Oo åkte till jobbet osedvanligt tidigt. Var det för att:
a) Han kunde inte somna om efter blöjbytet där vid halv fem och fann det lika väl att stiga upp?
b) Han längtade efter att komma hemifrån och tillbaka till vuxenlivet?
c) Han har så mycket som väntar på jobbet att han vill ta itu med det tidigt?
eller d) Det bara blev så helt enkelt.
Jag har i alla fall masat mig upp efter en hyfsad natt. Roja körde gymnastik där före och efter blöjbytet i vad som kändes en halv evighet och tryckte till henne bröstet där i halvsovande tillstånd med skiftande resultat. Psykologen väntar om drygt en timme, men det som jag fruktade skulle bryta ut där lyckades Oo släppa lös igår bara genom en enkel fråga. Snor- och tårefloder och försök att sätta ord på de känslor jag inte vågat släppa fram, så risken att det sker idag igen gruvar jag vansinnigt för. Hon vet ju vilka frågor hon ska ställa, men å andra sidan kanske det blir på annat sätt i och med att det är min skuldkänsla jämtemot Oo som gör det jobbigast, och han ska inte vara med idag. Jag försöker ju att inte lägga någon värdering i mina ljumma mammakänslor, men det är svårt att låta bli. Sedan tillkommer skulden över att sakna det vi hade när det bara var jag och Oo, enkelheten och vetskapen att detta nu är definitivt. Det handlar inte om att ta sig igenom en dag eller natt, utan efter den kommer ännu en dag, och en natt, och igen, och igen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad! Och så motsättningen i att inte skuldbelägga Ronja, för hon är ju så oskyldig! Det är ju inte hennes fel! Hon kan ju inte vara snällare eller sötare, Oo blir besviken över mina försök till förklaringar och jag önskar jag kunde slippa ifrån hela diskussionen och bara se tiden an med den tillförsikt jag försöker upprätthålla.
Samtidigt är det ju bra att Oo bryr sig och vill hjälpa, men det är nog lika frustrerande för honom som mig när jag inte kan ge några konkreta svar.

När jag snorat tillräckligt blev det kram- och brottningskalas i sängen istället, vilket var mer manna för själen än vad jag antar att den kommande timmessessionen kan göra. Sen drog vi ut på liten cachingtur.

Grannen överlämnade ett paket som definitivt inte gått in i vår brevlåda. Tydligen kan de göra så istället för att skicka avi. Vackra paket till både oss och Ronja väntade däri från Piteå och min goa vän Jenny med familj! Haha, jag har aldrig provat sådana där badbomber så det ska bli härligt när jag får grönt ljus för bad igen!







Och titta vad Ronja fick! Eller som Oo sade: "Det är ju mer till dig än till Ronja!" 
Haha, vadå om jag gillar Tummen så gör hon det också! :o) Tusen tack!

Men nu blev det för besvärligt att skriva med en hand och balansera´ammande bebis med andra. Ska börja försöka packa ihop oss för avfärd också.