Det blev en väldans massa skrivande idag, däribland en lite oplanerad tömning. Såg bara den där rubriken, och sedan flödade det på! De lösryckta trådarna störde inte längre, utan allt bara rann ur mig.
Jag brukar be Johan läsa dessa tömningar när de är klara, och medan han gjorde det vet jag inte vad som hände riktigt. Tårarna började rinna, och jag nästan skakade i hela kroppen! Jag svettades så det rann längs ryggen!
Johan lotsade mig i säng, där jag fick bli ordentligt kramad och snora lite på hans tröja medan jag fann balansen igen. Han får mig att känna mig så trygg!
Men nu känns det... som en lättnad. Den frustration, alla de tankar och lösryckta meningarna är borta nu. För stunden är jag rädd. För alla de tankar jag hade, de i mina tankar påbörjade tömningar, handlade ju inte alls om det som denna det nu faktiskt blev.
Kanske ska jag se det som ett tecken på att det är meningslöst att försöka styra det här. Det som kommer det kommer, och det kommer när det behövs. Jag ska inte försöka planera eller förbereda eller tänka över huvudtaget. Nu känns det som proppen gått ur, och det känns skönt.