En viss dygnsrytm har börjat ta form. Sova sova sova nästan hela dagen med några matpauser emellan, för att fylla blöja efter blöja och äta ännu mer under natten. Inte många timmars sömn inatt, tjoho bara att vänja sig.
Man blir som en robot, i detta läge är det ju en orsak till hennes gnäll: Blöja, nåt på gång till blöjan eller hunger, så man försöker mekaniskt att ge tutte, nehej, vagga och byta ställning och trösta tills det brakar till i någon av ändarna. Ibland tar det bara lite tid så man hinner undra vad som är fel? Ibland är hon kanske helt enkelt vaken och rastlös?
I vilket fall sover hon nu som en stock och har gjort det längre i sträck än inatt. Rackarns tjej!

Igår blev det bowling! Jag var så trött och öm i skrevet att jag nöjde mig med att titta på och glassfrossa medan Oo fick stryk av sin gamle far och Ronja bara sov och sov.
Jag var ju rätt tveksam till att åka upp hit till Sälen, men nu tror jag min återhämtning underlättats rejält av att skämmas bort av Oos familj både beträffande markservice och avlastning. Får mig att gruva mera inför hemkomsten, men det får man ta då.

Köpte ganska tidigt sådana där mjölkuppsamlare tillika plastkupor samt en salva som jag nu inte minns namnet på, och nu är det inte riktigt lika ömt vid amningen. Inte skönt, men inte så man har lust att bita tillbaka när hon kommer med sin tandlösa men krokodilliknande mun! Kan tack vare samlarna också spara ihop såpass att Oo eller farmor kan flaskmata framåt kvällen när jag gått och lagt mig.
Står känslomässigt fortfarande ganska neutralt till min mammaroll. Hade jag inte ammat hade det nog varit än svårare att anknyta. Nu kan jag betrakta henne och förundras över hennes litenhet, hur det kan bli en hel minimänniska av en enda cell, gemensamt skapad av mig och Oo.
Men jag har inget behov eller vilja att gå omkring och bära, krama, pussa eller gosa så som Oo eller hans familjemedlemmar kan och gärna gör. Jag matar när det verkar behövas, bär lite emellanåt för att trösta men annars lämnar jag ifrån mig henne till andra mer villiga händer. Blir hon liggande hos mig efter en matning kan jag finna det lite småmysigt, ungefär på samma sätt som att ha katterna i knäet. Hon är ju så oskyldig att mina avoga känslor har svårt att rättfärdigas. Därför blir det att jag varken tänker eller känner särskilt mycket.
Jag försöker fundera på hur samtalet med psykologen nästa vecka kommer att avlöpa. Kommer jag att få frågor som utlöser en störtflod av känslor? Bli tvungen att sätta ord på något jag ännu inte vågat?
Försöker ändå att se med tillit på framtiden och det positiva i min förundran som jag ändå känner. Man måste ju börja någonstans.


(Bortskämd som sagt...)







(Till ikväll!)