Tänk vad många som stressar hysteriskt med förberedelser inför morgondagen, köar vid Systembolaget och önskar att den men inte den skulle komma på festen. Typ. Jag är lika begeistrad i midsommar som nyårsafton och den hysteri som många har att det ska vara festen med stort F! Orka. Fast man börjar kanske lämna den åldersgruppen där det är den inställningen nu? Lugnare tillställningar i mindre sällskap med lite god mat och avslappnad stämning kanske uppskattas mera nu i det skede i livet vi nu är där det är småbarn till höger och vänster.




Eftersom jag hade så gott om tid, köpte jag med mig sushi som intogs i instruktörsrummet. Gottigt! Sedan lade jag beslag på lilla salen och körde igenom några låtar som jag ännu inte känner sitter riktigt hundra. Där jag kör för mig själv i den dunkla salen, noggrant granskande mig själv och min teknik i speglarna som löper från golv till tak, glider min blick obönhörligt ned till magen. Jag försöker föreställa mig själv där jag står framför speglarna, med en gravidmage. En sådan där rejäl kula som det ju brukar bli. Och jag känner paniken fylla hela kroppen. Det går bara inte! Jag kan inte föreställa mig själv i ett sådant klumpigt skal! En mikrosekund flyger känslan av att vilja lägga mig ned och skrika på golvet, kontra fly iväg...någonstans. Dock är det svårt att fly från något som parasiterar inuti mig själv. Och helt plötsligt förstår jag hur de "befruktade" karaktärerna i "Alien"-filmerna måste ha känt sig när de insett att de har en liten mini-alien bakom bröstbenet!
Okej, notera att det var en mikrosekund. Den andra mikrosekunden kom resignationen och det vanliga mantrat att "det ordnar sig".
Pratade med en instruktörskollega och kom in på att jag inte skulle komma tillbaka efter sommaruppehållet. Hennes frågande min fick mig att besvärat säga att: "-Eh, jag öh, väntar (pekar mot magen)". Av någon anledning känner jag mig inte riktigt bekväm i att säga "Jag är gravid" eller "Jag väntar barn". Antagligen för att jag inte anammat det riktigt ännu för mig själv. Det känns nästan som att jag ljuger! Är det verkligen normalt att känna som jag gör!?

Skit samma, blir ju nästan trött på mitt eget gnäll och "stackars mig, jag är på smällen!" Orkar inte gräma mig mera idag, det är ju ingenting jag kan göra något åt. Det växer där inuti mig, jag har valt det själv, och det kommer att fortsätta att växa. Jag kommer att vänja mig, kommer att finna mig i mitt öde. Martyr-Linda, here I come!

Nu är tårtbottnen klar i varje fall och Oo har geggat ihop pajdegen som får ligga i kylen och...kyla sig till imorgon.
Sängen hägrar, ska bara tömma kattlådan först.
Passet gick hyggligt förresten. Riktigt bra med deltagare trots det fina vädret och midsommar dagen efter. Tabbade mig i nummer fyra samt någon smärre miss, men är ändå rätt nöjd och fick bra respons från deltagarna. Kändes lite tungt i kroppen, men då endast överkroppen ska jobba med olika slagkombinationer flöt det på som det ska. Grymt skönt och vansinnigt roligt! Bara två torsdagar kvar nu. Buäh!