Det är svårt att låta bli att köra in tutten i munnen på henne så fort hon kinkar. Att prova andra alternativ som gå omkring och försöka trösta har jag dåligt tålamod för. Jag tycker ju att det ska finnas en anledning till hennes kinkighet, framför allt nu när hon är så liten och grundläggande i sina behov. Därför tror jag tålamodet bli än sämre när det sedan kommer att handla om gränsprövning, vilket jag gruvar för.
Vis av erfarenheten försöker jag dock att hålla igen på tuttandet nu, med följden att jag är tillbaka på det hjälplösa famlandet efter metod att få henne lugn. Men tänk att det ibland ändå kan vara så enkelt som att bara låta henne ligga kvar och så stryka lugnt över huvudet. Måste vara en one-time-opportunity! Får se hur länge fristen håller.
Men är det inte lite illa när man bara utgår ifrån och vill ha henne sovande?

I eftermiddag är det dags för kontroll hos bvc igen, mätning och vägning och sådant. Tänk att det för inte allt för länge sedan skulle vägas före och efter varje amning för att tillse att barnet gick upp! Snacka om stress och press! Eller tiden då barnen lindades stenhårt, inklusive benen för att hålla dom raka! Eller ett exempel jag fått återberättat där barnet ansågs väga för mycket så det inte fick matas under natten. Så det var bara att flytta barnsängen någonstans där gråten dämpades för skärande föräldrahjärtan. Men man vill ju sina barns bästa och så oerfaren man är lyssnar man till "proffsen", de senaste rönen och "alla andra". Många gånger är nog den egna instinkten inte så dum, men inte är den lätt att följa i omgivningens alla råd och rön!

Kan avslutningsvis tillägga att jag inte har den träningsvärk jag fruktade och förväntade idag. Har försökt få tag i min bm för att rådfråga vilken nivå man kan ligga på träningsmässigt. Detta med tanke på mina funderingar att gå på combat i veckan. Se där, ännu ett exempel där man söker råd och "klartecken" från andra istället för att våga lyssna på sin egen kropp och dess signaler. Jag tycker ju att jag känner mig rätt ok i kroppen, men så vet man ju inte hur det egentligen kanske är där på insidan. Har fogarna gått ihop ordentligt så de inte äventyras av för hård träning? Brukar livmodern ha läkt tillräckligt efter tre veckor? Man vet ju inte, och osäkerheten gör att man inte vill riskera något, trots att det kanske känns ok.

Har nu fått tag på barnmorskan som med närmast stränga rösten delgav rekommendationerna att undvika hårdare träning än promenader, helst under tolv veckor efter förlossningen! Eller i varje fall tills man fått grönt ljus hos efterkontrollen vilken är efter sex-sju veckor. Det var något med bäckenbotten som måste hinna återhämta sig ordentligt för att inte riskera inkontinens och sådant, och det vill jag ju inte ha! Lite ynkligt försökte jag fråga om "low-impact" träning, dvs inga hopp eller springanden eller sådant utan kanske på sin höjd knälyft? Men knälyft är visst påfrestande på bäckenbotten, så då vågade jag inte ens viska fram en fråga om att sparka utan hopp. Fick istället stränga order om att knipa, knipa och knipa för att träna upp denna bäckenbotten, och dom övningarna har jag ju varit eh, jätteflitig med! För på efterkontrollen som bokades till den 24 februari ska minsann ett kniptest göras!
Så lite moloket stuvar jag undan mina egna instinkter att dra på stenhårt combatpass imorgon och lägger mig på soffan istället - och kniper.

...efter förlossningen och skåda mitt otränade jag! Jag har kört lite combat här hemma därav utstyrseln. Oos mjölkfläckade Sportlifebyxor och top med amningsinlägg som sitter ovanligt tight. Körde igenom 44:ans koreografi och alla dess tempolåtar, vilket kändes riktigt gott! Varken kunde eller vågade riktigt ta ut alla rörelser ordentligt beträffande hopp, knän och kickar, men överkroppen kändes helt ok. Förutom orken förstås.

Mina kuddar under armarna är delvis instoppade i topen, men de har lagt sig väsentligt sedan sitt värsta och är heller inte lika onda längre. På maggen syns den där linjen som en del påstår påvisa att man väntar flicka, eller pojke eller hur det nu var. Jag fick i varje fall en väldigt tydlig linje och fick en flicka.

Jag är fortfarande ensam hemma, och då många påstår att separationsångesten river första gången man är ifrån sitt barn, så fann jag den också lite småjobbig - ungefär fem minuter. Är jag en dålig mamma då? Näe! Jag tankar energi och hittar mig själv igen inför kommande hemmaveckan!

Undrar när de kommer hem igen tro? Tack och lov för bröstpump som kan lätta på trycket! 

Ett kortis då jag strax ska packa ihop oss för en liten utflykt norrut. Fick det simpla men förvånansvärt stora nöjet att ratta Gulingen till psykologen igår. Där jag låg efter Saabis med make och dotter kunde jag skruva upp volymen på combatmusiken och njuta av min saknade Guling hela vägen till Lerum. Liksom vid bastubadet kände jag mig lite som mig själv igen och insåg hur mycket jag saknat mig själv. Vill tillbaka till combaten! Har varit i kontakt med "samordnaren" för att boka mig till nästa kvartal, samt få tillgång till materialet från förra, nu gällande release.

Samtalet då... Hon tyckte vi skulle överväga sjukskrivning av mig så att Oo kunde ta föräldradagar och vara hemma med mig. Jag är kluven! Samvetet skulle ha väldigt svårt att acceptera det, samtidigt som det skulle kännas väldigt tryggt. Dessutom kan jag inte låta bli att se det som ett stort nederlag, att jag inte kan fixa ett barn på egen hand. Hon försöker övertyga att det inte handlar om bara mig, utan att det är för allas bästa, men det är svårt att ta till sig. Jag tycker det borde räcka om Oo jobbar hemifrån en dag i veckan och så "härdar jag ut" de resterande dagarna. Det "ska" ju vara jobbigt att vara hemma med barn...? Men Oo påminde mig om vad han sagt där genom glasdörren till bastun kvällen innan: "Roligt att se dig glad igen", eller något sådant. Det får mig att undra hur jag egentligen tett mig fram tills dess.

Tjuvar till mig en snabbdusch efter brunchen och dumpar mjölkindränkt och sunkig amnings bh och tröja i tvättkorgen. Nya fräscha kläder, aah underbart! Sedan är det Ronjas tur: Matar, burpar och byter till ren blöja. Stoppar in henne i extraoverallen, vilket hon inte gillar och därför låter mig höra. När alla tentakler är instoppade i respektive ärmar och ben sprakar det till i blöjan - rejält. Bara att skala av alltihop och börja om. Stoppar in den minst ömma tutten i munnen för att få henne lugn, och när jag sedan böjer mig fram för att stoppa in henne i overallen igen svämmar den uppenbarligen överfulla uppsamlingskupan vid andra bröstet över och mjölk rinner över hela magen och dränker tröjan. Torkar det värsta, tar reda på resten av det uppsamlade med Ronja balanserande över axeln. Stoppar i henne i overallen under hennes ilskna protester och hör Maja hulka över mattan intill mig. Lyckas fösa henne så spyan hamnar på det mer lättavtorkade golvet istället. Trycker ned Ronja i babysittern där hon bara tystnar så länge jag bär henne i den. Ska jag torka upp spyan nu? Ska jag hänga upp tvätten som jag hör är klar?
Beslutar mig för att det gott kan vänta, stressar på mig täckbyxor och ytterkläder och kånkar ut liggdelen till vagnen samt barn till Saabis. Kör till Björsared där den fina tinade cykelvägen börjar lättåtkomligt från bilen. Konstaterar nöjt att jag kan montera ihop liggdelen med chassit och placerar dottern däri. Protesterna återupptas. Förtröstansfullt tänker jag att hon kommer till ro när vi kommit iväg, men tji fick jag. Mysigt flanerande i det vackra vintervädret, harmoniskt med den nya fina vagnen? Ha!
Vänder innan vi kommit till golfbanan, och vägen tillbaka till Saabis känns lååång. Det blev en kvarts idog träning av Ronjas stämband där hon bara pausar nedklämd i babysittern och bilen rullar. Så fort vi parkerar hemma igen stämmer hon upp igen. Hämtar posten, kånkar in liggdel och barn i huset, känner svetten rinna mellan brösten. Släpper allt innanför dörren för att packa upp barn ur sitter och overall - och kliver i Majas spya. Tjohej, så blev vår första barnvagnspromenad!

Med overall borta, ny blöja och mjölk i magen så sover hon gott i soffan och jag har fått ta en ny dusch och landa framför min älskade dator. Öppnar posten där en cool stass anlänt från Sven och Gertrud! Då deras barn och barnbarn allihopa är pojkar, har de fått frossa på flickavdelningen för en gångs skull :o) Tack!


(Trevlig att någon gillar sittern iaf!) 




(Promenad e jobbigt)

Oo är på väg hem och trots att vi har så vi kan fixa riktig middag, blir det pizza ikväll. H-o-p-p-l-ö-s-a! Hemma med barn och servera den hårt arbetande maken middag på bordet vid hemkomsten? Glöm det!
Men jag har i alla fall en andra tvätt på gång i maskinen. Och dammsög också lite innan duschen. Och har torkat spya och tömt kattlådan. Och... inget mer. Känner mig ändå förvånansvärt nöjd med min dag.

Oo åkte till jobbet osedvanligt tidigt. Var det för att:
a) Han kunde inte somna om efter blöjbytet där vid halv fem och fann det lika väl att stiga upp?
b) Han längtade efter att komma hemifrån och tillbaka till vuxenlivet?
c) Han har så mycket som väntar på jobbet att han vill ta itu med det tidigt?
eller d) Det bara blev så helt enkelt.
Jag har i alla fall masat mig upp efter en hyfsad natt. Roja körde gymnastik där före och efter blöjbytet i vad som kändes en halv evighet och tryckte till henne bröstet där i halvsovande tillstånd med skiftande resultat. Psykologen väntar om drygt en timme, men det som jag fruktade skulle bryta ut där lyckades Oo släppa lös igår bara genom en enkel fråga. Snor- och tårefloder och försök att sätta ord på de känslor jag inte vågat släppa fram, så risken att det sker idag igen gruvar jag vansinnigt för. Hon vet ju vilka frågor hon ska ställa, men å andra sidan kanske det blir på annat sätt i och med att det är min skuldkänsla jämtemot Oo som gör det jobbigast, och han ska inte vara med idag. Jag försöker ju att inte lägga någon värdering i mina ljumma mammakänslor, men det är svårt att låta bli. Sedan tillkommer skulden över att sakna det vi hade när det bara var jag och Oo, enkelheten och vetskapen att detta nu är definitivt. Det handlar inte om att ta sig igenom en dag eller natt, utan efter den kommer ännu en dag, och en natt, och igen, och igen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad! Och så motsättningen i att inte skuldbelägga Ronja, för hon är ju så oskyldig! Det är ju inte hennes fel! Hon kan ju inte vara snällare eller sötare, Oo blir besviken över mina försök till förklaringar och jag önskar jag kunde slippa ifrån hela diskussionen och bara se tiden an med den tillförsikt jag försöker upprätthålla.
Samtidigt är det ju bra att Oo bryr sig och vill hjälpa, men det är nog lika frustrerande för honom som mig när jag inte kan ge några konkreta svar.

När jag snorat tillräckligt blev det kram- och brottningskalas i sängen istället, vilket var mer manna för själen än vad jag antar att den kommande timmessessionen kan göra. Sen drog vi ut på liten cachingtur.

Grannen överlämnade ett paket som definitivt inte gått in i vår brevlåda. Tydligen kan de göra så istället för att skicka avi. Vackra paket till både oss och Ronja väntade däri från Piteå och min goa vän Jenny med familj! Haha, jag har aldrig provat sådana där badbomber så det ska bli härligt när jag får grönt ljus för bad igen!







Och titta vad Ronja fick! Eller som Oo sade: "Det är ju mer till dig än till Ronja!" 
Haha, vadå om jag gillar Tummen så gör hon det också! :o) Tusen tack!

Men nu blev det för besvärligt att skriva med en hand och balansera´ammande bebis med andra. Ska börja försöka packa ihop oss för avfärd också.

När vi var i Sälen ringde en blomsterfirma om ett bud som skulle levereras. Viss förvirring uppstod när vi sade var vi befann oss eftersom hälsningen påvisade en närliggande förlossning. Inte de första som uttryckt detta tydligen anmärkningsvärda att åka till fjällen med en sex dagars bebis! Hehe.

Hur som helst så ringde vi upp dom nu när vi var hemma igen, så sent ikväll anlände denna vackra bukett med hälsning från Piteå! Tack så mycket!

Hembesöket gick bra och vi fick mycket information och svar på våra frågor. Vår osäkerhet ligger i om hon får i sig tillräckligt och mår bra, men flertalet gånger fick vi höra att "hon kände igen en nöjd bebis när hon såg en, och här är en nöjd bebis!"
3640 gram är hon uppe i nu, och nästa vecka är det dags för ny kontroll då jag får pallra mig iväg med henne själv. Hårdstartar redan på onsdag då Oo ska tillbaka till jobbet, för då ska jag packa ihop Ronja och åka till psykologen på egen hand. Har lite tankar och känslor som fladdrar i bakgrunden, som jag inte vågar släppa in eller gå in på djupare. Vet inte ens om jag vill det hos psykologen, för vad är det för mening med det?
Men visst lär det bli så, det är ju det hon är till för antar jag. Att det sedan kanske är tankar som inte är ovanliga eller konstiga för en nybliven mamma är något trösterikt men gör inte att jag gruvar mindre för samtalet ändå.

Det är skittråkigt att bara läsa en massa barngrejer jag vet, men så handlar ju denna bloggen också om mig och det som faller mina tankar in, så sorry!
Men kan inflika att vi nu haft en snubbe här från en byggfirma som försäkringsbolaget anlitat beträffande vår golvskada. Han misstänkte att det handlade om betongplattans sättning, dvs att sedan huset byggdes 2001 har betongplattan nu satt sig. När det då handlar om så stora golvytor som vi har, blir denna lilla rörelse totalt sett så pass stor att plattorna reste sig. Men de ska ta hit någon för att ändå provtrycka golvvärmen för att säkerställa att det inte har något med den att göra.
Är den ok och problemet då är betongplattan, så byter dom bara upp de plattor som släppt och sätter dit dom igen med mindre fog emellan. Kan ju hoppas att det är så pass enkelt. Så golvvärmen är avslaget ännu ett tag, men vi har klarat oss bra med det externa elementet vi fick låna av Oos föräldrar.

Om någon timme får vi hembesök från bvc då vår nya barnmorska(?) ska väga Ronja och kolla lite hur det går för oss och så. Antar att det också är ett sätt för dom att diskret checka att hemmiljön är ok vilket jag bara tycker är bra. Så nu har man fått plocka och städa lite, vilket var behövligt, och Oo är ute igen för att hacka is från altanen. De senaste dagarnas plusgrader har skapat en ojämn blankis med vatten på hela vägen från carporten. Vore ju pinsamt om barnmorskan bröt lårbenshalsen eller nåt!

Så långt måste jag säga att Ronja varit jättesnäll, fast visst är det lite fel att säga "snäll"? Man säger ju gärna så när de inte skriker eller trilskas mycket, men om de då gör det, innebär det då att barnet är elakt? Man tillskriver barnet en medvetenhet som känns lite fel i så tidigt läge va?
Men det är ju allmänt vedertaget att man säger att barnet är snällt, utan att säga så mycket mer om det vore tvärt om. Så jag säger att hon är snäll, jättesnäll till och med utifrån mina begränsade erfarenheter och mörka föreställningar. Hon sover och sover, och gnäller eller skriker bara om det är något hon behöver så som mat, ny blöja eller något på gång till blöjan. De två senaste nätterna har det varit enkel matning tre-fyra gånger där jag somnat under tiden eftersom vi ligger så tätt ihop redan att jag bara behöver "rikta in" henne. Inget blöjbyte och jag har vaknat före henne på morgonen. Undrar bara hur länge det kommer att hålla i sig.

Maja har glädjande nog accepterat henne så pass att hon nu samsas om utrymmet i sängen, även om hon många gånger kommit och tittat längtansfullt på hennes forna VIP-plats i min armhåla. Så än en gång är det positivt att jag har vanan inne av att ha ett litet liv så nära inpå att jag ligger blick stilla. Visst blir det stelt och snedvridet ibland, men det är synnerligen bekvämt och smidigt när det ska till att amma. Och känslan av vår lilla tös där intill är väldigt lik Maja eller Fia!
Så nu ser det oftast ut som följande: Jag på sidan nära kanten, Ronja kloss intill med näsan i min armhåla (inte konstigt hon sover bra!), alternativt mot min bröstkorg, Maja på täcket intill Ronja eller Oo, Fia vid någon av våra fotändar och så Oo utfläkt över sin sänghalva. :o)

Känns bättre i skrevet kan också läggas till det positiva, men avslaget har inte gett med sig ännu även om det är mycket mindre, och nej, det luktar inte hallon! Känns fortfarande "instabilt" att man inte vågar nysa eller hosta fullt ut, så måste skärpa mig med knipövningarna.
Lite korsord nu kanske innan ett sista städryck?

En vecka och inte en månad som man kanske skulle kunna tro! Då jag är sådan som gärna vill få uppackningen bortgjord, har jag gjort just det plus dammsugat! Det har kommit en del snö medan vi varit borta, och våra gulliga grannar hade skottat inte bara infarten utan också en rejäl gång upp till huset. Våra lurviga barn har blivit väl omhändertagna och visade inga sura miner över vår frånvaro.
Ronja har varit exemplarisk och inte bara låtit Oo slippa blöjbyte under hela natten, utan dessutom bjudit på enkel matning och insomning för morsan en tre-fyra gånger. Hållit sig lugn nästan hela vägen hem och sedan hemkomsten bara sovit vilket hon fortfarande gör.

Lagom till Stenungsund brakade det till rejält i blöjan, så ett kort stopp hos farmors mor passade bra så de fick träffas för första gången. Fick både kläder och leksaker, tack för det!


En första "längre" promenad blev det för mig igår vilket var riktigt skönt! Var helt slut dock efteråt och slocknade i soffan med Ronja medan de andra gick ned och bowlade igen. Man är inte riktigt i form om man säger så! Men tänker man efter har det inte heller gått ens två veckor sedan förlossningen.

Oo som kört hela vägen har kollapsat i sängen och jag ska göra detsamma i soffan. Fastnade för korsord under veckan, så har en bunt sådana tidningar att pyssla med, plus nya DS spelet. Har dock en känsla av att jag lätt kommer att somna. Trots allt lite skönt att vara hemma, för nu kan jag lufta tuttarna!
Men nu kan jag inte sitta här längre, skrevet/svanskotan har fått nog av resan hem!

Sitter med granithårda tuttar i det fria för att lufta efter både kräm och egentillverkad mjölkinsmörjning. Ont, det gör ont!
Visst är det praktiskt med rätt temperatur, ständig snabb åtkomst och hela fiolen men ajajajaj!

Barnvagnspremiär på Allum och vi stod en stund generat flinande vid Saabis för att komma ihåg hur man fällde upp chassit! Sedan fick Oo stå där ensam när det var dags att få ihop hela härligheten igen.
Blev en snabblunch på Max och lite inköp till Ronja. Vi får köpa blöjorna för för tidigt födda som bara finns på Apoteken då de minsta i vanliga affärer är alldeles för stora. Kläder är också svåra att hitta i lämplig storlek. Visst växer de i dom fort, men en overall där hennes fötter knappt ens når ned till grenen?

(Bugaboo! Gillar namnet helt klart!)



Väl hemma bjöd vi över grannarna för ett ordentligt fika som inte hanns med igår. Ibland har jag lite svårt att hänga med i deras finlandssvenska, men allt som låter som Mumintrollen är ok! :o)

Lite senare dök Elin, Andreas och Noel upp för lite tacomiddag. Och av dom fick Ronja jättefina presenter! En ligg-lek-med-inbyggda-grejer-filt och body helt i morsans smak! Och Camilla och Denis hade skickat en stentuff body, hahaha! De har verkligen förstått morsan att rosa endast går hem om det är fräckt! ;o) Tusen tack allihop!
Ronja var så till sig över de fina presenterna att hon sov sig igenom hela besöket, tills jag helt sonika plockade upp henne. Då fick de se den griniga sidan av henne istället. Hon har sovit hur mycket som helst idag! Hallå, natten tack?

(Morsan fick också present!!)

Nu ska det packas inför Sälens avresa imorgon. Vi lyckas bibehålla traditionen som började precis när jag och Oo hade träffats, Sälen en vecka med hans föräldrar samt Nicke med familj. Denna gång har vi bidragit med en extra medlem! Samma stuga som de fyra senaste åren väntar på oss, alldeles intill liften!

Fast detta år blir det ingen åkning för vår del, vilket jag faktiskt överlever. Bara kul med litet miljöombyte. Blir spännande att se hur bilfärden kommer att gå med Ronja. Hittills har hon ju sovit i princip non-stop de timmar vi varit ute med henne, men mat och byte lär ju behövas på morgondagens sträcka. Ja, om inte annat så behöver föräldrarna det i alla fall!

Oo drog iväg samtidigt som familjen Noel för att ta dagens cache, och jag skulle ju packa! Får se när nästa inlägg kommer, det brukar vara lite si och så med uppkopplingen där uppe.

Det är verkligen ovant att lufsa omkring en hel dag i morgonrock, men finner mig förvånansvärt väl till rätta i min prickiga mundering. Kanske för att den är så skön, kanske för att tuttarna är så lätt tillgängliga.
Denna dagen har börjat i samma prickiga anda som igår, men betydligt senare. Hon har sovit riktigt bra denna natt med matning och blöja typ var tredje timme. Så det känns som jag fått sova förhållandevis mycket ändå.
Idag blir det betydligt mera rush dock! Vi har så här dagen innan och efter mycket funderande beslutat att följa med den årliga veckan till Sälen! Om vi sedan stannar hela veckan får vi se. Avresa imorgon alltså, så nu är det kompletteringsshopping till Ronja eftersom det inte blev av igår, packning och röj här hemma som gäller!

(På väg ut till brevlådan, mitt nya DS-spel väntade!)

Det blev bara ICA Maxi igår då vi fastnade lite i Stefans nya hus som han köpt i Mölndal! Området såg jättemysigt ut och huset blir kanon när det är fixat och klart. Jag drabbades av trötthetsskov lagom till vi kom dit, så jag måste bli bättre på att ta vara på Ronjas sovstunder och vila själv.

(Kunde inte vänta tills vi kom hem!)


Väl hemma igen, vilket blev ganska sent på grund av en seriekrock på Marieholmsleden tittade grannarna förbi med en present och blommor!
De är så goa de två!


Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre!

Vaknade upp tidigt på måndags morgonen av att Linda hade lite värkar.  Vi funderade inte så jättemycket på det eftersom det kändes lite oregelbundet och kunde ju börja så långt innan man skulle in för själva förlossningen.  Efter att morgonen hade gått, så laddade jag ner en värktimer till iPhonen som vi mätte värkarna med.  Från början var det ganska regelbundet på ca 10 minuters intervaller och ca 1 min långa.  Vi åkte ut en sväng och tog en cache och skulle handla lite.  Vi kom sen hem och började laga middag, värkarna kom lite tätare och Linda tänkte det är ju alltid bra att ringa och checka om hur det skall vara och när man skall åka in, eftersom vi hade ju tänkt att åka till Varberg, vilket inte är runt hörnet utan ca 1 tim och 10 min körning för att komma dit plus att det var lite oväder på väg in.  Barnmorskan som svarade tyckte nog att det var ok om vi åkte in, eftersom det var rätt lugnt på förlossningen just då.  Linda nämnde att vi hade maten i ugnen, så det blev att vi skulle äta och sedan åka in.  Sagt och gjort, vi lät maten bli klar.  Under tiden gick jag och packade det sista som vi kunde tänkas behövas, speciellt om det skulle ta en tid innan själva förlossningen skulle dra igång, vilket vi båda trodde.

När flyttlasset var packat, maten var uppäten och resterna hamnat i lunch lådor i frysen, bar det av.  Vädret hade inte hunnit försämras något märkvärdigt, vilket gjorde det lätt att köra ner till Varberg.  Vi kom fram till Akutintaget där man går in till förlossningen, så fanns det ingen parkering precis utanför, utan jag släppte av Linda utanför och åkte och parkerade.  Vi det här laget hade Linda regelbundna värkar ca 5-6 min mellan och en dryg minut långa.  När bilen var parkerad lassade jag på mig flyttlasset, två sportväskor, en ryggsäck och en tygpåse.  Tillsammans gick vi upp för trapporna och längs med korridoren mot förlossningen.  Välplacerad halva vägen i korridoren stod en bänk som Linda utnyttjade under en värk.  Vi får vänta en minut eller så för att dem skall öppna dörren till förlossningen, detta kändes väldigt länge.  Väl inne visades vi in på ett förlossningsrum och barnmorskan började fråga lite och skulle registrera in oss.  Självklart tyckte ju Linda att ta med sig plånbok är ju inte så viktigt, så jag fick ju springa ut till bilen för att hämta hennes plånbok så att hon kunde visa sitt körkort.  Vi var på plats ca 19:45.  Det tar en stund med lite prat och frågor etc. i förlossnings rummet. 

Vid ca 21 tiden tar barnmorskan och undersöker Linda för att se om hon öppnat sig något.  Det visar sig att hon är öppen ca 2 cm vilket inte innebär förlossnings stadiet ännu.  Linda blir erbjuden att få försöka sova lite med hjälp av morfin om hon vill.  Detta tackar hon ja till och vi skall byta rum till ett vänt rum.  Väl inne på väntrummet får även jag en säng, det finns även en TV som jag kan titta på Sverige – Ryssland matchen i JVM.  Dem har precis bytt skift och in kommer en ny barnmorska vid namn Viva som kommer och hälsar på oss och berättar att hon skall komma in med morfin om en liten stund.  Jag ligger och ser på hockey och Linda kämpar sig igenom ett gäng värkar till.  Det tar en bra stund innan Viva kommer in igen, det visar sig att hon fick hjälpa till med en förlossning på annat håll under tiden.  Klockan har hunnit fram till ca 23 när hon kommer in med brickan med det efterlängtade morfinet.  Linda ser väldigt mycket fram emot att få sova lite, eftersom föregående natt inte gav så mycket sömn.  Viva säger att hon bara måste checka Linda innan man ger morfinet.  Hon undersöker Linda och säger sedan att här blir det ingen sömn inte, för att nu är Linda öppen 4 cm och officiellt i förlossnings stadiet.  Besviken Linda får tänka om, nu blir det ingen mer sömn, här skall födas barn.  Efter lite diskussioner med barnmorskan om att Linda inte vill bajsa på sig under förlossningen, vilket man tydligen alltid gör, om man inte ta ett lavemang, vilket då bestäms att det skall göras.  Jag är nöjd med detta eftersom hockeyn skall pågå ca en timme till, och vi får stanna på detta rum till allt det är klart.  In kommer sen en undersköterska som laddar Linda bakvägen med vatten, en hel liter trycker hon in, och sen blir det fart på Linda in till det närliggande dasset.  Jag checkar hockeyn vidare undertiden Linda tömmer systemet en bra lång stund.  Efter det tar hon en rejäl dusch som jag förlänger, för att jag skall hinna se klart matchen.  När straffarna är över i hockeymatchen och Sverige tyvärr har förlorat gör vi Linda klar för förflyttning tillbaka till förlossningsrummet där vi startade.  Nu har vi även snackat om ryggbedövning som vi har bestämt att Linda skall ta.  Linda börjar också med att andas in lustgas under värkarna och gillar detta. 

Ca 12:40 så förbereds Linda för sin ryggbedövning, en massa saker händer som jag inte har något koll på alls, dock gör barnmorska och sköterska allt för att följa det brev Linda skrev inför förlossningen med att hon inte ville ligga naken och exponerad.  Dem undersöker henne igen och nu är hon öppen 5 cm.  Vältäckt förutom om ryggen kallar dem in läkaren, som får en liten vink av Linda som andas igenom en värk med lustgas.  Dem sätter ryggbedövningen som skall ta liten stund att verka, doktorn sitter och checkar i några minuter innan han lämnar rummet.  Jag frågar barnmorskan om det lutar åt vad dem säger, att hon kommer öppnas ca 1 cm i timmen, så om ca 5 timmar så kanske det är dags?  Hon tittar på mig och viskar att hon hoppas på att det skall gå snabbare och att oftast gör ryggbedövningen att det gör det.  Vi kämpar igenom några värkar till, Linda hög på lustgas säger att det är världens bästa vän och om det känns så här att vara full vill hon börja dricka!  Hon har redan börjat få smak på denna gas och ligger och andas den även när hon inte har värkar, så bryskt drar jag bort masken några gånger när hon inte är inne i värkar.  Hade ju lite koll på när hon hade värkar med hjälp av de maskiner som är kopplade till henne.  Intressant att man själv som pappa kan se och följa med lite grann också. Klockan är mitt i natten, det sitter en klocka ovanför dörren ut till korridoren som jag ser fint där jag står/sitter bredvid Lindas sida.  Är fascinerad hur pigg man kan vara när klockan ändå är en bit in på natten.  En timme efter att ryggbedövningen, checkas Linda igen.  Mycket riktigt går det lite fortare än vanligt, men när hon säger att hon är öppen 10 cm, så blir jag väldigt förvånad, 5 cm på en timme, rekord? Jaja, vilket som vill barnmorskan att hinnan skall försvinna runt kanterna också, så vi är inte riktigt igång med kryststadiet ännu, även om Linda en stund känt som att hon vill krysta som bara den.  Det visar sig också att Ronja, busig som sin far, får för sig att varför gå rätt ner, när man kan lägga huvudet på sne lite!  Viva försöker styra och känna lite på hennes huvud, men får inte riktigt det på rätt väg.

Ca 02:20 är det dags att krysta, Linda trycker i bra och det går sakta, men det var lite förväntat eftersom att hon öppnades så snabbt, säger barnmorskan.  Linda andas lustgas, jag peppar på henne och hon krystar bra.  Efter lite olika försök på krysttekniker säger Linda själv att hon inte vill ta nya andetag under krystningarna då hon tycker att hon tappar trycket när hon skall trycka för andra gången under en krystning.  Lilla Ronja har ju som sagt fått för sig att ligga lite snett och har då tryckt på lite extra på Lindas bäcken vilket tydligen har gjort att hon har haft krystkänslor i ett tidigt stadium.  För att försöka få huvudet rakt ber barnmorskan att Linda skall byta ställning och prova lite olika saker.  Efter en stund vill hon också att Linda ska försöka kissa så att urinblåsan inte har något i sig och är i vägen.  Detta lyckas inte så bra, eftersom Linda inte får ut något.

Strax efter 3 på natten, som känns som mitt på dagen för en annan, pigg som bara den och förundrad hur tiden kan gå så fort och att man fortfarande kan vara så pigg, så får Linda dropp inkopplat med extra hormoner för att ge mer tryck i värkningarna.  Vi kämpar på ett gäng värkar, vi och vi, jag drar ifrån lustgasen när det inte är värkar och Linda kämpar och krystar när det är värkar. 

Klockan 3:40, har förresten tiderna dokumenterade under förlossningen, ber barnmorskan att Linda skall lägga sig i gynställning så att hon kan ta tag om sina lår och krysta ordentligt.  Jag blir då ansvarig för lustgasmasken och gör väl ett ganska bra jobb.  Ser några gånger hur Lindas ansikte letar efter masken, då jag inte har varit helt alert.  Barnmorskan passar på att tömma Lindas blåsa, eftersom hon tidigare inte kunde göra det. 10 min senare säger barnmorskan att man kan se lite av Ronjas huvud.  Jag som hade inställningen inför förlossningen att jag inte ville se så mycket som pågick därnere utan skulle koncentrera mig på att hålla Lindas huvud sällskap, fick helt andra tankar när man väl var inne i situationen, och vid förfrågan om jag ville se, så var det inte en tvekan utan jag kikade och där såg man en del av ett hårigt huvud.  Helt otroligt!

Linda fortsatte krysta, hormonerna i droppet ökades för att försöka påverka trycket i krystningarna då Ronja fortsatt vara envis och komma lite på tvären.  En sak till Linda var rädd för var ju att spricka där nere under förlossningen.  Detta hade vi pratat med barnmorskan mycket om innan vi kom så långt och väl inne i sista akten styrde barnmorskan mycket om när Linda skulle krysta och när hon inte skulle det.  Linda lydde varje ord till punkt och pricka trots dessa värkar. 

04:38 kom vår lilla dotter till världen, hon tittade ut, gav ifrån sig ett litet skrik som ”hej, här är jag” sen var hon snäll och tyst.  Lindas andra begäran i förlossningsbrevet var ju att inte få upp en geggig Ronja på magen med en gång efter förlossningen.  Linda var väldigt trött och oengagerad för vår dotter och när barnmorskan skulle visa henne för Linda, så sa jag bara att dem kunde låta det vara.  Linda lutade sig tillbaka, väldigt utmattad och vilade, medan dem fixade med Ronja.  Jag fick förfrågan om jag ville klippa navelsträngen, vilket jag inte hade någon lust med alls innan, men nu var det helt annorlunda, så självklart skulle jag ju göra det.  Fram med saxen och med lite vägledning av barnmorskan klippte jag av den sega strängen i tre stadiga klipp.  Dem tog och torkade av Ronja en bit och svepte in henne i en filt.  Sen fick en stolt pappa sitta och hålla henne i stolen bredvid en trött mamma.  Vilken otrolig upplevelse!  En liten tös blir till, med armar tår, öron och ögon, precis på rätt ställe, hur fungerar det?  Får mig att tänka på showen på Discovery med samma namn, tycker dem kan ta upp detta underverk med att hur ett barn bildas, inte blir till, tror de flesta vet den biten, men hur det utvecklas, att allt hamnar på rätt plats, att hjärtat börjar slå och allt annat som skall fungera för oss människor.  Helt fantastiskt.  Sitter där förundrad och ser hur barnmorskorna jobbar på Linda fortfarande, det är ju inte helt klart där ännu, moderkakan skall ju komma ut också.  Man har ju hört lite om hur det kan vara, att det kan ta en liten tid innan den kommer ut och att ibland så vill den inte all så man måste göra något typ av ingrepp.  Min tidsuppfattning är väl ganska borta vid det här laget, men tycker dock inte det tog speciellt lång tid, utan när jag sitter där med Ronja i min famn så kommer även moderkakan ut, skönt känner jag.  Jag får en uppvisning av livets träd och hur Ronja har tillbringat dessa 9 månader inne i Lindas mage, också något jag inte trodde jag var speciellt intresserad att se, men tycker det var otroligt fräckt när man väl fick chansen.  När detta var klart var det dags att undersöka Linda och se om hon sprack eller inte och om hon då behövs sy.  Efter liten undersökning kommer beskedet att hon inte sprack och då inte heller behövs sy, bara att hon har lite små skavsår.  Linda blir väldigt glad, vilket är förståligt.

Linda får lite hjälp att börja amma, eftersom det skall vara viktigt dessa två första timmarna då Ronja är vaken.  Det går väl ganska bra och Ronja får i sig lite råmjölk och efter en stund somnar mor och dotter i sängen och en nu trött pappa slumrar till i stolen bredvid.  Helt yrvaken, 2 min senare, känns så i alla fall, men fick nog ca 45 min sömn, så blir vi väckta för att bli förflyttade till BB. Upp med alla saker på sängen som min älskade Linda och vår älskade dotter Ronja ligger och sover på. Som en zombie följer jag undersköterskan som hanterar sängen med mina tjejer på framför mig på väg upp till BB.  Väl uppe får vi inte direkt ett familjerum utan hamnar i ett rum för två mödrar, fast dock ensamma.  Jag får en säng bredvid mina tjejer.  Vi vaknar till liv lite grann, hur man nu inte kan vilja sova vid det här laget.  Linda går och tar en dusch i de nedre regionerna medan jag ligger och kramar om vår dotter i sängen.  Efter en dryg timme får vi flytta in i ett familjerum, som tydligen inte är det egentligen, utan ett singelrum där en säng till fick plats.  Tiden på BB gick inte så jättesnabbt för en annan, sömn lite här och där.  Jag fick permission en sväng att flytta bilen och samtidigt ut och ta en cache.  Passade på att ringa runt när man kunde ha på mobilen i fred.  BB-tiden var bra, att man bara kan ringa på klockan så kommer någon om man är tveksam om något.  Morgonen därpå kom Viva, vår underbara barnmorska från förlossningen på besök och checkade hur vid hade det.  Vilken otroligt bra barnmorska, all heder åt henne och även Britt Marie som var undersköterska under förlossningen. 

Fick även behålla familjerummet dag två, efter lite prat med barnmorskan Anna som hade det skiftet.  Linda kände sig väldigt lättad när vi fick det beskedet och självklart tyckte jag det var underbart med.  Kan ju inte lämna dem nu?!?!  Tycker alla förstföderskor skulle automatiskt få ett familjerum, funkar ju inte riktigt så, men ändå. Vi sa till att vi hade tänkt åka hem efter 48 timmar kollen som skulle ske efter morgon nummer 2.  Den eftermiddagen gjorde dem en syresomsättningskoll på Ronja.  Tydligen är värden 95-100 bra och Ronja hade 99 på både hand och fot.  Duktig tjej.  Morgonen därpå tog familjerummet slut för mig, gjorde ju inget eftersom vi skulle hem, men fick då betala för lunchen som vi skulle ha klockan 12. 

Vid 10 tiden fick vi komma in till barnläkaren för 48 timmars undersökning av Ronja.  Dem checkar leder, ryggrad, puls, osv.  Dem väger henne och checkar viktminskning, som alltid sker hos nyfödda.  Hon väger nu 3180g vilket är helt ok.  Dem checkar även om dem har en reflex, en som tydligen hänger kvar sen vi var apor.  Hon släpper Ronja så hon får falla bakåt lite tillbaka in i läkarens händer, för att se om Ronja försöker famna om för att hålla sig kvar, vilket hon gör.  Intressant att se, detta växer tydligen bort efter tid, så går bara att checka som nyfödd.   Allt ser bra ut hos läkaren.  Vi går tillbaka till vårt rum och lite senare kommer barnmorskan Margret som skall checka hörsel på Ronja först.  En liten apparat som man sticker lite lätt in i örat på Ronja som avger något litet ljud och som då kan läsa av vibrationerna inne i örat.  Både höger och vänster öra ger texten ”Pass” på displayen på apparaten.  Då var det bara PKU-testet kvar, ett test som mäter ämnesomsättningen och kan spåra en massa olika sjukdomar.  Detta görs via ett blodprov.  Jag får hjälpa till med mitt lillfinger, så Ronja har något att suga på medan hon blir stucken i handen för lite blod.  Detta går snabbt och lätt.  Väl tillbaka i rummet säger barnmorskan att hon kan checka ut oss redan nu, så slipper vi vänta på personal efter maten för att göra det.  Hon checkar Linda lite på magen för att känna hur livmodern har dragit ihop sig, vilket den har gjort fint, är nere i navel trakten nu.  Sen läser man av lapparna runt handleden så barn och mamma har samma nummer.  Förstår inte varför inte pappan får en lapp med!!!  Allt är som det skall, vi får lite papper och får även ta del av dem betyg dem ger nyfödda vid 1, 5 och 10 minuter efter förlossning, som inte nämns väl när det görs.  Skalan är 0, 1, eller 2, där 2 är bäst.  Det visar sig att Ronja vid en minut får en 1a på färg, annars full pott på allt annat.  Detta säg också vara väldigt vanligt att man inte kan ge en 2a till en helt nyfödd, då dem oftast inte fått rätt färg redan då.  Vi går sedan och äter lite god mat, måste ju säga att maten var väldigt bra, även om den inte lät så otroligt god på matsedeln.  Jag springer sen ner med några väskor till bilen för att ta med babyskyddet upp för att packa in vår skatt i för transport norr ut till vårt hem.  Vi tackar för oss och beger oss in i hissen för hemgång.  Självklart åker vi och tar en cache på väg ut från Varberg.

Vi är jättenöjda med att vi valde Varberg, inte för att vi har något annat att jämföra med, men redan på visningen kände vi att vi skulle gilla det där, så varför inte åka dit om vi hinner som vi sa.  Det gjorde vi ju, inga problem.  Till och med Linda tyckte resan dit gick ganska snabbt. Vår förlösande barnmorska Viva var ju som sagt helt underbar och guidade Linda och mig igenom denna förlossning galant.  Tack Varbergs sjukhus för all hjälp!

Nu är vi hemma, har gjort vår första natt hemma och den har gått ganska bra.  Linda har amma ett gäng gånger i natt och jag hjälpte till en sväng med lite blöjbyte.  Nu sover Ronja i korgen vi har som säng för henne.  Hon ligger här på köksön bredvid.  Vi skall se om vi kan bada henne en sväng idag, kan behövas.  Sen hade vi tänkt försöka komma iväg till Allum en sväng för att handla lite mat och någon mer pyjamas till vår lilla.

/En stolt pappa!

Jahapp, så här ser hon alltså ut! Oo har varit duktig på att uppdatera på FB, så TACK för alla hälsningar och lyckönskningar! De värmer i hjärteroten ska ni veta!

Än så länge håller vi fast vi namnet Ronja, så dyker inga andra känningar upp lär det nog förbli så.



Vår förlossningsstory då ur mitt perspektiv. Kanske Oo skriver ned en också, det vore ju roligt att också ha.

Middagen och packning avklarad och jag är på väg ut till Saabis. Vädret, trafiken och väglaget är helt ok så det tar drygt en timme. Jag sitter fram och klockar ett genomsnitt på ungefär sex minuter.
Närmaste parkeringen är full, så Oo släpper av mig. Man går in via akutintaget som nu är fullt av väntande. Jag sätter mig, andas igenom någon värk och dokumenterar tiden.
Vi har grejer så det nästan är pinsamt när vi släpps in till förlossningsavdelningen och tilldelas ett förlossningsrum.
Det är stort och fräscht och jag samt maggen kopplas upp för andning, puls och sådant. En undersökning visar att jag bara är öppen två centimeter och tappen nästan utplånad, så hade vi varit i Gbg hade vi antagligen skickats hem. Då är klockan 21.00 och de byter skift. 
Nu flyttas vi istället till ett "i-väntan-på"-rum med tv, dator, stereo, eget badrum med dusch. Jag erbjuds morfin för att få sova en stund under natten vilket jag tacksamt säger ja till. Det känns som värkarna kommer hela tiden. Då det visar sig att ett annat barn vill komma till världen återkommer de inte förrän klockan är 23 med mitt efterlängtade morfin. Jag vill slippa värkarna och sova! Innan hon ger vill hon dock undersöka mig igen, och då visar det sig att jag är öppen fyra centimeter och därmed inne i förlossningsstadiet. Ingen sömn för mig för här ska födas barn! Fy vad besviken jag blir!
Då de läst mitt förlossningsbrev och mitt obehag för att ligga där och skita på mig, frågar de om jag vill ha lavemang vilket jag efter liten fundering tackar ja till. Lavemang känns ju inte så trevligt, men att skita på sig en halvmeter från barnmorskans ansikte känns värre. 
Oo som är så nöjd med vårt tillfälliga rum, för att han då kunnat kolla på småkronornas JVM-match mot Ryssland har ingenting emot att vi blir kvar lite längre på rummet för mitt lavemang! Så medan jag får tarmen vattenfylld och sedan panikslaget knipande springer, blir sittande på muggen och sedan duschen kan Oo avnjuta både förlängning och straffar. Är väldigt glad iaf att jag tog lavemanget även om själva proceduren var allt annat än mysig.
Tillfrågas om jag vill ha epidural när det är läge för det, och snuvad på sömnen och less som jag är på värkarna säger jag genast ja.
Vid midnatt flyttas jag tillbaka till förlossningsrummet och 40 minuter senare har jag öppnats till fem centimeter och blivit medlem i "lustgasen-är-min-bästa-vän"-klubben! We-ho! Oo hävdar att jag många gånger sade mig skulle börja dricka alkohol om det var så här det kändes!
Jag tycker värkarna kommer i ett och får plötsligt ett tvingande behov av att trycka på. Det går inte att hålla emot och jag hör mig själv vråla rakt in i min älskade mask. Jag kan knappt tro att det är jag som utbringar dessa vrål och det är enligt barnmorskan falska krystningar, för än är kroppen inte redo. Mitt i detta tillsammans med gasens lyckorus finner jag plötsligt rummet fullt av folk, för då ska epiduralen läggas. Jag vinkar och hälsar artigt nonchalant på nån läkare och tillkommande sköterskor eller nåt som jag bara hör rösterna utav. Jag minns att jag känner mig väldigt väl omhändertagen där de vänder och vrider mig hit och dit, och hur Oo tjatar på mig att inte ta gas när värken är över, elaking!
Sedan öppnar jag mig från fem till till tio centimeter på en timme, och en halvtimme senare får jag börja krysta på allvar. Många gånger hinner jag tänka, och säkert säga högt hur fanken man kan vilja utsätta sig för detta fler gånger. Och tänk om man inte haft vare sig epidrual eller lustgas? Efteråt får jag höra att epiduralen inte haft den verkan som den kunnat ha. Jahapp.
Allt hittills har gått väldigt fort, men själva krystningsfasen blir tydligen längre än de en till två timmar som sägs vara normalt. Jag håller på två och en halv och uppmanas av barnmorskan som nu är den enda kvar, att gå på toa för att tömma blåsan (får inte ut nåt), ställa mig på knä i sängen, sidoläge och gynställning. Jag tycker varje ställningsbyte känns som milslånga berg att bestiga men lyder snällt. Vill ju bara att det ska vara över! Oo förser mig med saft och stöd hela vägen. Hör och känner honom intill mig hela tiden vilket gör otroligt mycket.

Sedan ser väl barnmorskan att det är nära, för ännu en barnmorska och en undersköterska kommer in och supportar, håller mina ben och säkert nåt mer. Det trycks in extra värkstimulerande i mig och när huvudet ska igenom vill jag ge upp flera gånger! Men kroppen styr och på någon kant inser jag ju att det bara finns en väg ur eländet, och det är att hjälpa till. Den bränner och svider som fanken och riktigt känner hur barnmorskan drar i kantöppningarna kring huvudet och upprepar säkert femtioelva gånger att jag inte vill spricka.
Vad som visar sig bli sista krystningen instruerar hon mig superbra och jag lyder snällt bakom min gasmask. Sedan känner jag bara hur "schhhlooorp" hon glider ut (klockan 04.38), och liksom i mitt skrivna brev lägger de inte upp henne direkt på magen. Jag är tacksam för det, för jag har inte det minsta intresse av henne. Vill inte ens titta utan bara sova. Oo tittar desto mer och klipper navelsträngen trots att han trott att han inte skulle vara intresserad av det.
Jag låter mig bjussas på mera lustgas medan hon torkas och läggs i Oos famn. Sedan ska moderkakan ut, något jag gruvat för men hon trycker på magen (ajajajajaj!) och drar i navelsträngen och så släpper den hur lätt som helst. Oo blir också visad "livets träd", medan jag bara vill sova.
En första amning uppmanas så snart som möjligt och det verkar fungera bra. Jag ligger halvdöd och slurpar "champagne" (Champis) genom suggrör - otroligt gott! Sedan bjuds det på det obligatoriska fikat med smörgåsar och jag får i mig en.



Är i någon form av halvdvala när jag rullas från förlossingen till BB-avdelningen. Känns bara så mysigt att bara kunna ligga där och inte bry mig. Nu när jag tänker på det undrar jag hur Ronja egentligen kom med eftersom vi hade så mycket packning. Hm, Oo säger att hon låg hos mig så så närvarande var jag alltså. Uppfattar att vi faktiskt får ett eget rum, inget familje men de skjutsar in en extrasäng till Oo intill min. Det är liksom två rum med gemensam toalett, men där det andra rummet är tomt. Sedan minns jag inte mycket men enligt Oo tog jag en dusch på midjenivå så att säga. Undrar om det var då de stora mysiga leverliknande slemklumparna klaskade ned på golvet? Najsigt med avslag. Fick också två Panodil mot eftervärkarna. Sov medan vi fick flytta till ett nytt rum efter att andra åkt hem, ett singelrum med egen dusch och toalett där Oo får en extrasäng intill min. Jag var så förundrad över hur otroligt svag jag var, så obeskrivligt trött och fann mig själv som värsta mesen.
Minns sedan inte mycket mer än att lunchen i form av pastafjärilar med kycklingsås jättegott, även om jag knappt åt någon kyckling, och efter den piggnade jag till något. Såpass att jag somnade som en sten igen med Ronja på mig medan Oo stack ut och tog en cache.

Första blöjbytet tog vi tillsammans, och kan bara konstatera att Oo är den handlingskraftige och säkrare personen i detta fall! Den första tjärliknande avföringen är, rätt speciell så att säga.
Men i natt tog jag ett blöjbyte helt själv! Sedan fick Oo ta det andra vid sjutiden.

Det har kanske inte sjunkit undan tillräcklingt ännu, men även om jag kan förstå de som hävdar att en förlossning är "det häftigaste de varit med om" och "inte tvekar att göra om" och så vidare, så känner jag att jag skulle föredra kniven nästa gång. Även om man vet att det har ett slut, att det är naturligt och en upplevelse man aldrig varit med om - nu har jag det, och känner just nu i varje fall att det räckte gott.

Kan i alla fall säga att omhändertagandet och all personalen här nere har varit perfekt, helt fantastisk! Så omtänksamma, ivriga att hjälpa, stöttande och vänliga. Eftersom de har stort tryck just nu garanterades inte familjerum mer än en natt. Efter att ha läst min journal, förlossningsbrev och ett samtal där jag förklarade mer ingående min psykologkontakt, så beslöt de att vi skulle få behålla vårt rum och jag inte behöva lämnas ensam! Började gråta av lättnad när hon berättade det.

Nu byter Oo en blöja innan vi ska kolla om hon vill amma igen före vi ska gå ut till gemensamutrymmet och käka också. Det är en förunderligt mysig känsla att se Oo med henne. Många lyckotårar har han fällt, och kan faktiskt förstå honom. För visst är det förunderligt hur biologin fungerar så vi nu har vår blandis hos oss!

Det blev en cache i Kungälv idag längs deras mysiga gammelgata. Trodde förvärkarna skulle släppa av att promenera lite, men icke. Fick uppmärksamheten av en hel familj strax innanför Media Markt där jag stod som en ostbåge. Fick nästan lust att skrika "Vattnet går!" bara för att se reaktionerna.
När jag några omgångar senare imiterade ostbåge också på Elgiganten började Oo klocka igen. Ligger nu på ett genomsnitt på 6,54 min där någon kommit tätare och någon senare. Så det är inte superregelbundet ändå, liksom att en del är starkare än andra.
Nu står riset på spisen för en middag, och så får vi se vad som händer.

Hann få en till förvärk/sammandragning innan jag gick och lade mig igen. Väl i sängvärmen satte de igång igen med cirka tio minuters mellanrum. Greppade Oos iPhone för att klocka lite bättre med appen han laddade hem igår, varktimer.se.
Låg och gonade och klockade någon timme innan det fick vara nog. Det känns inte riktigt lika illa när man är uppe och gör något. Har ett genomsnitt på 11.13 mellan sammandragningarna, så det känns som det bara är sådana där uppvärmningsövningar som kan ge med sig. En liten försmak typ.
Oo vägrar åka till jobbet och sitter och knapprar här mitt emot mig istället. Himla tur att han kan jobba hemifrån! Får se vad man kan sysselsätta sig med idag. Ser ut att bli vackert väder med sol och några få minusgrader, så en cache ska väl kunna klaras av.
Joo, undrar om de inte gett med sig nu? Skönt, samtidigt som man känner lite frustration över att det inte lika väl kan sätta igång så man får det "överstökat" och slipper vänta. En liten, liten del av mig är också livrädd. Vadå välkomna smärtan och sånt skit? Plus att (aj, oj nu kom det visst en till ändå!) .... 18,47 min efter den senaste och inte lika illa, så det verkar onekligen ge med sig.
Jo, plus att man fick en hint om att det nu faktiskt är allvar! Inom snar framtid är det verkligen slut på egolivet!

Det verkar som livmodersträningen gått upp en nivå. Den starka mensliknande smärtan i samband med stenhård mage började vid midnatt, efter lite vrida och vända somnade jag någon gång efter ett. Har sedan varit vaken sedan halv fyra för att under en timmes tid uppskatta fem-sex minuters mellanrum. Däremellan har jag petat på Oo för att störa hans snarkningar och gått på toa eftersom det nästan varenda gång känts som jag behövt göra både nummer ett och två!
När jag började fundera på hur pass allvarliga förvärkar detta egentligen var, gick jag ned till ungefär tio minuters mellanrum.
När jag insåg att mera sömn var hopplöst klev jag upp, och här sitter jag nu. Det lustiga är bara att sammandragningarna/förvärkarna nu gått över. Har noterat en enda sedan uppstigandet. Googlar lite snabbt och finner att det mycket väl kan vara så pass regelbundet för att sedan gå över helt i flera dagar. Jahapp. Jag går väl och lägger mig igen då. Hör att tidsinställda tv:n gått igång i sovrummet och Oo som vanligt inte märkt det alls. Jag tror han blir hemma från jobbet idag med sin hosta och oupphörliga slem.

Till sista Arn-filmen blev det ännu en jordgubbsmössa! Samma antal startmaskor (60), men större nålar (4 ist för 3mm) och det tunnare garnet (Tilda ist för Freja). Den blev ganska rejält mycket större, så kan nog passa Ronja lagom till det blir mildare ute.

Konstigt egentligen att jag inte sett Arn-filmerna eftersom jag tyckte mycket om böckerna. Nu råkade det bara bli den sista av ren slump, och den var rätt ok.

Spanien inför ett strängare rökförbud än vi har i Sverige (helt apropå ingenting). Rökning intill bland annat skolor och lekplatser inkluderas i förbudet vilket jag tycker är grymt! När hakar Sverige på?

Det blir inte alltid den smidigaste vägen till cacherna! Föga förvånande hittades en väl upptrampad och knappa femtiotalet meters stig ut till vägen sedan vi hittat och loggat. Men det var uppfriskande att efter flera dagars lökande i soffan ta en omväg genom skogen!

Den utfykten var ungefär vad vi båda orkade med innan vi gjorde ett försök att storhandla.
Vi lyckades handla för hundratals kronor, men åkte ändå och köpte take away på vägen hem!
"Indian Curry House" i Lerum blev en positiv överraskning då deras mat var riktigt mumsig! Kul att byta ut kebabtallriken och pizzan mot något nytt. Lite dyrare visst, men det blev var sin matlåda över och som sagt mycket godare.

Fick med mig två kilo morötter för femton spänn från Ica-affären till rådjuren. Det tyckte jag var rätt ok, särskilt med tanke på att en semla tilll mig gick på nästan tjugo. Men åååh vad god den var!




(Min bara min!)


Oo slemmar fortfarande och har nu lagt till lite hosta. Särskilt pratsam är han inte heller. Själv har jag bara lite snor kvar, så är definitivt snart av med denna förkylning!

Inga speciella känningar i magen heller, bara en rejäl mensvärksliknande spänning i morse innan jag klev upp.



Klassiska spår i snön:
En räv?
Ett rådjur?
Nej, det är en geocachare!












 

 

God fortsättning och allt det där! Här är vi nyss uppstigna och klockan har passerat elva! Man får väl passa på så länge man nu kan va, för snart är sovmornar ett minne blott!
Det töar på utsidan och nya året firades in till plusgrader, mulet och blåsigt väder.
Får tacka Elin, Camilla, Andreas och Denis för en mycket trevlig kväll med fantastiskt god mat!

Denis mamma hade varit i Ryssland och kommit hem med äkta rysk kaviar som frikostligt östs på små aptitretare till välkomstglaset. Jag tittade först lite skeptiskt på de relativt stora äggen och tänkte att det måste vara som att äta Abbas produkter där man kan känna äggen rulla omkring i munnen, men dessa bara smälte i munnen! Mm vad gott det var!
Förrätten hade Martin bidragit med i form av en skaldjurssoppa gjord på egentillverkad fond och den var helt sanslöst god! Hade inte varmrätten väntat hade jag kunnat äta bara den som hade platsat på vilken topprestaurang som helst!



Restaurangklassen fortsatte med inbakad oxfilé med potatisgratäng och sås! Ja, jag gillar sås! Grönsakerna i form av färska möra sparrisar kom efteråt. Man kan ju inte komma ihåg allt! ;o)

(Sprängmätt Linda!)

Undertecknad kunde tacksamt notera att inte bara hon finner det svårt att bedöma mängden mat som behövs för x antal personer. Men att ha oxfilé med potatisgratäng i matlådan på jobbet är ju inte helt fel! ;o)

Jag fick sådan där jobbig krypliknande värk i benen, samt trötthetsskov efter all mat, att det passade perfekt med en liten promenad med Oo för att ta årets sista cache. Hade spanat in och hittade snabbt en på lagomt avstånd intill Söderleden. Skönt med lite luft och att få röra på benen.

Väl tillbaka var efterrätten på gång, och efter några försök att tända i fel ände (fniss!), presenterades så - marängsviss! Kunde jag BLI mera mätt?? Snacks, godis och Toffifee dessutom, aargh!


(Oh lala!)










(Oo tycker jag ser ut som Kermit!)












Därefter blev det "När då då", det enda som vi snyltgäster bidrog med, tills det var dags att skåla in nya året. De två havande fruntimren och deras respektive gick ut för att låta korken flyga och sniffa på krutröken.

Vi hade parkeringstid till 01, vilket var rätt lagom. Tröttheten slog till rejält när vi kom in i värmen igen, och snörvlande Oo hade ingen röst kvar. Nu var det whiskeymånad!

På vägen hem gjorde vi bort nyårsdagens och därmed årets första cache! :o)

(Fulparkering in the name of caching!)
 
Oo avslöjade att han varit mer nervös än han avslöjat för att Ronja skulle titta ut innan nyår, och var nu väldigt lättad! Kan inte annat än hålla med!

Stupade i säng, men hade ändå såklart svårt att somna. Så det var inga problem att sova så länge idag så att säga! Oo säger inte mycket nu, småviskar bara när han måste, snorar och ser allmänt eländig ut. Själv mår jag hyfsat, men tycker att det borde ge sig nu för oss båda.
Nu har klockan passerat halv ett, så lite brunch vore kanske på sin plats! Och snart kan man ligga i soffan och störa sig på att Ivanhoe inte väljer Rebecca - igen!