Fyra generationer i ett kök i Mölndal. Lilltjejen var på strålande humör och hade egentligen bara ett olyckligt ögonblick - när hon skulle sitta i tomtens knä. Bra tjejen, skäggiga bullriga karlar ska man passa sig för!

(Jag? Sitta där? Varför i hela friden då?)

Hon fick otroligt mycket klappar, både hårda och mjuka! Och jag lyckades överraska Oo rejält med luftballongfärden vi ska göra tillsammans med hans föräldrar till våren! Eller ja, det återstår att se om jag vågar när det väl blir dags.



Ja, det är lite svårt att se men ett par nya pärlörhängen och godsaker för både utsida och insida från min Oo!
 (När jag tänker efter hade jag nog inte tagit på örhängena ännu...)





Här är så armbandet jag fick av Monica! Det jag hittade på Gunnebos julmarknad men alltså fick först nu, visst är det fint? Gillar det verkligen men önskar det var en lite säkrare "låsanordning" än den enkla knapp och ögla denna typ av armband erbjuder.


Lilltjejen har nu inte bara funnit tjusning i att plocka ut grejer, utan lägger nu också tillbaka. Ut ur hink, in i hink, ut ur hink, in i hink, tjohoo!




(Farmors mors knä gick bra i alla fall)





Kvällsvälling i nya pyjamasen och Gudmors tillika kusinens knä. Hon somnade innan vi lämnat Brevkortsgatan och väl hemma tog det inte många minuter för mamman att göra detsamma i sin makes knä i soffan. Trots att man vaknat före Lilltjejen denna julafton var jag ändå duktigt trött innan klockan slagit tio.

En lugn och skön julafton är bara att tacka och ta emot, i varje fall för min del som knappt behövde lyfta ett finger.

Bortskämda som vi är kan vi glömma griljering av skinka, dukning av matbord, knäckkokning och ångest över vardagsröra på varenda yta. Vi åker till Mölndal, sätter oss till dukat bord och äter tills vi storknar. Vi har ett uppdrag. Eller två förresten: Fixa efterrätt och hämta mormor. Efterrätten blev ett önskemål som inte kunde vara enklare: Daim-maräng-glasstårtan med färska hallon. Fem deciliter vispgrädde, krossad Daim, socker och äggulor kan ju bara inte smaka illa! Det svåraste består egentligen i att transportera den frysta efterrätten till andra sidan stan inom sådan rimlig, dvs laglig tid att den inte hinner smälta bort! Därmed blev uppdraget att hämta mormor i Stenungsund lite svårare - såvida vi inte kör med alla rutor nere och luftkonditioneringen på max. Efterrätten klarar sig men mormor dör i dubbelsidig lunginflammation.

Jag brukar alltid köra på två paket hallon. Det brukar alltid bli över. Därför fick Oo bara köpa ett paket denna gång, men såklart fick jag ångest när jag hällde upp det enda paketet och såg den ynkliga högen. Rotade i frysen och hittade ett oöppnat paket, wo-ho!
Men då jag känner mig själv tittade jag en extra gång och beslöt att det nog fick räcka med ett paket ändå.

(Inte så färska längre)

Att en kroppsbyggare lyckats lura till sig full sjukpenning och så vidare är inget jag lyfter på ögonbrynen för längre. Istället kommer jag på mig själv att undra varför karln inte känner av att han har halva underbyxan mellan skinkorna? Totalt poseringsfaliure eller är det kanske med flit?

(Hubba hubba!)

Av någon anledning var det inte mycket till morgonrusning och dessutom verkar det nästan bara vara konsulter här idag. Av någon anledning.
Imorgon är det julafton och det hade lika gärna kunnat vara måndag-mitt-i-veckan för vem kan ha tillstymmelse till julkänsla när det är regn och sju plusgrader på utsidan?

Titta vad fina vi är! Lite bättre tagna bilder finns på Kajas sida. Den blev bättre än jag kunnat föreställa mig och bytte om där och då på jobbet! Lite senare bytte jag tillbaka då jag nästan kände mig för fin! Men de bruna stövlarna gjorde den inte riktigt rättvisa heller, så det blir svarta nästa gång. Dessutom vill jag ju liksom spara den till julafton samtidigt som jag vill visa upp den för fler än julaftonssällskapet! 
Jag har ju alltid varit lite skeptisk till denna typ av "klänning" som är tightare under bysten och faller fritt därifrån (den har säkert något namn jag inte kommer på nu). För mig har det varit lite gravidklädesvarning som lätt fått vissa bärare att se tjockmagade ut, trots att ingen mage existerat! Och jag har ju ofta velat ha något finare som inte fått mig att känna mig som Tootsie! Men när jag nu drar Kajas design över huvudet trivs jag finfint!
Gick förresten alldeles utmärkt att låta två hårband agera ärmhållare för Lilltjejen. Det blev lite puffärm av det!

Det är inte klokt att det är jul om två veckor. Känns inte så för fem öre, men så har inte heller många knop lagts på att skapa stämning heller. Hur fanken hinner och framför allt orkar alla andra? Pynt, pyssel, bak och godistillverkning. Själv är jag nöjd över den nödtorftiga dammsugningen efter hämtpizza och nattning!
Men allt det där pysslandet kanske görs när jag tränar combat och, öh degar i soffan? Ibland undrar jag om inte jag är lat? Sminka sig? Orka! Modefreak? Näe! Heminreda? Varför? Umgås? Suck!

Nej, nu till något helt annat:
Provkörning! Över 20 olika Volvobilar bara för oss åtta medarbetare! Jag fick avvika efter halva tiden eftersom jag hade kurs att hålla, vilket passade ganska bra eftersom jag blivit åksjuk! Tydligen inget ovanligt när man brummar runt, runt på testbanan, och jag var inte ensam om det! Att bli åksjuk alltså.

(En syn jag nog kan vänja mig vid!)

Trodde jag skulle bli helsåld på XC60:n men den hade en tuff utmanare i lilla C30:n! SUV:en var ett skepp medan 30:n var som en gokart! Ööörn ööööörn!!

Så verkar Lilltjejen ha somnat till slut. Det vindar rejält kring knutarna även om det enligt nyheterna bedarrat något. Älvsborgsbron är fortfarande avstängd och delar av Götatunneln likaså då den tydligen börjat få in vatten. Jag har nog aldrig kört så långsamt över Angeredsbron då många valde den vägen istället, men väl ute på Gråbovägen flöt det på riktigt bra.
Innan jag lämnade jobbet ringde jag Monica och det första hon sade var: "-Åk hem!"
Då de från Mölndal hem till oss kunde ta en väg långt från Tingstadstunnlar och Götaälvbroar, de enda vägarna jag hade att välja på förutom Angeredsbron för att komma till dom, så packade de in Lilltjejen och alla hennes övernattningspinaler och levererade henne hem till dörren!
Man kan inte annat än böja sig för naturens krafter, skaka på huvudet åt regnstormar mitt i december (för att inte tala om åskan som blixtrade förbi igår!) och beklaga konsekvenserna i dess kölvatten. När syster med familj tillbaka i Bromma hörde om en möjlig flight senare ville de inte riskera att än en gång få vända ungefär femtio meter från Göteborgs mark. Vilket var ungefär så nära de kom innan piloten drog på gasen igen. Stackars gudsonen blev flygsjuk så jag förstår verkligen att de inte ville chansa på en flygning som garanterat aldrig fått landa den gången heller.
Verkligen surt. Man var ju så inställd på att de skulle vara här nu, för att inte tala om surt för dom som packat och faktiskt åkt!
Men man ska väl försöka finna något positivt i allting? Vi fick ju städat (nåja hyfsat i alla fall) hemma och kylen är välfylld. Och strömmen har inte gått som hos många andra just nu.
 

Okej, det kanske blåser lite. Blötsnön vräkte ner på tvären när vi åkte hem från våra respektive träningar igår. Det var slirigt att ta sig upp för våra backar. And I love it! Imorse blåste öronmuffarna av mitt huvud!
Oo och Monica väntar på Landvetter där syster med familj ska landa från Stockholm. De står där och glor på den där rulltrappan där de ankomna brukar troppa ut, men nej.
Tydligen har planet försökt att landa en gång, sedan en gång till. Det blåser för mycket. Försöker de landa i Jönköping? Kanske till och med Malmö? Nej vad gör de? De vänder och flyger hem igen!
 
Pilot 1: -Nej det här var ju inget kul, jäkla Göteborgsväder!
Pilot 2: -Håller med, vad skulle vi hit å göra? Vi åker hem igen!

Hallå. Det är ju bara lite västkustbris!

Dagens skrivpuff: En form av fortsättning på denna
Med långsamma rörelser tömde hon sin bricka. Servetten som rivits till småbitar, glaset vändes upp och ner och den knappt rörda portionen skrapades ned i hinken. Med flit undvek hon bespisningspersonalens förebrående blick och lämnade den nu avfolkade matsalen, beslöt att göra ett nytt försök idag. Hon närmade sig det stimmiga allrummet och tvingade sig att höja blicken, plockade på sig minen av att ha ett bestämt mål och styrde stegen mot den lilla alkoven som utgjorde skolans kiosk. Kanske någon skulle lägga märke till henne denna gång, ropa hennes namn och be henne göra dom sällskap? I periferin noterade hon gruppen av klasskompisar som brukade förbarma sig och försökte se än mer nonchalant ut där hon passerade. Inom sig svor hon högt då hon inte kunde låta bli att kasta en prövande blick åt deras håll. Två av dom såg hennes blick och vände sig bort så snabbt att det uppenbart inte var på grund av vännernas just då höga skratt.
Emma kände hur luften gick ur henne och besvor ännu en gång sin dumhet. Kasta trånande blickar som en annan hundvalp! Lika arg som besviken på sig själv, på dom, alla omkring sig lät hon blicken svepa över den fyllda lokalen. Det skrattades, skreks, pratades, skojades och fnittrades. Alla hade någon, alla var en del av något, fanns, sågs, fick vara medan hon behandlades som något smittsamt, något fult, något inte ens värt att existera! Det kändes nu som alla sneglade på henne, kikade förstulet och skrattade, skrek, pratade, skojade och fnittrade om henne. Skrattet blev hånfullt, skriken uttalade ord om hennes obetydlighet, pratet elakt och skojet på hennes bekostnad.
Trycket i bröstet hotade att spränga henne och hon bytte riktning, vände nittio grader och styrde stegen mot utgången. Hon måste bort därifrån, struntade i den vanliga vägen längs väggen och banade sig genom elevhopen, dessa skrikande människor som orsakade så mycket smärta. Hon hatade dom allihop, de kunde dra åt helvete!
Det glesnade något när hon var framme vid hörnet till den långa korridoren med alla sina skåp då hon stötte emot någon. Emma märkte det knappt, hur personen tumlade bakåt följt av ett förvånat och förtörnat utrop. Ännu en idiot som inte sett henne!

Jesper gned sin axel och tittade efter den som nästan slagit omkull honom. Ett långt ljust hår som flaxade i vinden och raska steg på gränsen till springande. I samma ögonblick vände hon sig om och han kände genast igen Emma i sin klass. Men den vanligtvis blyga illa dolda beundrande blicken var nu alldels svart, så fylld av vrede att han nästan studsade till. Sedan var hon borta, ute i vintern och snöfallet han just lämnat.
Mot sin vilja nyfiken blev han stående. En arg och rakryggad Emma, som dessutom ignorerade honom var något helt nytt och han kunde inte låta bli att undra vad som hänt. Han hörde Yossies ljusa röst ropa på honom men upptäckte att han förblev stående, med blicken vänd åt dörren som precis glidit igen.

Lite flytande Milda, flingsalt och en hög med sparris bara för mig! Smördegsinbakad flläskfilé med gorgonzola och potatisgratäng passade utmärkt till och förtärdes lagom tills det var dags för "Allt för Sverige" på tv:n.
Innan sängen har jag nu en stund att kanske få till lite mer än enbart bilder. Har en tanke kvar sedan julbordet i fredags. Hamnade bredvid en okänd kvinna och gjorde mitt yttersta (i mina mått mätt) för att visa artigt intresse och konversera civiliserat. Det vanliga ni vet, arbete, var man bor, var man kommer ifrån (har tydligen nån dialekt), när man flyttade ner, vad man saknar med norrland (riktiga vintrar och ljusa somrar), hur man trivs här nere (slipper myggen men har fästingarna istället) och så vidare och så vidare.
När man så kommer till det där kapitlet att man flyttat ner från norr följer ofta dylika frågor kring kvarvarande familj och hur det känns. Inte särskilt konstigt men nu kan jag börja känna mig lite besvärad - å den andras vägnar. För den kom ju, frågan om mina föräldrar. Jag är ju fortfarande (wo-ho) så pass ung (så det så!) att ens föräldrar förmodas vara i livet. Så en del kan få något skamset i blick och ton när de så tvingat mig att berätta det smärtsamma faktum (näe) att inte bara en utan båda mina föräldrar är döda. I de flesta fall brukar den som frågat byta spår, men denna gång försökte hon kanske jag-vet-inte-vad, men apropå att just båda två var döda leder väl inte osökt tankarna till olycka eller liknande. Hon frågade i varje fall hur det gått till.
Hur säger man att ens föräldrar supit ihjäl sig utan att den som frågat ska känna sig klumpig och skyldig att plocka fram medlidandet? Det är ju fullt förståeligt, men jag hur ska man få dom att känna sig bättre till mods? Det enda jag kunde komma på att säga var: -Alkohol. Inte trassla in mig i någon lång förklaring om att det i den enes fall var cancer, men egentligen alkoholen ändå eftersom hon inte kunde behandlas pga att den söndersupna levern inte skulle klara medicinerna. Kort svar där jag i nästa andetag försökte få henne att känna sig bättre till mods genom att snurra till det med tafatta förklaringar att det egentligen bara var skönt och en lättnad att de var borta. Det gjorde ju bara det hela värre då hon antagligen målade upp rena skräckscenarion och lade en tröstande hand på min arm.

Jag själv hade nog svurit över mitt klavertramp om jag varit hon, men för mig är det ju inte det! Hur svarar man för att den andre ska förstå att man faktiskt inte har något problem med att de inte bara är döda utan dessutom genom alkohol? 
Nästa gång kanske jag låter dom gå hädan i en brand ("Nej vad hemskt, båda föräldrarna och hemmet på en gång!" Nej, funkar inte). Sjukdom? ("Smärtfullt att se sina älskade föräldrar tyna bort!" Nope) Snabb och smärtfri hjärtattack? ("Båda två, på en gång?" Okej, för osannolikt) Gemensamt självmord? ("Oh stackars barn ensam kvar med orättfärdiga skuldkänslor!" Okej. Nej.) Styckmördade av galen clown som trodde de var invarderande aliens? ("Eeeh, var clownen du? Ursäkta måste gå på toa eller nåt" Lite kul kanske men okej kanske inte).  
Kanske jag bara låter dom leva all sköns pensionärsliv i Piteå, beklagande att deras älskade dotter flyttat så långt bort. Enklare för alla parter.

I morgon är det arbetsvecka igen. Det blir intensivt nu sista veckorna då jag lagt två utbildningsblock back-to-back. Mikael är en klippa, har har hjälpt mig nu inte bara med testningen utan också med att förbereda arbetsuppgifter! Kanske får börja ge honom lön snart.

Lerjedalens julbord var helt ok! En äkta irländsk trubadur är onekligen ganska trevligt med. Men att blogga från en iFån är inget vidare!

Jaa, vi ska till Allum!

Lisebergs 125 meter höga "gran" tronar över Göteborg. Bara stjärnan mäter sex meter i diameter och väger ett halvt ton! Jag skulle inte vilja vara den som sitter där högst upp och tar emot den! Är det bara jag som blir lite imponerad?

Några nya deltagare idag vilket alltid är kul. Fick en teaterviskning mot slutet att en av deltagarna inte förstod svenska, så kunde jag kanske instruera på engelska? Att hålla koll på koreografin, peppa och själv ge gärnet samtidigt som man ska ställa om till engelska funkar sådär. "Left leg far back to a utfall, step out to an esquiva and keep your entire fot grounded to the floor..." Både jag och en del deltagare fick senare svårt att hålla plankan när jag totalt fastnade i svengelskan! Men jag fick beröm för uttalet efteråt i varje fall - i de partier där jag fick till hela meningar!  

Imorgon är det dags för årets första julbord när Bergums IF bjuder tränarna och deras respektive till Lärjedalens golfklubb. Gratis är gott, och att slippa laga det själv är ännu godare!


(Annat gott!)


Klockan visar 22:22, läge att önska sig något. En god natts sömn och bra avslutning på arbetsveckan imorgon. Hittills har det ju varit en riktigt bra sådan!