Överlevnad

Läser Amors "Tömningar", och Galatheas blogg kommer för mina ögon. Två människor i olika skeden i sina liv, men med många gemensamma tyngder i ryggsäcken. Det är skrämmande läsning om våld, fruktan, besvikelse, utsatthet, vrede och sorg. Besvikelse och fruktan för de människor som ska stå en närmast. Terror och våld från de som ska representera trygghet.
Amor och Galathea är inte ensamma, men det gör inte deras börda lättare att bära. Men jag undrar hur dessa människor bär sig åt för att gå vidare? Det är så många som inte gör det, som flyr den verklighet deras plågoandar påtvingat dom, genom droger, missbruk och destruktivt leverne. Andra håller den fina fasaden. Offer, som bakom de stängda dörrarna utvecklas till förövare,  och bokstavligt talat går i sina föräldrars spår.

Sedan finns det de som går den motsatta vägen. Man talar om rosor som växer upp på avskrädeshögen. Jag tror dessa personer är få, då jag har en inneboende skepsism (hittar inget bättre ord), mot den geniunt osjälviske och goda människan.
Men jag tror på överlevare. De som lyckats utveckla sina egna trygga personligheter, utan den trygghet och det stöd som för många andra är så självklar.
Dessa överlevare är inga hjältar eller supermänniskor. De gjorde bara andra val. De fann sina sätt att hantera minnena, och inte låta dom vinna. Förnekelse, lock som läggs på, bearbetning, ett destruktivt leverne som nådde en vändpunkt, ren viljestyrka, ren acceptans och "livet går vidare", trots att inte bli likadan, olika sätt att hantera. En process som nog aldrig riktigt kan avslutas, för ändock kommer man aldrig ifrån det faktum att man präglats. För livet. Sedan måste man ta ställning till vad man vill göra med de kort man blivit tilldelade.
Överlevarna har många gånger inte gjort något medvetet val, beslutat sig för att nej, den vägen ska jag inte gå! De har ju inte haft något val, utan bara sett till att klara dagen, stunden, ögonblicket. För hur mycket val har ett barn? En vuxen kan gå, kan trots allt bygga en ny tillvaro, skapa sig ett nytt hem. Det kan inte ett barn.

Överlevarnas sätt att hantera är som sagt olika. För vi människor är olika. Det handlar inte om vem som upplevt vad. Det handlar inte om att rangordna "vem som haft det värst". Eftersom vi är olika, påverkas vi olika, hanterar det olika, och går vidare olika.

Observera att jag  utelämnar en stor gråzon. De som "överlever" men dukar under inifrån? De som vänder sig inåt istället för utåt? De som lever ut sina inre demoner innanför den vackra villafasaden, eller robusta lägenhetsdörren? De som faktiskt inser att de blivit exakt som den de svor på att inte bli, men är oförmögna att göra något åt det?

Det jag kan undra över är skillnaden mellan överlevare och de andra, de i gråzonen, de som också bokstavligt talat inte överlever. De som dukar under och slutar i en socialbidragsbetald lägenhet med inejktionsnålen i armen, hamnar i fängelse ännu en gång, eller får en kniv i buken. Vad är det som skiljer mellan dessa och de som överlever? Vad är det som gör att man trots liknande bagage, slutar på så olika sätt? Många gånger tror jag att gränsen inte är så stor. Gränsen där en människa faller, eller lyckas klamra sig fast och klättra över.

Kommentarer
Postat av: Marita

Jag är bara så glad att jag kan leva i nuet o inte i dået-det är livet nu som räknas det jag har bakom mig finns liksom inte längre(visst finns minnerna de försvinner ju inte helt men de bleknar)-hur o varför just jag fixade att inte bli som mina föräldrar vet i sjutton-men jag gjorde det o jag är lycklig som bare den över det:))



Just nu lever jag enbart för mina barn o deras lyckas skull-aldrig att de ska behöva uppleva samma historia som mig never....det höll på o gå illa för ett tag sen men jag fixade även det o blev starkare o mer beslutsam så något gott hade även den incidenten.



Kram på dig o du.....du är en överlevare själv:))

2009-01-30 @ 14:47:00
URL: http://amors.blogg.se/
Postat av: Linda till Marita

Hur klichéartad och opassande den än kan kännas att uttala här, så stämmer det nog ändå: Inget ont som inte har något gott med sig!



Kram! :o)

2009-01-30 @ 15:35:55
Postat av: Marita

Ja så är det nog tyvärr-man lär sig alltid nåt bra av allt eleände det är jag alldeles säker på-kanske inte exakt alltid då-men bra många ggr är det så:))



Och kanske det är just den biten som gör skillnanden för "överlevarna" o de som går ner sig-ja jag vet inte bara en reflektion...



ha en fin dag-här står träning på schemat redan kl 10 på förmiddan.



//Marita

2009-02-02 @ 07:35:44
URL: http://amors.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0