Jag gillar boken jag fick låna av Elin, eller öh Camilla :o) "Handbok för gravida - Allt din doktor inte berättar"! Visst ska man ta den (och det mesta man läser rent generellt) mer eller mindre med en nypa salt, men jag gillar sättet den är skriven på. Lättsamt och roligt utan de faktaspäckade kliniska böcker jag hittills träffat på. Rakt på sak utan krusiduller liksom. Gillade framför allt bland annat avsnittet om hemorrojder Xo)
Jag plöjde faktiskt igenom den så pass att jag slutade när den kommit fram till tiden efter förlossningen. Det får jag ta senare. Hoppade också över några partier som behandlade barnmorskebesök och sådant. Men generellt en avslappnad bra bok som fick mig att skratta flera gånger åt eländet som kanske komma skall, men också åt sådan jag känner igen mig i.

Jag tror inte jag till fullo insett och verkligen accepterat att jag är på smällen. Att jag om allt går vägen, är morsa om mindre än sex månader, att det inte längre bara är mig själv och Oo att ta hänsyn till. Jag berättade för Thomas i fredags och han blev genuint jätteglad för min skull. Men liksom när andra har grattat och kommit med sina "Vad roligt!" så har jag nästan blivit anti. Inte alls blivit glad för min egen skull eller sprudlande kastat mig ut i detaljer om beräknat datum, tankar och symptom. Sådant som väl alla förväntansfulla blivande mödrar gör(?). Nej, det gör de faktiskt inte om jag nu ska tro litteraturen rätt, men det känns ju så fel ändå.
När folk grattar och visar sin glädje för min skull, blir det liksom så påtagligt, och att det skrämmer mig och gör mig så fylld av fruktan och antipati får mig att tro att jag inte är redo för detta. När de grattar blir jag fylld av missmod, obehag, rädsla och irritation. Jag vill inte prata om det! Strutsmetoden har jag väl nämnt tidigare. Om jag inte pratar om det så finns det inte, men hur smart är det? Kloka Anna påpekar att det kanske kan vara bra att faktiskt konfrontera och prata om det för att på så sätt så sakteliga göra det mer förankrat hos mig. Jag är bara feg, rädd för verkligheten och vad den kommer att innebära.
Liksom när barnmorskan frågar om man tänkt och hur man känner inför kommande tiden, och allting bara bubblar upp och exploderar. Visst betyder det att jag måste ha något att bearbeta här? Eller ska man bara försöka hålla små steg, ta en dag i taget och inte slösa tid och energi på att ha ångest över något som sker om flera månader, som kanske inte alls behöver bli så illa som jag föreställer mig?
Det är så mycket som snurrar i skallen på mig, vilka svar är omöjliga att förutspå och därför är så obönhörligt jobbiga:
- Jag har aldrig gillat småbarn, aldrig varit ens intresserad av småbarn. Inte ens lekt med dockor som barn.
- De är äckliga, kladdiga, smutsiga, skrikiga, klängiga, gapiga och fanatiskt krävande
- Att inte ens kunna gå på toaletten i fred, äta i lugn och ro, ta en dusch när man vill hur länge man vill, göra vad man vill när man vill!
- Inte få sova
- Att Oo inte orkar och lämnar mig ensam med barnet
- Att jag inte orkar och lämnar honom och barnet
- Matmaskin dygnet runt
- Kolik???
- Skada på något sätt???
- Att jag fortfarande inte intresserad av småbarn, inte ens de som jag borde ha ett intresse i!
- Den förtvivlan jag känner ännu mer nu vid den kontakt med småbarn jag haft
- Den förtvivlan jag känner inför andras välgångsönskningar och välmenande kommentarer

Finns det något positivt som väger upp allt detta?
- Det är något skapat av mig och min älskade Oo
- Ser fram emot när barnet är äldre och kan interagera mera, vi snackar fem-sex-sju-åtta-nio år!
- Vet att jag lär ångra mig om jag inte skaffar barn (Är det positivt?)
- En del ungar är väldigt söta... på avstånd
- Oo skulle bli en fantastisk pappa
- Jag kan känna en sorts vördnad och ömhet för det som gror inom mig.

Andra föräldrar har försökt sätta ord på vad det är som gör att allt slit faktiskt är värt det, men det låter så futtigt, så obeskrivligt tunt och lamt när de kommer med sina: "När du får det där leendet, eller när de skrattar". Jag uttryckte mig nog hårt och sårande när Andreas var på besök med Noel i lördags. "-Om jag verkar ointresserad så är det för att jag är det!"

Jag har också sagt andra sårande hårda ord som jag i efterhand inser är onödiga uttryck av min egen fruktan. Hårda ord till kollegor med barn, Nina och Anders som jag nu ångrar men ändå där och då menade, även om de var onödigt uttalade. Alla dessa som fått höra mina cyniska ord om barnaskaffande och ifrågasättande av meningen med att reproducera sig, kan nu med rätta be mig äta upp mina egna ord, framför allt när barnet väl är fött. Jag hoppas att jag får äta upp dom och bli en lika frälst barnförälder som dom, som med fåniga ordalag bluddrar om hur obeskrivligt fantastiskt det är med de små. Annars kommer det att gå illa.

Kan man framställa sig som sämre mammamaterial än jag gör?

Jag läser och hör om hur naturligt det är att känna skepsism och rädsla. Men jag kan ändå inte låta bli att tro att min sitter djupare än det "normala". Jag frammanar bilden av Oo i lördags när han håller Noel i famnen och pekar på fåglar i parken. Genast kommer trycket i mitt bröst och tårarna fyller mina ögon. Det var så fint, och jag placerar istället vårt eget barn där i hans armar. Det ser så rätt ut, så riktigt. Det verkar mer effektivt än det som befintliga föräldrar försöker sätta ord på.
Kanske är det just den känslan som de försöker förmedla. Och det går ju faktiskt inte.