På språng
Ett kortis då jag strax ska packa ihop oss för en liten utflykt norrut. Fick det simpla men förvånansvärt stora nöjet att ratta Gulingen till psykologen igår. Där jag låg efter Saabis med make och dotter kunde jag skruva upp volymen på combatmusiken och njuta av min saknade Guling hela vägen till Lerum. Liksom vid bastubadet kände jag mig lite som mig själv igen och insåg hur mycket jag saknat mig själv. Vill tillbaka till combaten! Har varit i kontakt med "samordnaren" för att boka mig till nästa kvartal, samt få tillgång till materialet från förra, nu gällande release.
Samtalet då... Hon tyckte vi skulle överväga sjukskrivning av mig så att Oo kunde ta föräldradagar och vara hemma med mig. Jag är kluven! Samvetet skulle ha väldigt svårt att acceptera det, samtidigt som det skulle kännas väldigt tryggt. Dessutom kan jag inte låta bli att se det som ett stort nederlag, att jag inte kan fixa ett barn på egen hand. Hon försöker övertyga att det inte handlar om bara mig, utan att det är för allas bästa, men det är svårt att ta till sig. Jag tycker det borde räcka om Oo jobbar hemifrån en dag i veckan och så "härdar jag ut" de resterande dagarna. Det "ska" ju vara jobbigt att vara hemma med barn...? Men Oo påminde mig om vad han sagt där genom glasdörren till bastun kvällen innan: "Roligt att se dig glad igen", eller något sådant. Det får mig att undra hur jag egentligen tett mig fram tills dess.
Jag hade samma känsla idag när jag rattade iväg till barnmorskan för egen räkning idag. Peter tog båda barnen för dagislämningen. Som mig själv. Gick till och med och handlade litegrann utan barn. Jisses vilken skön känsla! Väl hemma igen insåg jag hur viktigt det är att göra de där småturerna. Trots att man är mammledig och allt det där eller kanske just för att man är just det.
Nu har vi en snuvig bebis. Tycker så synd om henne.
KRAM!
Linda, det var väl jättebra tanke med sjukskrivning av dig så att Johan kan vara hemma. Det handlar ju om dig, men även om Johan och Ronja, och det är kanske lättare för Johan också om han kan vara hemma med dig och avlasta dig nu. Det handlar ju inte om att man ska "härda ut" 4 dagar/vecka, det handlar ju om att man ska må bra 7 dagar i veckan!!!
lova att säga till om ni vill ha hjälp! Vi kan ha Ronja lite om ni två vill åka och göra något - bara det finns mat i en flaska så tar vi henne!
Jag insåg det nog först när jag väl fick vara "mig själv" där, hur nollställd jag faktiskt varit/är när jag är i "bebismode". När jag väl är hemma tänker jag inte så mycket på det, där är jag bara som sagt. Men ska försöka ta mig för egna aktiviteter i den utsträckning det går med läckande tuttar :o)
Stackars lilltös, hoppas det går över snabbt!
Tack Elin, skönt att det finns både vänner och släkt som erbjuder hjälpande händer. Det är bara svårt att ta emot den ibland när "kan själv"-spöket sitter som ett plåster! Jag har nog haft/har den föreställningen att det handlar om att "härda ut", och det kanske inte riktigt är så det ska vara ändå...? Hm.
Jaha, man är borta en vecka och du hittar genast på nya saker ;).
Ja, jag har varit i norr iaf och gjort bort det jag var tvungen å göra. Nu är det inte så mycket kvar att ordna med utan mer invänta att allt ska bli klart och slutfört.
Jag sa till dig när du vid något tillfälle tyckte du var klar med hjärnskrynklaren, innan Ronja kommit, att man nog gärna ser sig själv som klar. Jag tror nog att det är en bit kvar innan du är "klar" även om jag vet att du är av annan uppfattning ;).
Men, nej. Det är inget nederlag ifall du känner att det är för tidigt att klara allt själv. Och jag håller med Elin, det handlar ju inte om att "härda ut" 4dar/vecka. Visst, det är en del att fixa inte bara med Ronja utan även allt runt omkring som ska flyta på. Och bara för att alla andra verkar klara det galant betyder ju inte att du är sämre ifall du inte gör det. Alla andra har ju olika förutsättningar jämfört med dig. Å jag garanterar att det finns de som har det bra mycket jäkligare än dig oxå som oxå behöver hjälp. Bättre att kanske ta sjukskrivningen då och få extra tid för att få rätsida på det än tvärt om.
Den möjligheten att Oo kanske skulle vara hemma tidigare än typ 6 mån har vi ju diskuterat till o från förut, innan du slagit dövörat till :P
Sen är det ju extra viktigt att du tar tillvara på den "egentid" som du erbjuds när Oo "tar över skutan" på dagarna för att som du säker "ladda energi" Men lite av det jag läst ikapp gör att jag fortfarande har känslan av att du "väntar in det som komma skall" för det är ju så du bestämt att det kommer att vara. Jag vet inte...men känslan finns kvar.
Jobbiga göromål men måste vara skönt att ha det bortgjort!
Hm, nej man är väl kanske inte riktigt "klar" ändå, även om man kan tycka och vilja det.
Jag hoppas inte att jag går på någon "självuppfyllande profetia", utan att själva erfaraneheterna när jag väl är där sedan bara kan bli bättre. Hittills har det ju faktiskt varit lite så, att det ändå känts och gått bättre än jag fruktat. Kors i taket! ;o)
