CSN
Wo-hoo! För första gången är mina CSN-inbetalningar nere under 900-kronors strecket! För att inte tala om den totala skulden som sjunkit under 300 000 strecket...
Jag tänker inte på dessa automatiska utbetalningarna, de bara ligger där och tickar i godan ro. Jag kommer aldrig att kunna betala tillbaka, men tackar min lyckliga stjärna för att jag är så pass gammal att jag fick ta det lån som avskrivs när jag är...öh, x antal år gammal. 65?
A-kasseavgiften gick ned detta år, vilket man tackar för! Jag har förstått att min avgift är rätt låg? Vad ligger andra på? Det skulle vara lite intressant att veta.
Snart är det helg. Den sjungande fisken har kört sin andra melodi (ingen känd jag känner igen), men jag tar tillbaka det jag skrev att jag kanske har tid att lära mig den. Nyss verkar dess ägare med kollegor haft någon form av avtackning. En har tömt sitt skrivbord och gått med en flyttkartong i händerna, och min granne intill har fått blommor. Jag har snappat upp att han ska vara här nästa vecka i alla fall. Jag känner inte till fiskens öde, men det lär jag väl tids nog märka...
Fick detta mail av en inköpare. Det är trevligt att känna sig behövd! :o)
Jag har i några dagar hjälpt honom med ett ärende, så jag visste vad det handlade om.
Men nu är det snart helg! Hoppas ni alla får en bra sådan!
Dont worry - Be happy!
"Dont worry, be happy now, oo-o-o-oo-ooooooo..."
Min skrivbordsgranne mitt emot på andra sidan gången har precis kört sin sjungande fisk. Han och hans kollegor hade visst som fredagstradition att alltid låta den sprattlande plastfisken monterad på tjusig planka, sjunga in helgen. Två melodier har den att välja på, så nu väntar jag bara på att den andra ska sättas igång (kanske missat den under lunchen?). Kommer dock inte ihåg vilken melodi det är. Men jag har en känsla av att jag tids nog lär känna den... Lite småkul är det dock, så länge jag inte råkar sitta i telefon med en frustrerad inköpare! Men det kan ju å andra sidan kanske vara just det som behövs då?
Fiskägarens kollega har en blomkruka med blommor (som jag trodde var äkta, men det är ju inte så lätt att se på håll), som kan stämma upp i sång, samtidigt som de roterar käckt i sin kruka!
Apropå att lätta upp stämningen, så hade ännu en behjärtansvärd människa ställt upp rondellhundis igen! Mitt trötta stirriga ansikte bröts spontant upp i ett leende när jag kom imorse och såg vår vovve på benen igen! Han hade legat så pass länge nu att jag själv funderat på att göra en insats. Men så det där som jag skildrat förut, hur varm jag blir i hjärtat när någon annan känner så för en enkel rondellhund! Och just vår hundis är en särdeles fin jycke!
(Bilden från i somras)
Min skrivbordsgranne mitt emot på andra sidan gången har precis kört sin sjungande fisk. Han och hans kollegor hade visst som fredagstradition att alltid låta den sprattlande plastfisken monterad på tjusig planka, sjunga in helgen. Två melodier har den att välja på, så nu väntar jag bara på att den andra ska sättas igång (kanske missat den under lunchen?). Kommer dock inte ihåg vilken melodi det är. Men jag har en känsla av att jag tids nog lär känna den... Lite småkul är det dock, så länge jag inte råkar sitta i telefon med en frustrerad inköpare! Men det kan ju å andra sidan kanske vara just det som behövs då?
Fiskägarens kollega har en blomkruka med blommor (som jag trodde var äkta, men det är ju inte så lätt att se på håll), som kan stämma upp i sång, samtidigt som de roterar käckt i sin kruka!
Apropå att lätta upp stämningen, så hade ännu en behjärtansvärd människa ställt upp rondellhundis igen! Mitt trötta stirriga ansikte bröts spontant upp i ett leende när jag kom imorse och såg vår vovve på benen igen! Han hade legat så pass länge nu att jag själv funderat på att göra en insats. Men så det där som jag skildrat förut, hur varm jag blir i hjärtat när någon annan känner så för en enkel rondellhund! Och just vår hundis är en särdeles fin jycke!(Bilden från i somras)
Överlevnad
Läser Amors "Tömningar", och Galatheas blogg kommer för mina ögon. Två människor i olika skeden i sina liv, men med många gemensamma tyngder i ryggsäcken. Det är skrämmande läsning om våld, fruktan, besvikelse, utsatthet, vrede och sorg. Besvikelse och fruktan för de människor som ska stå en närmast. Terror och våld från de som ska representera trygghet.
Amor och Galathea är inte ensamma, men det gör inte deras börda lättare att bära. Men jag undrar hur dessa människor bär sig åt för att gå vidare? Det är så många som inte gör det, som flyr den verklighet deras plågoandar påtvingat dom, genom droger, missbruk och destruktivt leverne. Andra håller den fina fasaden. Offer, som bakom de stängda dörrarna utvecklas till förövare, och bokstavligt talat går i sina föräldrars spår.
Sedan finns det de som går den motsatta vägen. Man talar om rosor som växer upp på avskrädeshögen. Jag tror dessa personer är få, då jag har en inneboende skepsism (hittar inget bättre ord), mot den geniunt osjälviske och goda människan.
Men jag tror på överlevare. De som lyckats utveckla sina egna trygga personligheter, utan den trygghet och det stöd som för många andra är så självklar.
Dessa överlevare är inga hjältar eller supermänniskor. De gjorde bara andra val. De fann sina sätt att hantera minnena, och inte låta dom vinna. Förnekelse, lock som läggs på, bearbetning, ett destruktivt leverne som nådde en vändpunkt, ren viljestyrka, ren acceptans och "livet går vidare", trots att inte bli likadan, olika sätt att hantera. En process som nog aldrig riktigt kan avslutas, för ändock kommer man aldrig ifrån det faktum att man präglats. För livet. Sedan måste man ta ställning till vad man vill göra med de kort man blivit tilldelade.
Överlevarna har många gånger inte gjort något medvetet val, beslutat sig för att nej, den vägen ska jag inte gå! De har ju inte haft något val, utan bara sett till att klara dagen, stunden, ögonblicket. För hur mycket val har ett barn? En vuxen kan gå, kan trots allt bygga en ny tillvaro, skapa sig ett nytt hem. Det kan inte ett barn.
Överlevarnas sätt att hantera är som sagt olika. För vi människor är olika. Det handlar inte om vem som upplevt vad. Det handlar inte om att rangordna "vem som haft det värst". Eftersom vi är olika, påverkas vi olika, hanterar det olika, och går vidare olika.
Observera att jag utelämnar en stor gråzon. De som "överlever" men dukar under inifrån? De som vänder sig inåt istället för utåt? De som lever ut sina inre demoner innanför den vackra villafasaden, eller robusta lägenhetsdörren? De som faktiskt inser att de blivit exakt som den de svor på att inte bli, men är oförmögna att göra något åt det?
Det jag kan undra över är skillnaden mellan överlevare och de andra, de i gråzonen, de som också bokstavligt talat inte överlever. De som dukar under och slutar i en socialbidragsbetald lägenhet med inejktionsnålen i armen, hamnar i fängelse ännu en gång, eller får en kniv i buken. Vad är det som skiljer mellan dessa och de som överlever? Vad är det som gör att man trots liknande bagage, slutar på så olika sätt? Många gånger tror jag att gränsen inte är så stor. Gränsen där en människa faller, eller lyckas klamra sig fast och klättra över.
Amor och Galathea är inte ensamma, men det gör inte deras börda lättare att bära. Men jag undrar hur dessa människor bär sig åt för att gå vidare? Det är så många som inte gör det, som flyr den verklighet deras plågoandar påtvingat dom, genom droger, missbruk och destruktivt leverne. Andra håller den fina fasaden. Offer, som bakom de stängda dörrarna utvecklas till förövare, och bokstavligt talat går i sina föräldrars spår.
Sedan finns det de som går den motsatta vägen. Man talar om rosor som växer upp på avskrädeshögen. Jag tror dessa personer är få, då jag har en inneboende skepsism (hittar inget bättre ord), mot den geniunt osjälviske och goda människan.
Men jag tror på överlevare. De som lyckats utveckla sina egna trygga personligheter, utan den trygghet och det stöd som för många andra är så självklar.
Dessa överlevare är inga hjältar eller supermänniskor. De gjorde bara andra val. De fann sina sätt att hantera minnena, och inte låta dom vinna. Förnekelse, lock som läggs på, bearbetning, ett destruktivt leverne som nådde en vändpunkt, ren viljestyrka, ren acceptans och "livet går vidare", trots att inte bli likadan, olika sätt att hantera. En process som nog aldrig riktigt kan avslutas, för ändock kommer man aldrig ifrån det faktum att man präglats. För livet. Sedan måste man ta ställning till vad man vill göra med de kort man blivit tilldelade.
Överlevarna har många gånger inte gjort något medvetet val, beslutat sig för att nej, den vägen ska jag inte gå! De har ju inte haft något val, utan bara sett till att klara dagen, stunden, ögonblicket. För hur mycket val har ett barn? En vuxen kan gå, kan trots allt bygga en ny tillvaro, skapa sig ett nytt hem. Det kan inte ett barn.
Överlevarnas sätt att hantera är som sagt olika. För vi människor är olika. Det handlar inte om vem som upplevt vad. Det handlar inte om att rangordna "vem som haft det värst". Eftersom vi är olika, påverkas vi olika, hanterar det olika, och går vidare olika.
Observera att jag utelämnar en stor gråzon. De som "överlever" men dukar under inifrån? De som vänder sig inåt istället för utåt? De som lever ut sina inre demoner innanför den vackra villafasaden, eller robusta lägenhetsdörren? De som faktiskt inser att de blivit exakt som den de svor på att inte bli, men är oförmögna att göra något åt det?
Det jag kan undra över är skillnaden mellan överlevare och de andra, de i gråzonen, de som också bokstavligt talat inte överlever. De som dukar under och slutar i en socialbidragsbetald lägenhet med inejktionsnålen i armen, hamnar i fängelse ännu en gång, eller får en kniv i buken. Vad är det som skiljer mellan dessa och de som överlever? Vad är det som gör att man trots liknande bagage, slutar på så olika sätt? Många gånger tror jag att gränsen inte är så stor. Gränsen där en människa faller, eller lyckas klamra sig fast och klättra över.
Trött i ögat...
Det var segt att lämna sängvärmen idag! Tycker inte det blev så sent igår, men ändock. Passet gick i varje fall bra och var hemma sent, precis då en moloken Andreas skulle åka hem efter att ha bevittnat ännu en Rögleförlust.
Johan hade grejat i Lindome efter jobbet innan sin innebandyträning, så han var rätt trött han med. Jag ägnade tiden mellan jobbet och passet åt både nytta och nöje.
Jag åkte till Frölunda torg och köpta nya träningsskor! Hittar ingen bild, men de kostade 800 spänn på Intersport. Jag har funderat ett tag på att byta ut de jag nu har, då fötterna börjar röra på sig lite väl mycket i dom på sista tiden. Det braiga var nu att alla Sportlifeanställda fått ett sådant där rabattkort för föreningar, där man får 15 % rabatt vid tre köptillfällen. Så jag utnyttjade mitt första = 120 spänn billigare = 680 kronor för skorna. Men, så möter ett anslag oss i personalrummet, att Sportlife också sponsrar med 500 spänn till skor, där man bara lämnar in kvittot, så får man tillbaka pengarna på lönen! Så 500 från Sportlife = 180 spänn för skorna! Det är ju grymt!
Invigde dom på passet, och fötterna kände inte igen dom riktigt och protesterade något under trampdynorna, men det är ingen fara.
Efter mitt fynd blev det mera bränsle för Gulingen på Statoil. Jag tankade bara några liter tidigare i veckan, då det bara var en OKQ8 automat, och jag föredrar Statoil för poängens skull. När jag ändå var där och såg avsaknaden av kö, utnyttjade jag den gratistvätt jag hade, och lät Gulingen tvättas av det värsta! Körde med extra avfettningsspray innan (kramp i underarmarna!), vilket nog gjorde en hel del. Och vilken skillnad det blev! Helt plötsligt såg jag ju klart åt alla håll!
Kattmat och kattsand för dryga femhundringen blev det också, så har jag fyllt barnens behov i båda ändar!
Ikväll ska Johan på after work med delar av herrklubben, och jag ska skjutsa honom, men hoppas inte han blir för sen, då vi ju ska upp och spela innebandy imorgon! Jag lär också vara rätt trött ikväll...
Johan hade grejat i Lindome efter jobbet innan sin innebandyträning, så han var rätt trött han med. Jag ägnade tiden mellan jobbet och passet åt både nytta och nöje.
Jag åkte till Frölunda torg och köpta nya träningsskor! Hittar ingen bild, men de kostade 800 spänn på Intersport. Jag har funderat ett tag på att byta ut de jag nu har, då fötterna börjar röra på sig lite väl mycket i dom på sista tiden. Det braiga var nu att alla Sportlifeanställda fått ett sådant där rabattkort för föreningar, där man får 15 % rabatt vid tre köptillfällen. Så jag utnyttjade mitt första = 120 spänn billigare = 680 kronor för skorna. Men, så möter ett anslag oss i personalrummet, att Sportlife också sponsrar med 500 spänn till skor, där man bara lämnar in kvittot, så får man tillbaka pengarna på lönen! Så 500 från Sportlife = 180 spänn för skorna! Det är ju grymt!
Invigde dom på passet, och fötterna kände inte igen dom riktigt och protesterade något under trampdynorna, men det är ingen fara.
Efter mitt fynd blev det mera bränsle för Gulingen på Statoil. Jag tankade bara några liter tidigare i veckan, då det bara var en OKQ8 automat, och jag föredrar Statoil för poängens skull. När jag ändå var där och såg avsaknaden av kö, utnyttjade jag den gratistvätt jag hade, och lät Gulingen tvättas av det värsta! Körde med extra avfettningsspray innan (kramp i underarmarna!), vilket nog gjorde en hel del. Och vilken skillnad det blev! Helt plötsligt såg jag ju klart åt alla håll!
Kattmat och kattsand för dryga femhundringen blev det också, så har jag fyllt barnens behov i båda ändar!
Ikväll ska Johan på after work med delar av herrklubben, och jag ska skjutsa honom, men hoppas inte han blir för sen, då vi ju ska upp och spela innebandy imorgon! Jag lär också vara rätt trött ikväll...
Män och kvinnor...
Träskmobil!
Av våra finska grannar fick vi veta att "suo" betyder träsk på finska. SUO är bokstäverna på Gulingens registreringsskylt, så Gulingen är numera också en träskmobil! Passar ganska bra just nu, då Gulingen är så smutsig att det är hemskt! Men det är ju meningslöst att tvätta i denna årstid! Funderar dock på att dra till en gör-det-själv och svabba av den det värsta en helg. Men än så länge har det inte blivit mera än en tanke.
En lugn och trivsam kväll med matlagning och pussel blev det igår! Vi slängde oss inte bara ner framför tv:n/datorn som det så lätt blir. Johan fyllde i de ansökningar som ska till Skattemyndigheten inför giftemål: Hindersprövning och ansökan om äktenskapslicens.
Jag måste ha tag i mitt pass som ligger i Lindome, så vi kan fylla i det där ESTA, tillståndsansökan för att resa till USA som nu krävs.
Johan ska träffa en ny mäklare tillsammans med sin pappa Tomas idag, medan vår nuvarande lägger in en ny visning nästa vecka. Vi får se huruvida vi byter mäklare eller inte.
Det är alltså lite papper som behöver fixas när man ska gifta sig utomlands (kanske inte så stor skillnad som att göra det hemma?):
En lugn och trivsam kväll med matlagning och pussel blev det igår! Vi slängde oss inte bara ner framför tv:n/datorn som det så lätt blir. Johan fyllde i de ansökningar som ska till Skattemyndigheten inför giftemål: Hindersprövning och ansökan om äktenskapslicens.
Jag måste ha tag i mitt pass som ligger i Lindome, så vi kan fylla i det där ESTA, tillståndsansökan för att resa till USA som nu krävs.
Johan ska träffa en ny mäklare tillsammans med sin pappa Tomas idag, medan vår nuvarande lägger in en ny visning nästa vecka. Vi får se huruvida vi byter mäklare eller inte.
Det är alltså lite papper som behöver fixas när man ska gifta sig utomlands (kanske inte så stor skillnad som att göra det hemma?):
- Pass
- Intyg om hindersprövning och vigsel
- Blankett för kyrklig handling/vigsel som beställs i kvinnans hemförsamling
- Till kyrklig välsignelse medtages vigsel- eller partnerskapsbevis
(Från Svenska kyrkans hemsida)
Jag har ingen aning om vad som menas med den där blanketten för kyrklig handling, och hittar inte heller på nätet. Så jag får ta reda på vilken som är min hemförsamling och fixa en sån där blankett då.
Sen får vi inte glömma att visa Skattemyndigheten vigselbeviset när vi är hemma igen, för att det ska registreras i Sverige. Skulle ju vara likt oss att glömma en sådan sak! :o)
Johan pratade med Trevor nu på morgonen, och bil är ordnad till oss som vi kan använda under vår vistelse!
Likaså så fick vi veta vilket hotell vi ska ha middagen och boendet på, på vår bröllopsdag! Det var ju inte det billigaste precis! Svit och 20(!?) rum har han ordnat som gentjänst av hotellet för de tjänster hans företag gett dom!
Dessutom får vi välja var sin spabehandling! Är det mig och något jag ska uppleva som jag skriver om?? Bröllopsresan till Hawaii är ju redan klar med flyg och boende, också ordnat av Trevor!
Jag lovar att jag inte ska vara den tråkiga, sängliggande, och gråtmilda Linda jag var när han och hans flickor hälsade på i våras! Deras besök sammanföll ju så olyckligt med mitt sammanbrott på Stenungskolan...usch vad jag skäms för mitt värdelösa värdinneskap då!
Jag var förbi elektronikaffären nu innan jobbet och fixade ett motsvarande relä till takbelysningen i köket. Så nu kan vi prova och eventuellt utesluta reläet som felkälla. Killen var ju ingen elektriker, och kunde inte svara på mina frågor, som hur reläet fungerade, eller varför man hade ett sådant till en vanlig belysning.
Jag kände mig som värsta proffset där jag briljerade med "parallell-vs-seriekoppling",hur spolen skulle generera magnetfält så reläet slog till, impulsström, slutna kretsar och "nollan". :o) Det enda han kunde säga var att han inte förstod vitsen med relä till vanlig inomhusbelysning. Poängen med relän var visst i alla fall, att de bara behöver en liten strömimpuls för att "släppa fram" den stora (230V)?
Jaja, i vilket fall, så kom jag på vägen hem igår, på det ord jag letade när jag skrev gårdagens "Jag = Mamma?"-inlägg.
"Jag tycker verkligen inte om att känna mig klumpig och ur form." Det ord jag sökte som istället blev "klumpig och ur form", var hjälplös! Fysiskt hjälplös, ungefär på samma sätt som jag känner mig när jag trippar omkring på höga klackar på stan! Det där med stolthet och klara sig själv ni vet...Det undermineras när jag inte känner ordentlig fysisk trygghet. Knepigt att förklara, och låter säkert helvrickat.
Nåväl, idag kommer vi båda hem sent, då jag har mitt combatpass och han har innebandy. Men svisch sade det, och så var det nästan helg igen! Johan hade nån after work med kompisar imorgon, och pokerkväll hos oss på lördag. Jag ser en möjlighet att jobba rejält med jordgubbsmössorna!
Ha en bra dag!
Prisgaranti!
Glömde ju berätta hur det gick med prisgarantin på Elgiganten där jag köpte mobilen! Jag gav 2995 spänn (uschligt dyrt jag vet, men det var den jag föll för) för den på Elgiganten i Kållered. Sedan kollade jag på Net On Net som sålde den för 2639 i sin lagerbutik.
När jag kom till Elgiganten i Bäckebol för att kräva tillbaka 356 spänn, så ser jag att de säljer telefonen för 2590! Vad i hela friden? Borde inte samma kedja ha samma pris?
Den hjälpsamme säljaren meddelade att felet inte var Kållereds, utan deras, då de konkurrerar med intilliggande MediaMarkt, vilket kunde medföra snabba prisändringar.
Jag fick därför 405 spänn tillbaka, vilket inte är helt fel! När jag ändå var där, funderade jag på att kika in på MediaMarkt, men ides inte. Det kunde inte skilja särskilt mycket, och jag var så nöjd med de hundringar jag tillskansat mig genom lite enkel efterforskning!
Segt värre idag, längtar hem!
Imorgon är det dags för combat igen!
När jag kom till Elgiganten i Bäckebol för att kräva tillbaka 356 spänn, så ser jag att de säljer telefonen för 2590! Vad i hela friden? Borde inte samma kedja ha samma pris?
Den hjälpsamme säljaren meddelade att felet inte var Kållereds, utan deras, då de konkurrerar med intilliggande MediaMarkt, vilket kunde medföra snabba prisändringar.
Jag fick därför 405 spänn tillbaka, vilket inte är helt fel! När jag ändå var där, funderade jag på att kika in på MediaMarkt, men ides inte. Det kunde inte skilja särskilt mycket, och jag var så nöjd med de hundringar jag tillskansat mig genom lite enkel efterforskning!
Segt värre idag, längtar hem!
Imorgon är det dags för combat igen!
Jag = Mamma?
Jag kan inte riktigt släppa barnaspåret. Det är ju så aktuellt just nu att det är ofrånkomligt. Jag har ju skildrat den positiva sida både vi och barn skulle ha ut av att ha någorlunda lika i ålder som vänner och släkt. Likaså att vi pratat så pass mycket (och jag tänkt desto mer), att tanken nu mognat mer och mer hos mig till den utsträckning att jag ju faktiskt kan tänka mig att skaffa barn relativt snart! Bara det är ett jättesteg för mig!
Det är intressant att läsa insändare och forum om barnaskaffandets vara eller icke vara. Somliga har den "biologiska klockan" som säger åt kvinnan både fysiskt och psykiskt att de är redo för barn. En del längtar så efter barn att det värker i dom, medan somliga aldrig "ville" ha barn, men blev redo när det väl kom. Okej, så jag verkar tillhöra den minoritet(?) som inte känner det där skrikande behovet (ännu?) för ett knyte på armen, eller längtan efter att stryka med handen över magen och känna livet där inne.
Jag kan längta efter det lite äldre barnet, där man kan interagera på ett annat sätt, göra något, ha en relation.
Stora barn, större problem brukar allvetarna skrockande säga. Okej, bara jag slipper skrikandet.
Jag gruvar för att vara gravid. Jag gruvar för att se och känna kroppen förändras till något jag inte känner igen. Jag tycker verkligen inte om att känna mig klumpig och ur form. Jag gruvar för en liten skrikande, krävande varelse som är mer egoistisk än mig själv, som suger ut mig både bildligt och bokstavligt. Gruvar för dregel, kräk, blöjor, skrik och gnäll, kladd överallt och trotsiga utbrott. Det känns som jag skulle ge upp mitt liv för något jag faktiskt inte ser någon behållning av förrän efter några år! Vad händer med mitt jobb? Mina pass på Sportlife? Jag tycker det är skrikande orättvist att jag är den som måste bära och föda fram, offra mig, medan Johan kan leva som vanligt!
Fy f-n vad ytligt och egoistiskt kanske många tänker, men som jag skrivit om förut: Skaffar jag barn för barnets skull??
Det spelar ingen roll hur alla föräldrar säger hur underbart det är, att allt skrik och elände gottgörs av det där tandlösa leendet och handen som kramar fingret. Det spelar ingen roll att kvinnorna säger att det är värt all smärta, att de skulle gå igenom allt tio gånger till, med hemorrojder, sömnlöshet, foglossning, inkontinens, humörsvängningar, sprickor och osämja hemma för det lilla livets skull!
Jag vill skrika åt de som med viktig min proklamerar att kvinnor faktiskt fött och uppfostrat barn sedan urminnes tider, och i mycket sämre förhållanden, och fortfarande gör. Det är min kropp och mitt liv! Jag skräms av att läsa och höra om tröttheten, osämjan, de extra problemen hos de nyblivna föräldrarna. Det är väl inte för inte som de flesta separationerna sker under småbarnstiden!
Vågskålen väger jämmerligt tungt på den negativa sidan, tandlösa leenden och små fötter på den andra till trots.
Som jag skrev i inlägget "Medalj till alla föräldrar!" , så måste jag kanske helt enkelt bara skaffa en unge för att fatta det där. Men med så låga förväntningar som dessa kan det väl inte bli annat än positivt?
Det är intressant att läsa insändare och forum om barnaskaffandets vara eller icke vara. Somliga har den "biologiska klockan" som säger åt kvinnan både fysiskt och psykiskt att de är redo för barn. En del längtar så efter barn att det värker i dom, medan somliga aldrig "ville" ha barn, men blev redo när det väl kom. Okej, så jag verkar tillhöra den minoritet(?) som inte känner det där skrikande behovet (ännu?) för ett knyte på armen, eller längtan efter att stryka med handen över magen och känna livet där inne.
Jag kan längta efter det lite äldre barnet, där man kan interagera på ett annat sätt, göra något, ha en relation.
Stora barn, större problem brukar allvetarna skrockande säga. Okej, bara jag slipper skrikandet.
Jag gruvar för att vara gravid. Jag gruvar för att se och känna kroppen förändras till något jag inte känner igen. Jag tycker verkligen inte om att känna mig klumpig och ur form. Jag gruvar för en liten skrikande, krävande varelse som är mer egoistisk än mig själv, som suger ut mig både bildligt och bokstavligt. Gruvar för dregel, kräk, blöjor, skrik och gnäll, kladd överallt och trotsiga utbrott. Det känns som jag skulle ge upp mitt liv för något jag faktiskt inte ser någon behållning av förrän efter några år! Vad händer med mitt jobb? Mina pass på Sportlife? Jag tycker det är skrikande orättvist att jag är den som måste bära och föda fram, offra mig, medan Johan kan leva som vanligt!
Fy f-n vad ytligt och egoistiskt kanske många tänker, men som jag skrivit om förut: Skaffar jag barn för barnets skull??
Det spelar ingen roll hur alla föräldrar säger hur underbart det är, att allt skrik och elände gottgörs av det där tandlösa leendet och handen som kramar fingret. Det spelar ingen roll att kvinnorna säger att det är värt all smärta, att de skulle gå igenom allt tio gånger till, med hemorrojder, sömnlöshet, foglossning, inkontinens, humörsvängningar, sprickor och osämja hemma för det lilla livets skull!
Jag vill skrika åt de som med viktig min proklamerar att kvinnor faktiskt fött och uppfostrat barn sedan urminnes tider, och i mycket sämre förhållanden, och fortfarande gör. Det är min kropp och mitt liv! Jag skräms av att läsa och höra om tröttheten, osämjan, de extra problemen hos de nyblivna föräldrarna. Det är väl inte för inte som de flesta separationerna sker under småbarnstiden!
Vågskålen väger jämmerligt tungt på den negativa sidan, tandlösa leenden och små fötter på den andra till trots.
Som jag skrev i inlägget "Medalj till alla föräldrar!" , så måste jag kanske helt enkelt bara skaffa en unge för att fatta det där. Men med så låga förväntningar som dessa kan det väl inte bli annat än positivt?
07.50
Johan tipsade mig om att Cykelringen hade sådana här trampmojänger som jag letat efter! Jag tänkte att den vore käck att ha på jobbet, då jag nu hade turen att få ett höj- och sänkbart skrivbord! Allt sittande resulterar ju i ond svanskota, och att stå rätt upp och ned är inte så skönt för ryggen heller i längden. Men om jag kan stå och trampa lite, kanske det känns lite bättre? Om inte annat hålls blodcirkulationen igång lite bättre, vilket väl inte kan vara annat än positivt?
Jag måste bara prova den först, så den inte utstöter konstiga ljud när man trampar. Jag tror inte de omkring mig i landskapet skulle uppskatta ett "Pscht-pscht-pscht!" Eller "Gneek-gneek-gneek" för varje tramp!
Har äntligen hittat 152 förresten! Efter att ha sett 151 överallt hur länge som helst, mötte jag så en 152:a på väg in i en rondell! Och sedan en till på väg ut ur den! Så nu är jakten på 153 igång.
Johan lagade en stor sats köttfärssås igår! När han avslöjade att han hällt i en liter matlagningsgrädde, blev jag nästan lite orolig, men den blev jättegod! Jag tror han blev lite irriterad när jag var där och vimsade runt och kom med "goda tips"! :o) Ibland ska jag lägga mig i för mycket!
Ganska snabbt blev pojkarna ledsna i ögat, då deras lag (Rögle respektive Frölunda) nästan med en gång hamnade i underläge i sina respektive matcher.
Själv sorterade jag upp bland alla papper vi spritt ut till höger och vänster, så vi nästan tappat kollen helt! Massor av papper som förra ägarna lämnade om huset, räkningar vi fått till båda gamla och nya stället, papper vi transporterat från gamla stället vid olika tillfällen men inte haft någon given plats för på nya.
Vi hade shoppat två coola pärmar (jag fick välja), i förväg just med tanke på att organisera alla papper, men först nu tog jag tag i det.
En pärm för bruksanvisningar, kvitton, garantibevis osv.
En pärm för alla räkningar gällande vår gemensamma ekonomi.
En pärm för allt som har med huslånen att göra.
Jag hittade en räkning som förfallit. Oops! Nya huset är visst oförsäkrat!
Johan saknar en räkning som vi vet att vi sett, men nu mystiskt försvunnit.
Men summa summarum har vi ganska hygglig koll ändå. Tror jag. :o)
Efter lunch får jag ett headset! Tjohoo! Det har ju varit sådär att ha telefonsupport för en dataapplikation, med tillgång till en hand. Besparingarna hade inte gett mig något nytt när vi bytte telefonerna, men nu har min chef letat fram ett som jag ska få!
Nu ska jag betala en räkning...
Avtryck
Gläk! Nya mobilen är verkligen blank! Vartenda fingeravtryck syns, och när jag talat färdigt har jag ett prydligt öronavtryck över hela displayen. Och att ta privata samtal i ett kontorslandskap är ingen hit! Det känns som man står och skriker ut över hela lokalen, när den man talar med tycker att man knappt hörs!
Man känner sig ganska begränsad beträffande samtalsämnen och hur man kan svara... :oP
Snart ska jag ge mig ut på elektronikaffärsjakt! Jag har fortfarande inte hittat någon butik för privatpersoner med det där reläet i sortimentet. Men om inte annat så kanske de kan ge mig svar på vad som kan vara fel.
Man känner sig ganska begränsad beträffande samtalsämnen och hur man kan svara... :oP
Snart ska jag ge mig ut på elektronikaffärsjakt! Jag har fortfarande inte hittat någon butik för privatpersoner med det där reläet i sortimentet. Men om inte annat så kanske de kan ge mig svar på vad som kan vara fel.
Relä...
Så här ser det ut. Någon som vet var man kan köpa ett sådant? Jag letar på nätet, och är man inte någon form av elföretag så verkar det småsvårt att köpa!Självklart borde det finnas, men det verkar inte vara någon stor marknad...eller så vet jag helt enkelt inte var jag ska leta.
Cirkus hundra spänn verkar det gå på i varje fall. Det känns ju som en bra idé att skaffa ett nytt så man i varje fall kan utesluta den möjliga felkällan.
Ringde en elinstallatörsfirma, som efter jag beskrivit problemet misstänkte att det var relärelaterat. Så jakten på ett nytt känns ganska aktuellt. Dock kan jag inte låta bli känna att problemet borde vara något annat. Relät reagerar när ström kopplas till, dvs lysknappen trycks in, genom att slå till, och stanna där tills en ny strömstöt, dvs lysknappen trycks in igen och relät slår av.
Så på så sätt fungerar det, genom att av ström slår den till-från-till, och därmed också kan styras från flera lysknappar. Hm...detta är ganska intressant! Man kan ju se in i relät, så man kan klura på hur strömmen går igenom det. Jag ska spåna lite och se om jag kan lista ut hur det fungerar exakt, och därmed kanske få rätsida på vad som är fel!
Jag ska rita kopplingsscheman! :o)
Ögonblick...
Brummade med Gulingen över Angeredsbron, beundrade utsikten och funderade över morgonens diskussion. Efter bron och Kärra kommer ett längre skogsparti. Jag brummar på ned mot första ljuskorsningen och möter en lastbil. Jag reflekterar inte mer över det, förrän vi passerar varandra och föraren plötsligt tutar. En lastbils signalhorn är ju inte som en liten golfbils tuta precis!
En personbil har gett sig på en våghalsig omkörning av lastbilen, och har ingen belysning! Jag upptäcker den när den passerar, då lastbilstutan får mig att reagera. I backspegeln ser jag den slänga sig in framför lastbilen som blinkar ilsket med strålkastarna. Hur nära var vi inte varandra? Hade den haft belysningen på så hade jag ju kunnat hålla ut till höger i alla fall!
Sådana små ögonblick som kan innebära så mycket. Små händelser som kan bli så stora.
Morgonens diskussion per telefon hamnade av någon anledning väldigt snett, då jag än en gång uttalade Gunnilse fel. Att jag uttalade Mölndal fel kom då upp, och hur besviken Johan var på mig för att jag inte verkade villig att lära mig det korrekta uttalet. Jag säger Mölndal med L:et, och inte "Möndal" som Göteborgarna, vilket tydligen är det rätta. Gunnilse nämnde jag ju i inlägg igår. Jag har alltid trott att Johans påpekanden var på den skämtsamma nivå, som att han (och alla andra söderifrån) säger Piteå istället för "Pite", Luleå - "Lule", Umeå - "Ume" osv.
Men han blev uppriktigt ledsen över att jag aldrig lärde mig. Jag har ju inte ens tänkt på det! När jag pratat, så har jag ju bara sagt MöLndal och GUNNilse, då det har fallit naturligt för mig. Johan har påpekat det, men jag skämtat bort det.
Efter en bra bit in i diskussionen insåg jag så att han blivit sårad och tyckt jag varit nonchalant! Bor jag här nere, så borde jag lära mig säga rätt.
Okej, hade jag förstått att det betydde så mycket för honom, så hade jag gjort det! Så små saker som kan bli så stora...
Till slut fick jag abrupt avsluta diskussionen, för att jag helt enkelt var tvungen att åka till jobbet. Upptäckte att jag var tvungen att tanka också, vilket jag glömt bort. Och väl på jobbet märkte jag att jag glömt ta på mig koftan, så nu sitter jag här med ponchon och handledsvärmarna. Vilken tur att jag har dom här!
Gårdagskvällen blev i varje fall en lugn historia, där Johans spelade Runescape och jag stickade några varv på jordgubbsmössan. Men så kunde jag inte låta bli att tända en brasa och sätta igång bastun!
Efteråt spelade jag lite Wii, där Johan anslöt för några spel. Han spöade mig i Mariokart, tennis och baseball, medan vi var rätt lika tror jag i golf. Sedan spöade jag honom i boxning.
Vi grejade lite med takbelysningen, den ovanför köksbordet. Det är något vajsing med den, för strömbrytarna är sådana där "klick"brytare, som man trycker åt samma håll hela tiden och det bara klickar till för att slå av och på. Nu blinkar bara lampan till, och håller man inne knappen så blinkar den bara hela tiden.
Vi kikade i elskåpet, och upptäckte så kallade impulsrelän. Det blixtrar till i den varje gång lampan blinkar, så vi ska kolla om det kanske har med det att göra. Dock provade jag att slå till/av(?) någon form av säkring på relät, och då lyste lampan hela tiden!
Så nu kan vi i varje fall slå av och på från elskåpet! :o)
Lampan fungerar ju då uppenbarligen, så något kanske är lurt med kopplingen i själva strömbrytarna eller nåt. Det är ju bara konstigt att det blir sådant där blink vid båda två, och inte bara en. Vi ska undersöka mera...
Ikväll kommer i varje fall Andreas förbi för att käka och kolla på hockey. Med vår lånade digitalbox har vi ju alla Elitseriematcher nu. Vi får se om Elin följer med också. Det finns ju egentligen bara två hyfsat sköna sittmöjligheter, så det är rätt förståeligt om man som höggravid tackar nej till att sitta på golvet eller en stol rätt upp och ned i flera timmar! Fast som Johan spekulerade, så kanske det är skönast när man är höggravid? Endast den insatte vet! :o)
Jag och Johan har ju diskuterat barn ganska mycket från och till, och det faktum att jag ju är den som är mest skeptisk. Eller snarare orolig. Eller snarare något jag gruvar inför! Jag vill ha barn, men ser inte fram emot att vara gravid och sedan småbarnstiden!
Klarar jag verkligen av det? Visst, jag har ju inget val! Eller fel, det har jag ju visst, jag kan dra! Eller öh, kanske inte medan jag är gravid för då hjälper det föga, men sedan. Men det är ju inget jag vill!
Jag tror jag är rädd att bli bitter, som mamma. Att jag blir sittande hemma med en skrikande unge som jag inte orkar med, men måste orka med, medan Johan flyr iväg till arbetet. Samtidigt så känner jag ju mer och mer att jag vill ha barn, med Johan. Han kommer att bli en jättebra pappa! Och när Thomas, Nina, Andreas och Elin allihopa kläcker barn, så känner man att det skulle vara väldigt positivt om vi också hade någorlunda nära i ålder!
Johan säger "go", så det är jag som bromsar. Jag vill komma till rätta i huset. Jag vill se att vi får ordentlig koll på ekonomin när gamla stället är sålt och den biten är löst. Jag vet, ungen kommer inte nu, utan efter nio månader. Och jag lär inte bli gravid med en gång eftersom det kan ta ett tag innan pillrens effekt försvinner. Kan ta ett tag. Om vi nu kan få barn över huvudtaget. Eller jag har ju kunnat det i varje fall, men man vet ju aldrig.
Nu babblar jag eller hur? Poängen jag vill komma fram till är att jag nog kan dra ut och förhala hur länge som helst. En del säger att man aldrig blir mogen för att skaffa barn. Man blir det när ungen tryckts (huga!) ut!
Så jag ska helt enkelt sluta tänka så mycket och bara göra det!?
Nu vill Helena och Christoffer besöka kafeterian, så jag får ju hänga med. Kanske de har semlor idag?
Snart e det kvällen!
Ska förbi Elgiganten efter jobbet. De har ju prisgaranti, så jag tänkte försöka fixa tillbaka 360 spänn. Net On Net säljer samma mobil billigare, så det tänkte jag utnyttja!
Johan åker förbi Lindome och hämtar lite smått och gott.
Längtar till vårt hus i Olofstorp! Men vi behöver en soffa!
Johan åker förbi Lindome och hämtar lite smått och gott.
Längtar till vårt hus i Olofstorp! Men vi behöver en soffa!
Glömde informera om att:
- Nej, mobilen är inte vattentät.
- Ja, den tål skitsnack!
Jag är hungrig som en varg, men måste hålla ut en halvtimme till! Ibland går tiden s-å långsamt! Förunderligt.
- Ja, den tål skitsnack!
Jag är hungrig som en varg, men måste hålla ut en halvtimme till! Ibland går tiden s-å långsamt! Förunderligt.
Tidigt på plats...
...var jag idag! Johan är ju back in business, så när han studsade upp kvart i sex, kunde inte jag låta bli att kliva upp strax därefter. Här är min nya mobil i varje fall! Gillar inte heandsfreen, då den är mer "musiklyssnarinriktad", och mitt gamla passar naturligtvis inte. Det är så fult av Nokia att köra tillbehör som inte är gångbara mellan deras olika modeller, så man blir tvungen att köpa nytt! Otroligt nog så passade laddaren i varje fall!
Hela adressboken är borta, så att återställa den blir ju skojjigt. Dock gjorde jag en backup (tror jag) på datorn från den andra mobilen. Men det skulle inte förvåna mig om det inte fungerar att föra tillbaka den till denna modell. Har inte hunnit prova.
Ska betala räkningarna här idag, för att få det gjort på en dator med bra uppkoppling.
Fick hälsa på en av grannkatterna igår också! Johan hojtade att den var utanför fönstren igen, så jag kikade ut och lockade lite. Den var jättefin, och kelig som tusan. Maja var inte så imponerad dock och fräste modigt bakom min rygg.
Lite trött i ögat. Har inte riktigt vaknat till ännu känner jag...
Ha en bra dag!
Tror inte...
... detta inlägg blir så långt. Uppkopplingen är segare än mig när jag är riktigt trött, så det skulle inte förvåna mig om allt falierar när jag sedan ska spara detta. Sitter i min "vilaltalstol" framför tv:n medan Johan grejar i de inre regionerna. Han fick allt ta sig en paus från Runescape för att låta mig låna datorn lite. För spelet fungerar visst flödet tillräckligt bra. Hela helgen har vår tidsuppfattning varit skev, då vi uppfattat 18.00 som 22.00, minst!
Igår gjorde vi lite ärenden i stan, bland annat gjorde jag ett försök att hitta ny mobil. Det gick sådär. Det finns ju alldeles för mycket att välja på, men inget som riktigt föll på läppen.
Jag vill att den ska kännas bra att knappa på! :o) Så jag knopprade och knopprade på ett gäng, men fann till slut att jag var tvungen att välja någon bara för att välja någon, vilket var helt fel. Så jag lade ner det försöket för den dagen. Jag ville dock gärna ha Nokia eftersom jag redan har tillbehören för sådan.
Idag blev det nytt försök. Vi drog med Gulingen till Lindome där jag lämnade av Oo, så han kunde packa nån flyttlåda och spela Runescape på ordentlig mottagning. Under tiden drog jag ut på mobiljakt, och hittade så till slut en Nokia 6600 slide. Det jag inte gillar med dagens mobildesigner, är att de är så blanka!
Varför i hela friden är de så blanka? Vartenda litet fingeravtryck syns ju! Och visst är det käckt med stor display, men inte så käckt med ett glassigt öronavtryck när man talat färdigt!
Jaja, från ena uppdraget till det andra: Ikea under löningshelg!
I avsaknad av soffa, hade vi min "vilaltanstol" som hyfsad bekväm tv-tittarmöbel. Observera en i antal. Den andre fick välja mellan att ligga på golvet, sitta på köksstol, eller på en av Johans ihopfällbara extrastolar.
Efter att under lördagskvällen suttit och stickat på fårfällen framför brasan, vilket var väldigt mysigt, men resulterat i riktigt ond svanskota, fick något göras.
Tills vi beslutat hur vi ska höra i fallet soffa, fick Johan ögonen på ett alternativ i Ikeakatalogen. En gungstol! Undertecknad tyckte det var en bra idé, då den även kommer till bra användning efter soffinskaffande. Men han var inte så upplagd på att ge sig in på Ikea en löningshelg, så jag tog tag i det.
väl där var jag utsvulten, så en femkronorskorv kändes behövligt inför människomuren som väntade. Hade inga kontanter, men tjejen i kassan hade inga problem när jag skamset plockade fram kortet, För fem spänn! Köpen medgavs ej. Drog igen. Nope. Provade vårt gemensamma kort. Näpp!
Jag fick korven ändå! :o)
Hittade stolen, och lite annat välbehövligt, som till exempel vanligt dricksglas. Medan jag kryssade mig fram genom gångarna, hördes det i högtalarna: "På grund av tekniska problem med våra kortterminaler, tar det längre tid än vanligt att betala med kort. Beklagar detta och ber om överseende." Aha! Bara för att kolla att inget var helt åt skogen med mitt kort eller konto, så hade jag provat att ta ut en hundring i bankomaten utan problem...
Stolen skulle hämtas ut i varuutlämningen. Botten gick ur påsen. När stolen kom var klädseln fel. Hade jag upptäckt det först hemma hade jag blivit lite grinig! När jag ställt in kassen i baksätet, föll den ur, så ett glas krasade.
Det var två hungriga och småkinkiga Olofstorpare som styrde hemåt en stund senare. En äppelmunk lättade upp andan hos mig efter ett besök hos Ica Gunnilse (vi dividerar fortfarande om uttalet, GUNNilse eller GunnILSE?).
När potatisgratängen stod i ugnen ringde det på dörren. Våra nya grannar "till höger" kom för att hälsa oss välkomna, så det blev lite kaffe och prat. De var i sextioårsåldern, från Finland sedan många år, och väldigt trevliga!
Medan vi var i stan, var Johans pappa förbi med mera ved till oss! Vi har eldat ganska mycket, för det är ju så mysigt! Och vi fick ju en massa ved av dom samtidigt som "verktygen" och korgen förra helgen, som vi redan hunnit beta av ganska rejält. Och så fick vi påfyllning! Så himla snällt!
Nu ska Johan få tillbaka datorn. Det blev mer skrivet än jag tänkt, så hopaps det inte strular nu och hänger sig så allt försvinner när jag sparar! Känenr att jag är lite disträ nu när "X-men 2" visas på tv:n! :o)
Igår gjorde vi lite ärenden i stan, bland annat gjorde jag ett försök att hitta ny mobil. Det gick sådär. Det finns ju alldeles för mycket att välja på, men inget som riktigt föll på läppen.
Jag vill att den ska kännas bra att knappa på! :o) Så jag knopprade och knopprade på ett gäng, men fann till slut att jag var tvungen att välja någon bara för att välja någon, vilket var helt fel. Så jag lade ner det försöket för den dagen. Jag ville dock gärna ha Nokia eftersom jag redan har tillbehören för sådan.
Idag blev det nytt försök. Vi drog med Gulingen till Lindome där jag lämnade av Oo, så han kunde packa nån flyttlåda och spela Runescape på ordentlig mottagning. Under tiden drog jag ut på mobiljakt, och hittade så till slut en Nokia 6600 slide. Det jag inte gillar med dagens mobildesigner, är att de är så blanka!
Varför i hela friden är de så blanka? Vartenda litet fingeravtryck syns ju! Och visst är det käckt med stor display, men inte så käckt med ett glassigt öronavtryck när man talat färdigt!
Jaja, från ena uppdraget till det andra: Ikea under löningshelg!
I avsaknad av soffa, hade vi min "vilaltanstol" som hyfsad bekväm tv-tittarmöbel. Observera en i antal. Den andre fick välja mellan att ligga på golvet, sitta på köksstol, eller på en av Johans ihopfällbara extrastolar.
Efter att under lördagskvällen suttit och stickat på fårfällen framför brasan, vilket var väldigt mysigt, men resulterat i riktigt ond svanskota, fick något göras.
Tills vi beslutat hur vi ska höra i fallet soffa, fick Johan ögonen på ett alternativ i Ikeakatalogen. En gungstol! Undertecknad tyckte det var en bra idé, då den även kommer till bra användning efter soffinskaffande. Men han var inte så upplagd på att ge sig in på Ikea en löningshelg, så jag tog tag i det.
väl där var jag utsvulten, så en femkronorskorv kändes behövligt inför människomuren som väntade. Hade inga kontanter, men tjejen i kassan hade inga problem när jag skamset plockade fram kortet, För fem spänn! Köpen medgavs ej. Drog igen. Nope. Provade vårt gemensamma kort. Näpp!
Jag fick korven ändå! :o)
Hittade stolen, och lite annat välbehövligt, som till exempel vanligt dricksglas. Medan jag kryssade mig fram genom gångarna, hördes det i högtalarna: "På grund av tekniska problem med våra kortterminaler, tar det längre tid än vanligt att betala med kort. Beklagar detta och ber om överseende." Aha! Bara för att kolla att inget var helt åt skogen med mitt kort eller konto, så hade jag provat att ta ut en hundring i bankomaten utan problem...
Stolen skulle hämtas ut i varuutlämningen. Botten gick ur påsen. När stolen kom var klädseln fel. Hade jag upptäckt det först hemma hade jag blivit lite grinig! När jag ställt in kassen i baksätet, föll den ur, så ett glas krasade.
Det var två hungriga och småkinkiga Olofstorpare som styrde hemåt en stund senare. En äppelmunk lättade upp andan hos mig efter ett besök hos Ica Gunnilse (vi dividerar fortfarande om uttalet, GUNNilse eller GunnILSE?).
När potatisgratängen stod i ugnen ringde det på dörren. Våra nya grannar "till höger" kom för att hälsa oss välkomna, så det blev lite kaffe och prat. De var i sextioårsåldern, från Finland sedan många år, och väldigt trevliga!
Medan vi var i stan, var Johans pappa förbi med mera ved till oss! Vi har eldat ganska mycket, för det är ju så mysigt! Och vi fick ju en massa ved av dom samtidigt som "verktygen" och korgen förra helgen, som vi redan hunnit beta av ganska rejält. Och så fick vi påfyllning! Så himla snällt!
Nu ska Johan få tillbaka datorn. Det blev mer skrivet än jag tänkt, så hopaps det inte strular nu och hänger sig så allt försvinner när jag sparar! Känenr att jag är lite disträ nu när "X-men 2" visas på tv:n! :o)
Snart helg!
Jag vet. I dessa dagar med varsel och uppsägningar, är jag ändå inbilsk och längtar till helgen!
Jag berättade för Christoffer om min mobiltelefons öde imorse.
"-I TOALETTEN?" Utbrister han ut över landskapet, varpå han brister i gapflabb.
Tack ska du ha....hrmpf!
Något jag glömde berätta, var ju att med tanke på var den hamnade...och i vad. Så kände jag ett tvång att skölja av den. Okej. Mobiltelefon i skitigt (bokstavligt talat!) vatten, följt av ännu mera vatten. Sannolikhet för fortsatt överlevnad? Mycket mindre. Sannolikhet för fortsatt användning om den skulle överleva första doppet? Obefintlig.
De tankarna hann flyga genom hjärnan där jag stod med den på armlängs avstånd mellan tummen och pekfingret. Sedan stoppade jag den under kranen.
Alla ansträngningar förgäves, rensköljning med omedelbar omsorgsfull torkning, övervägde till och med att ta fram hårtorken (vilken låda ligger den i??). Men nej. Några hjälplösa pip och blinkningar i displayen som långsamt dog bort, trots mina frenetiska tryckanden, klargjorde tydligt att den var kört. Slut. Finito. Dränkt.
Den var rätt ny. Köpte den innan vi reste söderut för att fira nyår i Köpenhamn. Så drygt ett år blev den i min ägo. På bilden (som jag hämtat från min hemsida), är den nyss uppackad! Pinfärsk!
Så nu blir det alltså till att hitta ny... Suck!
Det finns ju några stycken att välja på! Men jag ska kolla hur mitt abbonemang ser ut, om jag kan förlänga det eller nåt, och då se om de har några bra erbjudanden. Jag har för mig att jag köpte denna "lös". Den var ju dock nästan i plattaste laget, och gled allt för lätt (hm) ur en ficka!
Jag tog ju inte den där extraförsäkrningen som säljarna alltid ska pracka på en. Dessutom gällde de bara ett år har jag för mig, så då föll det ju ändå.
Och den egna hemförsäkrningen kräver ju en självrisk, som efter en telefonsamtalskontroll bekräftande låg på 1500 spänn. Och då den modellen kostar 1449 enligt Elgiganten, är det meningslöst att vända sig till försäkringsbolaget.
Jag har egentligen bara tre, nej fyra kriterier på mobilen:
- Bra sms-knappar
- Radio
- mp3
- Stor display
Lägger till en till:
- Ska vara snygg!
Jag tog jobbtelefonen och ringde hem för att kolla statusen på hemfronten. Den var ungefär på citronnivå. Grön citronnivå.
Så efter diskussionen fått ta fart, och utvecklats med fler aspekter (det jag skrivit här i inlägget), och lite andra meningslösheter (som man sedan sällan minns, men som gärna kommer upp när man ändå är igång), kom vi så till den punkt då galghumorn smög sig in i kommentarerna och hela diskussionen bara kändes meningslös, och jag bara ville hem och kramas, och han ville att jag skulle komma hem och kramas!
Vi får sjå oss några timmar dock, och kramas hos guldsmeden istället eftersom våra ringar ska vara klara för utprovning! Sedan kanske det blir en sväng förbi Nickes hus.
Det var dock skönt att se kommentarerna efter förra inlägget, att fler känner igen sig. Och även om man vet att alla träter om vardagstristessen, så behöver man ändå få det bekräftat ibland. Det är inte rosenskimrande hela tiden!
Kursen gick bra förresten, och fler är begärda för fler nya inköpare. And so life goes on!
Jag berättade för Christoffer om min mobiltelefons öde imorse.
"-I TOALETTEN?" Utbrister han ut över landskapet, varpå han brister i gapflabb.
Tack ska du ha....hrmpf!
Något jag glömde berätta, var ju att med tanke på var den hamnade...och i vad. Så kände jag ett tvång att skölja av den. Okej. Mobiltelefon i skitigt (bokstavligt talat!) vatten, följt av ännu mera vatten. Sannolikhet för fortsatt överlevnad? Mycket mindre. Sannolikhet för fortsatt användning om den skulle överleva första doppet? Obefintlig.
De tankarna hann flyga genom hjärnan där jag stod med den på armlängs avstånd mellan tummen och pekfingret. Sedan stoppade jag den under kranen.
Alla ansträngningar förgäves, rensköljning med omedelbar omsorgsfull torkning, övervägde till och med att ta fram hårtorken (vilken låda ligger den i??). Men nej. Några hjälplösa pip och blinkningar i displayen som långsamt dog bort, trots mina frenetiska tryckanden, klargjorde tydligt att den var kört. Slut. Finito. Dränkt.
Den var rätt ny. Köpte den innan vi reste söderut för att fira nyår i Köpenhamn. Så drygt ett år blev den i min ägo. På bilden (som jag hämtat från min hemsida), är den nyss uppackad! Pinfärsk!Så nu blir det alltså till att hitta ny... Suck!
Det finns ju några stycken att välja på! Men jag ska kolla hur mitt abbonemang ser ut, om jag kan förlänga det eller nåt, och då se om de har några bra erbjudanden. Jag har för mig att jag köpte denna "lös". Den var ju dock nästan i plattaste laget, och gled allt för lätt (hm) ur en ficka!
Jag tog ju inte den där extraförsäkrningen som säljarna alltid ska pracka på en. Dessutom gällde de bara ett år har jag för mig, så då föll det ju ändå.
Och den egna hemförsäkrningen kräver ju en självrisk, som efter en telefonsamtalskontroll bekräftande låg på 1500 spänn. Och då den modellen kostar 1449 enligt Elgiganten, är det meningslöst att vända sig till försäkringsbolaget.
Jag har egentligen bara tre, nej fyra kriterier på mobilen:
- Bra sms-knappar
- Radio
- mp3
- Stor display
Lägger till en till:
- Ska vara snygg!
Jag tog jobbtelefonen och ringde hem för att kolla statusen på hemfronten. Den var ungefär på citronnivå. Grön citronnivå.
Så efter diskussionen fått ta fart, och utvecklats med fler aspekter (det jag skrivit här i inlägget), och lite andra meningslösheter (som man sedan sällan minns, men som gärna kommer upp när man ändå är igång), kom vi så till den punkt då galghumorn smög sig in i kommentarerna och hela diskussionen bara kändes meningslös, och jag bara ville hem och kramas, och han ville att jag skulle komma hem och kramas!
Vi får sjå oss några timmar dock, och kramas hos guldsmeden istället eftersom våra ringar ska vara klara för utprovning! Sedan kanske det blir en sväng förbi Nickes hus.
Det var dock skönt att se kommentarerna efter förra inlägget, att fler känner igen sig. Och även om man vet att alla träter om vardagstristessen, så behöver man ändå få det bekräftat ibland. Det är inte rosenskimrande hela tiden!
Kursen gick bra förresten, och fler är begärda för fler nya inköpare. And so life goes on!
Kvinnliga reaktioner?
Först och främst...att placera mobiltelefonen i bakfickan är ingen bra idé. Framför allt inte på mina jeans. Morgontoaletten avslutades med ett konstigt plask, och vad tror ni hade hamnat däri? Nej, jag hade inte hunnit spola, och nej, jag tänker inte skriva vad jag hade gjort på toaletten, men bara i och med att jag skriver så, så är det nog inte så svårt att lista ut!
Linda är utan mobiltelefon... Okeej, det blir visst ännu en utgift denna månad! Suck! Eller kanske snarare skit också! (Kunde inte låta bli!)
Avsaknaden av mobiltelefon kan ses som en lättnad, men ändå inte. Ibland kan jag faktiskt känna stress över den där jäkla mobilen, då man ständigt måste ha den tillgänglig. Idag ska alla ständigt vara kontaktbara! Får man inte tag på en person på dennes mobil börjar man ifrågasätta vad människan håller på med, och så ringer man en minut senare igen. Väntar man på någon och tiden passerats med två minuter, så ringer man. Går det ytterligare tre och han/hon inte svarar börjar en viss irritation infinna sig. Framör allt över att personen inte hör av sig! Hallå, jag har ju mobil, och du har ju mobil! Hur svårt kan det vara??
Ibland kan det räcka med att man helt enkelt glömt mobilen, eller stod i duschen, för att någon ska undra var sjutton man tagit vägen.
Hur klarade vi oss utan mobilerna egentligen...?
Denna dag hade det dock varit smidigt att inte bada min platta lilla kommunikationsapparat, då jag inte riktigt vet hur dagen efter jobbet kommer att te sig. Jag lämnade en sur Oo där hemma på vardagsrumsmattan, och det var tal om att mötas upp för Nickes takläggnings"fest" när jag slutat.
Jag kom hem sent igår. Passet gick jättebra med mycket folk och god stämning, kul! Klockan var nästan halv tio när jag väl var hemma, där Oo satt i telefon framför handbollsmatchen (tror Sverige förlorade?). Han hade förberett mig på att han måttat och tejpat upp siluetten för soffan vi dreglat över på golvet, så man skulle kunna se hur stor plats den krävde/tog. Riktigt käckt! Jag har dock ingen lust att köpa en soffa för 34 000 (jag vet!!), men har hela tiden varit öppen för att gå ned en storlek och därmed också i pris.
Han hade måttat upp den stora modellen som var i butiken, och ganska snabbt tyckte jag att den blev för stor. Med den braiga placeringen avståndsmässigt från tv:n, lämnades en knapp meter mellan väggen och soffan för att "ta sig in i den", vilket jag tyckte var för lite. Jag föreslog lite andra alternativ med den mindre modellen som jag fick lite luddig respons på. Sedan gick jag för att fixa något att äta, då jag kände att jag behövde något. Konstaterade att sophinken var överfull, det jag diskat kvällen innan fortfarande kvar på bänken och den lättdiskade stekpannan efter plättmiddagen kvar på spisen. Jag orkade inte ta den också i onsdags. Smutstvätt från Sälen har fortfarande inte betats av, och jag kunde inte låta bli att känna viss irritation.
Okej, han var rätt dålig i början av veckan, varpå jag varit igång från jobbets- till dagens slut. Lagat middag och plockat undan, handlat, röjt, tvättat och städat. Jag hade ingenting emot det, då jag vet hur lite ork man har när man är sjuk, men nu har han haft så pass ork att han orkat göra sådant som han har förtjänst utav. Kånka lilltv:n upp på den oisolerade vinden och leta kanaler, kånka den upp på loftet för att leta vidare. Greja med datorerna, och bära undan kartonger.
Men vardagslivet stannar ju inte av för att man är hemma och sjuk? Hur svårt är det att sätta på en tvättmaskin? Hade jag varit hemma och sjuk, hade jag ändå inte haft samvete att låta den andre båda handla och ställa sig och laga mat direkt efter jobbet. Typiskt kvinnligt eller bara martyraktigt?
Igår kom jag hem sent. Okej, jag hade inte haft den tuffaste av arbetsdagar, och träna är kul. Men likväl är man ändå på jobbet, så min fokus var inte att uppskatta Johans profil jobb han lagt ned på att "skissa upp" soffan på golvet. Han kollade vidare på handbollen och jag fixade en sådan där "ärtsoppekorv". Nej, Johan ville inte ha. Medan jag åt försökte jag återuppta diskussionen om att vi väl kunde kolla på den mindre modellen? För jag tyckte faktiskt att 34 000 var för mycket för en soffa. Han var kort i tonen, och tyckte vi skulle skita i den helt, varpå jag var till slut tvungen att ställa den så irriterande frågan om han var sur?
Nej, han var ledsen för att jag dömt ut hans "skiss" med en gång, och därmed hela soffan, så då fanns det ju inget mer att diskutera! Nehej, då droppar vi den diskusionen då, sade jag, och så var det färdigpratat för den lilla tiden som var kvar av kvällen.
Jag plockade undan från diskbänken och diskade stekpannan och gick och lade mig. Johan lät all belysning vara tänd och lade sig på vardagsrumsmattan med kläderna på. Hade vi haft en soffa, så hade han nog lagt sig där! Men, nej, just det, det var ju den som var hela abern i historien!
Han fick en puss när jag gick, men då reaktion uteblev antar jag att han fortfarande surar. Och nu är jag utan mobil!
Jag inser att han hoppats på bättre respons på hans jobb på golvet, och att jag kanske är småaktig som störde mig på vardagsdetaljerna. Är det inte ett vanligt svenssondilemma så säg? Nu får vi se hur länge "sureriet" varar, och vad jag ska göra efter jobbet. Åka och köpa ny mobil med en gång? Åka till Nickes tomt?
Imorgon är det en kvällsaktivitet som inte är förberedd alls. Är det mitt jobb?
Jaja, snart är det dags för kurs, och då jag tänkt åka hit till kurslokalen direkt på morgonen, men glömde pärmen jag behövde på mitt skrivbord, så fick jag parkera framför huvudentrén en snabbis. Det kändes nästan lite väl våghalsigt, då det bara är vd:n som får parkera där. Ni vet, Volvos huvudentré! Wooow!
Men vårt landskap är ju vägg i vägg med entrén, och jag var så tidigt på plats, så jag tog chansen!
Gött med fredag! Ha en bra dag!
Linda är utan mobiltelefon... Okeej, det blir visst ännu en utgift denna månad! Suck! Eller kanske snarare skit också! (Kunde inte låta bli!)
Avsaknaden av mobiltelefon kan ses som en lättnad, men ändå inte. Ibland kan jag faktiskt känna stress över den där jäkla mobilen, då man ständigt måste ha den tillgänglig. Idag ska alla ständigt vara kontaktbara! Får man inte tag på en person på dennes mobil börjar man ifrågasätta vad människan håller på med, och så ringer man en minut senare igen. Väntar man på någon och tiden passerats med två minuter, så ringer man. Går det ytterligare tre och han/hon inte svarar börjar en viss irritation infinna sig. Framör allt över att personen inte hör av sig! Hallå, jag har ju mobil, och du har ju mobil! Hur svårt kan det vara??
Ibland kan det räcka med att man helt enkelt glömt mobilen, eller stod i duschen, för att någon ska undra var sjutton man tagit vägen.
Hur klarade vi oss utan mobilerna egentligen...?
Denna dag hade det dock varit smidigt att inte bada min platta lilla kommunikationsapparat, då jag inte riktigt vet hur dagen efter jobbet kommer att te sig. Jag lämnade en sur Oo där hemma på vardagsrumsmattan, och det var tal om att mötas upp för Nickes takläggnings"fest" när jag slutat.
Jag kom hem sent igår. Passet gick jättebra med mycket folk och god stämning, kul! Klockan var nästan halv tio när jag väl var hemma, där Oo satt i telefon framför handbollsmatchen (tror Sverige förlorade?). Han hade förberett mig på att han måttat och tejpat upp siluetten för soffan vi dreglat över på golvet, så man skulle kunna se hur stor plats den krävde/tog. Riktigt käckt! Jag har dock ingen lust att köpa en soffa för 34 000 (jag vet!!), men har hela tiden varit öppen för att gå ned en storlek och därmed också i pris.
Han hade måttat upp den stora modellen som var i butiken, och ganska snabbt tyckte jag att den blev för stor. Med den braiga placeringen avståndsmässigt från tv:n, lämnades en knapp meter mellan väggen och soffan för att "ta sig in i den", vilket jag tyckte var för lite. Jag föreslog lite andra alternativ med den mindre modellen som jag fick lite luddig respons på. Sedan gick jag för att fixa något att äta, då jag kände att jag behövde något. Konstaterade att sophinken var överfull, det jag diskat kvällen innan fortfarande kvar på bänken och den lättdiskade stekpannan efter plättmiddagen kvar på spisen. Jag orkade inte ta den också i onsdags. Smutstvätt från Sälen har fortfarande inte betats av, och jag kunde inte låta bli att känna viss irritation.
Okej, han var rätt dålig i början av veckan, varpå jag varit igång från jobbets- till dagens slut. Lagat middag och plockat undan, handlat, röjt, tvättat och städat. Jag hade ingenting emot det, då jag vet hur lite ork man har när man är sjuk, men nu har han haft så pass ork att han orkat göra sådant som han har förtjänst utav. Kånka lilltv:n upp på den oisolerade vinden och leta kanaler, kånka den upp på loftet för att leta vidare. Greja med datorerna, och bära undan kartonger.
Men vardagslivet stannar ju inte av för att man är hemma och sjuk? Hur svårt är det att sätta på en tvättmaskin? Hade jag varit hemma och sjuk, hade jag ändå inte haft samvete att låta den andre båda handla och ställa sig och laga mat direkt efter jobbet. Typiskt kvinnligt eller bara martyraktigt?
Igår kom jag hem sent. Okej, jag hade inte haft den tuffaste av arbetsdagar, och träna är kul. Men likväl är man ändå på jobbet, så min fokus var inte att uppskatta Johans profil jobb han lagt ned på att "skissa upp" soffan på golvet. Han kollade vidare på handbollen och jag fixade en sådan där "ärtsoppekorv". Nej, Johan ville inte ha. Medan jag åt försökte jag återuppta diskussionen om att vi väl kunde kolla på den mindre modellen? För jag tyckte faktiskt att 34 000 var för mycket för en soffa. Han var kort i tonen, och tyckte vi skulle skita i den helt, varpå jag var till slut tvungen att ställa den så irriterande frågan om han var sur?
Nej, han var ledsen för att jag dömt ut hans "skiss" med en gång, och därmed hela soffan, så då fanns det ju inget mer att diskutera! Nehej, då droppar vi den diskusionen då, sade jag, och så var det färdigpratat för den lilla tiden som var kvar av kvällen.
Jag plockade undan från diskbänken och diskade stekpannan och gick och lade mig. Johan lät all belysning vara tänd och lade sig på vardagsrumsmattan med kläderna på. Hade vi haft en soffa, så hade han nog lagt sig där! Men, nej, just det, det var ju den som var hela abern i historien!
Han fick en puss när jag gick, men då reaktion uteblev antar jag att han fortfarande surar. Och nu är jag utan mobil!
Jag inser att han hoppats på bättre respons på hans jobb på golvet, och att jag kanske är småaktig som störde mig på vardagsdetaljerna. Är det inte ett vanligt svenssondilemma så säg? Nu får vi se hur länge "sureriet" varar, och vad jag ska göra efter jobbet. Åka och köpa ny mobil med en gång? Åka till Nickes tomt?
Imorgon är det en kvällsaktivitet som inte är förberedd alls. Är det mitt jobb?
Jaja, snart är det dags för kurs, och då jag tänkt åka hit till kurslokalen direkt på morgonen, men glömde pärmen jag behövde på mitt skrivbord, så fick jag parkera framför huvudentrén en snabbis. Det kändes nästan lite väl våghalsigt, då det bara är vd:n som får parkera där. Ni vet, Volvos huvudentré! Wooow!
Men vårt landskap är ju vägg i vägg med entrén, och jag var så tidigt på plats, så jag tog chansen!
Gött med fredag! Ha en bra dag!
Sitter kvar!
Det känns meningslöst att åka hem, när man har närmare till gymmet härifrån. Något gott med det var i alla fall att jag kunde ta ett inringt ärende efter min ordinarie arbetstid. Inköparen blev väldigt överraskad men glad när jag ringde! :o)
Det har blivit mycket fika idag. Under förmiddagen "uppvaktade" vi Amith med fika och present eftersom han åker hem till Indien på lördag. Ett år har han varit här, och längtar nu hem, där han ska gifta sig!
På eftermiddagen bjöd Amith tillbaka i form av tårta!
Det förhindrar dock inte att jag nu börjar känna mig lite hungrig igen. Har en macka med mig, som förhoppningsvis ska räcka tills passet är över. Hm.
Jag har påbörjat något jag länge velat och funderat på att göra: Spara bloggen!
Tyvärr kan jag ju inte få med länkarna, och många av bilderna är ju tumbnails som nu förblir det, eftersom jag bara kopierar in inläggen rätt upp och ner i Word. Himmel vad jag skrivit! Okej, det är ju en del bilder också, men jag är klar till och med september, och är uppe i 133 sidor! Och jag har ju inte precis skrivit mindre de senaste månaderna!
Vimmelmamman gjorde mig uppmärksam i sin blogg på en intrssant funktion som gör att man kan beställa en egen bok! Dvs, man laddar in sin text, och så kan man få den i tex pocketform! Vore inte det coolt att ha kvar sin blogg i ett pocketformat? Vet ännu inte riktigt huruvida det går med alla bilderna jag har, men jag ska klart undersöka det närmare. När man nu skrivit så mycket som det faktiskt blivit, skulle det kännas jättetrist om allt skulle gå förlorat, tex genom ett datorhaveri, eller om blogg.se plötsligt skulle krascha eller läggas ned!
Det ska bli intressant att se hur många sidor det blir när jag är klar!
Det har blivit mycket fika idag. Under förmiddagen "uppvaktade" vi Amith med fika och present eftersom han åker hem till Indien på lördag. Ett år har han varit här, och längtar nu hem, där han ska gifta sig!
På eftermiddagen bjöd Amith tillbaka i form av tårta!
Det förhindrar dock inte att jag nu börjar känna mig lite hungrig igen. Har en macka med mig, som förhoppningsvis ska räcka tills passet är över. Hm.
Jag har påbörjat något jag länge velat och funderat på att göra: Spara bloggen!
Tyvärr kan jag ju inte få med länkarna, och många av bilderna är ju tumbnails som nu förblir det, eftersom jag bara kopierar in inläggen rätt upp och ner i Word. Himmel vad jag skrivit! Okej, det är ju en del bilder också, men jag är klar till och med september, och är uppe i 133 sidor! Och jag har ju inte precis skrivit mindre de senaste månaderna!
Vimmelmamman gjorde mig uppmärksam i sin blogg på en intrssant funktion som gör att man kan beställa en egen bok! Dvs, man laddar in sin text, och så kan man få den i tex pocketform! Vore inte det coolt att ha kvar sin blogg i ett pocketformat? Vet ännu inte riktigt huruvida det går med alla bilderna jag har, men jag ska klart undersöka det närmare. När man nu skrivit så mycket som det faktiskt blivit, skulle det kännas jättetrist om allt skulle gå förlorat, tex genom ett datorhaveri, eller om blogg.se plötsligt skulle krascha eller läggas ned!
Det ska bli intressant att se hur många sidor det blir när jag är klar!
Han är så söt...
...min Oo!
Han är hemma idag också, och när jag messar hem för att fråga hur han mår, så ser han på tv. Men är det någon av de över 400 kanalerna som man kunnat tro att han skulle botanisera bland? De över 400 kanaler som han kämpat med att fixa med hjälp av digitalboxen för att få mer än det basutbud vi fick in via antennen?
Nej, han ser på SVT och Utbildningsradion!
Apropå ingenting, så åt jag, Helena och Christoffer lunch i restaurangen som finns här i bygget. Där fanns också ett flertal gymnasieelever som uppenbarligen har någon form av praktik eller liknande här. En hade keps och en hade mössa på medan han åt, och jag kan inte låta bli att tycka det ser väldigt illa ut! Okej, man ska ha rätt att bära vilka kläder man vill och så vidare, men ibland funkar det helt enkelt inte. För ett tag sedan var det debatt om en kille med blåfärgat spretig frisyr som fick sparken med hänsyn till att frisyren inte passade företagets policy. Jag tycker det är rätt! Okej, personerna kan vara jättebra på det de gör, men har man ett arbete där man representerar företaget utåt, vem tar man mer på allvar? En med skitiga kläder och gällivarehäng med piercing i ögonbrynet, eller en med rena snygga och propert yttre?
När jag jobbade på Securitas, fick vi inte ha överdrivna örhängen, piercingar och dylikt. Inte alls konstigt eller hur? För hur skulle det se ut med en väktare som går omkring i affärer, köpcentrum och allmänna platser, med tuppkam och ring i näsan? Killen/tjejen kan vara den bästa människan i världen, men tyvärr skulle förtroende minska om jag som kund till Securitas såg en sådan väktare i min butik.
En patrullerande polis med piercing i ögonbrynet? En försäljare i trasiga jeans, reklam t-shirt och keps? Man må säga hur mycket man vill om personlig integritet, kultur och så vidare, men i vissa sammanhang fungerar det sämre!
I ett bord intill oss i restaurangen, slog sig tre andra gymnasiekillar ned. En hade "skate"-stil med lite pösigare byxor, plånbokskedja, cool tröja och gympaskor i avvikande färg. Hans kompis hade svarta kostymliknande byxor, vit skjorta med mörk v-ringad tröja över och svarta snyggare skor. De kan vara lika duktiga i vad de gör, "skejtaren" kan till och med vara bättre. Men vem av dem tar man mera seriöst som arbetsgivare? Vem av dom tar man mera seriöst som tex kund? Och nu pratar vi den arbetsplats där de nu befann sig: Huvudkontoret på Volvo, där kostymer och skjortor inte är regel, men likväl ett propert "kontorsmässigt" yttre.
Och jag kan inte låta bli att undra: Känner inte killarna att de sticker ut? Bryr de sig? Och så frågan: Borde de bry sig?
Och en del av mig kan inte låta bli att tro, att dessa killar med all säkerhet tillhörde de som behöll mössan på i matsalen i skolan, och högljutt protesterade när en lärare (som tex jag) sade ifrån.
Jag kunde ha svårt ibland att finna starka argument för ungen att ta av mössan i matsalen när jag jobbade på Stenungskolan. Jag tycker man ska göra det, av den enkla men svårmotiverade anledningen att det ser illa ut! Ungefär som att man inte ska rapa högt vid bordet. Och jag tror starkt på att de outtalade etikettreglerna både behövs och måste påminnas allt mera idag. Det märktes väldigt väl i skolan, där vi lärare så ofta fick ta den roll som föräldrarna borde. Men vadå? Varför skulle vi tjata om etikettregler, uppförande och andra saker som går under uppfostringsparagrafen? Det borde väl vi skita i och koncentrera oss på det vi ska istället, dvs undervisa i skolämnena?
Nej, för att det faktiskt är allt fler föräldrar som kräver att skolan ska ta ansvaret. Skjuter över skulden på skolan när deras barn gjort fel. Kräver att skolan ska se till att Lisa inte är elak mot andra, utan få henne att förstå att man inte kan säga elaka saker.
Man sedan kan man faktiskt läsa i Läroplanen, Lpo94 att skolan ska sträva efter att förbereda eleverna för samhället, utveckla deras sociala kompetens.
Samhället innebär outtalade regler och förordningar som jag inte kan komma på annat än att kalla gott uppförande. Så har föräldrarna rätt? Kan de kräva att lärarna ska uppfostra?
Jag tycker man kan samarbeta, men att ha ett förväntat krav, där föräldrarna lutar sig tillbaka och skjuter skuld och ansvar ifrån sig. De föraktar jag!
Han är hemma idag också, och när jag messar hem för att fråga hur han mår, så ser han på tv. Men är det någon av de över 400 kanalerna som man kunnat tro att han skulle botanisera bland? De över 400 kanaler som han kämpat med att fixa med hjälp av digitalboxen för att få mer än det basutbud vi fick in via antennen?
Nej, han ser på SVT och Utbildningsradion!
Apropå ingenting, så åt jag, Helena och Christoffer lunch i restaurangen som finns här i bygget. Där fanns också ett flertal gymnasieelever som uppenbarligen har någon form av praktik eller liknande här. En hade keps och en hade mössa på medan han åt, och jag kan inte låta bli att tycka det ser väldigt illa ut! Okej, man ska ha rätt att bära vilka kläder man vill och så vidare, men ibland funkar det helt enkelt inte. För ett tag sedan var det debatt om en kille med blåfärgat spretig frisyr som fick sparken med hänsyn till att frisyren inte passade företagets policy. Jag tycker det är rätt! Okej, personerna kan vara jättebra på det de gör, men har man ett arbete där man representerar företaget utåt, vem tar man mer på allvar? En med skitiga kläder och gällivarehäng med piercing i ögonbrynet, eller en med rena snygga och propert yttre?
När jag jobbade på Securitas, fick vi inte ha överdrivna örhängen, piercingar och dylikt. Inte alls konstigt eller hur? För hur skulle det se ut med en väktare som går omkring i affärer, köpcentrum och allmänna platser, med tuppkam och ring i näsan? Killen/tjejen kan vara den bästa människan i världen, men tyvärr skulle förtroende minska om jag som kund till Securitas såg en sådan väktare i min butik.
En patrullerande polis med piercing i ögonbrynet? En försäljare i trasiga jeans, reklam t-shirt och keps? Man må säga hur mycket man vill om personlig integritet, kultur och så vidare, men i vissa sammanhang fungerar det sämre!
I ett bord intill oss i restaurangen, slog sig tre andra gymnasiekillar ned. En hade "skate"-stil med lite pösigare byxor, plånbokskedja, cool tröja och gympaskor i avvikande färg. Hans kompis hade svarta kostymliknande byxor, vit skjorta med mörk v-ringad tröja över och svarta snyggare skor. De kan vara lika duktiga i vad de gör, "skejtaren" kan till och med vara bättre. Men vem av dem tar man mera seriöst som arbetsgivare? Vem av dom tar man mera seriöst som tex kund? Och nu pratar vi den arbetsplats där de nu befann sig: Huvudkontoret på Volvo, där kostymer och skjortor inte är regel, men likväl ett propert "kontorsmässigt" yttre.
Och jag kan inte låta bli att undra: Känner inte killarna att de sticker ut? Bryr de sig? Och så frågan: Borde de bry sig?
Och en del av mig kan inte låta bli att tro, att dessa killar med all säkerhet tillhörde de som behöll mössan på i matsalen i skolan, och högljutt protesterade när en lärare (som tex jag) sade ifrån.
Jag kunde ha svårt ibland att finna starka argument för ungen att ta av mössan i matsalen när jag jobbade på Stenungskolan. Jag tycker man ska göra det, av den enkla men svårmotiverade anledningen att det ser illa ut! Ungefär som att man inte ska rapa högt vid bordet. Och jag tror starkt på att de outtalade etikettreglerna både behövs och måste påminnas allt mera idag. Det märktes väldigt väl i skolan, där vi lärare så ofta fick ta den roll som föräldrarna borde. Men vadå? Varför skulle vi tjata om etikettregler, uppförande och andra saker som går under uppfostringsparagrafen? Det borde väl vi skita i och koncentrera oss på det vi ska istället, dvs undervisa i skolämnena?
Nej, för att det faktiskt är allt fler föräldrar som kräver att skolan ska ta ansvaret. Skjuter över skulden på skolan när deras barn gjort fel. Kräver att skolan ska se till att Lisa inte är elak mot andra, utan få henne att förstå att man inte kan säga elaka saker.
Man sedan kan man faktiskt läsa i Läroplanen, Lpo94 att skolan ska sträva efter att förbereda eleverna för samhället, utveckla deras sociala kompetens.
Samhället innebär outtalade regler och förordningar som jag inte kan komma på annat än att kalla gott uppförande. Så har föräldrarna rätt? Kan de kräva att lärarna ska uppfostra?
Jag tycker man kan samarbeta, men att ha ett förväntat krav, där föräldrarna lutar sig tillbaka och skjuter skuld och ansvar ifrån sig. De föraktar jag!
38 minuter...
...tog det denna morgon! Exakt 07.00 backade jag ut från uppfarten, och 07.38 parkerade jag på mycket bra plats nära entrén. Så någonstans mellan 07.00 och 07.05 verkar vara lämplig tid att åka hemifrån för att det ska flyta på hyggligt, och man ska hinna få en bra parkeringsplats. :o)
Det blev en tur till både Ikea och MediaMarkt efter jobbet igår. Plåthink att dumpa askan från öppna spisen, sopkärl, plast till besticklådorna, toalettborstar och lite smått och gott. På MediaM blev det "X-men III". Jag gillar dom filmerna, och har redan de två första!
Väl hemma blev det inte så mycket grejande förutom tvätt och middag. Johan hade pysslat med tv:n, eller snarare den digitalbox vi fått låna av hans föräldrar, och röjt undan en hel del tomma kartonger och plotter som vi spridit ut. Han har fått tillbaka energin, men hostar och låter som han hamnat i målbrottet igen! Hihi!
Till slut ropar han triumferande att vi nu har över 400 kanaler!
-Vad tittar du på nu då? Frågar jag med imponerad ton.
-Discovery, vad annars? Svarar han nästan förvånat (vad annars?)
Något annat trevligt under kvällen, var invigningen av bastun! Nästan lika häftigt som att köra in på sin egen uppfart, var det att kliva in och sätta sig i sin egen bastu! Vilken lyx! Jag kan bada bastu när jag vill!
Combatpasset idag. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag ska åka hem innan, eller om jag ska stanna på jobbet...det blir ju liksom ändå bara hem och vända, men vad sjutton ska jag göra här? Äta måste jag ju göra också. Hm... men snart är det fredag, och då är det nästan helg! :o)
Ha en bra dag!
Det blev en tur till både Ikea och MediaMarkt efter jobbet igår. Plåthink att dumpa askan från öppna spisen, sopkärl, plast till besticklådorna, toalettborstar och lite smått och gott. På MediaM blev det "X-men III". Jag gillar dom filmerna, och har redan de två första! Väl hemma blev det inte så mycket grejande förutom tvätt och middag. Johan hade pysslat med tv:n, eller snarare den digitalbox vi fått låna av hans föräldrar, och röjt undan en hel del tomma kartonger och plotter som vi spridit ut. Han har fått tillbaka energin, men hostar och låter som han hamnat i målbrottet igen! Hihi!
Till slut ropar han triumferande att vi nu har över 400 kanaler!
-Vad tittar du på nu då? Frågar jag med imponerad ton.
-Discovery, vad annars? Svarar han nästan förvånat (vad annars?)
Något annat trevligt under kvällen, var invigningen av bastun! Nästan lika häftigt som att köra in på sin egen uppfart, var det att kliva in och sätta sig i sin egen bastu! Vilken lyx! Jag kan bada bastu när jag vill!
Combatpasset idag. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag ska åka hem innan, eller om jag ska stanna på jobbet...det blir ju liksom ändå bara hem och vända, men vad sjutton ska jag göra här? Äta måste jag ju göra också. Hm... men snart är det fredag, och då är det nästan helg! :o)
Ha en bra dag!
Vad tråkig...
...min blogg blev utan bilder! :o(
Knapert med tid (och braig uppkoppling) hemma, och mindre snygga möjligheter att ladda in på jobbet, har tyvärr den effekten. Tills uppkoplingen hemma är "up and running", är jag rädd att det kommer fortsätta så här torftigt på bildfronten.
Tröktråkigt!
Det är så totaldött på supportfronten att jag nästan undrar om inköparna gått hem, eller aldrig kommit hit idag över huvudtaget! Jag filar lite på presentationerna, vilket i princip är det enda jag kan göra.
Kan ingen få lite problem snart så jag behövs?? :o)
Knapert med tid (och braig uppkoppling) hemma, och mindre snygga möjligheter att ladda in på jobbet, har tyvärr den effekten. Tills uppkoplingen hemma är "up and running", är jag rädd att det kommer fortsätta så här torftigt på bildfronten.
Tröktråkigt!
Det är så totaldött på supportfronten att jag nästan undrar om inköparna gått hem, eller aldrig kommit hit idag över huvudtaget! Jag filar lite på presentationerna, vilket i princip är det enda jag kan göra.
Kan ingen få lite problem snart så jag behövs?? :o)
07.34
Ok, är man vid Gråbovägen innan 07.00 så är det inga som helst problem att komma ut, och pärlbanden har inte hunnit få sin homogena form. Cirkus 35 minuter denna dag!
Desto tätare var trafiken när jag skulle från jobbet till Lindome. Det blev en sväng till Elgiganten och Coop i Kållered för diverse inköp, bland annat kablar för att kunna koppla datorn till vår nya tv! Sen blev det också två semlor, varav jag proppade i mig en medan jag vimsade runt i gamla huset, plockandes grejor att fylla Gulingen med.
Naturligtvis glömde jag frysvarorna, vilket ju var anledningen till att jag shoppade innan, men skit samma. Nu kan vi spela Diablo och Civilization på 42 tums "skärm", mer kläder hänger i garderoben, och duschhandtaget sitter där det ska!
Det blev en körning med tvättmaskinen, och så fick jag faktiskt ta det lite lugnt med Johan framför tv:n och en repris av "House".
Pratade med Telia igår om flytten av hemtelefonen, så nu har jag lite bättre koll på läget. De som bodde i huset tidigare hade ju fast telefon, men sedan de flyttade sin telefon i september, har någon annan boende i området hunnit ta över den kopplingen i den "kopplingsstationen" som är någonstans där ute.
Därför hittar inte Telia nu någon koppling till vårt hus, vilket troligtvis innebär att en snubbe måste ut till den där kopplingsstationen och "lägga till" oss. Det hela ska inte ta mer än en vecka, och inte kosta oss mer än den vanliga flyttavgiften, så vi får se om det stämmer. Modemuppkopplingen fungerar tydligen till och från enligt Oo. Ibland rätt snabbt och smidigt, ibland trögt som sirap. Johan hade monterat ihop mitt skrivbord och min dator, så han kunde spela både Civ och Rune scape under gårdagen. Civ på min, och Rune på laptopen. Ingen större nöd på honom alltså!
Jag struntade ju i Ikea igår, så det blir kanske idag efter jobbet.
Julfrosseriets samvete och nyårslöftena håller fortfarande bland deltagarna! Bara en otäckt tidigt tid får de mest ambitiösa att hellre stanna i sängvärmen. Jag får se hur många som hänger kvar till imorgon då det verkligen är dags. Jag känner mig rätt laddad och sugen på att köra!
Desto tätare var trafiken när jag skulle från jobbet till Lindome. Det blev en sväng till Elgiganten och Coop i Kållered för diverse inköp, bland annat kablar för att kunna koppla datorn till vår nya tv! Sen blev det också två semlor, varav jag proppade i mig en medan jag vimsade runt i gamla huset, plockandes grejor att fylla Gulingen med.
Naturligtvis glömde jag frysvarorna, vilket ju var anledningen till att jag shoppade innan, men skit samma. Nu kan vi spela Diablo och Civilization på 42 tums "skärm", mer kläder hänger i garderoben, och duschhandtaget sitter där det ska!
Det blev en körning med tvättmaskinen, och så fick jag faktiskt ta det lite lugnt med Johan framför tv:n och en repris av "House".
Pratade med Telia igår om flytten av hemtelefonen, så nu har jag lite bättre koll på läget. De som bodde i huset tidigare hade ju fast telefon, men sedan de flyttade sin telefon i september, har någon annan boende i området hunnit ta över den kopplingen i den "kopplingsstationen" som är någonstans där ute.
Därför hittar inte Telia nu någon koppling till vårt hus, vilket troligtvis innebär att en snubbe måste ut till den där kopplingsstationen och "lägga till" oss. Det hela ska inte ta mer än en vecka, och inte kosta oss mer än den vanliga flyttavgiften, så vi får se om det stämmer. Modemuppkopplingen fungerar tydligen till och från enligt Oo. Ibland rätt snabbt och smidigt, ibland trögt som sirap. Johan hade monterat ihop mitt skrivbord och min dator, så han kunde spela både Civ och Rune scape under gårdagen. Civ på min, och Rune på laptopen. Ingen större nöd på honom alltså!
Jag struntade ju i Ikea igår, så det blir kanske idag efter jobbet.
Julfrosseriets samvete och nyårslöftena håller fortfarande bland deltagarna! Bara en otäckt tidigt tid får de mest ambitiösa att hellre stanna i sängvärmen. Jag får se hur många som hänger kvar till imorgon då det verkligen är dags. Jag känner mig rätt laddad och sugen på att köra!
Glömde berätta...
... om hemkomsten igår. När jag kom med min Guling i mörkret i Olofstorp, och körde upp på min uppfart, under min carport, intill Johans goldie. Det var en häftig känsla!
Okej, ska vi vara petiga så är det ju mitt och Johans hus, och ännu petigare så är det ju bankens, förutom den lilla lilla stenen i skorstenen som kanske motsvarar den första amorteringsbetalning vi gjort!
Men jag låtsas att det faktiskt är min uppfart till mitt hus. Som jag delar med Oo. Den bäste att dela det med!
Pärlband
Ok, jag har inte riktigt lärt mig körtiden från mitt nya hem och jobbet ännu. Det lutar åt en cirkus femtio minuter, så denna dag var både Helena och Christoffer på plats när jag kom! Och då höll jag ändå tiden för arbetsdagens början!
Snöblandat när jag lämnade Olofstorp, och regn här i Torslanda. Jag hade verkligen användning av vinterdäcken när jag tuffade upp för backen från huset!
Igår hade jag en effektiv kväll. Direkt efter jobbet till Lindome, där städade och röjde för en eventuell visning. Det var rörigare än jag trodde det skulle vara, men med tanke på att vi bara tömde, packade och drog i söndags, var det kanske inte så konstigt. Jag fyllde Gulingen och drog och handlade mat, innan jag slutligen styrde mot Olofs.
Där var en utslagen Oo med feber och ond hals. Jag premiärtvättade en maskin, lagade Chili con Carne, packade upp kläder och kartonger, dammsugade och premiärkörde diskmaskinen. Den verkar inte riktigt ha plats för mattallrikarna! Den där snurrande vattenspridarmojängen tar i, så den inte kan snurra, och det är väl inte så bra? Men det blev rent i alla fall.
Johan låg på vår tjocka vardagsrumsmatta, insvept i täcket och slumrade framför idrottsgalan. Där blev han sedan kvar hela natten! Jag hade inte hjärta att väcka honom när jag gick och lade mig.
Fia har uppenbarligen funnit sig till rätta, då hon lade sin första spya vid tretiden, och Maja fräste och morrade åt grannkatten strax därefter.
Jag tror jag har kortare till jobbet nu, men då det är max 90 och ingen motorväg, tar det längre tid. Det är ett pärlband av bilar som flödar förbi på Gråbovägen, där dagens första utmaning är att klämma sig in i någon lucka och bli en del av strömmen. Färden går vidare för att till slut komma över Angeredsbron. Det är vackert och fashinerande att i mörkret blicka norrut och se det oändliga bandet av billjus längs E6:an och 45:an! Två band på var sin sida om älven som slingrar sig genom landskapet mot Göteborg. Alla dessa bilar, med alla dessa människor! Jag har ju tidigare skrivit om min fashination över att få vara en del av denna puls, detta flöde, min faktiska tacksamhet att få vara en del av det som inte är självklart för alla.
Johan hade fått i ordning "dongeln" igår, men det är ju ingen imponerande uppkoppling precis. Jag käkade frukost, åt upp den, plockade fram matlådan, fixade tre ostsmörgåsar och packade dom. Då hade gp.se:s meny kommit halvvägs upp...
Så vi ser lite Internetlösa ut ett tag framöver.
Jag tänkte ta en tur till Lindome idag igen efter jobbet för att packa mera kläder och lite annat smått och gott som kan flyttas. Kanske är jag ambitiös och svänger in på Ikea också för sådan där lådplast att ha i besticklådorna, samt lampor till "spottarna". Vi behöver dessutom sopkärl, sådana där på en skena med två kärl som inte är så himla små! Nu ska vi ju sortera våra sopor... men jag har för mig att de på Ikea var rätt små, så var köper man sådana kärl då?
Tvättberget måste också betas av!
Nåja, ha en bra dag!
Snöblandat när jag lämnade Olofstorp, och regn här i Torslanda. Jag hade verkligen användning av vinterdäcken när jag tuffade upp för backen från huset!
Igår hade jag en effektiv kväll. Direkt efter jobbet till Lindome, där städade och röjde för en eventuell visning. Det var rörigare än jag trodde det skulle vara, men med tanke på att vi bara tömde, packade och drog i söndags, var det kanske inte så konstigt. Jag fyllde Gulingen och drog och handlade mat, innan jag slutligen styrde mot Olofs.
Där var en utslagen Oo med feber och ond hals. Jag premiärtvättade en maskin, lagade Chili con Carne, packade upp kläder och kartonger, dammsugade och premiärkörde diskmaskinen. Den verkar inte riktigt ha plats för mattallrikarna! Den där snurrande vattenspridarmojängen tar i, så den inte kan snurra, och det är väl inte så bra? Men det blev rent i alla fall.
Johan låg på vår tjocka vardagsrumsmatta, insvept i täcket och slumrade framför idrottsgalan. Där blev han sedan kvar hela natten! Jag hade inte hjärta att väcka honom när jag gick och lade mig.
Fia har uppenbarligen funnit sig till rätta, då hon lade sin första spya vid tretiden, och Maja fräste och morrade åt grannkatten strax därefter.
Jag tror jag har kortare till jobbet nu, men då det är max 90 och ingen motorväg, tar det längre tid. Det är ett pärlband av bilar som flödar förbi på Gråbovägen, där dagens första utmaning är att klämma sig in i någon lucka och bli en del av strömmen. Färden går vidare för att till slut komma över Angeredsbron. Det är vackert och fashinerande att i mörkret blicka norrut och se det oändliga bandet av billjus längs E6:an och 45:an! Två band på var sin sida om älven som slingrar sig genom landskapet mot Göteborg. Alla dessa bilar, med alla dessa människor! Jag har ju tidigare skrivit om min fashination över att få vara en del av denna puls, detta flöde, min faktiska tacksamhet att få vara en del av det som inte är självklart för alla.
Johan hade fått i ordning "dongeln" igår, men det är ju ingen imponerande uppkoppling precis. Jag käkade frukost, åt upp den, plockade fram matlådan, fixade tre ostsmörgåsar och packade dom. Då hade gp.se:s meny kommit halvvägs upp...
Så vi ser lite Internetlösa ut ett tag framöver.
Jag tänkte ta en tur till Lindome idag igen efter jobbet för att packa mera kläder och lite annat smått och gott som kan flyttas. Kanske är jag ambitiös och svänger in på Ikea också för sådan där lådplast att ha i besticklådorna, samt lampor till "spottarna". Vi behöver dessutom sopkärl, sådana där på en skena med två kärl som inte är så himla små! Nu ska vi ju sortera våra sopor... men jag har för mig att de på Ikea var rätt små, så var köper man sådana kärl då?
Tvättberget måste också betas av!
Nåja, ha en bra dag!
Trasig Oo!
Min Oo e trasig. Han har åkt hem från jobbet, då han hostar, har ont i halsen och inte har någon ork över huvudtaget. Kanske det innebär att han är nere på oss vanliga dödligas energinivå? :oP
I vilket fall så vill jag också hem! Jag vill hem och greja i Olofstorp! Johan var i Lindome ett tag, men det finns ju absolut ingenting där, inte ens bestick, så hur han åt sin matlåda har jag ingen aning om! Så han har nu åkt till Olofstorp och bäddat ner sig. Tydligen hade "dongeln" kommit nu, så han skulle hämta ut den på vägen. Kanske vi har Internet nu då!
Jag åker till Lindome och fixar, samt tömmer kylen. Det är ju gött att ha det "visningsklart" ifall mäklaren skulle få för sig att få in en visning med kort varsel.
Johan hade pratat med Telia också för att flytta telefonen. Då hade visst någon granne lagt beslag på kopplingen eller nåt, så nu måste vi betala för att få tillgång till telefon! Jag tror det kan vara en dyr historia, och det låter ju helknäppt! Vi skulle få en offert. Johan orkade inte förklara hur det fungerade eller vad som hänt, så jag får helt enkelt gilla läget om jag inte vill ringa upp Teliafolket själv. Problemet är bara att Bredbandsbolaget ju behöver veta vårt teleabonnemang för att kunna "leta upp" och koppla in oss, så drar detta ut på tiden, drar Bredbandet ut ännu mera!
Menmen, det ordnar sig.
Volvoanerna har fått inforrmation om att som ett ytterligare steg i besparingarna, så har växtombesörjningen dragits in. Överallt står stora, gröna fina växter som kunniga betalda människor såg efter. Nu ska vi alltså ta hand om dom själva! En del är 30-40 år gamla! Vi fruktar tragisk massdöd...
Enligt meddelandet, så är det de växter som står i kontor och landskap som förlorar sin omvårdnad, medan de "allmäna" som står i korridorer och liknande, fortfarande har sina kunniga ombesörjare.
Detta har resulterat i att växter på mystiskt sätt mångfaldigats i korridorerna! Från kala, grå korridorer till prunkande djungelliknande atmosfär! Leve växtlighetens överlevnad!
Vi har i varje fall kvar våra växter i vårt lilla fyra-mannalandskap. Växterna ska vattnas en gång i månaden, hur svårt kan det vara?
I vilket fall så vill jag också hem! Jag vill hem och greja i Olofstorp! Johan var i Lindome ett tag, men det finns ju absolut ingenting där, inte ens bestick, så hur han åt sin matlåda har jag ingen aning om! Så han har nu åkt till Olofstorp och bäddat ner sig. Tydligen hade "dongeln" kommit nu, så han skulle hämta ut den på vägen. Kanske vi har Internet nu då!
Jag åker till Lindome och fixar, samt tömmer kylen. Det är ju gött att ha det "visningsklart" ifall mäklaren skulle få för sig att få in en visning med kort varsel.
Johan hade pratat med Telia också för att flytta telefonen. Då hade visst någon granne lagt beslag på kopplingen eller nåt, så nu måste vi betala för att få tillgång till telefon! Jag tror det kan vara en dyr historia, och det låter ju helknäppt! Vi skulle få en offert. Johan orkade inte förklara hur det fungerade eller vad som hänt, så jag får helt enkelt gilla läget om jag inte vill ringa upp Teliafolket själv. Problemet är bara att Bredbandsbolaget ju behöver veta vårt teleabonnemang för att kunna "leta upp" och koppla in oss, så drar detta ut på tiden, drar Bredbandet ut ännu mera!
Menmen, det ordnar sig.
Volvoanerna har fått inforrmation om att som ett ytterligare steg i besparingarna, så har växtombesörjningen dragits in. Överallt står stora, gröna fina växter som kunniga betalda människor såg efter. Nu ska vi alltså ta hand om dom själva! En del är 30-40 år gamla! Vi fruktar tragisk massdöd...
Enligt meddelandet, så är det de växter som står i kontor och landskap som förlorar sin omvårdnad, medan de "allmäna" som står i korridorer och liknande, fortfarande har sina kunniga ombesörjare.
Detta har resulterat i att växter på mystiskt sätt mångfaldigats i korridorerna! Från kala, grå korridorer till prunkande djungelliknande atmosfär! Leve växtlighetens överlevnad!
Vi har i varje fall kvar våra växter i vårt lilla fyra-mannalandskap. Växterna ska vattnas en gång i månaden, hur svårt kan det vara?
Lite stressigt...
...inlägg innan det är dags att jobba, men jag måste ju (samt efter viss påtryckning) uppdatera om helgen!
Vi har nu flyttat! Jepps! Jag körde till jobbet från ett lätt snötäckt Olofstorp i morse! Efter innebandyn i lördags åkte vi direkt till Ikea, där det blev en form av brunch innan vi shoppade loss på lite smått och gott vi behövde. Tex en kudde som såg ut som en katt... När vi ändå var inne på det meningsfulla shoppingtemat, åkte vi sedan till Elgiganten för att kolla på tv. Platt-tv. Okej, vi har två stycken "tjocktv:s", men det går ju bara inte i vårt nya hus och när man ska spela Wii!
En braig försäljare förklarade dittan och dattan med den och den tv:n, och tålamodsobefintliga Linda ville slå till direkt, medan förnuftige Johan sade att vi skulle fundera på saken. Varpå jag nästan tycker synd om försäljaren som lagt så mycket tid på oss, för att bara se oss gå! (Jag vet, jag har väl berättat om min maniska oförörmåga att säga nej? Hade jag varit där själv, hade jag väl kommit hem med tre tv-apparater, och en tvättmaskin!).
Johan ville kolla på Net on Net, och då de inte låg så långt därifrån, följde jag lydigt med. Okej, det kanske inte är så dumt att kolla upp litegrann, för där var den femhundra billigare.
Vi backar litegrann. Elgiganten ligger intill ett MIO möbelvaruhus. Johan ville gå in där först.
Illa. För vad träffar vi på där inne tro? Jo, världens snyggaste, skönaste, goaste, läckraste soffan! Den vill vi ha! Men nej. Jag kan inte förmå mig att skriva priset. Då försvinner de få läsare jag har. Det är sjukt. Knäppt. Oförskämt att ta så mycket betalt för en soffa!
Men den var så snygg. Den var så skön! Den var så perfekt! Vill - ha! Gnyy! Johan blev lika såld på den som jag, om inte mer!
Det var parentesen. Efter Net on Net hämtade vi en liten lastbil, samma vi fått låna tidigare av Nickes jobb, åkte hem och började packa. Johan tömde garaget, medan jag grejade med det i huset som kunde behövas för att övernatta! Just det, vi tog vår premiärnatt natten till söndagen!
För att hinna innan de stängde, åkte vi så tillbaka till Elgiganten och högg vår tidigare säljare för att ge honom den glada nyheten att vi ville ha den tv:n! Men priset fick de göra något åt (Johans ord, själv tittade jag väldigt intresserat på filmer en bit därifrån).
Elgiganten har visst nån prisgaranti eller nåt, så han sänkte, och drog av ytterligare en dryg hundring eller var det var, så drygt 11 000 landade den på! När vi ändå var igång, köpte Johan en ny kaffebryggare också. Den gamla började visst ge en skum smak (?).
Efter lite proviantering, styrde vi så kosan till Olofstorp, där vi lastade ur, och Johan tog tag i det tekniska medan jag packade upp kartonger. Bilden på tv:n är verkligen bra! I brist på kanaler, hade jag packat ned Wii-spelet, så vi bäddade i vardagsrummet framför tv:n och spelade lite innan vi somnade bums, helt slut.
Det var en skum, men spännande känsla att vakna framför de stora panoramafönstren och se tjärnen mellan träden!
Efter frukost och lite förberedelse inför kommande möbler, styrde vi tillbaka till Lindome och började packa. Efter en stund anslöt Johans föräldrar, så han och Tomas började tömma förrådet, och bära ut allt till lastbilen, medan jag och Monica packade och plockade isär för fulla muggar! Jag kände en stund att jag tappade kontrollen. Det gick ju så fort! Jag har flyttat en hel hög med gånger, men då på max två personer och det tempo som det medför. Nu gick det undan som sjutton! Vitrinskåp, bokhylla, byrå, skrivbord, datorer, mattor, slurp sade det i lastbilen!
Tillbaka i Olofstorp bjöds vi på näringspåfyllnad i form av pizza innan vi åkte vidare till huset. Mm, pizzerian får helt klart godkänt, så där lär det bli fler besök!
Utlastningen gick också i ett huj, och så fick vi present! En jättefin vedkorg och "verktyg" som man behöver till en öppen spis/kamin! Det var precis vad vi behövde, och också hade skrivit upp på vår "att-köpa"-lista!
Efter urlastning styrde vi tillbaka mot stan där vi lämnade lastbilen, sade tack och hej till hans föräldrar, och fick åka med Nicke tillbaka. Nu skulle flytten i mitt hjärta fullföljas, för nu skulle katterna hämtas!
Johan fyllde sin goldie med smått och gott, medan jag fick ta barnen och deras toalett.
Maja anade som vanligt oråd, och fick jagas fram ur sängen med hjälp av dammsugaren.
En del katter tycker inte om att åka bil. Vanligtvis för att de inte fått vänja sig som små. Våra katter har inte det, så att åka bil tillhör inte något de rangordnar högt på sin lista! Det är en väldans jalmande hela tiden!
Fia blir illamående, och brukar alltid spy, vilket inte är någon hit när hon sitter i en transportbur.
Denna bilfärd började rätt bra. Det faktum att hon jalmade hela tiden, men tydliga flåsljud däremellan, lämnade inget utrymme för kräk, vilket jag tyckte var toppen. Så inom den tidsperiod fram till bensinstationen då jag med nästan 100 procent väntat mig detta tydliga tecken på missnöje, fick jag förvånas. Trodde jag.
Hon spydde inte.
Hon sket.
Att sitta instängd i en bil några mil i stanken av kattskit, är en otrevlig upplevelse. Till och med Maja tystnade. För att sedan komplettera kalaset och inte göra mig besviken, spydde hon när jag gjorde sista svängen och var tjugo meter från uppfarten. Tack min gulliga Fiakisse!
Sedan blev det några minuter i tvättstugan där jag fick torka, svabba och torka en spy-, skit- och dregelindränkt katt. Det gick inte att gå in där pga stanken sedan under resten av kvällen.
Men sedan var det väldigt mysigt att se dom tassa omkring och utforska sina nya domäner! Och när vi lagt oss, och båda gjorde oss sällskap i sängen, var familjen komplett!
I morse vid frukosten, hörde vi plötsligt Maja fräsa! Och när vi ser henne, så står hon på helspänn mot fönstren, och på andra sidan sitter en annan kisse! Panoramafönstren går ju ned till marken, så det såg ganska roligt ut med en annan katt på andra sidan, och så Maja smygandes och fräsandes på insidan!
Direkt efter jobbet idag, ska vi till Lindome för att packa mera kläder, tömma kylen och fixa i ordning för eventuella fler visningar....
Okej, detta är block två. Fick bryta snabbt där när min "lille" elev dök upp! :o)
Var var jag? Jo, Lindome och städning. Just det, jag var ju så gott som klar med inlägget. Nu har jag pratat mig nästan hes igen under en privatlektion för en ny omflyttad inköpare som var på semester förra veckan då de andra fick sin genomgång.
Så städning och packning efter jobbet, sedan kanske det blir lite mera uppackning i vårt nu alltså officiellt nya hem! Dock är vi utan Internet. Vi väntar på den "dongel" som Bredbandsbolaget skulle skicka i väntan på uppkopplingen. Men det kanske blir lite knapert med uppdateringar och bilder, kanske framför allt bilder när vi bara har laptopen att tillgå, och vi har mycket annat att greja med! :o)
Ha en bra dag!
Friday!
På: Mysbyxor, svart långärmad top, stickade långkoftan, sockar, handledsvärmare och täcke
Hör: Johans klickningar framför Runescape och Camilla Läckbergs "Tyskungen"
Har: Ätit pizza!
Ska: Dega vidare framför skärmen en stund innan tv:n
När man masar sig upp i ottan får somliga ligga kvar och mysa. Husse och matte är äntligen hemma, och latmaskarna har käkat pizza till middag.
Vi började lyssna på Läckbergs bok i bilen på väg till Sälen. Jag har ju läst alla hennes böcker, men det är kul att Johan också gillar dom!
Märker att det är grymt svårt att koncentrera sig på skrivningen medan man lyssnar! :o)
Gött med helg nu i varje fall.
Semlasemlasemlasemla!
Just det! Jag har precis glufsat i mig årets första semla! Och det är Christoffers fel! Vi skulle bara slå följe bort till cafét/matsalen/restaurangen, jag tog inte ens med några pengar. Men så står de där så oskyldigt men ofantligt frestande - semlor!
Och när så Christoffer så geenröst erbjuder sig att betala, så är det ju kört. Ett stycke semla har nu fått sig ett nytt definitivt slut!
Sitter och filar på mina presentationer på engelska som behöver uppdateras. Fick veta att jag om några veckor ska utbilda ett gäng, på engelska. Så det blir att fila på de engelska termerna tills dess! Ska bli kul dock.
Kan också meddela att träningsvärken faktiskt inte är så illa ändå. Ännu...?
Ha en bra dag!
Och när så Christoffer så geenröst erbjuder sig att betala, så är det ju kört. Ett stycke semla har nu fått sig ett nytt definitivt slut!
Sitter och filar på mina presentationer på engelska som behöver uppdateras. Fick veta att jag om några veckor ska utbilda ett gäng, på engelska. Så det blir att fila på de engelska termerna tills dess! Ska bli kul dock.
Kan också meddela att träningsvärken faktiskt inte är så illa ändå. Ännu...?
Ha en bra dag!
Endorfiner...
...det e goa grejjer det! Sitter med en hysteriskt uppmärksamhetstiggande Fiakatt och låter kroppen slappna av. Det kändes att man inte tränat på två veckor! Shit vad slut jag var när två tempolåtar återstod! 37 stycken till de 45 platserna blev det till slut, och flera nya. Kul! En ung kille som körde för första gången tyckte jag var grym och passet roligare än han trott! Wee! Inte många, framför allt inte killar brukar tycka det första gången!Jag fick hjärnsläpp mitt i en låt, men avhjälpte det ganska smärtfritt. Var lite allmänt förvirrad ibland också, vilket kanske inte är så förvånande...?
Men vilken skillnad det är att vara i den stora salen! Från 26 platser till 45, och en liten scen för instruktören så även de längst bak ska kunna se hyggligt. Scenen är lite liten dock, så jag råkade sparka rätt in i spegeln vid en back-kick! Hehe!
Men vilken kick det är att stå där framför alla deltagare och köra till sådana grymma låtar! Musiken är ju som klippt och skuren för min smak, och känslan kan nästan jämföras med att stå på dansgolvet! Att dessutom se alla dessa deltagare stå och köra så som jag instruerar är en häftig känsla! Jag känner mig privilegierad att jag har och får möjlighet att göra detta.
Efteråt svettades jag och några deltagare i bastun en stund. Jepps, jag var social! Och redan nu känner jag hur armarna börjar förbereda sig för att ge mig en rejäl träningsvärk! Nu ska hon få!
Det kändes lite ovant att komma hem till det välstädade hemmet, plus att Johan inte var hemma. Just det, anledningen till att Johan inte ringt var ganska enkel: Batteriet i min mobil hade tagit slut...
Visningen hade visst gått ganska bra, och de var positiva, men hade fler visningar de skulle gå på. Sedan var det visst någon fler som uttryckt intresse för en visning eventuellt nästa vecka. Vi får försöka bibehålla vår goda ordning ett tag till.
Tog en bild i morse på vår bäddade säng med överkast, och Maja så dekorativt uppå. Nu när jag kom hem visade det tydliga tecken på att katterna levt bus, med Fiatussar överallt! Jag tycker katter är så söta när de viker in framtassar och svans under sig, så de ser ut som en limpa! Fia gör sällan det. Hon vräker ut sig som en hund. Gärna över något man håller på med. Som tangentbordet just nu! (Flyttar det fram och tillbaka)
I morgon är det ju fredag! Vi har inget speciellt inbokat vad jag vet, förutom innebandy. Men på lördagen ska vi nog flytta mera grejor så vi eventuellt flyttar "helt" nästa vecka! Jäklar, jag har ju inte betalat Adressändring ännu! Jag misstänker ju som sagt att Johan inte rev loss talongen innan han returnerade blanketterna, så jag har ringt och fått de uppgifter som krävs för att betala via Internet. Och bara för att jag nu kommer ihåg det, så har jag de nedtecknade uppgifterna kvar på jobbet! Jag får ta med mig dosan, om jag kommer ihåg...
Nej, nu är klockan över tio! Bums i säng!
Johan kommer väl närmare tolvtiden. Hoppas de kör försiktigt!
I väntans tider...
...sitter jag här i mitt landskap och väntar på att klockan ska gå.
Johan har ännu inte ringt och meddelat att visningen är över, och det finns två sätt att tolka det:
1. Johan har i sin iver att få åka och se hockey, glömt bort att ringa mig.
2. Visningen är ännu inte slut, vilket borde vara positivt.
Vilket som, så tänkte jag ändå inte åka hem innan passet. Jag har en matlåda till som jag tänkte inta innan jag lämnar detta bygge för Kållered. Från fullbokat är det nu 12 lediga platser, så uppenbarligen härjar latmasken inte bara hos mig och Johan emellanåt. :o) Det ska bli kul att köra, men jag har en känsla av att min ork kommer att tryta! I vilket fall, så ser jag fram emot en varm skön bastu efteråt!
Sitter med poncho, handledsvärmare och småöm svanskota. Började läsa mina gamla inlägg, och hoppade tillbaka ett år i tiden. Jag skrev verkligen inte mycket då! Det är ju faktiskt bara sedan juli mina inlägg praktiskt taget exploderade i antal. Tänk vad ett nytt jobb kan medföra!
Det är dock ofrånkomligt. Jag saknar skolan ibland. Jag kommer på situationer och saker och tänker: "Det här skulle vara kul att använda i en lektion!"
Sen kommer jag på att det var ju inte bara lektioner. Det var ju så mycket mer, vilket jag påminns om när jag läser det ena av de två ynka inläggen från mars månad. När jag läser känns det som det handlar om en annan person, samtidigt som jag så väl minns dagen då jag satt på skolans vind med tårarna forsande. Eller i gulingen på torgets parkering och Johan frågar hur jag mår, och tårarna börjar rinna igen. Hur jag gav upp, hur jag svek eleverna. Det var inte ens ett år sedan, men känns så fjärran!
Så mycket som hänt sedan dess!
Men nu ska jag micra lite pasta med bacon och äpple. :o)
Ska hitta nummer 151 förresten...
Johan har ännu inte ringt och meddelat att visningen är över, och det finns två sätt att tolka det:
1. Johan har i sin iver att få åka och se hockey, glömt bort att ringa mig.
2. Visningen är ännu inte slut, vilket borde vara positivt.
Vilket som, så tänkte jag ändå inte åka hem innan passet. Jag har en matlåda till som jag tänkte inta innan jag lämnar detta bygge för Kållered. Från fullbokat är det nu 12 lediga platser, så uppenbarligen härjar latmasken inte bara hos mig och Johan emellanåt. :o) Det ska bli kul att köra, men jag har en känsla av att min ork kommer att tryta! I vilket fall, så ser jag fram emot en varm skön bastu efteråt!
Sitter med poncho, handledsvärmare och småöm svanskota. Började läsa mina gamla inlägg, och hoppade tillbaka ett år i tiden. Jag skrev verkligen inte mycket då! Det är ju faktiskt bara sedan juli mina inlägg praktiskt taget exploderade i antal. Tänk vad ett nytt jobb kan medföra!
Det är dock ofrånkomligt. Jag saknar skolan ibland. Jag kommer på situationer och saker och tänker: "Det här skulle vara kul att använda i en lektion!"
Sen kommer jag på att det var ju inte bara lektioner. Det var ju så mycket mer, vilket jag påminns om när jag läser det ena av de två ynka inläggen från mars månad. När jag läser känns det som det handlar om en annan person, samtidigt som jag så väl minns dagen då jag satt på skolans vind med tårarna forsande. Eller i gulingen på torgets parkering och Johan frågar hur jag mår, och tårarna börjar rinna igen. Hur jag gav upp, hur jag svek eleverna. Det var inte ens ett år sedan, men känns så fjärran!
Så mycket som hänt sedan dess!
Men nu ska jag micra lite pasta med bacon och äpple. :o)
Ska hitta nummer 151 förresten...
Fint väder!
Vänder jag mig om så ser det väldigt fin ut på utsidan. Solen kikar fram mellan blygsamma små moln. Jag är lite avundsjuk på karln som har sin plats i det ena av vårt landskapshörn. Det är ett hörn av fönster, två våningar upp med utsikt rätt ut från huvudkontorets entré. Jag tror han skulle kunna betrakta rondellhundis från sin plats!
Nackdelen är att det kanske är lite kyligare med alla dom fönstren, plus att skärmen är synlig från alla håll och kanter.
Idag åker Johan till Ängelholm direkt efter jobbet. Han ska kolla på hockey med Andreas, och kommer alltså inte hem förrän sent. Jag måste hålla mig undan hemmet eftersom visningen fortfarande kan pågå, så jag har med mig två matlådor för att stanna lite extra på jobbet och sedan åka direkt till Sportlife.
45 glada har bokat sig till passet, så vi får se hur många som tappar ambitionen innan det väl är dags. Jag är bara lite nervös. Bara lite.
I morse bäddade vi med överkast ! Monica kom förbi igår med ett vitt jättetfint virkat överkast som passade perfekt. Sedan kollade vi igenom allt både en och två gånger en sista gång innan vi åkte till jobben.
Fia väckte mig med sina hulkanden, så förhoppningsvis har hon gjort bort sitt kräkande de närmaste tolv timmarna. Om mäklaren försöker imponera på besökarna med de rymliga klädgarderoberna, lär han bli besviken. De är knökafulla med allt vi stuvat undan, liksom torkskåpet.
Men till skillnad från tidigare visningar, så är nu förrådet så pass att man faktiskt kan få en uppfattning om hur rymligt det är. Till och med garaget har Johan fått rensat från lekställningarna som inte färdigställdes vid höststädningen.
Några ärenden hittills denna morgon. Annars ganska lugnt.
Nackdelen är att det kanske är lite kyligare med alla dom fönstren, plus att skärmen är synlig från alla håll och kanter.
Idag åker Johan till Ängelholm direkt efter jobbet. Han ska kolla på hockey med Andreas, och kommer alltså inte hem förrän sent. Jag måste hålla mig undan hemmet eftersom visningen fortfarande kan pågå, så jag har med mig två matlådor för att stanna lite extra på jobbet och sedan åka direkt till Sportlife.
45 glada har bokat sig till passet, så vi får se hur många som tappar ambitionen innan det väl är dags. Jag är bara lite nervös. Bara lite.
I morse bäddade vi med överkast ! Monica kom förbi igår med ett vitt jättetfint virkat överkast som passade perfekt. Sedan kollade vi igenom allt både en och två gånger en sista gång innan vi åkte till jobben.
Fia väckte mig med sina hulkanden, så förhoppningsvis har hon gjort bort sitt kräkande de närmaste tolv timmarna. Om mäklaren försöker imponera på besökarna med de rymliga klädgarderoberna, lär han bli besviken. De är knökafulla med allt vi stuvat undan, liksom torkskåpet.
Men till skillnad från tidigare visningar, så är nu förrådet så pass att man faktiskt kan få en uppfattning om hur rymligt det är. Till och med garaget har Johan fått rensat från lekställningarna som inte färdigställdes vid höststädningen.
Några ärenden hittills denna morgon. Annars ganska lugnt.
Man kan alltid...
...när man vill! Så nu är det rena, fria ytor här hemma!Johan gör sig äntligen av med sin vassa skäggstubb, medan jag slappnar av vid tangentbordet.
Skåda skillnaden! Vi flyttade en del av möblerna här inne till Olofstorp, så det blev luftigare och mindre rörigt. Senare kommer vi nog att flytta ett av skrivborden också.
Nästa vecka kopplas bredbandet ut som första steget i flytten utav det, så då kan vi lika gärna flytta datorerna. Flytten av bredbandet kan ta tre till fem veckor, så efter att Johan har ägnat åtskilliga ilskna minuter i telefon med Bredbandsbolaget, så ska vi få ett mobilt bredband till den bärbara datorn tills vidare. Vi ska alltså få en sådan där "dongel" eller vad de kallas!
Johan var så arg på Bredbandsbolaget. Flytten kostar naturligtvis, men de kan inte säga när det kan vara igång på nya stället, bara att det tar tre till fem veckor. Däremot kan de på dagen säga när det kommer att stängas ned! De veckor däremellan då vi är utan bredband, måste vi ändå betala som vanligt ! "-Men det justeras i efterhand", viskade den förskrämda telefonisten.
"Dongeln" var ingen självklarhet, utan vi skulle få vara utan Internet x antal veckor! Efter att ha krävt att få tala med en högre ansvarig, och argumenterat ned telefonisten i skoskaften, gick hon med på att låna oss en sådan så vi kan ha tillgång till Internet i alla fall! Heja Oo!
Apropå bilderna på arbetsrummet, och de där andra stökiga bilderna jag hade i något inlägg för länge sedan, så är det ju naturligtvis den välstädade bilden som är normen på Konditorivägen 12. Bara så ni vet. Alltid. Kliniskt. Rent.
Dagens kurser gick också bra! Förmiddagsgruppen gick så pass fort att jag hann åka till VAK och äta lunch med Christoffer och Helena. När eftermiddagsgruppen var klar, bad en inköpare om hjälp, vilket medförde att jag fick följa med till hans arbetsplats i landskapet. Snart var ytterligare två av hans kollegor med i frågeställningarna, och medan jag stod där kom en annan inköpare och bad mig komma förbi honom när jag var klar där.
Christoffer och Helena hade varnat mig: Gå inte in i landskapen! Du kommer aldrig ut därifrån!
Men vad gör man när man de facto är där, och stackarna ber om hjälp?
När jag smög över till den andres plats, var han ju inte där, så jag fick vänta en stund. En inköpare jag varit i mycket kontakt med via telefon satt intill så vi pratade lite. Hon var imponerad att jag vågat mig in till dom.
"-Är du här? Nu kommer vi att lägga krokben för att hejda dig när du försöker gå härifrån!" Sade en annan båsgranne.
När jag var klar med det ärendet var klockan halv fem, och jag kunde faktiskt ta mig därifrån utan fler frågor om hjälp.
Jag tycker dock det verkar ganska kul att vara där och kunna hjälpa dom på plats, men jag kan å andra sidan förstå att man bör undvika det. Dels för att, hur skulle man organisera det? De sitter fördelade på tre våningar i gigantiska landskap. Ska man bara planlöst vandra runt och låta de hugga? Blir lätt att man fastnar på en plats, så alla andra då?
Dels också för att sådan hjälp inte bokförs någonstans. Inringda ärenden registreras, dvs man kan se vilket behov det finns utav vår hjälp. Inga samtal = Inget behov? = Onödig kostnad = Linda på bänken på Elankontoret.
Därför får min jobbtelefon inte lämnas ut till inköparna, samt att de inte får maila direkt till oss heller. Allt ska gå den "riktiga" vägen för att registreras. Man tycker ju dock lite synd om inköparna ibland, och förstår deras frustration att måsta ringa till helpdeskcentralen och sedan vänta på att vi ringer upp eller mailar dom. Kör man fast så vill man ju ha hjälp pronto! Annars kommer man ju inte vidare!
De nya inköparna var ganska möra, men nöjda ändå när del två var över. Det är mycket att ta in på en gång, så jag tyckte de var duktiga! Nästan lika duktiga som jag varit ikväll! :o)
Imorgon ska jag köra combatpasset efter två veckors uppehåll. Gissa en som kommer att ha träningsvärk imorgon!
Det är dock jättekul att se, att gårdagens pass på sin nya tid nästan var fullbokat, liksom mitt imorgon också är! Visserligen är så gott som alla pass på anläggningarna fullbokade så här efter nyår då alla löften ska uppfyllas... Det brukar tunnas ut efter någon månad.
Mitt i veckan!
Sitter med halsduken på, då jag fortfarande är lite öm i halsen. Sitter också i vår bunkerliknande utbildningssal utan fönster och förbereder inför dagens två gånger 65 bilder långa PowerPoint-presentation.
Jag hann börja på första raden med "frön" på mössan igår, och det är först nu man kan börja få en uppfattning om hur stor den kommer att bli. Och den ser nästan lite liten ut för en vuxen! Men jag ska inte misströsta ännu, de är stretchigare än man tror... och riktigt bra kan man inte se förrän tredje-fjärde "frö"-raden.
Känner mig lite seg idag, trött. Igår drabbade vi av stora latmasken, så det blev ingen städning inför visningen. Vi måste ha piskan i ryggen för att få något gjort! I detta fall det faktum att det är i morgon som visningen är, och vi därför måste få allt klart idag! Men när vi väl kör igång är vi ruskigt effektiva! :o)
Jag hade bara velat haft tvättunnorna tömda så de blir lättare att gömma undan. Nu får det bli inklämt i någon garderob med ett diskret lakan över eller nåt.
Ha en bra dag!
Jag hann börja på första raden med "frön" på mössan igår, och det är först nu man kan börja få en uppfattning om hur stor den kommer att bli. Och den ser nästan lite liten ut för en vuxen! Men jag ska inte misströsta ännu, de är stretchigare än man tror... och riktigt bra kan man inte se förrän tredje-fjärde "frö"-raden.
Känner mig lite seg idag, trött. Igår drabbade vi av stora latmasken, så det blev ingen städning inför visningen. Vi måste ha piskan i ryggen för att få något gjort! I detta fall det faktum att det är i morgon som visningen är, och vi därför måste få allt klart idag! Men när vi väl kör igång är vi ruskigt effektiva! :o)
Jag hade bara velat haft tvättunnorna tömda så de blir lättare att gömma undan. Nu får det bli inklämt i någon garderob med ett diskret lakan över eller nåt.
Ha en bra dag!
Kö för publicering...
...är det tydligen på blogg.se. Inläggen står på kö för att publiceras, så vi får väl se hur lång tid det tar för detta att komma ut. Under tiden kan jag lägga in ännu en bild på Fia när hon sover. Hon är inte riktigt som andra katter.
Denna dag har gått fort! Jag är öm i halsen efter att ha tjötat konstant i tre timmar, pausat för lunch, och sedan tjötat tre till! Grundkursens första del är avklarad för de nya inköparna.
Jag hade fruktat en samling bittra veteraner som fått välja mellan sin nya placering eller sparken, men det var två goa grupper som kämpade väl för att hänga med i mina genomgångar.
Imorgon är det andra och sista delen, men den tar kanske, förhoppningsvis inte lika lång tid, dvs min röst behöver inte helt försvinna från mig om jag har tur! Det var i varje fall riktigt kul, och jag kände igen den där roliga, givande känslan från lärartiden i skolan.
"-Tänk er att denna ofärgade artikeln är pappa-artikeln (pekar på duken), och till den hör hans färgade barn (stora svepande rörelser). Oavsett vilken artikelnummer man söker på, så dyker hela familjen upp!" (Linda förklarar skillnaden mellan färgade och ofärgade artiklar, och hur de hänger ihop...) För att vara inköpare som lämnat grundskolan för över 20 år sedan, måste jag säga att de tog min pedagogik riktigt bra!
Nu har vi frossat i kycklingfilé med fetaostsås och pennepasta, och Johan sitter och lyssnar på Frölundamatchen på webbradion. Jag ska fortsätta med stickningen när detta skriveri är klart. Jag avslutade Rylees jordgubbsmössa igår, och startade upp den ena av Elins tjockgarnade jordgubbe. Som vanligt blev jag osäker på antal maskor och storleken. Inför varenda en av de senaste mössorna har jag tänkt att jag skulle skriva upp hur många maskor jag lade upp, och sedan hur stor den färdiga mössan blev, men har jag gjort det? Nej! Därför blev Isabellas mössa för stor första gången, så jag fick göra en till. Därför satt jag igår och velade över maskantalet. När mina grymtningar blev för högljudda, hämtade Johan papper och penna och skrev upp det antal och garntyp jag till slut startade på! Nu får vi se hur stor den blir, och så ska jag skriva upp det!
Men besöket i garnaffären igår resulterade i ett gäng nya röda och gröna nystan i det tjockare garnet, samt nya färger i det tunnare till Jennys flickor! Hon ville ju ha en plommonfärgad och en i gammelrosa, men då blev jag lite osäker. Den mörkare kändes spontant som mera gammelrosa, och den andra mera vanlig ljusrosa. Men den första kunde kanske vara lite för mörk, så jag köpte båda, och så får vi se vad beställaren tycker! :o) De var fina allihopa tycker jag, och tillsammans också! Den ljusare kanske skulle bli mera en Linnéablomma istället för ett bär? Och den mörka ett hallon?
Nickes Anna ville ha en vitsippa, vilket borde kunna fixas rätt lätt med ett vitt garn!
Som man kan se är garnet från "SvartaFåret", och vet ni var de har sitt lager? Här i Lindome!
Jag kan inte låta bli att tänka på en gul med brun topp...eller en brun lurvig med grön topp! Tänk att gå omkring med en kiwi på huvudet! Kanske det blir en sådan stickad en dag bara för att jag måste!
Billig humor från Sälen. Vi har lämnat liften och ska välja backe:
Jag: Ska vi ta Lisa?
Oo: Jag gillar Lisa!
Jag: Jaså, du gillar Lisa?
Oo: Aa, hon har så bra glid!
Jag: Då kanske jag ska ta Adam istället då!
Jag sa att den var billig!
Här ska det bli bär!
Kebabtallriken smakar fortfarande i munnen, där jag nu skriver ett litet lunchinlägg.
Att hitta min nya plats denna morgon gick rätt bra. Tydligen hade flytten inte blivit av förrän denna helg, så det var oöppnade kartonger överallt! Det är ett stort öppet kontorslandskap, där jag sitter...mot ena änden till. Inte mot någon vägg, utan nästan mitt i. Avskiljningsskärmar (heter det så?) lyser med sin frånvaro, så jag har en grannkille nästan mitt i synen! Våra skärmar har sina rumpor nästan mot varandra.
Jag, Christoffer, Helena och en annan som inte visade sig vara Amith, utan nån annan indier, sitter i en grupp på fyra med ryggarna mot varandra. De flesta är grupperade på det sättet i landskapet. Jag sitter ganska bra på det sättet att jag blickar ut över landskapet. Så det är inte så många som kan se min skärm...förutom chefen. Perfa.
Det tog ett tag, men nu börjar hjärnan komma igång och minnas det mesta av det man höll på med. Två heldagars utbildning väntar med start imorgon, och sedan är det kurser så gott som varje dag de kommande fyra veckorna om det nu blir några bokningar på dom. Det är så många av de olika kurserna, att en del lär falla bort.
Det känns ganska bra att vara tillbaka ändå, och komma in i rutinerna igen.
Men något kul, är att jag fått beställningar på jordgubbsmössor!! Två till Elin och två till Jennys tvillingflickor! Och Anna ville ha ett par handledsvärmare! Wee! Garnaffären efter jobbet, här kommer jag!
Jennys flickor är ju enäggstvillingar (jag är så avis! Vill också ha tvillingar!), så de ska ha olika färger/bär! :o)
Jag vill inte vara tillbaka på jobbet förresten. Jag vill vara hemma och sticka!
Att hitta min nya plats denna morgon gick rätt bra. Tydligen hade flytten inte blivit av förrän denna helg, så det var oöppnade kartonger överallt! Det är ett stort öppet kontorslandskap, där jag sitter...mot ena änden till. Inte mot någon vägg, utan nästan mitt i. Avskiljningsskärmar (heter det så?) lyser med sin frånvaro, så jag har en grannkille nästan mitt i synen! Våra skärmar har sina rumpor nästan mot varandra.
Jag, Christoffer, Helena och en annan som inte visade sig vara Amith, utan nån annan indier, sitter i en grupp på fyra med ryggarna mot varandra. De flesta är grupperade på det sättet i landskapet. Jag sitter ganska bra på det sättet att jag blickar ut över landskapet. Så det är inte så många som kan se min skärm...förutom chefen. Perfa.
Det tog ett tag, men nu börjar hjärnan komma igång och minnas det mesta av det man höll på med. Två heldagars utbildning väntar med start imorgon, och sedan är det kurser så gott som varje dag de kommande fyra veckorna om det nu blir några bokningar på dom. Det är så många av de olika kurserna, att en del lär falla bort.
Det känns ganska bra att vara tillbaka ändå, och komma in i rutinerna igen.
Men något kul, är att jag fått beställningar på jordgubbsmössor!! Två till Elin och två till Jennys tvillingflickor! Och Anna ville ha ett par handledsvärmare! Wee! Garnaffären efter jobbet, här kommer jag!
Jennys flickor är ju enäggstvillingar (jag är så avis! Vill också ha tvillingar!), så de ska ha olika färger/bär! :o)
Jag vill inte vara tillbaka på jobbet förresten. Jag vill vara hemma och sticka!
Ett litet ett
Ibland räcker något så litet som en "Mums-mums" för att göra mig tillfreds med tillvaron.Tyvärr blev de lite tillplattade under hemfärden. När jag var liten började jag vid toppen och bet av choklad"våg" för choklad"våg". Sedan tog jag itu med det vita äggviteskummet inuti. Var jag tillräckligt sugen tog jag kexet också, men oftast hade det hunnit bli saggigt av allt mitt slickande av det vita att det tappade sin tjusning.
Hade jag haft större mun á la Oo, så hade jag nu stoppat in hela på en gång, men istället kör jag på två-tre tuggor. Mums-mums!
Alldeles nyss fångade jag upp en Majaspya på ett gammalt flingpaket. Det tyckte jag var skickligt! Sedan var det bara att balansera den till närmsta sopkorg! Ta-daa!
Jag får ju dokumentera min Sälenskörd av jordgubbsmössor! Den första jag gjorde som var tänkt till Isabella, blev ju för stor, vilket föranledde en till. De är i det tunnare garnet, därav de olika färgnyanserna och svårigheten att stå.De två i förgrunden, varav den ena ofärdig är i lite tjockare garn. Inte lika tjockt som de jag gjort tidigare som bland annat den jag har, och Johans blåbär.
Jag gillar ju att sticka dessa mössor, men har inte så många huvuden att sätta dom på, så Johan kom med det braiga förslaget Holly och Rylee! Trevors flickor skulle ju vara söta i var sin jordgubbsmössa, så där fick de två tjockare sina målhuvuden! Jag bytte det tjockare garnet eftersom jag fann min mössa lite sticksig. Johan tyckte inte det, men jag är väl överkinkig eller nåt.
Får se om jag kan åka förbi garnaffären imorgon och köpa mera rött garn så jag kan slutföra sista jordgubben. Eller sista och sista....har en känsla av att det kan bli fler! :o)
Idag har vi i alla fall fått lite gjort. Tvättat tre maskiner, Johan har röjt i förrådet och vardagsrummet, medan jag ställde i ordning gillestugan. Larry fick komma fram ur sin säck, där han fått ligga och tryna alldeles för länge!Larry var min och ex-Thomas 30-årspresent till Nina, men när hon flyttade från Piteå och sin dåvarande, behövde Larry nytt hem. Så han hamnade i Umeå igen, där han köptes, och sedemera nu på västkusten. Han verkade mycket lycklig över att äntligen få sträcka på alla sina ben, och har funnit sig väl till rätta på sängen där nere!
Det var en parentes...
Utöver att rasta Larry, fyllde vi Gulingen med lite smått och gott och drog till Olofstorp. Johan fick ta tag i den rejält ingrodda sörjan under kylen och frysen, medan jag började plocka ur kartonger och fylla skåpen i köket. "Grannarna" Henrik, Karin och deras tös Alva kom förbi en stund för att kika på nya huset. Strax efter de åkt, drog vi också via Lerum där vi käkade välbehövd thaimiddag innan vi storhandlade i Mölndal.
Imorgon är det tillbaka till arbetet igen som sagt, och för att "bo in" sig på sin nya plats! Jag hoppas det är höj- och sänkbart skrivbord, men det är väl att hoppas på för mycket...
Kall om fötterna...
... så det ska bli grymt med golvvärmen i nya huset!
Igår kväll när vi lagt oss kom den där insikten när man kommit hem efter att ha varit borta en längre tid: Det känns som vi aldrig varit borta! Visst är det illa?
Var ovan vid den egna sängen eller något, för jag sov sådär halvbra. Maja var helt hysterisk och väckte mig flera gånger av att hon försökte ta sig in under täcket. På morgonen låg vi kloss ihop, och jag halvvägs över henne. Hon purrade som en moped! Fia väckte mig med sina kräkljud någon gång under natten, och för sent insåg jag att hon låg vid mina fötter. Försökte pränta in i min sömndruckna hjärna att inte göra ett fotbo eller lägga upp fötterna ovanpå täcket, dvs i hennes spya, innan jag somnade om. På morgonen var det bara att konstatera den fina hårbollen med bihang över täckets fotända. Känns bra att man varit saknad.
Nu sitter vi så här framför våra skärmar igen. Tvättmaskinen går (med bla mitt påslakan), och jag tänkte snart gå ner och börja röja i vardagsrummet. Kanske blir det en sväng till huset idag, men prio ett är att röja här inför visningen på torsdag.
Imorgon ska jag leta reda på min slutliga arbetsplats som flyttats medan jag varit borta. Det ska bli spännande. Vi (jag, Christoffer, Helena och Amith) ska visst sitta i ett eget "bås" i ett kontorslandskap, och chefen i ett "bås" intill. Jag tror jag vet vart jag ska, så det blir nog bra. Det blir pang på full gas med en gång, då kurserna är inbokade med start på onsdag tror jag det var, för de nya inköparna som kommit till efter alla omflyttningar i organisationen.
Nej, dags att göra lite nytta!
Igår kväll när vi lagt oss kom den där insikten när man kommit hem efter att ha varit borta en längre tid: Det känns som vi aldrig varit borta! Visst är det illa?
Var ovan vid den egna sängen eller något, för jag sov sådär halvbra. Maja var helt hysterisk och väckte mig flera gånger av att hon försökte ta sig in under täcket. På morgonen låg vi kloss ihop, och jag halvvägs över henne. Hon purrade som en moped! Fia väckte mig med sina kräkljud någon gång under natten, och för sent insåg jag att hon låg vid mina fötter. Försökte pränta in i min sömndruckna hjärna att inte göra ett fotbo eller lägga upp fötterna ovanpå täcket, dvs i hennes spya, innan jag somnade om. På morgonen var det bara att konstatera den fina hårbollen med bihang över täckets fotända. Känns bra att man varit saknad.
Nu sitter vi så här framför våra skärmar igen. Tvättmaskinen går (med bla mitt påslakan), och jag tänkte snart gå ner och börja röja i vardagsrummet. Kanske blir det en sväng till huset idag, men prio ett är att röja här inför visningen på torsdag.
Imorgon ska jag leta reda på min slutliga arbetsplats som flyttats medan jag varit borta. Det ska bli spännande. Vi (jag, Christoffer, Helena och Amith) ska visst sitta i ett eget "bås" i ett kontorslandskap, och chefen i ett "bås" intill. Jag tror jag vet vart jag ska, så det blir nog bra. Det blir pang på full gas med en gång, då kurserna är inbokade med start på onsdag tror jag det var, för de nya inköparna som kommit till efter alla omflyttningar i organisationen.
Nej, dags att göra lite nytta!
Hemma igen!
Borta bra men hemma bäst brukar det ju heta, och hur bra man än haft det, så känns det alltid bra på ett sätt att vara hemma igen. Man har alla sina egna grejor, sin egen säng, sina prylar, ja allt!
Barnen hade visst passat på att partaja medan vi var borta. Johan torkade upp minst fyra spyor som vi hittade både här och där.
Nu går den första tvättmaskinen av de åtskilliga som behövs, men dock den enda denna kväll. Vi har varit riktigt duktiga, och packat upp, kört igång tvättmaskinen som sagt, Johan torkat kattkräk och dammtorkat lite i sovrummet, medan jag dammsugit övervåningen. Det är lätt rörigt här just nu efter vi kört första flyttlasset till nya huset, strax innan vi åkte till Sälen. Grejer från förrådet är inslängt i vardagsrummet, och i gillestugan är allting framdraget och en enda röra. Vi ligger ute på hemnet igen, och en visning är bokad på torsdag! Därför har vi en del att fixa innan dess, så det är pang, tillbaka till vardagen!
Summa summarum hade vi en riktigt go vecka där vi fick uppleva lite riktig vinter! Så pass mycket vinter att vi stannade inne hela torsdagen. Isande stormvindar bäddade för jordgubbsmössestickning och allmänt mys i stugvärmen. Igår slog vädret om, med nollgradigt och vindstilla! På med skidorna och ut i backen!
Sälen i år bjöd inte på lika mycket snö som föregående, så varningsskyltar med "Tunt snötäcke" var utplacerade i ett flertal backar. Detta fick jag erfara, då "Emma" (alla backar har personnamn) orsakade en rejäl skada i belaget på min ena skida! Jag var säker på att jag skulle bli ersättningsskyldig när vi lämnade tillbaka utrustningen hos uthyrningen, men de sade ingenting!
Gulashsoppan var lika smaskens i toppstugan som nere vid backens fot, och undertecknad vurpade inte en enda gång! Bastubad och tv-tittande gick utmärkt ihop så länge man lät bli att slänga för mycket vatten på aggregatet så glasdörren immade igen. Till nästa år ska ett stort äventyrsbad vara färdigbyggt, vilket ska bli lite intressant. Samma stuga är nämligen redan bokad igen! Same place, same time, next year!
Det var uschligt kallt på vägen upp! Undertecknad kunde konstatera att det var riktigt kasst att vara långsamätare vid detta tillfälle!
Men macka med stekt korv och ägg var inte helt fel!
Lunch bjöds i Sunne och Selma Lagerlöfs hotell.
Jag tyckte det var ett bra tillfälle att dokumentera hur skitiga bilarna blev på färden. Grejen var bara, vilket Johan påpekade sedan jag stolt förklarade mitt tagna foto, att den andra bilen inte alls var Nickes utan...någon annans.
Så se, vilken skitig bil vi och ... nån annan har! Vår är förresten den med bananboxen. Cool va!?
De som känner mig vet att jag är en smula...frusen av mig. Så bara för att jag nu tidigare skrev att det var uschligt kallt, så kan de som syrligt tänkte att det säkert bara var -5 eller nåt, skåda det dokumenterade beviset!
Efter en lång bilfärd var vi så äntligen framme och installerade i samma stuga vi hade förra året. Som hyrestagare har man förtur till samma vecka och stuga till nästa år...
Kök, allrum, ett sovrum, toalett, bastu och relax på nedervåningen.
Fyra sovrum, två toaletter och en dusch samt allrum på övervåningen.
Vi gjorde oss snabbt hemmstadda...
Totalt hade vi fem DS-spel i sällskapet. Mariokart med Ida och Hampus var rätt skoj!
Utöver de självklara "Uno" och "Plump", blev det även "Kasta gris" i år!
Och självklart....skidor!
Stugan låg som sagt alldeles intill backen. Den i mitten är tagen från sittliften när vi är på väg upp!
Vätske- värme- och matpauser är ett måste!
Finn ett fel...
Anna fick handledsvärmarna som väl blev..sådär. Jag är inte jättenöjd med dom, menmen. Under veckan slutförde jag förutom handledsvärmarna, nästan fyra jordgubbsmössor. Garnet tog slut...
Jag provade också filma lite med kameran, och ska försöka lägga upp det här. Men det får bli ett senare projekt. Nu ska jag se lite av "Körslaget". Eller kanske hänga tvätten först. Gott att vara hemma igen!
Barnen hade visst passat på att partaja medan vi var borta. Johan torkade upp minst fyra spyor som vi hittade både här och där.
Nu går den första tvättmaskinen av de åtskilliga som behövs, men dock den enda denna kväll. Vi har varit riktigt duktiga, och packat upp, kört igång tvättmaskinen som sagt, Johan torkat kattkräk och dammtorkat lite i sovrummet, medan jag dammsugit övervåningen. Det är lätt rörigt här just nu efter vi kört första flyttlasset till nya huset, strax innan vi åkte till Sälen. Grejer från förrådet är inslängt i vardagsrummet, och i gillestugan är allting framdraget och en enda röra. Vi ligger ute på hemnet igen, och en visning är bokad på torsdag! Därför har vi en del att fixa innan dess, så det är pang, tillbaka till vardagen!
Summa summarum hade vi en riktigt go vecka där vi fick uppleva lite riktig vinter! Så pass mycket vinter att vi stannade inne hela torsdagen. Isande stormvindar bäddade för jordgubbsmössestickning och allmänt mys i stugvärmen. Igår slog vädret om, med nollgradigt och vindstilla! På med skidorna och ut i backen!
Sälen i år bjöd inte på lika mycket snö som föregående, så varningsskyltar med "Tunt snötäcke" var utplacerade i ett flertal backar. Detta fick jag erfara, då "Emma" (alla backar har personnamn) orsakade en rejäl skada i belaget på min ena skida! Jag var säker på att jag skulle bli ersättningsskyldig när vi lämnade tillbaka utrustningen hos uthyrningen, men de sade ingenting!Gulashsoppan var lika smaskens i toppstugan som nere vid backens fot, och undertecknad vurpade inte en enda gång! Bastubad och tv-tittande gick utmärkt ihop så länge man lät bli att slänga för mycket vatten på aggregatet så glasdörren immade igen. Till nästa år ska ett stort äventyrsbad vara färdigbyggt, vilket ska bli lite intressant. Samma stuga är nämligen redan bokad igen! Same place, same time, next year!
Det var uschligt kallt på vägen upp! Undertecknad kunde konstatera att det var riktigt kasst att vara långsamätare vid detta tillfälle!Men macka med stekt korv och ägg var inte helt fel!
Lunch bjöds i Sunne och Selma Lagerlöfs hotell.
Jag tyckte det var ett bra tillfälle att dokumentera hur skitiga bilarna blev på färden. Grejen var bara, vilket Johan påpekade sedan jag stolt förklarade mitt tagna foto, att den andra bilen inte alls var Nickes utan...någon annans.Så se, vilken skitig bil vi och ... nån annan har! Vår är förresten den med bananboxen. Cool va!?
De som känner mig vet att jag är en smula...frusen av mig. Så bara för att jag nu tidigare skrev att det var uschligt kallt, så kan de som syrligt tänkte att det säkert bara var -5 eller nåt, skåda det dokumenterade beviset! Efter en lång bilfärd var vi så äntligen framme och installerade i samma stuga vi hade förra året. Som hyrestagare har man förtur till samma vecka och stuga till nästa år...Kök, allrum, ett sovrum, toalett, bastu och relax på nedervåningen.
Fyra sovrum, två toaletter och en dusch samt allrum på övervåningen.
Vi gjorde oss snabbt hemmstadda... Totalt hade vi fem DS-spel i sällskapet. Mariokart med Ida och Hampus var rätt skoj!
Utöver de självklara "Uno" och "Plump", blev det även "Kasta gris" i år! Och självklart....skidor!
Stugan låg som sagt alldeles intill backen. Den i mitten är tagen från sittliften när vi är på väg upp!Vätske- värme- och matpauser är ett måste! 
Finn ett fel...Anna fick handledsvärmarna som väl blev..sådär. Jag är inte jättenöjd med dom, menmen. Under veckan slutförde jag förutom handledsvärmarna, nästan fyra jordgubbsmössor. Garnet tog slut...Jag provade också filma lite med kameran, och ska försöka lägga upp det här. Men det får bli ett senare projekt. Nu ska jag se lite av "Körslaget". Eller kanske hänga tvätten först. Gott att vara hemma igen!
Det blev visst en tömning 6
... för min irritation. Vet inte varför jag är så anti just nu. Jag har alltid vetat att min empatiförmåga är kass. Eller snarare förmågan att visa medlidande. Jag kan haja grejen, delvis sätta mig in i hur det känns när någon mår dåligt, fysiskt eller emotionellt. Jag vill hjälpa, tycker om att hjälpa, känner mig bättre själv då jag får någon annan att må bättre. Men ibland kan jag bli så anti att jag bara blir irriterad på den det är synd om. Det är synd om alla! Alla mår dåligt. Bu-hu, synd om mig, nej om mig, nej om mig!
Det var så synd om mamma, det sade hon jämt. Hur tapper hon var, hur stark hon var. Hur alla hennes väninnor sade: "Hur orkar du Bibbi?"
Pappa var det ännu mera synd om, för att han fick dras med henne. Dag som natt när de var igång, kom han in i våra rum, med henne efter sig: "-Ser ni hur jag har det?"
När jag och min syster hade rummen intill varandra på nedervåningen, brukade jag flytta över till Ninas rum och sova på golvet intill hennes säng. Hennes rum låg under vardagsrummet, mitt under köket. Därför hördes det inte lika väl i min systers rum, stegen hit och dit, skriken, orden, bankandet på dörren.
När jag var liten tyckte jag synd om pappa. Han var ett offer, liksom jag och min syster. Jag vet inte när förändringen kom, när medlidandet utbyttes till förakt. Besvikelse. Man försökte se honom som en allierad, någon som ville att det skulle ske en förändring, någon som inte heller ville, och faktiskt också hade möjligheten att kunna göra något. Vi bad honom att inte köpa ut åt henne. Bad honom se till att det inte skulle bli någon alkohol när vi skulle hälsa på. Naturligtvis blev det alkohol. Och jag fattar inte hur jag ändå kunde bli besviken, gång efter gång. Till slut började man tro att han ville att hon skulle bli full, för då blev det alltid bråk. Och då skulle vi tycka synd om honom. Då skulle han kunna säga: "-Så här har jag det varje dag."
Han kunde till och med bli irriterad när vi bad honom att de skulle vara nyktra när vi hälsade på, så att det skulle kunna bli en någorlunda lugn och kanske trevligt besök? Han blev tjurig för att vi inte skulle kunna stå ut under ett besök, när han hade det så hela tiden.
Det var synd om henne, det var synd om honom. Det var absolut inte synd om mig. Alla föräldrar drack. Alla föräldrar bråkade. Man var löjlig, och så många hade det mycket värre. Naturligtvis visste jag det. De slog mig inte, jag svalt inte, jag utsattes inte för övergrepp eller förnedring. Jag tänkte ofta på de som hade det mycket värre. Att jag faktiskt hade det bra. Det var väldigt sällan man försjönk i självmedlidande. Det bara var som det var, och då man inte hade några andra referenser reflekterade man inte heller.
En kväll vågade jag tycka lite synd om mig själv. Jag kom hem och hörde dom i köket genom ytterdörren. Jag orkade inte gå in, utan satte mig mellan broarna.
När pappa skulle fly fältet, upptäckte dom mig, och då blev det ju ett himla liv. Vad satt jag där för? Tyckte synd om mig själv? Fattade jag inte att jag satt där i allas åsyn och skämde ut dom? Det var inte det minsta synd om mig! Jag gav henne en öppning, mera bränsle till elden.
Jag minns så väl ett kök hos en pojkväns familj. Föräldrarna låtsasbrottades och gnabbades. Något småsyskon gnällde om någon struntsak som irriterade dom. Jag blev arg på ungen. Varför provocera föräldrarna med en sådan skitsak? Och föräldrarna busade med varandra, med barnen! Jag kände mig som ett ufo, som jag satt och tittade på ett skådespel. För visst måste det vara ett skådespel! En fasad, så som vår familj var mästerliga i att uppvisa.
Därför har jag haft svårt att anamma Johans familj. Därför låg jag med krokodiltårar för nästan två år sedan. Jag hade svårt att tro på dom. Vägrade tro på deras genuina osjälviskhet och generositet. Jag väntar på besvikelse, krav, på att fasaden ska rämna. Jag skulle inte bli förvånad. Jag skulle inte bli besviken. Allting skulle bara falla på plats, bli till någon jag kan hantera. Men det kommer aldrig, och jag hamnar i en ny situation, en sådan som gör att jag stänger familjen ute och tycker synd om mig själv för att det är så jobbigt. För att de är så snälla! Helvridet, coco i bollen. Och jag hatar att tycka synd om mig själv. Då är jag svag, och det är inte tillåtet. Och när det är synd om andra, kan jag bli irriterad. Skärp dig för fan!
Nu kom Nicke med familj tillbaka från sin lilla utflykt. lugnet är över. Jag fick ösa ur mig litegrann i varje fall.
Det var så synd om mamma, det sade hon jämt. Hur tapper hon var, hur stark hon var. Hur alla hennes väninnor sade: "Hur orkar du Bibbi?"
Pappa var det ännu mera synd om, för att han fick dras med henne. Dag som natt när de var igång, kom han in i våra rum, med henne efter sig: "-Ser ni hur jag har det?"
När jag och min syster hade rummen intill varandra på nedervåningen, brukade jag flytta över till Ninas rum och sova på golvet intill hennes säng. Hennes rum låg under vardagsrummet, mitt under köket. Därför hördes det inte lika väl i min systers rum, stegen hit och dit, skriken, orden, bankandet på dörren.
När jag var liten tyckte jag synd om pappa. Han var ett offer, liksom jag och min syster. Jag vet inte när förändringen kom, när medlidandet utbyttes till förakt. Besvikelse. Man försökte se honom som en allierad, någon som ville att det skulle ske en förändring, någon som inte heller ville, och faktiskt också hade möjligheten att kunna göra något. Vi bad honom att inte köpa ut åt henne. Bad honom se till att det inte skulle bli någon alkohol när vi skulle hälsa på. Naturligtvis blev det alkohol. Och jag fattar inte hur jag ändå kunde bli besviken, gång efter gång. Till slut började man tro att han ville att hon skulle bli full, för då blev det alltid bråk. Och då skulle vi tycka synd om honom. Då skulle han kunna säga: "-Så här har jag det varje dag."
Han kunde till och med bli irriterad när vi bad honom att de skulle vara nyktra när vi hälsade på, så att det skulle kunna bli en någorlunda lugn och kanske trevligt besök? Han blev tjurig för att vi inte skulle kunna stå ut under ett besök, när han hade det så hela tiden.
Det var synd om henne, det var synd om honom. Det var absolut inte synd om mig. Alla föräldrar drack. Alla föräldrar bråkade. Man var löjlig, och så många hade det mycket värre. Naturligtvis visste jag det. De slog mig inte, jag svalt inte, jag utsattes inte för övergrepp eller förnedring. Jag tänkte ofta på de som hade det mycket värre. Att jag faktiskt hade det bra. Det var väldigt sällan man försjönk i självmedlidande. Det bara var som det var, och då man inte hade några andra referenser reflekterade man inte heller.
En kväll vågade jag tycka lite synd om mig själv. Jag kom hem och hörde dom i köket genom ytterdörren. Jag orkade inte gå in, utan satte mig mellan broarna.
När pappa skulle fly fältet, upptäckte dom mig, och då blev det ju ett himla liv. Vad satt jag där för? Tyckte synd om mig själv? Fattade jag inte att jag satt där i allas åsyn och skämde ut dom? Det var inte det minsta synd om mig! Jag gav henne en öppning, mera bränsle till elden.
Jag minns så väl ett kök hos en pojkväns familj. Föräldrarna låtsasbrottades och gnabbades. Något småsyskon gnällde om någon struntsak som irriterade dom. Jag blev arg på ungen. Varför provocera föräldrarna med en sådan skitsak? Och föräldrarna busade med varandra, med barnen! Jag kände mig som ett ufo, som jag satt och tittade på ett skådespel. För visst måste det vara ett skådespel! En fasad, så som vår familj var mästerliga i att uppvisa.
Därför har jag haft svårt att anamma Johans familj. Därför låg jag med krokodiltårar för nästan två år sedan. Jag hade svårt att tro på dom. Vägrade tro på deras genuina osjälviskhet och generositet. Jag väntar på besvikelse, krav, på att fasaden ska rämna. Jag skulle inte bli förvånad. Jag skulle inte bli besviken. Allting skulle bara falla på plats, bli till någon jag kan hantera. Men det kommer aldrig, och jag hamnar i en ny situation, en sådan som gör att jag stänger familjen ute och tycker synd om mig själv för att det är så jobbigt. För att de är så snälla! Helvridet, coco i bollen. Och jag hatar att tycka synd om mig själv. Då är jag svag, och det är inte tillåtet. Och när det är synd om andra, kan jag bli irriterad. Skärp dig för fan!
Nu kom Nicke med familj tillbaka från sin lilla utflykt. lugnet är över. Jag fick ösa ur mig litegrann i varje fall.
Hälsning från Sälen och Lindvallen!
Bilder får vänta tills jag är hemma igen, men bloggabstinensen måste få lite utlopp! Förra året bjöd på nästintill konstant snöfall, och i år är det blåst och kyla som gäller. Fast så illa är det inte. Man är bara lite ovan vid riktig vinter! Idag var dock sittliftarna avstängda pga dryga 22 sekundmeter på toppen!
Emellan åken myser vi i vår dryga 160 kvadratmeter stora stuga intill backen. Jag har avslutat två jordgubbsmössor, och håller på att färdigställa ett par handledsvärmare! Om en stund väntar en varm go bastu, så ja, jag mår rätt gott!
Nu ligger Johan i soffan och spelar DS, och hans pappa Tomas intill. Alla andra har åkt en sväng för lite shopping och byte av Nickes pjäxor som klämde för mycket kring vaderna.
Vi är åtta personer i en stuga för 14, men finner utrymmet perfekt för oss! Fjorton? Då skulle det bli väldigt trångt!
Det är egentligen inte klokt vad bra vi har det här. Stugan är större än huset vi köpt i Olofstorp! 14 bäddar som sagt, där jag och Oo lagt beslag på ett av de rum med dubbelsäng. Fyra toaletter, tre duschar, tvättmaskin och torktumlare, två torkskåp, bastu med relaxavdelning med tv och stereo. Ytterligare två platt-tv:s, en på övervåningen och en nere. Stor öppenspis (me like!) och backen runt knuten. Bara att kliva i skidorna och åka ut i backen!
Inga vurpor än så länge, men det känns i benen att man inte är van! Riktiga klenisar är vad vi är!
Jag tänker tillbaka ungefär två år, då de började denna Sälen"tradition". Jag hade nyligen träffat Johan, och så gick jag med på att följa med honom till fjällen med hela hans familj! Snacka om att han hade gjort intryck på mig på kort tid! Det måste ha varit pusslen han kom med på julaftonen... Halvvägs in i veckan låg jag i vårt rum och grät krokodiltårar över hur jobbigt det var med den familjära stämningen de hade, och jag som inte visste hur jag skulle bete mig. Alla var ju så trevliga! Buhu!
Vem kunde tro att jag skulle vara här igen två år senare, nybliven husägare och med ring nummer två på gång? Och med den sociala förmågan så utvecklad att jag än så länge inte funnit något behov av att stänga in mig och tycka synd om mig själv för att jag helt plötsligt befunnit mig i en familj!? Klapp, klapp på axeln Linda!
Nu försjunker jag bara i min stickning. Jag skrev att jag slutfört två jordgubbsmössor va? Heh.
Emellan åken myser vi i vår dryga 160 kvadratmeter stora stuga intill backen. Jag har avslutat två jordgubbsmössor, och håller på att färdigställa ett par handledsvärmare! Om en stund väntar en varm go bastu, så ja, jag mår rätt gott!
Nu ligger Johan i soffan och spelar DS, och hans pappa Tomas intill. Alla andra har åkt en sväng för lite shopping och byte av Nickes pjäxor som klämde för mycket kring vaderna.
Vi är åtta personer i en stuga för 14, men finner utrymmet perfekt för oss! Fjorton? Då skulle det bli väldigt trångt!
Det är egentligen inte klokt vad bra vi har det här. Stugan är större än huset vi köpt i Olofstorp! 14 bäddar som sagt, där jag och Oo lagt beslag på ett av de rum med dubbelsäng. Fyra toaletter, tre duschar, tvättmaskin och torktumlare, två torkskåp, bastu med relaxavdelning med tv och stereo. Ytterligare två platt-tv:s, en på övervåningen och en nere. Stor öppenspis (me like!) och backen runt knuten. Bara att kliva i skidorna och åka ut i backen!
Inga vurpor än så länge, men det känns i benen att man inte är van! Riktiga klenisar är vad vi är!
Jag tänker tillbaka ungefär två år, då de började denna Sälen"tradition". Jag hade nyligen träffat Johan, och så gick jag med på att följa med honom till fjällen med hela hans familj! Snacka om att han hade gjort intryck på mig på kort tid! Det måste ha varit pusslen han kom med på julaftonen... Halvvägs in i veckan låg jag i vårt rum och grät krokodiltårar över hur jobbigt det var med den familjära stämningen de hade, och jag som inte visste hur jag skulle bete mig. Alla var ju så trevliga! Buhu!
Vem kunde tro att jag skulle vara här igen två år senare, nybliven husägare och med ring nummer två på gång? Och med den sociala förmågan så utvecklad att jag än så länge inte funnit något behov av att stänga in mig och tycka synd om mig själv för att jag helt plötsligt befunnit mig i en familj!? Klapp, klapp på axeln Linda!
Nu försjunker jag bara i min stickning. Jag skrev att jag slutfört två jordgubbsmössor va? Heh.
Gårdagen
Så var man husägare! Eller inte. Eller delvis. Eller nåt! :o)
På morgonen fyllde vi Gulingen (som är hemskt smutsig) med städgrejor, stereo och annat vi kunde behöva för att påbörja en inflyttning. Vi planerade att åka direkt från banken i Sävedalen till huset när allt var klart med köpet.
09.00 infann vi oss hos Kåre på Nordeakontoret!
Det blev en väldans massa papper! Vi har gjort så att Johan kommer att stå som ägare på nya huset, men vi båda står på lånen. Dvs Oo äger huset, jag är med och betalar!
Anledningen till detta är enbart ekonomiska, eftersom Johan har radhuset som ska säljas, behöver han inte betala lika mycket i skatt på vinsten han får vid försäljningen, då han lägger in den i ett nytt hus. Står vi båda två som ägare på nya, blir det mera skatt att betala. Jag tror det var så i varje fall... :o)
Sedan när allt är klappat och klart med båda husen, skriver han över halva nya huset på mig!
Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa den biten, att det är tack vare han och hans nuvarande hus som vi kunde köpa det nya fina huset, och det faktum att han därför bidrar med så mycket mera...eller snarare allt ekonomiskt! Det lilla jag har är en fis i rymden! En långsiktig avbetalningsplan ska läggas upp...
Menmen, bankbesöket gick bra och alla papper blev underskrivna. Sedan fick vi dom: Nycklarna!
Sedan säljarna fått sina pengar och lämnat banken, tog mera underskriftesskrivning vid. Alla de papper som skymtar i de första bilderna! Lånen blir med rörliga räntor tills vidare.
Sedan styrde vi då Gulingen mot Olofstorp och vårt nya hus!
Johan som hade tänkt pinka in sitt nya revir, klarade inte att hålla sig tills vi var framme...
Denna i vinter första egentligen riktigt kalla dag,(-11,7 grader i Lindome), kom vi så fram. Gulingen fann sig snabbt till rätta på den plats där Johan hoppas på att få ett garage en dag. Tills vidare tycker undertecknad (som fick både kamin, loft, stort kök, bastu och golvvärme), att det går finfint med carport!
När vi kom in, möttes vi av detta fina från de gamla ägarna! Så himla fint gjort!
De gånger vi träffat dom, har de gett så mysigt intryck, ett riktigt gopar! De byggde ju sitt drömhus, så det måste kännas konstigt och svårt att lämna det. Tydligen blev avstånden från föräldrar i Uddevalla och sommarhus på Orust för besvärligt, vilket är förståeligt.
I utbyte mot det mesta av takarmaturen, frånsades dom flyttstädningen, så vi tog tag i köket med en gång. När det mesta var klart, åkte vi till Nickes jobb via Max i Allum för inhandling av lite lunch. Tack vare Nicke kunde vi låna en liten lastbil som vi fyllde i Lindome med hjälp av Monica som vi hämtade upp på vägen hem.
Tillbaka till Olofstorp anslöt Nicke med Hampus och Ida. Så med all den hjälpen tömde vi hela lasset på nolltid!
Efteråt åkte vi via Stensjöns pizzeria och inhandlade middag som vi sedan åt hos Johans föräldrar. Jag körde på gorgonzolapasta, då jag inte är någon superfan av pizza, framför allt inte två på tre dagar.
Väl hemma var vi helt slut! Strax efter nio snarkade vi gott under täcket!
Idag var det innebandy som vanligt, sedan har vi gjort lite ärenden kring stan, bland annat till garnaffären (måste ju ha lite att göra uppe i Sälen!). Men även en sväng till huset hanns med, där vi strukturerade upp lite bland de inlastade kartongerna.
Jag känner mig eländig, då förkylningen slagit klorna i mig! Ont i huvudet, snor och allmänt seg. Johan är inget vidare i halsen, där han nu går och packar inför imorgon.
Jag får se om jag har möjlighet att blogga något ifrån Sälen, ser lite tveksamt ut.
Bloggabstinens, finns det tabletter mot det?
På morgonen fyllde vi Gulingen (som är hemskt smutsig) med städgrejor, stereo och annat vi kunde behöva för att påbörja en inflyttning. Vi planerade att åka direkt från banken i Sävedalen till huset när allt var klart med köpet. 09.00 infann vi oss hos Kåre på Nordeakontoret!
Det blev en väldans massa papper! Vi har gjort så att Johan kommer att stå som ägare på nya huset, men vi båda står på lånen. Dvs Oo äger huset, jag är med och betalar!Anledningen till detta är enbart ekonomiska, eftersom Johan har radhuset som ska säljas, behöver han inte betala lika mycket i skatt på vinsten han får vid försäljningen, då han lägger in den i ett nytt hus. Står vi båda två som ägare på nya, blir det mera skatt att betala. Jag tror det var så i varje fall... :o)
Sedan när allt är klappat och klart med båda husen, skriver han över halva nya huset på mig!
Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa den biten, att det är tack vare han och hans nuvarande hus som vi kunde köpa det nya fina huset, och det faktum att han därför bidrar med så mycket mera...eller snarare allt ekonomiskt! Det lilla jag har är en fis i rymden! En långsiktig avbetalningsplan ska läggas upp...
Menmen, bankbesöket gick bra och alla papper blev underskrivna. Sedan fick vi dom: Nycklarna! Sedan säljarna fått sina pengar och lämnat banken, tog mera underskriftesskrivning vid. Alla de papper som skymtar i de första bilderna! Lånen blir med rörliga räntor tills vidare.
Sedan styrde vi då Gulingen mot Olofstorp och vårt nya hus!
Johan som hade tänkt pinka in sitt nya revir, klarade inte att hålla sig tills vi var framme...Denna i vinter första egentligen riktigt kalla dag,(-11,7 grader i Lindome), kom vi så fram. Gulingen fann sig snabbt till rätta på den plats där Johan hoppas på att få ett garage en dag. Tills vidare tycker undertecknad (som fick både kamin, loft, stort kök, bastu och golvvärme), att det går finfint med carport! När vi kom in, möttes vi av detta fina från de gamla ägarna! Så himla fint gjort! De gånger vi träffat dom, har de gett så mysigt intryck, ett riktigt gopar! De byggde ju sitt drömhus, så det måste kännas konstigt och svårt att lämna det. Tydligen blev avstånden från föräldrar i Uddevalla och sommarhus på Orust för besvärligt, vilket är förståeligt.
I utbyte mot det mesta av takarmaturen, frånsades dom flyttstädningen, så vi tog tag i köket med en gång. När det mesta var klart, åkte vi till Nickes jobb via Max i Allum för inhandling av lite lunch. Tack vare Nicke kunde vi låna en liten lastbil som vi fyllde i Lindome med hjälp av Monica som vi hämtade upp på vägen hem.
Tillbaka till Olofstorp anslöt Nicke med Hampus och Ida. Så med all den hjälpen tömde vi hela lasset på nolltid!
Efteråt åkte vi via Stensjöns pizzeria och inhandlade middag som vi sedan åt hos Johans föräldrar. Jag körde på gorgonzolapasta, då jag inte är någon superfan av pizza, framför allt inte två på tre dagar.
Väl hemma var vi helt slut! Strax efter nio snarkade vi gott under täcket!
Idag var det innebandy som vanligt, sedan har vi gjort lite ärenden kring stan, bland annat till garnaffären (måste ju ha lite att göra uppe i Sälen!). Men även en sväng till huset hanns med, där vi strukturerade upp lite bland de inlastade kartongerna.
Jag känner mig eländig, då förkylningen slagit klorna i mig! Ont i huvudet, snor och allmänt seg. Johan är inget vidare i halsen, där han nu går och packar inför imorgon.
Jag får se om jag har möjlighet att blogga något ifrån Sälen, ser lite tveksamt ut.
Bloggabstinens, finns det tabletter mot det?
Uppföljning på nummer fem.
Det blev en väldans massa skrivande idag, däribland en lite oplanerad tömning. Såg bara den där rubriken, och sedan flödade det på! De lösryckta trådarna störde inte längre, utan allt bara rann ur mig.
Jag brukar be Johan läsa dessa tömningar när de är klara, och medan han gjorde det vet jag inte vad som hände riktigt. Tårarna började rinna, och jag nästan skakade i hela kroppen! Jag svettades så det rann längs ryggen!
Johan lotsade mig i säng, där jag fick bli ordentligt kramad och snora lite på hans tröja medan jag fann balansen igen. Han får mig att känna mig så trygg!
Men nu känns det... som en lättnad. Den frustration, alla de tankar och lösryckta meningarna är borta nu. För stunden är jag rädd. För alla de tankar jag hade, de i mina tankar påbörjade tömningar, handlade ju inte alls om det som denna det nu faktiskt blev.
Kanske ska jag se det som ett tecken på att det är meningslöst att försöka styra det här. Det som kommer det kommer, och det kommer när det behövs. Jag ska inte försöka planera eller förbereda eller tänka över huvudtaget. Nu känns det som proppen gått ur, och det känns skönt.
Jag brukar be Johan läsa dessa tömningar när de är klara, och medan han gjorde det vet jag inte vad som hände riktigt. Tårarna började rinna, och jag nästan skakade i hela kroppen! Jag svettades så det rann längs ryggen!
Johan lotsade mig i säng, där jag fick bli ordentligt kramad och snora lite på hans tröja medan jag fann balansen igen. Han får mig att känna mig så trygg!
Men nu känns det... som en lättnad. Den frustration, alla de tankar och lösryckta meningarna är borta nu. För stunden är jag rädd. För alla de tankar jag hade, de i mina tankar påbörjade tömningar, handlade ju inte alls om det som denna det nu faktiskt blev.
Kanske ska jag se det som ett tecken på att det är meningslöst att försöka styra det här. Det som kommer det kommer, och det kommer när det behövs. Jag ska inte försöka planera eller förbereda eller tänka över huvudtaget. Nu känns det som proppen gått ur, och det känns skönt.
Tömning 5
Kollar gp.se:s första sida och denna rubrik. Så gott som alltid när jag ser liknande rubriker som denna, kan jag inte låta bli att undra vad det kunde vara som utlöste en sådan handling. Vad får ett barn att döda sina föräldrar? Det är lätt att bli dömande. Ingenting rättfärdigar att skada, eller ta livet av sina föräldrar, de människor som faktiskt satt en till världen, utan vilkas existens man själv inte kunnat existera.
Det är svårt att inte förfäras över att det lilla barn som de stolta föräldrarna hållit i sina armar, oroats över, ömkats och levt för, dödas av just detta kärleksbarn. Det är lätt att döma. Så döm mig.
Visst, jag har inte dödat mina föräldrar, inte tagit en kniv och kört den i deras sovande kroppar, inte skaffat ett skjutvapen och tryckt av. Men jag har funderat på det. Vari ligger skillnaden? Är den så stor? Handlar det om att de vågade, men inte jag? Eller att jag var "klokare" och tänkte på konsekvenserna? Att jag kan skilja på vad som är rätt och fel? Jag vet vad jag kan göra, men gör det inte. Ungefär som att stå vid ett stup och veta hur enkelt det vore att bara ta ett steg ut, men man gör det inte. Men blotta vetskapen. Att man kan.
Alla är vi olika. Alla har vi en gräns. Vad händer när den gränsen passeras? Vad händer när man pressats över den kant som skiljer individen från att överträda det som är satt som fel och straffbart av oss?
Jag tänkte på att döda min mamma. Jag tänkte på sätt att göra det. Och vetskapen om att jag kunde göra det, den starka känslan i de ögonblick av att jag var kapabel till det, skrämde mig från vettet.
Jag skulle spänna en lina högst upp i trappen. Ingen skulle ifrågasätta hur hon kunnat falla, berusad som hon var. Jag skulle göra henne och oss andra en tjänst. Jag bodde i rummet närmast köket, så jag är inte äldre än mellanstadieåldern. Jag har inte resignerat ännu, inte utvecklat mitt lock till fulländning.
Jag kan höra hennes malande natt efter natt, och alla nätter som följer. Jag hör deras skrik, de grova orden. Jag är så liten och har ännu inte förstått fullt ut. Allt mitt hat, och min fruktan är mot henne, min mamma. Det är hon som skriker, det är hon som bråkar, det är hon som följer efter pappa, efter mig, gör så att min nyckel faller skramlande i golvet där jag ligger i sängen på kvällen, och min mage knyter sig av skräck för att hon lyckats ta sig in i mitt rum. Det är hon som sitter på min sängkant, stryker mig över håret och maler, sluddrar, maler. Det är hon som med sina svarta alkoholblanka ögon berättar sanningen så saliven sprutar i mitt ansikte. Jag ser saliven i mungiporna, känner andedräkten. Och jag fylls av vämjelse, sorg, rädsla och besvikelse. Jag lär mig hata de blanka ögonen, lär mig hata hur sluddret smyger sig i hennes tal. Lär mig hata ljudet av en vinkork, då jag vet vad det innebär.
Jag får inte gråta, jag får inte svära, jag får inte prata. Det hjälper att inte att böna, det hjälper inte att skrika. Hela mitt inre är en stor svart kraft som jag inte vet vad jag ska göra utav. Annat än att svälja den, tvinga ned den, tvinga mig att glömma den.
Skrämmande tydligt ser jag mig själv knyta tråden i trappräckets ena stolpe. Hur ska jag fästa den andra änden? Tänk om det inte blir hårt nog? Tänk om hon upptäcker den? Tänk om hon inte dör? Längre kommer jag inte. Jag vågar inte. Jag tänker på konsekvenserna, men inte från omgivningen, utan från henne. Allting handlar om att inte reta upp henne, inte ge henne en öppning att fördöma, ännu mera bränsle till elden. Göra som hon säger, stryka medhårs, göra som hon säger utan att protestera.
Jag får ofta frågan varför jag inte dricker alkohol. Jag har aldrig känt ett behov av att göra det. Och aldrig velat ge henne ännu en orsak att klanka ned på mig. Jag skulle bara våga dricka när andra gjorde det, vid avslutningar, valborg osv! Och min fruktan för henne gjorde det enkelt att låta bli. Jag var inte ens bitter för det. Det bara var som det skulle. Jag hade för övrigt så roligt ändå, och vänner som inte drack, att det aldrig varit några problem.
Nu är hon död och borta, men jag dricker ändå inte. Nu har det blivit en stolthet, en så enkel "uppoffring" som jag också är stolt över. Jag saknar det inte, känner inget behov av det. En del av mig fruktar dock för vad som skulle hända om jag blev berusad. Kommer allt mitt svarta undantryckta upp till ytan? Blir jag deprimerad? Aggresiv?
Varför väljer jag då att utbilda mig till ordningsvakt, och arbeta med berusade människor? Se dessa blanka ögon, höra detta sluddriga prat? Se de bråk, missförstånd och olycka som aldrig skulle ha uppkommit om de inblandade varit nyktra?
Jag tror det är min vilja att ha kontroll, inbilskhet, och påminnelse om vad jag står över. Den inbilskhet att känna stolthet över att inte sänka mig så lågt att berusa mig för att kunna slappna av och ha roligt. Jag kan kulturen och vet, kan, accepterar och förstår gränsen mellan det sociala drickandet som förenar, glädjer, öppnar upp och främjar umgänge -
och missbruk.
Men i en annan del av mig, djupt rotat i mitt undermedvetna känner jag ett förakt för dessa som dricker, som inte kan låta bli, som inte kan ha roligt utan den. Jag blir den dömande, den som ser ner och finner mig bättre än dessa svaga människor. Jag kan inte ursäkta den, bara förklara. Därför har jag väldigt svårt att se de jag bryr mig om påverkade. I detta fall min syster och Johan. De "trillar dit", kan inte låta bli, förvandlas till någon annan med blanka ögon och sluddrigt tal. Johan påverkar mig mest, eftersom han är en del av mitt liv, en del av mig.
Jag märker det snabbt, hör det komma i talet, ser det i ögonen. Och med den kommer obehaget, föraktet, besvikelsen -och smärtan.
Det dröjde innan jag såg min syster berusad, och det sting av besvikelse jag kände då. Nära vänner ordentligt påvekade, och de främlingar de plötsligt blev.
Jag hanterar det, trycker undan dom ännu längre ned i mitt undermedvetna, bannar mig själv för att vara så irrationellt orättvis. Det finns inga paralleller mellan min mamma och Johan. Han blir allt som hon inte blev. Men det räcker med de blanka ögonen, det sluddriga talet och högre röstläget. Då får de något gemensamt. Han är inte riktigt min längre. Han är under alkoholens inflytande. Liksom hon var.
Förlåt mig Johan, älskar dig så vansinnigt. Annars skulle det inte göra så ont.
Lite snällare nu...
...kanske. Mitt samtal till pizzerian:
"-Jag skulle vilja ha två Africana för avhämtning."
"-Två Mexicana?"
"-Nej, Africana."
"-Mexicana?"
"-A-f-r-i-c-a-n-a"
"-Aha, Africana! ... stycken?"
(sa hon två eller tre?)"-Ja, två Africana tack!"
Efter mat i maggen beordrade Johan mig i säng för att "degrinigeras" medan han hängde tvätt och körde igång en ny maskin.
Jag lade mig muttrandes framför "Ivanhoe" och startade upp Isabellas jordgubbsmössa.
Än så länge går det bra, och har man en jordgubbsmössa som inte bråkar, kan man inte vara grinig hur länge som helst! Intill ligger början på en handledsvärmare. Garnet är de jag köpte häromdagen, som jag var lite osäker på vad jag skulle göra utav. Nu när jag kommit en bit inser jag att de kanske blir lite väl rosa? Jag vet inte riktigt om jag kommer att ha någon användning av dom, då jag redan har två par. Någon annan som gillar rosa? I och med detta blev jag lite vankelmodig. Är det någon mening att fortsätta om ingen kommer att använda dom? Jag gillade ju den milt rosa färgen, och tyckte det var kul att prova med den mörkare nyansen till en början för att bryta lite. Kanske jag ska fortsätta exprimentera lite vidare med den mörka nyansen? Hm.Efter att ännu en gång ömkat för Brian de Guilberts (stavade jag rätt nu?) hopplösa kärlek och uppoffring för Rebecca, och dumförklarat Ivanhoe för att han lät henne resa, sitter jag så här igen. Nu kan ni ju se hur långt man hinner på en liten jordgubbsmössa under Ivanhoe! Jag hoppas verkligen storleken kommer att funka. Jag har ju fortfarande lite besvär med den biten!
Den andra mössan jag startade och rev, fortsatte och rev med det andra garnet jag köpte, gav jag upp och rev upp helt och hållet. Den började bra, men sedan blev det bara pannkaka av mönstret! Jag måste helt enkelt ha Helenas vägledning om jag ska göra en sådan igen! Det var lite frustrerande och nedslående faktiskt, men sjävla garnet var lite svårstickat också, så jag får hitta på något annat att göra utav det.
Imorgon klockan 09.00 ska vi vara på banken för att avsluta husköpet! Vi ska fylla bilen med städgrejor och annat vi kan få plats med. Sedan åker vi direkt till nya huset och börjar förbereda för inflyttning! Det kommer nog att kännas lite overkligt!
Jag har kommit på mig själv att grunna på nästa tömning då och då. Jag känner hur mycket jag vill skriva, men det blir ingen struktur på det! Tankarna och minnena bara flyger runt utan att finna ordentligt fäste. Det är frustrerande och påverkar mig negativt, vilket får mig att än en gång ifrågasätta poängen med mina tömningar! Kanske ska jag bara låta bli att tänka så mycket, då jag inte gjorde det vid de tidigare tömningarna, och bara låta det komma? Det låter som en klyscha, men kan inte beskrivas som annat än att jag nu börjat röra om i den klara gölen och nu får skylla mig själv när slammet virvlats upp.
Det är så mycket enklare att bara fortsätta med jordgubbsmössan, men ska jag sluta fortsätta att välja den "enkla" vägen, eller fortsätta röra när jag nu ändå börjat? Slutar tankarna virvla då?
Vem är bakfull?
Inte jag i alla fall, men man skulle kunna tro det! Johan har beordrat mig i säng, men jag vägrar!
Jag tror det var räntorna och hela den biten som fick mig kinkig. Plus att jag inte kan få till layouten på den senaste inlägget! Bilderna hamnar ju inte där jag vill! Jag uppdaterar blogg.se femtioelva gånger, men mina ändringar kommer ju inte med! Aargh! Och så försökte jag få till ett fint excelark där jag skulle bena ut begreppen med mina nyvunna kunskaper. Jag sitter och glor på markören och kan inte få till en enkel ränteberäkning! Så säger Johan glatt i bakgrunden att han nu fått fram alla amorteringstjofräs för toppgrejset femton år framåt!
Nu har jag beställt pizza, men Johan får gå och hämta.
Dumma blogg.se! Dummadumma excel!
Johan säger att jag ska gå och titta på Ivanhoe som börjar snart, så kanske jag blir lite gladare.
Vadå? Då blir jag bara sur för att han riddarfjanten inte heller denna gång väljer Rebecca istället för den där blondiebruden!
Jag tror det var räntorna och hela den biten som fick mig kinkig. Plus att jag inte kan få till layouten på den senaste inlägget! Bilderna hamnar ju inte där jag vill! Jag uppdaterar blogg.se femtioelva gånger, men mina ändringar kommer ju inte med! Aargh! Och så försökte jag få till ett fint excelark där jag skulle bena ut begreppen med mina nyvunna kunskaper. Jag sitter och glor på markören och kan inte få till en enkel ränteberäkning! Så säger Johan glatt i bakgrunden att han nu fått fram alla amorteringstjofräs för toppgrejset femton år framåt!
Nu har jag beställt pizza, men Johan får gå och hämta.
Dumma blogg.se! Dummadumma excel!
Johan säger att jag ska gå och titta på Ivanhoe som börjar snart, så kanske jag blir lite gladare.
Vadå? Då blir jag bara sur för att han riddarfjanten inte heller denna gång väljer Rebecca istället för den där blondiebruden!
Så var det dags...
...för 2009! Det nya året börjar med en stålande sol från klarblå himmel. Vi pallrade oss ur sängen vid halv tolv med lite oroväckande känningar i halsen. Vi vill inte bli förkylda!
Johan sitter nu bakom mig och spelar sitt "Runescape", och jag sitter här med Maja intill. Hon tycker om att sitta/ligga på min datorburk och värma sig.
Nyårsafton! Vi tog en lugn dag med promenad runt Sisjön. Kyligt, men skönt att komma ut. Vi hade inte hunnit så långt då jag upptäckte en padda delvis in på spåret. Den såg ut att ha frusit mitt i ett steg! Fast den levde, men var så trött, så trött i kylan! Sakta och segt försökte den förflytta sig framåt. Den ska ju ligga nedgrävd och "sova" nu ju! Jag tog upp den och grävde en liten grop i undervegetationen på andra sidan spåret där den kröp ned. Sedan hade jag svårt att släppa tanken på den! Kommer den att klara sig? Varför grävde jag inte djupare? Varför inte längre från spåret? Tänk om en hund nosar och krafsar fram den? Först när vi vandrat hela varvet runt och åkt därifrån kunde jag koppla bort den, men nu när jag tänker på det igen, blir jag orolig och alla "tänk om"-frågor kommer igen! Jag är som jag är.
Jag kunde ändå njuta av den fina promenaden, och isen hade nog hållit för ett par skridskor, även om den knakade närmast land. Jag testade med ett säkert grepp om ett träd! Det är ju så läckert med blankis, och tänk vad läskigt att åka på då man kan se rätt ned! Jag har ju bara varit med om snötäckt is, så jag var helt fashinerad.
Till kvällen bar det av till Andreas och Elin, där även deras grannar Dennis och Camilla med sin lilla Isabella, samt Martin och Jeanette. Strax därefter anslöt Robert med sin tjej Charlotta.
Hela lägenheten var nyårsdekorerad, och grymt god mat! Premiär för att smaka hummer för undertecknad! Förrätten var en "toast" med en röra av hummer och västerbottensost, som var så god att jag kunnat äta bara det om det funnits!
Men varmrätten gjorde ingen besviken heller! Lax med skaldjursströssel, sås och pressad potatis, mums!
Till efterrätt bjöds en kladdkakeliknande skapelse gjord på After Eight! Behöver jag säga att undertecknad var så mätt att hon knappt orkade lämna soffan efter det?
Tolvslaget kom snabbt, och vi pälsade på oss och gick ut där vi skålade in nya året, och beundrade alla andras pengar som sprängdes i luften!
Efteråt blev det mera "Buzz"-spel och allmänt avslappnat och trevligt. Andreas försökte knyta ännu en slips med skiftande resultat. Och de nyförlovade fastnade också på bild!
Som vanligt inser man efteråt att man plåtade alldeles för lite. Eller snarare på "fel" saker. Av någon anledning har jag ett tiotal skeva bilder på Johans försök att knyta Andreas slips på sig själv
Jag hängde med rätt bra där i soffan, men fick till slut se mig besegrad av sömnen. Klockan hann passera halv fyra innan chauffören fick vakna till och styra hemåt!
Tack för en riktigt trevlig kväll!
Denna dagen lär inte många knop bli gjorda. Jag kommer nog att sticka några varv, och jag fick även en beställning av Camilla på en jordgubbsmössa! Kul! Jag gjorde en liten till värdparets kommande knoddis, som Camilla fick se och därför också ville ha till sin tös.
Jag ska försöka göra den mindre djup. Andreas och Elins Tjalläbebis behöver ha ett litet "egghead" för att min modell ska passa perfekt...
Men nu ska jag försöka få hel rätsida på det Johan pratat om samtidigt som jag försökt koncentrera mig på detta inlägg: Våra kommande huslån och räntor hit och dit. Topplån, amorteringar, bottennlån med och utan amorteringskrav, bundet eller obundet. Matteläraren Linda hänger knappt med, medan bakfulle Johan har stenkoll. Vad hände med den självömkande trötte dagen-efter Johan?
Johan sitter nu bakom mig och spelar sitt "Runescape", och jag sitter här med Maja intill. Hon tycker om att sitta/ligga på min datorburk och värma sig.
Nyårsafton! Vi tog en lugn dag med promenad runt Sisjön. Kyligt, men skönt att komma ut. Vi hade inte hunnit så långt då jag upptäckte en padda delvis in på spåret. Den såg ut att ha frusit mitt i ett steg! Fast den levde, men var så trött, så trött i kylan! Sakta och segt försökte den förflytta sig framåt. Den ska ju ligga nedgrävd och "sova" nu ju! Jag tog upp den och grävde en liten grop i undervegetationen på andra sidan spåret där den kröp ned. Sedan hade jag svårt att släppa tanken på den! Kommer den att klara sig? Varför grävde jag inte djupare? Varför inte längre från spåret? Tänk om en hund nosar och krafsar fram den? Först när vi vandrat hela varvet runt och åkt därifrån kunde jag koppla bort den, men nu när jag tänker på det igen, blir jag orolig och alla "tänk om"-frågor kommer igen! Jag är som jag är.
Jag kunde ändå njuta av den fina promenaden, och isen hade nog hållit för ett par skridskor, även om den knakade närmast land. Jag testade med ett säkert grepp om ett träd! Det är ju så läckert med blankis, och tänk vad läskigt att åka på då man kan se rätt ned! Jag har ju bara varit med om snötäckt is, så jag var helt fashinerad.
Till kvällen bar det av till Andreas och Elin, där även deras grannar Dennis och Camilla med sin lilla Isabella, samt Martin och Jeanette. Strax därefter anslöt Robert med sin tjej Charlotta. Hela lägenheten var nyårsdekorerad, och grymt god mat! Premiär för att smaka hummer för undertecknad! Förrätten var en "toast" med en röra av hummer och västerbottensost, som var så god att jag kunnat äta bara det om det funnits!
Men varmrätten gjorde ingen besviken heller! Lax med skaldjursströssel, sås och pressad potatis, mums!
Till efterrätt bjöds en kladdkakeliknande skapelse gjord på After Eight! Behöver jag säga att undertecknad var så mätt att hon knappt orkade lämna soffan efter det?
Tolvslaget kom snabbt, och vi pälsade på oss och gick ut där vi skålade in nya året, och beundrade alla andras pengar som sprängdes i luften!
Efteråt blev det mera "Buzz"-spel och allmänt avslappnat och trevligt. Andreas försökte knyta ännu en slips med skiftande resultat. Och de nyförlovade fastnade också på bild!
Som vanligt inser man efteråt att man plåtade alldeles för lite. Eller snarare på "fel" saker. Av någon anledning har jag ett tiotal skeva bilder på Johans försök att knyta Andreas slips på sig själv
Jag hängde med rätt bra där i soffan, men fick till slut se mig besegrad av sömnen. Klockan hann passera halv fyra innan chauffören fick vakna till och styra hemåt!
Tack för en riktigt trevlig kväll!
Denna dagen lär inte många knop bli gjorda. Jag kommer nog att sticka några varv, och jag fick även en beställning av Camilla på en jordgubbsmössa! Kul! Jag gjorde en liten till värdparets kommande knoddis, som Camilla fick se och därför också ville ha till sin tös.
Jag ska försöka göra den mindre djup. Andreas och Elins Tjalläbebis behöver ha ett litet "egghead" för att min modell ska passa perfekt...
Men nu ska jag försöka få hel rätsida på det Johan pratat om samtidigt som jag försökt koncentrera mig på detta inlägg: Våra kommande huslån och räntor hit och dit. Topplån, amorteringar, bottennlån med och utan amorteringskrav, bundet eller obundet. Matteläraren Linda hänger knappt med, medan bakfulle Johan har stenkoll. Vad hände med den självömkande trötte dagen-efter Johan?
