Vaknade upp tidigt på måndags morgonen av att Linda hade lite värkar.  Vi funderade inte så jättemycket på det eftersom det kändes lite oregelbundet och kunde ju börja så långt innan man skulle in för själva förlossningen.  Efter att morgonen hade gått, så laddade jag ner en värktimer till iPhonen som vi mätte värkarna med.  Från början var det ganska regelbundet på ca 10 minuters intervaller och ca 1 min långa.  Vi åkte ut en sväng och tog en cache och skulle handla lite.  Vi kom sen hem och började laga middag, värkarna kom lite tätare och Linda tänkte det är ju alltid bra att ringa och checka om hur det skall vara och när man skall åka in, eftersom vi hade ju tänkt att åka till Varberg, vilket inte är runt hörnet utan ca 1 tim och 10 min körning för att komma dit plus att det var lite oväder på väg in.  Barnmorskan som svarade tyckte nog att det var ok om vi åkte in, eftersom det var rätt lugnt på förlossningen just då.  Linda nämnde att vi hade maten i ugnen, så det blev att vi skulle äta och sedan åka in.  Sagt och gjort, vi lät maten bli klar.  Under tiden gick jag och packade det sista som vi kunde tänkas behövas, speciellt om det skulle ta en tid innan själva förlossningen skulle dra igång, vilket vi båda trodde.

När flyttlasset var packat, maten var uppäten och resterna hamnat i lunch lådor i frysen, bar det av.  Vädret hade inte hunnit försämras något märkvärdigt, vilket gjorde det lätt att köra ner till Varberg.  Vi kom fram till Akutintaget där man går in till förlossningen, så fanns det ingen parkering precis utanför, utan jag släppte av Linda utanför och åkte och parkerade.  Vi det här laget hade Linda regelbundna värkar ca 5-6 min mellan och en dryg minut långa.  När bilen var parkerad lassade jag på mig flyttlasset, två sportväskor, en ryggsäck och en tygpåse.  Tillsammans gick vi upp för trapporna och längs med korridoren mot förlossningen.  Välplacerad halva vägen i korridoren stod en bänk som Linda utnyttjade under en värk.  Vi får vänta en minut eller så för att dem skall öppna dörren till förlossningen, detta kändes väldigt länge.  Väl inne visades vi in på ett förlossningsrum och barnmorskan började fråga lite och skulle registrera in oss.  Självklart tyckte ju Linda att ta med sig plånbok är ju inte så viktigt, så jag fick ju springa ut till bilen för att hämta hennes plånbok så att hon kunde visa sitt körkort.  Vi var på plats ca 19:45.  Det tar en stund med lite prat och frågor etc. i förlossnings rummet. 

Vid ca 21 tiden tar barnmorskan och undersöker Linda för att se om hon öppnat sig något.  Det visar sig att hon är öppen ca 2 cm vilket inte innebär förlossnings stadiet ännu.  Linda blir erbjuden att få försöka sova lite med hjälp av morfin om hon vill.  Detta tackar hon ja till och vi skall byta rum till ett vänt rum.  Väl inne på väntrummet får även jag en säng, det finns även en TV som jag kan titta på Sverige – Ryssland matchen i JVM.  Dem har precis bytt skift och in kommer en ny barnmorska vid namn Viva som kommer och hälsar på oss och berättar att hon skall komma in med morfin om en liten stund.  Jag ligger och ser på hockey och Linda kämpar sig igenom ett gäng värkar till.  Det tar en bra stund innan Viva kommer in igen, det visar sig att hon fick hjälpa till med en förlossning på annat håll under tiden.  Klockan har hunnit fram till ca 23 när hon kommer in med brickan med det efterlängtade morfinet.  Linda ser väldigt mycket fram emot att få sova lite, eftersom föregående natt inte gav så mycket sömn.  Viva säger att hon bara måste checka Linda innan man ger morfinet.  Hon undersöker Linda och säger sedan att här blir det ingen sömn inte, för att nu är Linda öppen 4 cm och officiellt i förlossnings stadiet.  Besviken Linda får tänka om, nu blir det ingen mer sömn, här skall födas barn.  Efter lite diskussioner med barnmorskan om att Linda inte vill bajsa på sig under förlossningen, vilket man tydligen alltid gör, om man inte ta ett lavemang, vilket då bestäms att det skall göras.  Jag är nöjd med detta eftersom hockeyn skall pågå ca en timme till, och vi får stanna på detta rum till allt det är klart.  In kommer sen en undersköterska som laddar Linda bakvägen med vatten, en hel liter trycker hon in, och sen blir det fart på Linda in till det närliggande dasset.  Jag checkar hockeyn vidare undertiden Linda tömmer systemet en bra lång stund.  Efter det tar hon en rejäl dusch som jag förlänger, för att jag skall hinna se klart matchen.  När straffarna är över i hockeymatchen och Sverige tyvärr har förlorat gör vi Linda klar för förflyttning tillbaka till förlossningsrummet där vi startade.  Nu har vi även snackat om ryggbedövning som vi har bestämt att Linda skall ta.  Linda börjar också med att andas in lustgas under värkarna och gillar detta. 

Ca 12:40 så förbereds Linda för sin ryggbedövning, en massa saker händer som jag inte har något koll på alls, dock gör barnmorska och sköterska allt för att följa det brev Linda skrev inför förlossningen med att hon inte ville ligga naken och exponerad.  Dem undersöker henne igen och nu är hon öppen 5 cm.  Vältäckt förutom om ryggen kallar dem in läkaren, som får en liten vink av Linda som andas igenom en värk med lustgas.  Dem sätter ryggbedövningen som skall ta liten stund att verka, doktorn sitter och checkar i några minuter innan han lämnar rummet.  Jag frågar barnmorskan om det lutar åt vad dem säger, att hon kommer öppnas ca 1 cm i timmen, så om ca 5 timmar så kanske det är dags?  Hon tittar på mig och viskar att hon hoppas på att det skall gå snabbare och att oftast gör ryggbedövningen att det gör det.  Vi kämpar igenom några värkar till, Linda hög på lustgas säger att det är världens bästa vän och om det känns så här att vara full vill hon börja dricka!  Hon har redan börjat få smak på denna gas och ligger och andas den även när hon inte har värkar, så bryskt drar jag bort masken några gånger när hon inte är inne i värkar.  Hade ju lite koll på när hon hade värkar med hjälp av de maskiner som är kopplade till henne.  Intressant att man själv som pappa kan se och följa med lite grann också. Klockan är mitt i natten, det sitter en klocka ovanför dörren ut till korridoren som jag ser fint där jag står/sitter bredvid Lindas sida.  Är fascinerad hur pigg man kan vara när klockan ändå är en bit in på natten.  En timme efter att ryggbedövningen, checkas Linda igen.  Mycket riktigt går det lite fortare än vanligt, men när hon säger att hon är öppen 10 cm, så blir jag väldigt förvånad, 5 cm på en timme, rekord? Jaja, vilket som vill barnmorskan att hinnan skall försvinna runt kanterna också, så vi är inte riktigt igång med kryststadiet ännu, även om Linda en stund känt som att hon vill krysta som bara den.  Det visar sig också att Ronja, busig som sin far, får för sig att varför gå rätt ner, när man kan lägga huvudet på sne lite!  Viva försöker styra och känna lite på hennes huvud, men får inte riktigt det på rätt väg.

Ca 02:20 är det dags att krysta, Linda trycker i bra och det går sakta, men det var lite förväntat eftersom att hon öppnades så snabbt, säger barnmorskan.  Linda andas lustgas, jag peppar på henne och hon krystar bra.  Efter lite olika försök på krysttekniker säger Linda själv att hon inte vill ta nya andetag under krystningarna då hon tycker att hon tappar trycket när hon skall trycka för andra gången under en krystning.  Lilla Ronja har ju som sagt fått för sig att ligga lite snett och har då tryckt på lite extra på Lindas bäcken vilket tydligen har gjort att hon har haft krystkänslor i ett tidigt stadium.  För att försöka få huvudet rakt ber barnmorskan att Linda skall byta ställning och prova lite olika saker.  Efter en stund vill hon också att Linda ska försöka kissa så att urinblåsan inte har något i sig och är i vägen.  Detta lyckas inte så bra, eftersom Linda inte får ut något.

Strax efter 3 på natten, som känns som mitt på dagen för en annan, pigg som bara den och förundrad hur tiden kan gå så fort och att man fortfarande kan vara så pigg, så får Linda dropp inkopplat med extra hormoner för att ge mer tryck i värkningarna.  Vi kämpar på ett gäng värkar, vi och vi, jag drar ifrån lustgasen när det inte är värkar och Linda kämpar och krystar när det är värkar. 

Klockan 3:40, har förresten tiderna dokumenterade under förlossningen, ber barnmorskan att Linda skall lägga sig i gynställning så att hon kan ta tag om sina lår och krysta ordentligt.  Jag blir då ansvarig för lustgasmasken och gör väl ett ganska bra jobb.  Ser några gånger hur Lindas ansikte letar efter masken, då jag inte har varit helt alert.  Barnmorskan passar på att tömma Lindas blåsa, eftersom hon tidigare inte kunde göra det. 10 min senare säger barnmorskan att man kan se lite av Ronjas huvud.  Jag som hade inställningen inför förlossningen att jag inte ville se så mycket som pågick därnere utan skulle koncentrera mig på att hålla Lindas huvud sällskap, fick helt andra tankar när man väl var inne i situationen, och vid förfrågan om jag ville se, så var det inte en tvekan utan jag kikade och där såg man en del av ett hårigt huvud.  Helt otroligt!

Linda fortsatte krysta, hormonerna i droppet ökades för att försöka påverka trycket i krystningarna då Ronja fortsatt vara envis och komma lite på tvären.  En sak till Linda var rädd för var ju att spricka där nere under förlossningen.  Detta hade vi pratat med barnmorskan mycket om innan vi kom så långt och väl inne i sista akten styrde barnmorskan mycket om när Linda skulle krysta och när hon inte skulle det.  Linda lydde varje ord till punkt och pricka trots dessa värkar. 

04:38 kom vår lilla dotter till världen, hon tittade ut, gav ifrån sig ett litet skrik som ”hej, här är jag” sen var hon snäll och tyst.  Lindas andra begäran i förlossningsbrevet var ju att inte få upp en geggig Ronja på magen med en gång efter förlossningen.  Linda var väldigt trött och oengagerad för vår dotter och när barnmorskan skulle visa henne för Linda, så sa jag bara att dem kunde låta det vara.  Linda lutade sig tillbaka, väldigt utmattad och vilade, medan dem fixade med Ronja.  Jag fick förfrågan om jag ville klippa navelsträngen, vilket jag inte hade någon lust med alls innan, men nu var det helt annorlunda, så självklart skulle jag ju göra det.  Fram med saxen och med lite vägledning av barnmorskan klippte jag av den sega strängen i tre stadiga klipp.  Dem tog och torkade av Ronja en bit och svepte in henne i en filt.  Sen fick en stolt pappa sitta och hålla henne i stolen bredvid en trött mamma.  Vilken otrolig upplevelse!  En liten tös blir till, med armar tår, öron och ögon, precis på rätt ställe, hur fungerar det?  Får mig att tänka på showen på Discovery med samma namn, tycker dem kan ta upp detta underverk med att hur ett barn bildas, inte blir till, tror de flesta vet den biten, men hur det utvecklas, att allt hamnar på rätt plats, att hjärtat börjar slå och allt annat som skall fungera för oss människor.  Helt fantastiskt.  Sitter där förundrad och ser hur barnmorskorna jobbar på Linda fortfarande, det är ju inte helt klart där ännu, moderkakan skall ju komma ut också.  Man har ju hört lite om hur det kan vara, att det kan ta en liten tid innan den kommer ut och att ibland så vill den inte all så man måste göra något typ av ingrepp.  Min tidsuppfattning är väl ganska borta vid det här laget, men tycker dock inte det tog speciellt lång tid, utan när jag sitter där med Ronja i min famn så kommer även moderkakan ut, skönt känner jag.  Jag får en uppvisning av livets träd och hur Ronja har tillbringat dessa 9 månader inne i Lindas mage, också något jag inte trodde jag var speciellt intresserad att se, men tycker det var otroligt fräckt när man väl fick chansen.  När detta var klart var det dags att undersöka Linda och se om hon sprack eller inte och om hon då behövs sy.  Efter liten undersökning kommer beskedet att hon inte sprack och då inte heller behövs sy, bara att hon har lite små skavsår.  Linda blir väldigt glad, vilket är förståligt.

Linda får lite hjälp att börja amma, eftersom det skall vara viktigt dessa två första timmarna då Ronja är vaken.  Det går väl ganska bra och Ronja får i sig lite råmjölk och efter en stund somnar mor och dotter i sängen och en nu trött pappa slumrar till i stolen bredvid.  Helt yrvaken, 2 min senare, känns så i alla fall, men fick nog ca 45 min sömn, så blir vi väckta för att bli förflyttade till BB. Upp med alla saker på sängen som min älskade Linda och vår älskade dotter Ronja ligger och sover på. Som en zombie följer jag undersköterskan som hanterar sängen med mina tjejer på framför mig på väg upp till BB.  Väl uppe får vi inte direkt ett familjerum utan hamnar i ett rum för två mödrar, fast dock ensamma.  Jag får en säng bredvid mina tjejer.  Vi vaknar till liv lite grann, hur man nu inte kan vilja sova vid det här laget.  Linda går och tar en dusch i de nedre regionerna medan jag ligger och kramar om vår dotter i sängen.  Efter en dryg timme får vi flytta in i ett familjerum, som tydligen inte är det egentligen, utan ett singelrum där en säng till fick plats.  Tiden på BB gick inte så jättesnabbt för en annan, sömn lite här och där.  Jag fick permission en sväng att flytta bilen och samtidigt ut och ta en cache.  Passade på att ringa runt när man kunde ha på mobilen i fred.  BB-tiden var bra, att man bara kan ringa på klockan så kommer någon om man är tveksam om något.  Morgonen därpå kom Viva, vår underbara barnmorska från förlossningen på besök och checkade hur vid hade det.  Vilken otroligt bra barnmorska, all heder åt henne och även Britt Marie som var undersköterska under förlossningen. 

Fick även behålla familjerummet dag två, efter lite prat med barnmorskan Anna som hade det skiftet.  Linda kände sig väldigt lättad när vi fick det beskedet och självklart tyckte jag det var underbart med.  Kan ju inte lämna dem nu?!?!  Tycker alla förstföderskor skulle automatiskt få ett familjerum, funkar ju inte riktigt så, men ändå. Vi sa till att vi hade tänkt åka hem efter 48 timmar kollen som skulle ske efter morgon nummer 2.  Den eftermiddagen gjorde dem en syresomsättningskoll på Ronja.  Tydligen är värden 95-100 bra och Ronja hade 99 på både hand och fot.  Duktig tjej.  Morgonen därpå tog familjerummet slut för mig, gjorde ju inget eftersom vi skulle hem, men fick då betala för lunchen som vi skulle ha klockan 12. 

Vid 10 tiden fick vi komma in till barnläkaren för 48 timmars undersökning av Ronja.  Dem checkar leder, ryggrad, puls, osv.  Dem väger henne och checkar viktminskning, som alltid sker hos nyfödda.  Hon väger nu 3180g vilket är helt ok.  Dem checkar även om dem har en reflex, en som tydligen hänger kvar sen vi var apor.  Hon släpper Ronja så hon får falla bakåt lite tillbaka in i läkarens händer, för att se om Ronja försöker famna om för att hålla sig kvar, vilket hon gör.  Intressant att se, detta växer tydligen bort efter tid, så går bara att checka som nyfödd.   Allt ser bra ut hos läkaren.  Vi går tillbaka till vårt rum och lite senare kommer barnmorskan Margret som skall checka hörsel på Ronja först.  En liten apparat som man sticker lite lätt in i örat på Ronja som avger något litet ljud och som då kan läsa av vibrationerna inne i örat.  Både höger och vänster öra ger texten ”Pass” på displayen på apparaten.  Då var det bara PKU-testet kvar, ett test som mäter ämnesomsättningen och kan spåra en massa olika sjukdomar.  Detta görs via ett blodprov.  Jag får hjälpa till med mitt lillfinger, så Ronja har något att suga på medan hon blir stucken i handen för lite blod.  Detta går snabbt och lätt.  Väl tillbaka i rummet säger barnmorskan att hon kan checka ut oss redan nu, så slipper vi vänta på personal efter maten för att göra det.  Hon checkar Linda lite på magen för att känna hur livmodern har dragit ihop sig, vilket den har gjort fint, är nere i navel trakten nu.  Sen läser man av lapparna runt handleden så barn och mamma har samma nummer.  Förstår inte varför inte pappan får en lapp med!!!  Allt är som det skall, vi får lite papper och får även ta del av dem betyg dem ger nyfödda vid 1, 5 och 10 minuter efter förlossning, som inte nämns väl när det görs.  Skalan är 0, 1, eller 2, där 2 är bäst.  Det visar sig att Ronja vid en minut får en 1a på färg, annars full pott på allt annat.  Detta säg också vara väldigt vanligt att man inte kan ge en 2a till en helt nyfödd, då dem oftast inte fått rätt färg redan då.  Vi går sedan och äter lite god mat, måste ju säga att maten var väldigt bra, även om den inte lät så otroligt god på matsedeln.  Jag springer sen ner med några väskor till bilen för att ta med babyskyddet upp för att packa in vår skatt i för transport norr ut till vårt hem.  Vi tackar för oss och beger oss in i hissen för hemgång.  Självklart åker vi och tar en cache på väg ut från Varberg.

Vi är jättenöjda med att vi valde Varberg, inte för att vi har något annat att jämföra med, men redan på visningen kände vi att vi skulle gilla det där, så varför inte åka dit om vi hinner som vi sa.  Det gjorde vi ju, inga problem.  Till och med Linda tyckte resan dit gick ganska snabbt. Vår förlösande barnmorska Viva var ju som sagt helt underbar och guidade Linda och mig igenom denna förlossning galant.  Tack Varbergs sjukhus för all hjälp!

Nu är vi hemma, har gjort vår första natt hemma och den har gått ganska bra.  Linda har amma ett gäng gånger i natt och jag hjälpte till en sväng med lite blöjbyte.  Nu sover Ronja i korgen vi har som säng för henne.  Hon ligger här på köksön bredvid.  Vi skall se om vi kan bada henne en sväng idag, kan behövas.  Sen hade vi tänkt försöka komma iväg till Allum en sväng för att handla lite mat och någon mer pyjamas till vår lilla.

/En stolt pappa!