Mycket snö har kommit medan man varit i sin BB-bubbla, så nu är det vackert vitt och strålande sol på utsidan! Tyvärr nollgradigt, så det töar och lär bli isigt värre sedan.
Nu är vi alltså hemma och har fullt upp med att finna rutiner och landa ordentligt.
På vägen hem igår hälsade vi på Oos föräldrar "för att ha det gjort". Hans bror med familj dök också upp och Ronja fick bland annat sin första klänning i present!

Bjöds på mumsig middag så vi slapp tänka på det den dagen och bara fokusera på att komma hem. Ronja var synnerligen populär i sällskapet vilket jag fann rätt förunderligt. Visst, det är vår bebis hehe, men hallå, det är ju bara en bebis? Fast visst är det lite trevligt att hon är populär :o)
Väl hemma ställde vi bara ned babyskyddet med Ronja på golvet och katterna som kommit till dörren för att hälsa på oss boktavligt talat frös i ett steg. De märkte direkt att något nytt kommit in genom dörren och smög sedan försiktigt närmare med vibrerande morrhår.


Allt eftersom kvällen fortskred framgick det att Fia brydde sig föga, och hon har trampat omkring i Rojas närhet möjligtvis med ett litet sniff i förbifarten. Maja däremot gör lite ont i hjärtat att se hur otroligt skeptisk hon är. Hon kommer upp i sängen efter vi lagt oss som vanligt, men stelnar när hon märker Ronjas närvaro och kanske jag övertolkar när jag i hennes stora svarta ögon ser inte bara stor skepsism utan också besvikelse.  Jag känner mig som en stor svikare, och hon vägrar komma nära. Som tur var ligger hon ändå på Oo hela natten, och på morgonkanten när han tagit över Ronja en stund lyckas jag locka henne till mig för lite kel. Men jag blir lite ledsen när jag ser hur, ja ledsen hon ser ut över händelseutvecklingen. Maja kommer ju alltid att vara min första tjej och har ju sexton års försprång.
Så kommer vi kanske osökt in på mina känslor för Ronja så långt. Tja, det har ju inte gått en vecka ännu så ska inte analysera för mycket. Hon är en bebis, rätt söt också enligt mig (nähä) och jag förundras över hur liten hon är och att hon liksom är en produkt av mig och Oo. Men just det går nog inte riktigt att förstå, och den känslan är man väl knappast den första nyblivna föräldern att känna.
Jag försöker istället leta efter den där känslan som andra föräldrar försökt förklara för mig. Den där obeskrivliga kärleken, känslan av att inte kunna se sig mätt på sitt underverk, att vara beredd att göra och offra allt för dess trygghet och välmående. Jag är väl medveten om att det är känslor som kan dröja - länge dessutom enligt lästa och hörda källor, så jag lägger ingen större vikt vid att jag än så länge är rätt neutral. Som någon skrev på FL vilket jag tog till mig: "Jag visste att kärleken skulle komma, så jag stressade inte upp mig eller oroade mig för att den inte fanns där från början." Bara enkelt konstaterande som jag med tillförsikt anammar.

Det som känslomässigt berör mig mest är att se Oo tillsammans med henne. När han bär henne, ser på henne, pysslar och byter på henne, och sättet han ser på mig där jag ligger eller sitter med henne - vår dotter.
Blir tårögd bara jag tänker på det! Älskade Oo!

Nu sitter han och skriver ned sina minnen från förlossningen vilket jag tycker är jätteroligt. Ska bli intressant att läsa och kommer ut här som ett eget inlägg förstås. Har en känsla av att han kan bjuda på lite mer detaljer som gått den i födslovåndor undertecknad förbi!

Om jag så försöker hitta tillbaka till vår hemkomst så hinner jag köra igång en tvättmaskin, packa upp det mesta och börja amma medan Oo skottar blötsnön som kommit. Sedan har jag fått höra att Nina lämnat paket till Ronja, och vilka paket!

Att jag gillar Tummengrejer har ju inte gått min fina syster förbi, så fick hur mycket sådana som helst! Och kolla halssmycket, det var till mig! Hur coolt som helst juh! Hahaha! Tusen tusen tack min syster och nu moster till Ronja! :o)

Nyss nämnda har sovit väldigt länge nu i sin korg på köksön. Tänk om hon gjorde det på natten? Fast iofs så blev det några timmar där på morgonkvisten där jag vid halv nio vaknade av mig själv och undrade hur sjutton det gått till. Har ett minne av hur jag i nattmörkret sitter på sängkanten med amningskudden och en halvsovandes, bröstvårtetorterande tös i famnen nästan tippar framlänges. Det blev några uppvaknanden och ett blöjbyte. Då gillar hon inte heller att ligga i korgen, utan intill i sängen ska det vara. Det känns som att ha Maja där, så man är ju inte ovan vid att ligga blick stilla och vara medveten trots sömn att man har ett litet liv där intill. Jag trodde ju att det var antingen mag- eller ryggläge som gällde för bebisar, och diskussionerna har jag förstått varit och är många om vad som är bäst beträffande spädbarnsdöd och så vidare. Det svänger väl ungefär lika mycket som alla andra "forskningsrön". Ronja å andra sidan verkar föredra sidoläge, i varje fall i sängen. Vad säger rönen dom det?

Oo är uppe i sin andra A4-sida av komprimerad förlossningsberättelse och jag har skrivit allt detta i ett och hon sover fortfarande! Hennes första bad väntar, sedan var planerna att åka till Allum för kompletteringsinköp som vi nu märkt att vi behöver. Någon mindre pyjamas tex då alla kläder vi har är för stora. Likaså en pedalhink då den där gratisblöjhinken må hända förseglar lukt, men är opraktisk när man snabbt och smidigt bara vill ha något att slänga alla skitpapper och sådant i.  
Men nu börjar det trycka på baktill igen känner jag! Liknelsen att man haft ett stavmixer uppkörd i muttan är ganska träffande, trots att jag inte sprack ens! Att skita igen gick dock förvånansvärt bra tack och pris! Men det är si och så med knipförmågan. Därför ska jag inte sitta här mera utan, ja någon annanstans! Så går det när man slarvar med knipövingarna innan!