Dagens skrivpuff:
Att vara där men ändå inte där. Småpratet, skratten och kommentarerna surrade omkring henne. Inte otrevligt, inte störande utan ganska gemytligt. En frustrerad och uppgiven röst ljöd högre än de andra utan egentlig adress:
"-Men hallå, det blev ju rätt! Då måste nåt vara fel!" Några fnissade, några höll skrattande med och Emma drog också lite på munnen där hon satt, nästan lite blygt. Hon sänkte blicken så hennes långa ljusa hår föll fram och dolde det mesta av ansiktet, förstod så väl kommentaren då hon själv erfarit den flera gånger. Matten kunde verkligen vara ologisk ibland i alla sina regler och formler. Ibland blev det bara fel, hur rätt man än tyckte att man gjort, och ibland blev det ju rätt, utan att man haft en aning om hur man burit sig åt. Jobbigt det där. Hon försökte fokusera på problemet framför sig. Varför blanda in en massa text i matematiken, förvirra så man inte visste vilken siffra man skulle använda till vad? Och så algebran dessutom, räkna med bokstäver, vad var det egentligen? Matte skulle väl vara siffror? Hon kände besvikelsen komma tillbaka när hon tänkte på det senaste provresultatet i just algebra. Hur skulle hon nu få det betyg hon behövde för att komma in på estet? Vad skulle man med bokstavsräkning till där ändå? Procent och sånt kunde hon kanske se en mening med, det fattade man dessutom något utav, men algebra, hallå?
Med hopknipna läppar drog hon håret bakom örat och sneglade under lugg mot Jespers ryggtavla snett framför henne. Genast pirrade det till i maggropen tillsammans med ett sug av sorg. Om han bara ville se henne! Men han hade förstås som alla andra killar bara ögon för kossan Yossie, och blicken gled snabbt och förstulet över till ett fluffigt mörkt hår med stora blå ögon ovanför ett gult hårt åtsittande linne, trots att det bara var mars och långt ifrån någon vårvärme ännu. En svart bh stack upp så där omedvetet medvetet över linnets rejält tilltagna urringning där hon satt lojt tillbakalutad mot väggen medan hon skrattade åt något kompisen sagt.
Emma försökte koncentrera sig på boken framför sig igen, men det gick trögt idag. Snart lunch och ett annat sug tog plats i maggropen. Undrar om någon skulle förbarma sig över henne idag? Offra sig, på grund av lärarnas order. Hon visste inte riktigt vad som var mest pinsamt, att ingen tänkte på att hon fanns, eller att lärarna uppmärksammat alla på det genom att ständigt uppmana till gemenskap, att se till att alla var med och ingen uteslöts. Orden var alltid generella men alla fattade ju ändå då det bara var en enda som uteslöts. Hon. Emma.
Det kändes bra på ett sätt att de brydde sig, särskilt Eva som kunde fråga emellanåt hur det var, om hon fått några kompisar, samtidigt som hon avskydde att se medlidandet i deras ögon, skammen när hon visste att lärarna pratat med klasskompisarna om henne för att få henne med. Skam blandad med viss glädje att bli sedd, för en stund. För det blev hon alltid, i några dagar innan hon glömdes bort igen. Hennes tankar snuddade vid det förbjudna ordet igen, mobbad. Var hon mobbad? Nej absolut inte, ingen skrek, kallade henne fula saker, skickade anonyma sms eller förstörde hennes saker. För så var det att bli mobbad va? Hon var bara inte med, utesluten från gemenskapen, existerade liksom inte. Ibland undrade hon om det ändå inte varit bättre om hon faktiskt blivit mobbad, för då skulle de i varje fall se henne. Eller nej. Kanske inte bättre ändå.

Tio minuter innan lektionen var över började de vanliga bryta upp, vilket blev startskottet för övriga i klassen. Lärarens lama protester dränktes i "-Vi är hungriga" "-Det blir sån kö!" och "-Kom igen nu!". Ett otroligt oväsen bröt ut i klassrummet när böcker slängdes ihop, stolar skrapade och pratet släpptes lös. Prövande kastade Emma en blick mot den grupp som vanligtvis brukade "förbarma sig" över henne, men de var fullt inbegripna i något samtal och ägnade inte henne så mycket som ett ögonkast. Hon satt kvar, lyckades faktiskt bli färdig med problemet, löste också nästa innan hon långsamt och omständigt packade hon ihop sina saker, ägnade en lång stund vid sitt öppna skåp, ivrigt sysselsatt med ingenting. Gick på toaletten, fipplade lite med mobilen sittandes vid den lilla grupperingen av bänkar och bord utanför klassrummen. När de första eleverna började återvända från matsalen började hon gå åt det hållet. I dörren till den avfolkade matsalen möter hon Eva. "-Ska du äta?" Frågar hon med sin vänliga, lite hesa röst. Emma nickar och säger inget när läraren följer med henne in. Bättre än ingen i varje fall.