Kände faktiskt inte för att dra till Frölunda torg i väntan på combaten denna vecka. Har visserligen lite ärenden att göra men nej, orkar inte. Pular lite med utbildningsmaterialet, ansöker om semester under julhelgen samt vår traditionella vecka i Sälen och tuggar tunna falukorvsskivor mellan mjuk Hönökaka. Verkar som bränningen misslyckades ändå när de sista låtarna hackar och låter skumt. Kanske det bara är när jag spelar den i min dator men vill inte riskera avbrott mitt under muy-thai eller sista powerlåten. Får lägga skivorna på prydlig rad för smidiga byten. Sakta men säkert har ju deltagarantalet ökat nu på sistone, vilket är typiskt när jag nu till vårschemat får flytta till lilla salen. Får en annan tid också, klockan sex tror jag så den här väntan blir ett minne blott. Nu får jag tvärtom istället känna viss oro över korvstoppningen vid Astra Zeneca och olyckor vilkas köbildningar äter upp tid jag inte kommer att ha för att hinna fram till min anläggning. Menmen.
Har beställt en liknande tunika? Klänning? Klänningstunika? Av min kollega som ska matcha den Lilltjejen fick! Gillade faktiskt det där velourmaterialet och kände mig lite vågad som också ville ha en röd! Kanske kommer jag att se ut som en julgranspumla.

Liksom alla andra år undrar jag huruvida jag ska engagera mig i att julpynta. Vi lär inte sätta upp vår tremetersgran i år i alla fall, även om den har viss mysfaktor. Eftersom vi inte firar julen hos oss i år känns det som mer jobb än det är mödan lönt. Jag imponeras av alla dessa människor som stryker dukar och byter gardiner, bakar, pyntar, pysslar och kokar knäck. En annan tackar sin lokala matbutik för halvfabrikat och risgrynsgröt i plastkorv och tänker att nästa år ska jag minsann! Om inte annat föreligger en viss press framgent av det enkla faktum att man har barn. Men visst, julen blir ju vad man gör den till, och hur vill man egentligen ha den? Som man själv minns med en bitter mamma, bråk och fylla i vackert pyntat hem med levande ljus i minigran (utöver den vanliga), eller trygg och harmonisk stämning utan porslinstomtar i fönstren och röda gardiner? Är det inte ganska stor risk i dagens samhälle att man tror sig finna trivseln och stämningen i det materiella? En materialist som mig befinner sig i den riskzonen. Det är ju enklare att pynta och köpa massor av klappar än att faktiskt engagera sig känslomässigt. Det är roligt och enkelt att ge bort presenter men desto jobbigare att sitta ner och bara umgås. Jag vet inte hur man gör! Ibland kan jag känna att min aversion mot sociala umgängen medfört att jag tappat färdigheterna som krävs för att faktiskt behärska en normal samvaro med mer eller mindre kända personer. Jag känner mig vilsen, stressad, disträ, ointresserad. Kan komma på mig själv att lyssna utan att höra, plötsligt avbryta när jag "kommer på" något och tappa tråden femtioelva gånger. Också därför är det enklare att tiga, att sluta försöka och bara öppna munnen när jag faktiskt vill och känner för det - vilket nog inte är så ofta.

Ändå kan jag nog paradoxalt nog av en del uppfattas som väldigt utåtriktad och "lättpratad". Jag har nog varit inne på det förut, att det oftast händer med ytliga bekanta eller helt okända. Sådana som faktiskt inte kan ha några större förväntningar på mig, eller jag på dom. Det låter onekligen ganska fegt. Men varför ska jag föreställa mig om jag faktiskt inte vill? För att de sociala koderna förväntar det av mig? Men om jag inte har några förväntningar på dom så kan de väl skippa sina förväntningar på mig? Kanske det inte ens finns några förväntningar? Är det bara något jag själv fått för mig existerar i min antisociala världsförvrängda egobubbla? Varför skulle det över huvud taget finnas några förväntningar på mig? Är inte det att tillskriva sig större plats och betydelse än man faktiskt har? Egocentriskt om något.
Nej, nu ska jag lämna min nedsläckta del av kontorslandskapet och ratta Gulingen mot Kållered.