Det är svårt att låta bli att köra in tutten i munnen på henne så fort hon kinkar. Att prova andra alternativ som gå omkring och försöka trösta har jag dåligt tålamod för. Jag tycker ju att det ska finnas en anledning till hennes kinkighet, framför allt nu när hon är så liten och grundläggande i sina behov. Därför tror jag tålamodet bli än sämre när det sedan kommer att handla om gränsprövning, vilket jag gruvar för.
Vis av erfarenheten försöker jag dock att hålla igen på tuttandet nu, med följden att jag är tillbaka på det hjälplösa famlandet efter metod att få henne lugn. Men tänk att det ibland ändå kan vara så enkelt som att bara låta henne ligga kvar och så stryka lugnt över huvudet. Måste vara en one-time-opportunity! Får se hur länge fristen håller.
Men är det inte lite illa när man bara utgår ifrån och vill ha henne sovande?

I eftermiddag är det dags för kontroll hos bvc igen, mätning och vägning och sådant. Tänk att det för inte allt för länge sedan skulle vägas före och efter varje amning för att tillse att barnet gick upp! Snacka om stress och press! Eller tiden då barnen lindades stenhårt, inklusive benen för att hålla dom raka! Eller ett exempel jag fått återberättat där barnet ansågs väga för mycket så det inte fick matas under natten. Så det var bara att flytta barnsängen någonstans där gråten dämpades för skärande föräldrahjärtan. Men man vill ju sina barns bästa och så oerfaren man är lyssnar man till "proffsen", de senaste rönen och "alla andra". Många gånger är nog den egna instinkten inte så dum, men inte är den lätt att följa i omgivningens alla råd och rön!

Kan avslutningsvis tillägga att jag inte har den träningsvärk jag fruktade och förväntade idag. Har försökt få tag i min bm för att rådfråga vilken nivå man kan ligga på träningsmässigt. Detta med tanke på mina funderingar att gå på combat i veckan. Se där, ännu ett exempel där man söker råd och "klartecken" från andra istället för att våga lyssna på sin egen kropp och dess signaler. Jag tycker ju att jag känner mig rätt ok i kroppen, men så vet man ju inte hur det egentligen kanske är där på insidan. Har fogarna gått ihop ordentligt så de inte äventyras av för hård träning? Brukar livmodern ha läkt tillräckligt efter tre veckor? Man vet ju inte, och osäkerheten gör att man inte vill riskera något, trots att det kanske känns ok.

Har nu fått tag på barnmorskan som med närmast stränga rösten delgav rekommendationerna att undvika hårdare träning än promenader, helst under tolv veckor efter förlossningen! Eller i varje fall tills man fått grönt ljus hos efterkontrollen vilken är efter sex-sju veckor. Det var något med bäckenbotten som måste hinna återhämta sig ordentligt för att inte riskera inkontinens och sådant, och det vill jag ju inte ha! Lite ynkligt försökte jag fråga om "low-impact" träning, dvs inga hopp eller springanden eller sådant utan kanske på sin höjd knälyft? Men knälyft är visst påfrestande på bäckenbotten, så då vågade jag inte ens viska fram en fråga om att sparka utan hopp. Fick istället stränga order om att knipa, knipa och knipa för att träna upp denna bäckenbotten, och dom övningarna har jag ju varit eh, jätteflitig med! För på efterkontrollen som bokades till den 24 februari ska minsann ett kniptest göras!
Så lite moloket stuvar jag undan mina egna instinkter att dra på stenhårt combatpass imorgon och lägger mig på soffan istället - och kniper.