...min Oo!
Han är hemma idag också, och när jag messar hem för att fråga hur han mår, så ser han på tv. Men är det någon av de över 400 kanalerna som man kunnat tro att han skulle botanisera bland? De över 400 kanaler som han kämpat med att fixa med hjälp av digitalboxen för att få mer än det basutbud vi fick in via antennen?
Nej, han ser på SVT och Utbildningsradion!

Apropå ingenting, så åt jag, Helena och Christoffer lunch i restaurangen som finns här i bygget. Där fanns också ett flertal gymnasieelever som uppenbarligen har någon form av praktik eller liknande här. En hade keps och en hade mössa på medan han åt, och jag kan inte låta bli att tycka det ser väldigt illa ut! Okej, man ska ha rätt att bära vilka kläder man vill och så vidare, men ibland funkar det helt enkelt inte. För ett tag sedan var det debatt om en kille med blåfärgat spretig frisyr som fick sparken med hänsyn till att frisyren inte passade företagets policy. Jag tycker det är rätt! Okej, personerna kan vara jättebra på det de gör, men har man ett arbete där man representerar företaget utåt, vem tar man mer på allvar? En med skitiga kläder och gällivarehäng med piercing i ögonbrynet, eller en med rena snygga och propert yttre?
När jag jobbade på Securitas, fick vi inte ha överdrivna örhängen, piercingar och dylikt. Inte alls konstigt eller hur? För hur skulle det se ut med en väktare som går omkring i affärer, köpcentrum och allmänna platser, med tuppkam och ring i näsan? Killen/tjejen kan vara den bästa människan i världen, men tyvärr skulle förtroende minska om jag som kund till Securitas såg en sådan väktare i min butik.
En patrullerande polis med piercing i ögonbrynet? En försäljare i trasiga jeans, reklam t-shirt och keps? Man må säga hur mycket man vill om personlig integritet, kultur och så vidare, men i vissa sammanhang fungerar det sämre!
I ett bord intill oss i restaurangen, slog sig tre andra gymnasiekillar ned. En hade "skate"-stil med lite pösigare byxor, plånbokskedja, cool tröja och gympaskor i avvikande färg. Hans kompis hade svarta kostymliknande byxor, vit skjorta med mörk v-ringad tröja över och svarta snyggare skor. De kan vara lika duktiga i vad de gör, "skejtaren" kan till och med vara bättre. Men vem av dem tar man mera seriöst som arbetsgivare? Vem av dom tar man mera seriöst som tex kund? Och nu pratar vi den arbetsplats där de nu befann sig: Huvudkontoret på Volvo, där kostymer och skjortor inte är regel, men likväl ett propert "kontorsmässigt" yttre.
Och jag kan inte låta bli att undra: Känner inte killarna att de sticker ut? Bryr de sig? Och så frågan: Borde de bry sig?
Och en del av mig kan inte låta bli att tro, att dessa killar med all säkerhet tillhörde de som behöll mössan på i matsalen i skolan, och högljutt protesterade när en lärare (som tex jag) sade ifrån.

Jag kunde ha svårt ibland att finna starka argument för ungen att ta av mössan i matsalen när jag jobbade på Stenungskolan. Jag tycker man ska göra det, av den enkla men svårmotiverade anledningen att det ser illa ut! Ungefär som att man inte ska rapa högt vid bordet. Och jag tror starkt på att de outtalade etikettreglerna både behövs och måste påminnas allt mera idag. Det märktes väldigt väl i skolan, där vi lärare så ofta fick ta den roll som föräldrarna borde. Men vadå? Varför skulle vi tjata om etikettregler, uppförande och andra saker som går under uppfostringsparagrafen? Det borde väl vi skita i och koncentrera oss på det vi ska istället, dvs undervisa i skolämnena?
Nej, för att det faktiskt är allt fler föräldrar som kräver att skolan ska ta ansvaret. Skjuter över skulden på skolan när deras barn gjort fel. Kräver att skolan ska se till att Lisa inte är elak mot andra, utan få henne att förstå att man inte kan säga elaka saker.
Man sedan kan man faktiskt läsa i Läroplanen, Lpo94 att skolan ska sträva efter att förbereda eleverna för samhället, utveckla deras sociala kompetens.
Samhället innebär outtalade regler och förordningar som jag inte kan komma på annat än att kalla gott uppförande. Så har föräldrarna rätt? Kan de kräva att lärarna ska uppfostra?
Jag tycker man kan samarbeta, men att ha ett förväntat krav, där föräldrarna lutar sig tillbaka och skjuter skuld och ansvar ifrån sig. De föraktar jag!