Först och främst...att placera mobiltelefonen i bakfickan är ingen bra idé. Framför allt inte på mina jeans. Morgontoaletten avslutades med ett konstigt plask, och vad tror ni hade hamnat däri? Nej, jag hade inte hunnit spola, och nej, jag tänker inte skriva vad jag hade gjort på toaletten, men bara i och med att jag skriver så, så är det nog inte så svårt att lista ut!

Linda är utan mobiltelefon... Okeej, det blir visst ännu en utgift denna månad! Suck! Eller kanske snarare skit också! (Kunde inte låta bli!)

Avsaknaden av mobiltelefon kan ses som en lättnad, men ändå inte. Ibland kan jag faktiskt känna stress över den där jäkla mobilen, då man ständigt måste ha den tillgänglig. Idag ska alla ständigt vara kontaktbara! Får man inte tag på en person på dennes mobil börjar man ifrågasätta vad människan håller på med, och så ringer man en minut senare igen. Väntar man på någon och tiden passerats med två minuter, så ringer man. Går det ytterligare tre och han/hon inte svarar börjar en viss irritation infinna sig. Framör allt över att personen inte hör av sig! Hallå, jag har ju mobil, och du har ju mobil! Hur svårt kan det vara??
Ibland kan det räcka med att man helt enkelt glömt mobilen, eller stod i duschen, för att någon ska undra var sjutton man tagit vägen.
Hur klarade vi oss utan mobilerna egentligen...?

Denna dag hade det dock varit smidigt att inte bada min platta lilla kommunikationsapparat, då jag inte riktigt vet hur dagen efter jobbet kommer att te sig. Jag lämnade en sur Oo där hemma på vardagsrumsmattan, och det var tal om att mötas upp för Nickes takläggnings"fest" när jag slutat.

Jag kom hem sent igår. Passet gick jättebra med mycket folk och god stämning, kul! Klockan var nästan halv tio när jag väl var hemma, där Oo satt i telefon framför handbollsmatchen (tror Sverige förlorade?). Han hade förberett mig på att han måttat och tejpat upp siluetten för soffan vi dreglat över på golvet, så man skulle kunna se hur stor plats den krävde/tog. Riktigt käckt! Jag har dock ingen lust att köpa en soffa för 34 000 (jag vet!!), men har hela tiden varit öppen för att gå ned en storlek och därmed också i pris.
Han hade måttat upp den stora modellen som var i butiken, och ganska snabbt tyckte jag att den blev för stor. Med den braiga placeringen avståndsmässigt från tv:n, lämnades en knapp meter mellan väggen och soffan för att "ta sig in i den", vilket jag tyckte var för lite. Jag föreslog lite andra alternativ med den mindre modellen som jag fick lite luddig respons på. Sedan gick jag för att fixa något att äta, då jag kände att jag behövde något. Konstaterade att sophinken var överfull, det jag diskat kvällen innan fortfarande kvar på bänken och den lättdiskade stekpannan efter plättmiddagen kvar på spisen. Jag orkade inte ta den också i onsdags. Smutstvätt från Sälen har fortfarande inte betats av, och jag kunde inte låta bli att känna viss irritation.
Okej, han var rätt dålig i början av veckan, varpå jag varit igång från jobbets- till dagens slut. Lagat middag och plockat undan, handlat, röjt, tvättat och städat. Jag hade ingenting emot det, då jag vet hur lite ork man har när man är sjuk, men nu har han haft så pass ork att han orkat göra sådant som han har förtjänst utav. Kånka lilltv:n upp på den oisolerade vinden och leta kanaler, kånka den upp på loftet för att leta vidare. Greja med datorerna, och bära undan kartonger.
Men vardagslivet stannar ju inte av för att man är hemma och sjuk? Hur svårt är det att sätta på en tvättmaskin? Hade jag varit hemma och sjuk, hade jag ändå inte haft samvete att låta den andre båda handla och ställa sig och laga mat direkt efter jobbet. Typiskt kvinnligt eller bara martyraktigt?

Igår kom jag hem sent. Okej, jag hade inte haft den tuffaste av arbetsdagar, och träna är kul. Men likväl är man ändå på jobbet, så min fokus var inte att uppskatta Johans profil jobb han lagt ned på att "skissa upp" soffan på golvet. Han kollade vidare på handbollen och jag fixade en sådan där "ärtsoppekorv". Nej, Johan ville inte ha. Medan jag åt försökte jag återuppta diskussionen om att vi väl kunde kolla på den mindre modellen? För jag tyckte faktiskt att 34 000 var för mycket för en soffa. Han var kort i tonen, och tyckte vi skulle skita i den helt, varpå jag var till slut tvungen att ställa den så irriterande frågan om han var sur?
Nej, han var ledsen för att jag dömt ut hans "skiss" med en gång, och därmed hela soffan, så då fanns det ju inget mer att diskutera! Nehej, då droppar vi den diskusionen då, sade jag, och så var det färdigpratat för den lilla tiden som var kvar av kvällen.
Jag plockade undan från diskbänken och diskade stekpannan och gick och lade mig. Johan lät all belysning vara tänd och lade sig på vardagsrumsmattan med kläderna på. Hade vi haft en soffa, så hade han nog lagt sig där! Men, nej, just det, det var ju den som var hela abern i historien!

Han fick en puss när jag gick, men då reaktion uteblev antar jag att han fortfarande surar. Och nu är jag utan mobil!

Jag inser att han hoppats på bättre respons på hans jobb på golvet, och att jag kanske är småaktig som störde mig på vardagsdetaljerna. Är det inte ett vanligt svenssondilemma så säg? Nu får vi se hur länge "sureriet" varar, och vad jag ska göra efter jobbet. Åka och köpa ny mobil med en gång? Åka till Nickes tomt?
Imorgon är det en kvällsaktivitet som inte är förberedd alls. Är det mitt jobb?

Jaja, snart är det dags för kurs, och då jag tänkt åka hit till kurslokalen direkt på morgonen, men glömde pärmen jag behövde på mitt skrivbord, så fick jag parkera framför huvudentrén en snabbis. Det kändes nästan lite väl våghalsigt, då det bara är vd:n som får parkera där. Ni vet, Volvos huvudentré! Wooow!
Men vårt landskap är ju vägg i vägg med entrén, och jag var så tidigt på plats, så jag tog chansen!

Gött med fredag! Ha en bra dag!