Min blogg har blivit en bebisblogg. Det ville jag inte! Men skriver man om sig själv och det som ligger i ens händelsecentrum är det kanske ofrånkomligt. Förhoppningsvis tycker jag det är rolig läsning när jag sitter där på ålderdomshemmet. Eller nåt. Än så länge har det ju egentligen inte varit någon rosenskimrande bebisblogg precis. Och värre ska det bli. Nämnde i någon inlägg att jag ser hemska filmscener med spädbarn inblandade framför mig när som helst. Det ger sig inte. Jag brukar ju vara duktig på att koppla bort när jag känner tankarna smita ut på förbjudet område, men när det nu är bilder poppar de upp när som helst utan möjlighet att stoppa.
Det är scener och bilder från filmer, bilder jag målar upp framför mig av nyheter och dokumentärer, fruktansvärda bilder som jag bara inte fattar meningen med! En scen från jag tror det var "Åter till Cold mountain" där två uthungrade soldater tvingade sig på en ensam kvinna med spädbarn. Barnet lades på den frusna vintermarken medan kvinnan skulle våldtas (blev avbrutna har jag för mig och barnet klarade sig). En annan scen från en film jag sett för jättelänge sedan att jag inte minns namnet. Det var indianer inblandade som hade överfallit och plundrat nån bosättning och spetsat ett spädbarn på en påle vid dörröppningen. Egenkomponerade bilder av nyheter och dokumentärer gällande spädbarn som våldtagits som flashar upp för min inre blick. Jag ser det lilla barnet och den stora mannen som håller och...! Undrar hur barnet känner, reagerar, överlever! Jag vill inte!
Psykologen och också barmorskan igår som informerats efter mitt godkännande av psykologen, frågade hur jag mådde och kände. Det närmaste jag kan beskriva det är att jag är. Jag bara är utan vare sig toppar eller dalar. Dessa bilder och scener som poppar upp får mig dock att känna den djupaste vämjelse och obeskrivliga motvilja och sorg, även om ingenting visas på ytan. De dyker upp lika snabbt som de försvinner, och jag kan inte kontrollera dom! Jag vill inte se dom! Jag, mästarinnan på att lägga locket på, trycka undan oönskade tankar och byta spår kan inte stänga detta ute! Varför ser jag det? Vad är det för mening? Är det något sjukt sätt att trigga min modersinstinkt? Iscensätta skräckscenarion för att skapa beskyddaren i mig? Kan fru psykolog vara snäll och analysera det på torsdag?