Läser Amors "Tömningar", och Galatheas blogg kommer för mina ögon. Två människor i olika skeden i sina liv, men med många gemensamma tyngder i ryggsäcken. Det är skrämmande läsning om våld, fruktan, besvikelse, utsatthet, vrede och sorg. Besvikelse och fruktan för de människor som ska stå en närmast. Terror och våld från de som ska representera trygghet.
Amor och Galathea är inte ensamma, men det gör inte deras börda lättare att bära. Men jag undrar hur dessa människor bär sig åt för att gå vidare? Det är så många som inte gör det, som flyr den verklighet deras plågoandar påtvingat dom, genom droger, missbruk och destruktivt leverne. Andra håller den fina fasaden. Offer, som bakom de stängda dörrarna utvecklas till förövare,  och bokstavligt talat går i sina föräldrars spår.

Sedan finns det de som går den motsatta vägen. Man talar om rosor som växer upp på avskrädeshögen. Jag tror dessa personer är få, då jag har en inneboende skepsism (hittar inget bättre ord), mot den geniunt osjälviske och goda människan.
Men jag tror på överlevare. De som lyckats utveckla sina egna trygga personligheter, utan den trygghet och det stöd som för många andra är så självklar.
Dessa överlevare är inga hjältar eller supermänniskor. De gjorde bara andra val. De fann sina sätt att hantera minnena, och inte låta dom vinna. Förnekelse, lock som läggs på, bearbetning, ett destruktivt leverne som nådde en vändpunkt, ren viljestyrka, ren acceptans och "livet går vidare", trots att inte bli likadan, olika sätt att hantera. En process som nog aldrig riktigt kan avslutas, för ändock kommer man aldrig ifrån det faktum att man präglats. För livet. Sedan måste man ta ställning till vad man vill göra med de kort man blivit tilldelade.
Överlevarna har många gånger inte gjort något medvetet val, beslutat sig för att nej, den vägen ska jag inte gå! De har ju inte haft något val, utan bara sett till att klara dagen, stunden, ögonblicket. För hur mycket val har ett barn? En vuxen kan gå, kan trots allt bygga en ny tillvaro, skapa sig ett nytt hem. Det kan inte ett barn.

Överlevarnas sätt att hantera är som sagt olika. För vi människor är olika. Det handlar inte om vem som upplevt vad. Det handlar inte om att rangordna "vem som haft det värst". Eftersom vi är olika, påverkas vi olika, hanterar det olika, och går vidare olika.

Observera att jag  utelämnar en stor gråzon. De som "överlever" men dukar under inifrån? De som vänder sig inåt istället för utåt? De som lever ut sina inre demoner innanför den vackra villafasaden, eller robusta lägenhetsdörren? De som faktiskt inser att de blivit exakt som den de svor på att inte bli, men är oförmögna att göra något åt det?

Det jag kan undra över är skillnaden mellan överlevare och de andra, de i gråzonen, de som också bokstavligt talat inte överlever. De som dukar under och slutar i en socialbidragsbetald lägenhet med inejktionsnålen i armen, hamnar i fängelse ännu en gång, eller får en kniv i buken. Vad är det som skiljer mellan dessa och de som överlever? Vad är det som gör att man trots liknande bagage, slutar på så olika sätt? Många gånger tror jag att gränsen inte är så stor. Gränsen där en människa faller, eller lyckas klamra sig fast och klättra över.