Då min blogg inte är anonym och många jag känner faktiskt följer den, får jag helt enkelt börja så här, i ett word-dokument utan tillgång för någon annan än mig själv. Det känns väldigt bakvänt, nästan fel eftersom jag alltid skrivit direkt ut i min blogg, allting som händer eller sker i och omkring min sfär. Nu får jag helt enkelt finna mig i att skriva på detta torftiga sätt och publicera i efterhand. Min tanke var först att helt enkelt inte skriva någonting alls förrän jag kunde det, men så inser jag allt mer att många tankar och känslor kan gå förlorade av att vänta så pass länge, och då jag skriver min blogg för att kunna se tillbaka, läsa och återvända till just det eller det ögonblicket får jag göra så här för att bevara mesta möjliga.

Kan börja med vår bröllopsdag, söndagen den nionde maj. Stolt över mig själv hade jag i god tid fixat en present till min Oo, fantasifullt nog en tröja från MQ. Senare hittade jag dock en annan present som jag bara inte kunde låta bli att köpa också. Den var så bra att jag inte ens kunde vänta till söndagen med att ge den, jag kunde bara inte! Så redan på fredagen efter jobbet plockar jag fram den ursäktande men upprymda rösten och proklamerar att jag har en bröllopspresent som jag bara inte kan vänta med att ge honom. Är det ok? Får jag det? Han himlar med ögonen och säger javisst. Jag springer ut till bilen där jag förvarat den, grannens barn frågar på vägen tillbaka om Johan ätit färdigt ännu och kan komma ut och lira fotboll. Jag säger att de får vänta en stund eftersom han ska få en present och de fogar sig snällt.
Oo ser den silverfärgade platta kartongen med snören och undrar om han ska få ett par handskar? Han slår sig ned vid köksbordet och jag sätter mig intill, är så pirrigt förväntansfull på hans reaktion! Han öppnar kartongen och drar ut dess innehåll, hejdar sig i rörelserna när de kommit halvvägs ut. En haklapp med GAIS-märke, en liten body med "I hjärta GAIS" och nappar med GAIS på.
"-Vadå…är du gravid?" Han ser på mig med överraskningen skriven i hela ansiktet. Jag kan bara nicka! Han slår armarna om mig och våra tårar flödar fritt! Han har så många gånger lyckats överraska mig! Bokhörnan i Kondi, middag och Nanne Grönwall-show, weekend på Selma Lagerlöf spa för att nämna något! Nu fick jag äntligen överraska honom med något även om jag misslyckades totalt med att vänta till bröllopsdagen! Då hade jag ändå hållit mig i nästan två dagar, från onsdagen!

Ganska fantastiskt att vi faktiskt fick till det till slut, med tanke på att det mesta vi fått till mellan lakanen varit efterlängtade timmar med John Blund! Ett halvhjärtat försök från min sida att räkna efter ägglossning och sådant föll bort i bekvämt tv-tittande, extrajobb och allehanda aktiviteter på var sitt håll. Min uttalade tveksamhet till barnaskaffande medförde inte heller några större initiativ att pricka in lämplig tidpunkt, från varken min eller Oos sida. Till slut laddade i alla fall Oo ned en sådan där app till iPhonen som vi fått rekommenderad av Anna, och stora respektive små hjärtan(!) eller blommor(!) beroende på vilken app man kikade på proklamerade när det var bäst tid för horisontell tango. Sagt och gjort, ett riktigt första försök där trötthet och latmasken fick tvingas åt sidan och det dansades hyggligt bra under blommarkerade dagar och kvällar. Phu!
Dagarna gick och de vanliga PMS symptomen dök upp: Nattliga svettningar (som jag trodde hörde klimakteriet till men som jag iaf har), ömma bröst och tonårshy á la finnar vid sidan av nacken. Dock ingen huvudvärk vilket jag reflekterat över först senare. Däremot var jag mig inte riktigt lik i magen. Ursäkta mig nu, men "nummer två" hade annan färg om man säger så! Ungefär som när jag ätit järntabletter utan den stenhårda bieffekten. Tänker jag tillbaka hade jag något enstaka "hugg" eller "stick" i öh…äggstockarna? Livmodern? Som jag inte reflekterade över nämnvärt, men när BIM (beräknad icke-mens) inföll och passerades fick jag mer "nu-är-mensen-på-gång" känningar så jag varenda gång var bombsäker på att den kommit. Men nej, ingenting. Då mina cykler flukuerat allt från 27 till 32 dagar kunde jag dock inte tro på något märkvärdigt, även om tanken oenkligen snuddade vid mig. Räknade jag med en genomsnittscykel på 28 dagar (de senaste hade legat på 27-29), så skulle BIM vara måndagen den tredje maj.
Nu i efterhand inser jag dock att trots att jag inte fullt ut vågade, ändå trodde att jag faktiskt var gravid. Ungefär som där jag bara var sjutton och testet på ungdomsmottagningen inte överraskade mig det minsta. Jag hade misstänkt, men ändå insett det på nåt plan. Så redan på tisdagen innan den inbokade klippningen på Frölunda torg sprang jag och köpte ett test, tillsammans med lite huvudvärks- och fler Folsyretabletter. Sedan plockade jag ur testet och förvarade det i handväskan. Jag skulle vänta med att testa till jobbet dagen efter, för hemma gick det ju inte! Snacka om att det låg som en bomb i min väska!

(Grav-test? Nej, BOMB!)

Fullt upp på PVH på morgonen med personlig support inför ett större leverantörsbyte. Sedan sitter jag på en av deras toaletter och pinkar i en mugg!
Snabbt konstaterades ett tydligt plus, precis som jag känt på mig! Den riktiga reaktionen kom nog först när jag lite senare satt tre trappor upp och käkade lunch. Shit, jag är på smällen! Ska ha barn! Jag? På grund av min känsla hade jag faktiskt redan sett ut den ultimata bröllopspresenten med GAIS-grejerna, men nu var det ju ett faktum. När skulle jag nu hinna fixa dom innan söndagen? Combat på eftermiddagen, IFK-AIK:s vaktjobb på torsdagen, lunchcaching på fredagen och helgöppet hade de inte heller! En rundringning till Intersports andra butiker bekräftade att endast deras supportbutik på Gamla Ullevi hade babygrejerna jag sökte. Beslöt att ta lunchen på torsdagen till att knö mig in till stan och handla.

Väl hemma babblar Oo om vilja att köpa bil! Han tycker det kan vara läge att byta ut en av våra bilar så att när det väl blir dags för eventuellt smått och större bil behövs, inte riskerar att den gamla vi valt att behålla rasar och därmed renderar ännu ett bilköp. Vi har ju tänkt behålla en av våra gamla som andrabil och skaffa en större vid knodd, men så kommer han med tankar på att byta ut vår framtida andrabil redan nu! Jag märker att jag babblar igen i mina försök att finna bra argument för att vänta. Sedan kommer vi av någon anledning in på appen eller barn eller vad det nu var, men han frågar om jag fått mensen än! Han ser ju att den borde ha kommit. Jag viker undan med blicken och mumlar ett nej. Med iPhonen i högsta hugg vill han veta när den kom.
"-Igårkväll" slokar jag och han knapprar på displayen. Senare ställer jag fram den lilla rosa OB-asken på tvättstället och skäms som en hund. Tänk om han blir jättearg för att jag ljugit nu bara för att jag ville överraska?

Torsdagens lunch kommer och på vägen ut mot Gulingen ringer mobilen. Det är Thomas som undrar vad jag har för mig. Jag är på väg in till stan för ett ärende, hur så? Perfekt! Får jag till svar, då kan vi luncha tillsammans då han precis är på väg in han också! Shit, vad göra nu då? Värdelös som jag är på att ljuga kommer jag inte på nåt annat att säga än ok, och då mitt ärende är på Gamla Ullevi föreslår han Max alldeles intill. Okej, det här löser sig tänker jag. Presenten kan ju vara till någon annan!
Det är roligt att träffa Thomas, det är nästan ett år sedan sist, vid bröllopsfesten! Jag kan handla grejerna utan frågor, men märker att jag babblar om "vännen" som ska få presenten. Vi äter och pratar om allt möjligt, bland annat hans son och obönhörligt får jag frågan:
"-Hur är det med er då, har ni nåt på gång eller?"
"-Vi jobbar på det." Bräker jag bara och lättad nöjer han sig med det. 
Sedan blir det vaktjobb och Staffan frågar (som vanligt) om vi inte har barn på gång snart. Jodå, jodå, vi jobbar på det säger jag bara och låter (som vanligt) ämnet falla, alternativt kastas tillbaka på honom själv. Denna gång låter jag det falla.
Allt eftersom fredagen går inser jag att jag inte klarar av att hålla mig längre. Jag tampas med tanken på att jag nu redan väntat och banne mig kan vänta ett tag till, mot tanken att vi kan smälta detta tillsammans under hela helgen om jag berättar nu. Det sistnämnda vann ju, vilket jag nu tycker var bra. Men såklart höll ju Oo på att spricka av att inte få berätta det för någon innan de känsliga tolv veckorna gått. Han ville berätta för sina föräldrar, så på lördagen efter mitt combat-temapass på Almedal åkte vi upp. Oo slår sig ned och efter lite småprat säger han så att vi inte kommer att följa med till Sälen efter nyår.
Monicas tårar börjar rinna och hon skrattar och kramar om mig, ber mig fråga Tomas vad hon sagt imorse. Det visar sig att hon redan på Kickans begravning känt på sig att jag var gravid, och det var jag ju, dock väldigt ovetande om det själv! Och på morgonen hade hon uttalat sin känsla högt till Tomas, att jag var gravid. Och så kommer vi där några timmar senare och säger just det!

Nu är jag alltså inne i vecka sex efter att ha läst på lite om hur den knepiga och bakvända räkningen fungerar. Sex + 2 om jag nu ska vara precis. Helt sjukt, overkligt, barockt, uppåt väggarna, osannoligt, otroligt. Nej, på ett plan har jag nog inte insett det. Det är en annan jag som ska bli morsa, som ska på sitt första möte med barnmorskan på fredag! Hjälp!
Inget illamående ännu tack och lov, ingen överkänslighet mot lukter eller annat som verkar typiskt. Det enda är lättare menssmärteliknande känningar ibland vilket tydligen beror på att livmodern växer, samt ömma (och tunga) bröst. Jag börjar ju nästan fylla ut mina A-kupe behåar! Haha, visste väl att det var nåt fördelaktigt med att vara på smällen! Kanske lite tröttare, vilket lika väl kan bero på att jag känner efter för mycket.