Jahapp, så här ser hon alltså ut! Oo har varit duktig på att uppdatera på FB, så TACK för alla hälsningar och lyckönskningar! De värmer i hjärteroten ska ni veta!

Än så länge håller vi fast vi namnet Ronja, så dyker inga andra känningar upp lär det nog förbli så.



Vår förlossningsstory då ur mitt perspektiv. Kanske Oo skriver ned en också, det vore ju roligt att också ha.

Middagen och packning avklarad och jag är på väg ut till Saabis. Vädret, trafiken och väglaget är helt ok så det tar drygt en timme. Jag sitter fram och klockar ett genomsnitt på ungefär sex minuter.
Närmaste parkeringen är full, så Oo släpper av mig. Man går in via akutintaget som nu är fullt av väntande. Jag sätter mig, andas igenom någon värk och dokumenterar tiden.
Vi har grejer så det nästan är pinsamt när vi släpps in till förlossningsavdelningen och tilldelas ett förlossningsrum.
Det är stort och fräscht och jag samt maggen kopplas upp för andning, puls och sådant. En undersökning visar att jag bara är öppen två centimeter och tappen nästan utplånad, så hade vi varit i Gbg hade vi antagligen skickats hem. Då är klockan 21.00 och de byter skift. 
Nu flyttas vi istället till ett "i-väntan-på"-rum med tv, dator, stereo, eget badrum med dusch. Jag erbjuds morfin för att få sova en stund under natten vilket jag tacksamt säger ja till. Det känns som värkarna kommer hela tiden. Då det visar sig att ett annat barn vill komma till världen återkommer de inte förrän klockan är 23 med mitt efterlängtade morfin. Jag vill slippa värkarna och sova! Innan hon ger vill hon dock undersöka mig igen, och då visar det sig att jag är öppen fyra centimeter och därmed inne i förlossningsstadiet. Ingen sömn för mig för här ska födas barn! Fy vad besviken jag blir!
Då de läst mitt förlossningsbrev och mitt obehag för att ligga där och skita på mig, frågar de om jag vill ha lavemang vilket jag efter liten fundering tackar ja till. Lavemang känns ju inte så trevligt, men att skita på sig en halvmeter från barnmorskans ansikte känns värre. 
Oo som är så nöjd med vårt tillfälliga rum, för att han då kunnat kolla på småkronornas JVM-match mot Ryssland har ingenting emot att vi blir kvar lite längre på rummet för mitt lavemang! Så medan jag får tarmen vattenfylld och sedan panikslaget knipande springer, blir sittande på muggen och sedan duschen kan Oo avnjuta både förlängning och straffar. Är väldigt glad iaf att jag tog lavemanget även om själva proceduren var allt annat än mysig.
Tillfrågas om jag vill ha epidural när det är läge för det, och snuvad på sömnen och less som jag är på värkarna säger jag genast ja.
Vid midnatt flyttas jag tillbaka till förlossningsrummet och 40 minuter senare har jag öppnats till fem centimeter och blivit medlem i "lustgasen-är-min-bästa-vän"-klubben! We-ho! Oo hävdar att jag många gånger sade mig skulle börja dricka alkohol om det var så här det kändes!
Jag tycker värkarna kommer i ett och får plötsligt ett tvingande behov av att trycka på. Det går inte att hålla emot och jag hör mig själv vråla rakt in i min älskade mask. Jag kan knappt tro att det är jag som utbringar dessa vrål och det är enligt barnmorskan falska krystningar, för än är kroppen inte redo. Mitt i detta tillsammans med gasens lyckorus finner jag plötsligt rummet fullt av folk, för då ska epiduralen läggas. Jag vinkar och hälsar artigt nonchalant på nån läkare och tillkommande sköterskor eller nåt som jag bara hör rösterna utav. Jag minns att jag känner mig väldigt väl omhändertagen där de vänder och vrider mig hit och dit, och hur Oo tjatar på mig att inte ta gas när värken är över, elaking!
Sedan öppnar jag mig från fem till till tio centimeter på en timme, och en halvtimme senare får jag börja krysta på allvar. Många gånger hinner jag tänka, och säkert säga högt hur fanken man kan vilja utsätta sig för detta fler gånger. Och tänk om man inte haft vare sig epidrual eller lustgas? Efteråt får jag höra att epiduralen inte haft den verkan som den kunnat ha. Jahapp.
Allt hittills har gått väldigt fort, men själva krystningsfasen blir tydligen längre än de en till två timmar som sägs vara normalt. Jag håller på två och en halv och uppmanas av barnmorskan som nu är den enda kvar, att gå på toa för att tömma blåsan (får inte ut nåt), ställa mig på knä i sängen, sidoläge och gynställning. Jag tycker varje ställningsbyte känns som milslånga berg att bestiga men lyder snällt. Vill ju bara att det ska vara över! Oo förser mig med saft och stöd hela vägen. Hör och känner honom intill mig hela tiden vilket gör otroligt mycket.

Sedan ser väl barnmorskan att det är nära, för ännu en barnmorska och en undersköterska kommer in och supportar, håller mina ben och säkert nåt mer. Det trycks in extra värkstimulerande i mig och när huvudet ska igenom vill jag ge upp flera gånger! Men kroppen styr och på någon kant inser jag ju att det bara finns en väg ur eländet, och det är att hjälpa till. Den bränner och svider som fanken och riktigt känner hur barnmorskan drar i kantöppningarna kring huvudet och upprepar säkert femtioelva gånger att jag inte vill spricka.
Vad som visar sig bli sista krystningen instruerar hon mig superbra och jag lyder snällt bakom min gasmask. Sedan känner jag bara hur "schhhlooorp" hon glider ut (klockan 04.38), och liksom i mitt skrivna brev lägger de inte upp henne direkt på magen. Jag är tacksam för det, för jag har inte det minsta intresse av henne. Vill inte ens titta utan bara sova. Oo tittar desto mer och klipper navelsträngen trots att han trott att han inte skulle vara intresserad av det.
Jag låter mig bjussas på mera lustgas medan hon torkas och läggs i Oos famn. Sedan ska moderkakan ut, något jag gruvat för men hon trycker på magen (ajajajajaj!) och drar i navelsträngen och så släpper den hur lätt som helst. Oo blir också visad "livets träd", medan jag bara vill sova.
En första amning uppmanas så snart som möjligt och det verkar fungera bra. Jag ligger halvdöd och slurpar "champagne" (Champis) genom suggrör - otroligt gott! Sedan bjuds det på det obligatoriska fikat med smörgåsar och jag får i mig en.



Är i någon form av halvdvala när jag rullas från förlossingen till BB-avdelningen. Känns bara så mysigt att bara kunna ligga där och inte bry mig. Nu när jag tänker på det undrar jag hur Ronja egentligen kom med eftersom vi hade så mycket packning. Hm, Oo säger att hon låg hos mig så så närvarande var jag alltså. Uppfattar att vi faktiskt får ett eget rum, inget familje men de skjutsar in en extrasäng till Oo intill min. Det är liksom två rum med gemensam toalett, men där det andra rummet är tomt. Sedan minns jag inte mycket men enligt Oo tog jag en dusch på midjenivå så att säga. Undrar om det var då de stora mysiga leverliknande slemklumparna klaskade ned på golvet? Najsigt med avslag. Fick också två Panodil mot eftervärkarna. Sov medan vi fick flytta till ett nytt rum efter att andra åkt hem, ett singelrum med egen dusch och toalett där Oo får en extrasäng intill min. Jag var så förundrad över hur otroligt svag jag var, så obeskrivligt trött och fann mig själv som värsta mesen.
Minns sedan inte mycket mer än att lunchen i form av pastafjärilar med kycklingsås jättegott, även om jag knappt åt någon kyckling, och efter den piggnade jag till något. Såpass att jag somnade som en sten igen med Ronja på mig medan Oo stack ut och tog en cache.

Första blöjbytet tog vi tillsammans, och kan bara konstatera att Oo är den handlingskraftige och säkrare personen i detta fall! Den första tjärliknande avföringen är, rätt speciell så att säga.
Men i natt tog jag ett blöjbyte helt själv! Sedan fick Oo ta det andra vid sjutiden.

Det har kanske inte sjunkit undan tillräcklingt ännu, men även om jag kan förstå de som hävdar att en förlossning är "det häftigaste de varit med om" och "inte tvekar att göra om" och så vidare, så känner jag att jag skulle föredra kniven nästa gång. Även om man vet att det har ett slut, att det är naturligt och en upplevelse man aldrig varit med om - nu har jag det, och känner just nu i varje fall att det räckte gott.

Kan i alla fall säga att omhändertagandet och all personalen här nere har varit perfekt, helt fantastisk! Så omtänksamma, ivriga att hjälpa, stöttande och vänliga. Eftersom de har stort tryck just nu garanterades inte familjerum mer än en natt. Efter att ha läst min journal, förlossningsbrev och ett samtal där jag förklarade mer ingående min psykologkontakt, så beslöt de att vi skulle få behålla vårt rum och jag inte behöva lämnas ensam! Började gråta av lättnad när hon berättade det.

Nu byter Oo en blöja innan vi ska kolla om hon vill amma igen före vi ska gå ut till gemensamutrymmet och käka också. Det är en förunderligt mysig känsla att se Oo med henne. Många lyckotårar har han fällt, och kan faktiskt förstå honom. För visst är det förunderligt hur biologin fungerar så vi nu har vår blandis hos oss!