Så skulle man vara i vecka 8+3 och jag mår oförskämt bra! Inget illamående, ingen förstoppning, sura uppstötningar eller extrema humörsvängningar. Extra gråtmild har jag varit en gång vilket väl inte var så kul, men som tur var gick det över ganska snabbt. Av de olika symptom man kunnat läsa om kan jag nog bara påvisa:
- Gasig i magen
- Livliga/oroliga drömmar
- Ömma bröst
- Viss trötthet
- Kissnödighet

Utöver de jag läst om skulle jag vilja tillfoga några egna:
- Finnig
- Konstant hunger 

En del påstår att de som äter hela tiden gör det för att dämpa illamående, men eftersom jag inte mår illa vet jag inte riktigt vad jag ska skylla min hunger på. Jag orkar inte äta jättemycket, men vill äta hela tiden. Blir hungrig med en gång! Försöker med mellanmål i form av smörgås, någon frukt eller morot, men det räcker inte! När jag sedan bli hungrig så blir jag nog lättare grinig vilket märktes i fredags när jag dessutom blev väldigt gråtmild. Oo blev irriterad på mig så jag blev irriterad på honom som först ledde till smäll i bildörr och proviantering på egen hand på Ica. När jag kom tillbaka var han jättesnäll och så var tårefloden igång! Pysslades om och fick inte röra en fena när vi kom hem så tårefloden fortsatte på grund av det, samtidigt som jag nästan blev irriterad på honom för hans snällhet! Phu, är så glad att hormonerna hittills varit ganska lugna ändå! Ibland har jag fått en känsla av att illamåendet ligger närmare till hands än förut, tex om vi åker bil och jag inte kör. Det blir dessutom värre om jag är hungrig.
Kissnödigheten håller i sig och jag måste upp minst en gång varje natt. Dessutom sover jag sämre och vaknar för ingenting. Jag brukar drömma mycket, men oftast mot morgonkvisten så nu känns det som hela tiden då jag vaknar av dom titt som tätt under natten. Ofta är det känslomässigt jobbiga drömmar där mamma och pappa är med. Bråk om hennes drickande, skuldbeläggande över mer eller mindre surrealistiska handlingar jag gör eller inte gör. Inatt var det skjuts av en nära vän till dennes bröllop där jag körde fel och stress och skuld tyngde mig till marken. Jag hade inte haft något emot att drömma om det varit trevliga drömmar!

Har fått säga ifrån blodgivningen nu också vilket känns skittrist. Sex månader efter förlossningen måste man vänta innan man får ge igen. Sade också ifrån resterande IFK-matcher. Även om jag inte lär hinna få någon jättemage den tiden så skulle det inte kännas riktigt bra att stå där med ordningsvaktsbrickan ovanför bulan. Aldrig har jag råkat ut för något allvarligt fysiskt när jag jobbat med bricka, men risken finns ju alltid och då jag inte har någon väst skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om det hände något som slutade illa. Nu ska kycklingkläderna lämnas in vid tillfälle, men jag är välkommen tillbaka när jag kan vilket kändes gott att höra. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra när danserna på Möllan kör igång igen. Då lär magen vara större och just nu kan jag inte se mig själv stå och vaktjobba så. I andra jobb kan det funka men inte som ordningsvakt, det tycker jag inte även i ett så oskyldigt sammanhang som dans på Folkets hus.

Men nu något roligare som att vi köpte ny kamera igår! Canon EOS 450D på Japan Photo som hade oslagbart bäst pris. Jag har ju länge suktat efter en systemare och när jag nu inom en framtid lär ha ett objekt man vill fota flitigt, känns kompakten med sin förblekande blixt och suddiga resultat vid minsta rörelse, inte lika rolig. Nu kommer jag dessutom att kunna ha den med på Jennys bröllop och vår resa till Nice! Mycket att lära och exprimentera, men det ska bli kul!

100526 Efter lunch
Sportlifes höstscheman har kommit ut på Intranätet. Så snart som möjligt vill de veta om man kan/vill ha kvar sin klass. Höstschemat börjar vecka 36, då är jag i vecka 22 och även om jag kanske inte är jättestor då kan jag inte ta på mig en termin som jag kommer att måsta hoppa av till slut. Tror inte heller jag skulle känna mig bekväm eller "combat-aktig" med kula på magen. Hade jag haft Body Balance eller Afro Dance kanske det funkat, men inte Body Combat, en egen personlig känsla bara.
Så jag har nu sagt ifrån mig mina klasser vilket suger fett! Jag kör alltså mitt sista Kålleredspass den åttonde juli, sedan är det sommaruppehåll. Skit, det känns hemskt!!
…

Oo ringde precis från Malmö där han är och grejar på lagret innan semestern. Hormonerna ligger nog mer ytligt nu eller nåt, för jag berättar att jag avsagt mig combaten och börjar lipa! Att uttala det högt blir mer definitivt eller nåt och jag sörjer banne mig! Och kom inte med nån jäkla kommentar att "När du får ditt barn så kommer du glömma allt om combat" och "Du kan ju återuppta den sedan, livet tar ju inte slut bara för att du föder barn"! Nej, det må vara hänt och jag har ju bara superexemplet Elin som springer Stockholm Maraton igen när Noel bara är dryga året. Men just nu känns det förjäkla tråkigt! Svältande barn och krigsoffer visst, men jag tillåter mig att sjunka ned i en smula egotrippad självömkan en stund. Är dessutom rädd att det  inte är sista gången.