Recap
Det kändes som hon förgäves försökte få mig att påvisa känslor jag än så länge saknar. Jag försökte förklara mitt känslomässiga vakuum, hur jag finner henne jättesöt, och fashinationen över det biologiska undret med minimänniskan sprunget ur vår gemensamma cell, men inget mer. Att jag gör det som behövs som en robot, för att jag måste.
Samtidigt reflekterades det över fördelen med min egna återhämtning och lyx i Sälen kontra den förlorade egentiden för bara vi tre här hemma. Tårar fälldes några gånger men minns inte för vad. Men vi försökte hålla några definitiva slutsatser korta eftersom det nu de facto var min första dag själv med henne.
Men hon nämnde en speciell grupp i Borås som jobbar med anknytning, dvs med föräldrar och barn som har problem med anknytningen. Att hon själv dessutom hade lite övingar som vi kunde jobba med om jag nu förstod det rätt. Men nu har vi ny tid på måndag så får vi se hur det känns då.
Nu orkar jag inte skriva med en hand längre. Ska försöka lägga ifrån mig henne för tredje gången. Here goes!
Ibland känns det som att du inte tillåter dig själv känna efter, att du redan bestämt att det ska vara på ett visst sätt. När detta sedan inte inträffar så får jag känslan av att du rycker lite på axlarna med tanken "jaja, jag vet att det kommer för så är det ju" utifrån hur du målat upp bilden av hur det in worst case senario kommer att bli.
Tillåter man sig inte själv att känna så kommer man ju heller aldrig till den punkten då man inser att "det var nog inte så farligt trots allt"
Men, lämnar det där för vi har varit inne på detta tidigare. Och även om du inte sitter brevid mig så hör jag hur du stängt av öronen och fokuserar på annat :P
Förra veckan fick Jonathan lite å göra på jobbet, tror han hade 12-13 ärenden på två dar där ;).
Jag har händerna fulla och vet inte riktigt vilken ände jag ska börja, men det brukar lösa sig.
Kan meddela att kattungaran är fruktansvärt söta, Onyx är mycket lugnare denna gång och tar sig tid att vara mamma. Inga vansinnesflyttar till gud vet vilka ställen utan dom bor i lådan och hon är nöjd.
Maya prata lite med Nina (uppfödaren) i veckan och är det en av varje så är hon nog sugen på att ha honan på foder.
Men det är ett tag kvar tills dess ändå, så det ger sig.
Ha det gott och hälsa resten av familjen ;)
Hej Linda,
Hoppas ni mår bra allihop. Jag blev gripen av det du skrev och tänker på dig! När Carl föddes kände jag mig väldigt, väldigt ensam. Det är bra att du har någon att prata med. Försök få vilat mycket!
Stor kram!
Janette
Vadå "stängt av öronen"? Det gjorde jag väl aldrig? ;o)
Kan ta emot bättre när jag läser dock, så tack för dina ord, tar faktiskt till mig dom! :o) Kan det vara så att jag nu istället försöker för mycket? Försöker finna känslor som helt enkelt behöver lite tid? Eller så är det kanske som du föreslår, att jag gått i en form av självuppfyllande profetia. :o/
Men trevligt att Jonathan får göra lite rätt för sig ;o) Men att det inte får släppa lite för dig. Så är det när man är behövd! ;o)
Såg bilden på FB, vilka små pälsbollar! Sötisar! :o)
Hej Janette och tack för stöd och råd! Jag måste påminna mig om vilan, för det är ju så lätt att vilja "passa på" att göra annat man känner vill och behöver!
Tråkigt att det hade det så, och gick ensam utan att låta någon veta? Måste ha varit väldigt jobbigt! Nu var det ett tag sedan, men kanske andra utmaningar gäller nu som jag hoppas du inte är ensam om att hantera.
Kram Linda
En bebis ser ju sisådär 30 cm framför sig... Så dig ser hon ju när hon ammar... Men annars är det många som har en tendens att vilja kommentera hur "vaken" de är i blicken osv. Märkte det med Emma och nu även med Idde. Så du kanske inte ska fundera på vad hon menade... Jag brukar prata för fullt med Idde. Peter har varit tyst i början, har inte tyckt att det spelat någon roll men nu har Idde börjat prata och skratta så då surrar han också med henne. Så det kommer! KRAM!
Blev avbruten igår innan jag hann skriva klart... Med prata menar jag förstås att hon ger ifrån sig ljud. ;o)
Du kanske ska prova den där gruppen? Om det inte känns bra så kan du ju alltid säga nej tack.
...och man har lite egentid och den man har får oftast ett abrupt slut. :o( Vi har skaffat en bärsele så att man kan ha två armar lediga när det måste göras nåt och hon samtidigt vill vara i famnen.
Kram!
Jaså är det 30? Hehe, det var något på tre iaf Xo) Jag kanske är mer som Peter då på den fronten, så till slut kör jag kanske värsta harangerna med henne. :o) Tids nog lär det väl bli så ändå, men jag störde mig på att psykologen verkade anse att man skulle pladdra på för fullt nu för både min och hennes skull. Det får komma när det känns bra!
Ja, funderar på att prova den där gruppen, som du säger kan man väl alltid hoppa av, och det känns som emr kvalitativt och givande aktivitet att göra tillsammans än nån himla babysång, eller babysim som just nu bara verkar SÅ fånigt!
Vi har en bärsele som Johan försöker vänja henne vid, men än är hon så lealös i nacken att det ser lite väl vingligt ut. Men tids nog! :o)
Kram!
