Jag = Mamma?
Det är intressant att läsa insändare och forum om barnaskaffandets vara eller icke vara. Somliga har den "biologiska klockan" som säger åt kvinnan både fysiskt och psykiskt att de är redo för barn. En del längtar så efter barn att det värker i dom, medan somliga aldrig "ville" ha barn, men blev redo när det väl kom. Okej, så jag verkar tillhöra den minoritet(?) som inte känner det där skrikande behovet (ännu?) för ett knyte på armen, eller längtan efter att stryka med handen över magen och känna livet där inne.
Jag kan längta efter det lite äldre barnet, där man kan interagera på ett annat sätt, göra något, ha en relation.
Stora barn, större problem brukar allvetarna skrockande säga. Okej, bara jag slipper skrikandet.
Jag gruvar för att vara gravid. Jag gruvar för att se och känna kroppen förändras till något jag inte känner igen. Jag tycker verkligen inte om att känna mig klumpig och ur form. Jag gruvar för en liten skrikande, krävande varelse som är mer egoistisk än mig själv, som suger ut mig både bildligt och bokstavligt. Gruvar för dregel, kräk, blöjor, skrik och gnäll, kladd överallt och trotsiga utbrott. Det känns som jag skulle ge upp mitt liv för något jag faktiskt inte ser någon behållning av förrän efter några år! Vad händer med mitt jobb? Mina pass på Sportlife? Jag tycker det är skrikande orättvist att jag är den som måste bära och föda fram, offra mig, medan Johan kan leva som vanligt!
Fy f-n vad ytligt och egoistiskt kanske många tänker, men som jag skrivit om förut: Skaffar jag barn för barnets skull??
Det spelar ingen roll hur alla föräldrar säger hur underbart det är, att allt skrik och elände gottgörs av det där tandlösa leendet och handen som kramar fingret. Det spelar ingen roll att kvinnorna säger att det är värt all smärta, att de skulle gå igenom allt tio gånger till, med hemorrojder, sömnlöshet, foglossning, inkontinens, humörsvängningar, sprickor och osämja hemma för det lilla livets skull!
Jag vill skrika åt de som med viktig min proklamerar att kvinnor faktiskt fött och uppfostrat barn sedan urminnes tider, och i mycket sämre förhållanden, och fortfarande gör. Det är min kropp och mitt liv! Jag skräms av att läsa och höra om tröttheten, osämjan, de extra problemen hos de nyblivna föräldrarna. Det är väl inte för inte som de flesta separationerna sker under småbarnstiden!
Vågskålen väger jämmerligt tungt på den negativa sidan, tandlösa leenden och små fötter på den andra till trots.
Som jag skrev i inlägget "Medalj till alla föräldrar!" , så måste jag kanske helt enkelt bara skaffa en unge för att fatta det där. Men med så låga förväntningar som dessa kan det väl inte bli annat än positivt?
Du är inte alls ytlig eller egoistisk-man tycker o tänker olika-o du är rädd för just den biten o det får man lov o vara.Jag själv var mer rädd när jag vänta 5:e än när jag vänta 1:a....fast jag hade andra farhågor i mitt huvud än dina men jag förstår din tanke.
Du har all anledning till o känna så-alla är rädda mer eller mindre inför sina livs val-föräldrarskapet är verkligen ett stort val-själv var jag ung o säkert bra naiv när jag valde att bli mamma-givetvis ångrar jag mig inte idag mina barn alltså-men hade jag vetat hade jag helt klart väntat några år till iallafall innan jag blev mamma.
Du ska välja det som känns rätt för dig:))
Kram kram
Kan ju inte än säga att det är värt det, har ju inte kommit riktigt så långt än! ;) Men jag tror det - längtar efter att få träffa den lilla varelse som vi skapat och byggt upp tankar kring under ganska lång tid.
Det där med kropplisga förändrigar känner jag till, och förstår men det känns inte alls så jobbigt att bli större, otympligare och tjockare eftersom jag vet varför jag blir det. Hade haft mer problem med att gå upp i vikt och förändras om det var för att jag "skötte mig dåligt". Har ju varit överviktig förut, men det var inte samma kropp som gravidkroppen är nu!
Nån gång när jag varit trött på det så har jag sagt till A "du kan väl bära nästa barn om det blir nån mer då!" Och han säger ju att han faktiskt är lite avundsjuk på att han inte kan uppleva det och det förstår jag för det är verkligen något fantastiskt speciellt att känna att det är en liten som sprattlar inne i ens mage.... Och det är inte bara jobbgit att vara gravid, det är rätt häftigt att det faktiskt funkar och man upplever lite magiska saker på nåt sätt!
Bara lite tankar jag fick om att det inte är bara jobbigt, även om det finns ganska jobbiga delar också :)
Du inte ensam om dina tankar. Även om barninskaffande officiellt bara är solsken och rosor som alla ska se fram emot med odelad glädje, finns ändå många som tvivlar i det tysta. Graviditetsproblem, ledighet med en skrikande bajsfabrik, förlust av sin gamla livsstil. Sånt talas det så sällan om, men jag vet att det finns flera som känner som du.
i övrigt:
tiger har tappat sina ord men smyger på tashisen. Har lite koll iaf...
Roligt att "se" dig igen tiger! Tryggt att veta att du finns där i faggorna!
Jag hoppas och tror inte heller att jag är ensam om dessa tankar. Det går nog bara under den där outtalade regeln att man inte högt får beklaga sig över hur jobbigt det faktiskt är med barn. För då kan det ju tolkas som att man ångrar dom! Varför får man inte tala högt om man faktiskt tycker det är apjobbigt och mår dåligt av barnet, som faktiskt är källan till problemet?
