Medalj till alla föräldrar!
Jag vet att jag bergis kommer att få äta upp det jag nu skriver i detta inlägg, då jag de facto inte har några barn och därför egentligen inte ens har någon rätt att uttala mig, men en blogg är väl till att ösa ur sig i? Min är det i varje fall. Sedan är det den där balansen att finslipa sina inlägg för att undvika att trampa eventuella läsare på tårna. En viss reaktion är nog dock oundviklig, då jag tror man kan tycka och tänka en hel del, vilket är ok. Detta är mina tankar just nu, som mycket väl kan komma att ändra sig framigent. Och är det inte också en del av poängen? Att det ska vara ens tankar just nu, så man kan bläddra tillbaka några år senare och skaka på huvudet åt sig själv?
Min syster med familj har nu styrt kylaren tillbaka mot Stockholm, och lämnat två slutkörda veklingar efter sig, som alltid efter vi haft besök av knoddar! De må vara hur gulliga och söta, och till och med snälla som helst, de suger musten ur en! Hur orkar föräldrarna?? Tja, vad har de för val? Och det är just det som skrämmer mig så vansinnigt med att skaffa barn. Att man inte har något val! Jag är fast, låst, bunden, instängd. Kan inte skita i fred. Inte ta en hur lång dusch jag vill. Kan inte ta på mig jackan och kliva ut genom dörren när gränsen är nådd.
"Fy vad egocentrisk hon är!" Men skaffar jag barn för ungens skull?? (Kommer tillbaka till det längre ned)
Inga föräldrar ångrar sina barn. Det är lika förbjudet att uttala som att svära i kyrkan. Det är emot alla naturlagar att säga något sådant. Men jag tror visst man kan göra det. Och det har ingenting med själva barnet att göra. Jag tror fruktan och förbudet att som förälder säga att man ångrar barnaskaffandet, är det faktum att det då skulle tolkas som att man önskar bort själva personen barnet. Jag kommer att vara överdrivet negativ i detta inlägg också. Jag kan vara ganska bra på det ibland. Men se bara på alla dessa föräldrar om skiter i sina barn. Jag tycker det är en allt mer ökande trend i samhället idag, den självcentrerade rollen (se bara på mig just nu!). Föräldrar skiljer sig åt höger och vänster, och barnen kommer i kläm. Med lättnad ser pappan/mamman sin föräldravecka eller helg gå mot sitt slut, så de kan få tillbaka till sitt fria liv.
Jag läste en artikel någonstans där en tonåring reflekterade typ:
"Ni vuxna nätraggar, hänger framför tv/datorspel, springer på stan för att dejta och festa. Vad ska vi barn göra då?"
Föräldern säger att de saknar sin barn, och att det sliter i hjärtat att se dom åka till den andra föräldern, då dennes tur tar vid. Tycker de inte samtidigt att det faktiskt är ganska skönt?
Jag tror många (helt naturligt enligt mig), ångrar sina barn någon gång. Oftast när man pressats till sin yttersta gräns förstås. Man önskar ungen tillbaka till det helveteshål från vilket det verkar ha kommit!
För att en stund senare tycka det är världens bästa unge och kanske till och med (vilket jag hoppas dom inte gör), skämmas för sina tidigare tankar.
En förälder sade till mig: "-Man kan inte ångra sina barn, men man kan ångra tidpunkten då man skaffade dom".
Det är väl det närmaste jag kan komma till det faktum att man inte vill/kan önska bort sitt barn, men kanske önska bort det ansvar, den tid, den energi och allt det som krävs av ett barn. Och det tror jag faktiskt att alla föräldrar kan göra ibland. En del kanske aldrig. En del gör det mer eller mindre. Men det är ingen lek att ha barn. Det är ett jobb. Det är inte för inte som de flesta skilsmässorna sker under barnets första år! Och min undran är: Är det värt det?
Och att ställa den frågan till föräldrar är hopplöst, för vad är det givna svaret? De kan/vill inte säga något annat, än att barnet/barnen är det bästa som hänt dom. Som icke förälder kan man ibland få känslan av en defensiv ton när de svarat på denna fråga. (Annars uppfattas jag som att jag ångrar mitt barn!)
Jag tror det är apjobbigt att ha barn, men visst, det är säkerligen outsägligt givande också, på en nivå som jag inte kan ens komma i närheten av, då jag inte är mamma själv. Och ja, jag kommer att skaffa barn, då jag faktiskt ibland kan känna att det skulle vara givande. Men också det faktum att jag är rädd att jag ångrar mig om jag inte gör det. (Bra anledning va?)
Något jag inte gillar däremot, är den outtalade negativa inställningen i samhället mot de som faktiskt väljer att inte skaffa barn. Hur ofta får de inte höra: "Jaha, när ska ni skaffa barn då?" Och "Varför inte det då??" Där frågeställaren själv är barninnehavare, och får frågan att låta som en antydan till att man är en självcentrerad bekväm egoist.
Men skaffar man barn för barnens skull? Man skaffar väl för sin egen del? Det är ju inte precis så att mina obefruktade äggceller skulle bli dödligt förnärmade för att de inte fick chansen att bli till?
Det är ju inte heller precis så att människorasens överlevnad skulle kantra om jag lät bli att föröka mig.
Lever vi för att skaffa barn? Behöver vi se bekräftelsen på att man inte levt förgäves, i en annan människas liv?
Vi diskuterade detta vid frukostbordet idag, och de försökte beskriva hur det var att ha ett barn. Att allt arbete, den uteblivna sömnen, pressen, kladdet, ansvaret, skriken, kraven ändå var värt det, för man fick så otroligt mycket tillbaka av den lille parveln. Som Nina uttryckte det: "-Man blir kär i sitt barn!"
Jahapp. Jag får nog helt enkelt skaffa mig en unge för att fatta det där. Jag är ändå livrädd för att jag inte kommer att fixa det. Ge upp. Dra. Skita i allt. Att jag är för van vid mitt egna bekväma liv. Jag skrev i början att föräldrarna ju faktiskt inte hade något val. Jodå, se bara vad så många föräldrar faktiskt gör. De drar.
Som sagt, jag kommer säkert att få äta upp det här. Jag är kanske överdrivet pessimistisk efter en helg med Aron. Jag har NOLL erfarenhet av små barn. Min erfarenhet består av enstaka besök under kortare tid, och främst av skrikande, gnälliga barn i affärer och dylikt. När barnlediga kollegor kom på besök för att visa upp sina små, satt jag med näsan begravd i arbete. Jag har NOLL ut av att gulle-gulla med småbarn jag inte har någon som helst koppling/relation till. Det ger mig nada. "-Åååh, sikken liten gullig, fååår jag hålla?" Jag håller mig på avstånd med ett artigt leende och konstaterar kanske att ja, ungen var ganska söt, eller nej, ungen var inte söt. Alla bebisa är inte söta!
De besök jag haft, eller besök jag gjort där jag faktiskt varit så illa tvungen att interagera med de små, har berört varma strängar i mig. De är så oskyldiga, otvugna, rena (på insidan) och omedelbara att till och med jag mjuknar och tycker de är jättegoa. En stund. Resterande 80 procent av tiden interagerar jag utan engagemang eller intresse. För hallå, hur mycket utbyte kan ett småbarn erbjuda för att hålla en 32-årig cyniker intresserad? En som dessutom knappt kan umgås med jämnåriga mer än ett par timmar i sträck!
Det är väl bara den egna föräldern som kan fashineras i oändlighet över salivbubblorna deras barn kan åstadkomma, eller det där "gaha-lejuk" som ska betyda skosnöre. Men det är ganska tröttande att låtsas fashinerad av det själv femtioelva gånger i timmen. Jag hoppas innerligt att jag själv inte ska bli en sådan förälder som i tid och minut ska berätta om minsta grimas eller ljud som min unge åstadkommit, och förvänta mig att åhörarna ska vara lika imponerade. Hoppas går ju.... ...
Hehe, jag tyckte du lät ovanligt positiv till barn igår. ;o) Jag håller med ditt inlägg. Det är tufft att vara förälder och många gånger önskar jag som du säger, att jag bara kunde gå iväg (en stund). Inte det att jag inte älskar mitt barn utan för att jag vill ge mig själv ett liv förutom föräldrarollen. Det kan kännas egoistiskt tyvärr. Men som du alltid säger till mig, om mamman mår bra så mår även barnet bra. Kramkram.
Klart du har rätt o uttala dig även om du inga egna barn har-tankar o funderingar finns ju där ändå-o jag tycker det du här skrivit är ett riktigt intressant inlägg.
Delar en del av dina funderingar o tänkande trots att jag är mamma till 5 barn-o de alla kommer från min kropp så att säga-inga bonusar eller så.Och fast jag inte "får" tänka så enligt säkert en hel del hög med moralmammor så gör jag det ändå;)
Måste börja komentera det du skriver mot slutet om att du hoppas du inte blir en sån som i tid o otid bara talar om dina barn ihop med dina vänner.....det behöver det inte bli-jag är ett levande exempel på att man inte behöver tala om barnen med alla man träffar.
Nu var jag först i min vänskara som fick barn-men jag har sen första barnet sällan suttit o pratat blöjsorter,barnsjukdomar o annat då jag träffat mina vänner-varför??Jo för jag ville ha vuxenkontakt då o slippa allt barnsnack som det blir så mycket ändå av med mormödrar o farmödrar o alla annan släkt.ja med vissa vänner oxå så klart.
Men med många av mina vänner var det bara annat snack som blev-kändes supergott efter en sån träff:)
Ångrat nåt barn har jag aldrig gjort-inte barnet i sig-men friheten har jag allt saknat många ggr.
Speciellt friheten vi hann känna av lite grann av innan vår 5:a ville komma till oss-den då vi kunde göra lite mer äventyrliga saker ihop med våra 4 första barn-den friheten längtar jag rejält efter just nu-några år till o den är snart ikapp oss igen.
Sen en sak som jag upplevt som supergott 3 ggr sen barnen kom det har varit när jag o maken fått den chansen att åka bort helt själva utan barn-första ggn va vi borta 4 dar-andra ggn en vecka likaså 3:e ggn oxå en hel vecka!!!
Och helt ärligt så sakna jag inte barnen alls så som så många sa till mig att jag skulle-utan jag njöt varje dag av att bara vara vi två-vi tog till vara på den fina tiden vi fick till skänks.
Jag tror det var nyttigt för både oss o barnen att vara ifrån varandra lite-man fick en chans att vila upp sig både vi o barnen-o visst va det underbart när man väl kom hem igen o såg dom-men att jag skulle ha saknat dom så där som alla sa så det skulle göra ont o att man inte skulle stå ut...nej trots att man inte "får" så tyckte jag det var jätteskönt att få vara barnledig.Jag verkligen njöt....
Ooops nu blev det jättelångt-skulle kunna skriva mer för det är ett mycket intressant ämne tycker jag-ett lite förbjudet ämne där man inte alltid får eller bör är mer rätt ord tycka motsatsen....
//Marita
... och det här med att vissa surrar om sina barn HELA tiden. Jag har hört många som klagat på detta innan de fick barn men efter födseln så pratar även de konstant om sina små, har bilder i plånboken och på skrivboordet. Det är ju fascinerande att ha barn. Men så kan jag ocksa förstå de som INTE vill höra om Emmas tokigheter precis varje gång vi hörs och ses, kanske varannan ;o). Sedan är det bara att se på alla hund- och kattägare :oP som berättar om alla tokigheter som husdjuren har för sig. Du måste nog acceptera att du i egenskap av mamma kommer att berätta om de små trots omgivningens ointresse. :o)
Jadu Linda, kan ju inte säga än om hur det kommer bli! Men förstår dina tankar kring detta! Jag har längtat efter barn, länge! Och vår bebis är både väntad, planerad och efterlängtad! Trots detta så är det klart att man ibland funderar på hur man ska få ihop det och hur man ska klara av det!
Livet kommer ju att förändras, för nu kommer ju en individ som kommer att få komma i första rummet, och med all rätt. Vi sätter barn till världen, och ska ju då självklart ta hand om det!
Men som vi har pratat om det så kommer barnen in i vårt liv, och vi kan inte ändra allt pga det. Det finns saker som man vill fortsätta med trots att man har barn, såsom träning, umgås med vänner osv. Men det går ju att lösa! Som Anna skrev i sin kommentar "om mamman mår bra, så mår barnet bra" och det tror jag på. Gör jag saker som jag mår bra av tillsammans med, och utan, mitt barn så kommer barnet också må bra!
Det gäller ju att ha en diskussion om hur man ska leva livet, och vilka saker man prioriterar och värdesätter. Både med barn, och utan!
Alla har ju rätt att välja hur de ska leva sitt liv. Man frågar aldrig någon som valt att skaffa barn "varför då?", varför ska man då fråga den frågan till de som valt att inte skaffa barn?
Hehe, vet inte om min kommentar svarar på ditt inlägg men var iaf intressant läsning och jag fick tänka till lite själv för vart jag står... så det tackar jag för! =)
Hahaha, jepps! Jag känner mig träffad! Det kan nog bli lite kattinfluenser i inläggen ja! :o) Och visst lär det bli som du säger, jag lär säkert mata min omgivning med mina barn så öronen blöder! För man har ju en tendens att prata mest om det som ens tillvaro kretsar kring för tillfället. Så för mig i denna fas är det min otroligt spännande vardag med kattspyor och punkterade däck. Nästa är det kanske barnsjukdomar och ständig trötthet! :o)
Tack för ditt långa givande svar! Jag hade inte tänkt på att man faktiskt kunde föredra att inte prata barn, utan som du skriver få "vanlig" vuxenkontakt! :o) Så kanske det kan uppskattas om jag träffar småbarnsföräldrar och faktiskt inte frågar och vill veta allt om deras telning hela tiden? :o)
Jag förstår precis vad du menar! Det är lite tabu att tala om sina barn i negativa termer, även om det ju inte är själva barnen det handlar om, utan den frihet man berövas när de kommer. Nej, usch, det är verkligen svårt att formulera sig så det inte låter SÅ illa, men av era svar att döma verkar ni förstå vad jag menar! :o)
Men visst är det viktigt att se till att man själv mår bra för att kunna vara en bra mamma, utan att det ska tolkas som att man skulle tycka mindre om sina barn! Att det faktiskt är ok att åka bort och inte sakna dom. Det betyder ju inte att man älskar dom mindre för det!
Kul med era långa kommentarer! Trevligt att kunna röra om lite i grytan Elin! :o) Jag tycker du kommer med en toppenkommentar med att man ju faktiskt aldrig frågar "Varför då? till de som bestämt sig för att skaffa barn. Det är liksom den allmänna inställingen, normen, "så det ska vara". Och nåde den som frångår "normen"! :o)
Och tänk om alla också som du, kunde se det självklara med att ta hand om sina barn som de satt till världen! Verkligen ta hand om, vilket är ett ansvar som skrämmer i varje fall mig halvt från vettet. Förhoppningsvis kommer jag inte att göra på det enkla sättet och smita. Så än en gång: All heder till alla föräldrar! (Tillägg) Som verkligen bryr sig om sina barn!
Och ja, det gör man även om man tar en andningspaus och inte saknar ungen ett dugg! Det ser jag snarare som något ännu mera ansvarstagande och omsorgsfullt för både barn och förälder. Sedan finns det naturligtvis gränser för hur långt man kan dra den "andningspaus-beroende-biten", men ni förstår vad jag menar! Phu! Att det ska vara så svårt att uttrycka sig när man balanserar på en knivsegg! :o)
Fick ta och skriva ett långt inlägg om detta jag med, för det blev många tankar! Alltid kul att börja fundera på vad, hur och varför! :)
Ja, man kan ju inte frångå normen... det vore ju hemskt! Ansvaret skrämmer även mig, men jag ser även fram emot det - med skräckblandad förtjusning kanske.. :)
Tror det är sunt att åka ifrån barnen då och då... alltså som semester, och man får sakna dem, men det är nog sunt om man kan njuta av det också! Så är dte nog lättare att stå ut de där gångerna när man undrar vad man gett sig in i.... men nu kan jag ju bara skriva om hur jag tror det är... får väl återkomma om ett tag igen! :)
Hehe, jag väntar med spänning! Men jag har en känsla av att du kommer att tillhöra dom som klarar småbarnsåren galant. Du har det i dig! Den där inbyggda mammagenen...går den att köpa någonstans?? :o)
