Dagens skrivpuff: Del tre efter denna som började här.
Det var kallt men Emma kände det knappt. Noterade inte hur de stora flingorna lade sig över kläder och hår, smälte på hennes kinder och virvlade framför henns blick. Hon blev stående mitt på den öppna skolplanen medan andedräkten bildade upproriska moln av hennes häftiga andning. När hon åter kunde höra igen uppfattade hon skratt en bit framför sig och såg en klunga elever skynda sig in i värmen, intill sporthallen var snöbollskriget i full gång mellan ett antal från de lägre årskurserna. Ett gällt skrik från andra hållet avslöjade en tjej som med tydligt nöje mulades av en kille. Vreden flammade upp igen, vrede tillsammans med den skärande sorgen att vara ensam. Det var så orättvist!
Hon slet blicken från de två i snön och gjorde helt om, vände tillbaka mot entrédörren med avsikt att hämta sina grejer och dra därifrån. Modern skulle bli rasande av att se henne komma hem uppenbart innan skoldagens slut men det struntade hon fullkomligen i. Hon skulle bara veta att Emma aldrig hade tänkt gå tillbaka, det skulle verkligen ta priset!
Med ilskan som bränsle ryckte hon häftigt upp dörren, inriktad på att så snabbt som möjligt hämta sin jacka och komma därifrån. I dörröppningen med handen i tomma luften, greppande det handtag som precis ryckts ur hans hand, stod Jesper. Överrumplat blev han stående, obeslutsam och förvånad över varför han egentligen stod där. Emma blängde, struntade i vem hon hade framför sig. Hur hade hon kunnat vara kär i den idioten? Trodde att han var något bara för att alla tjejer suktade efter honom.
Jesper öppnade munnen för att säga något men hon hade redan trängt sig förbi och gick snabbt bort från allrummet in i den långa skåpfyllda korridoren. Tveksamt följde han efter henne, brottades med sig själv. Han hann ifatt henne precis när hon satte nyckeln i sitt skåp.
-Vad vill du? Frågade hon kort. Det ljusa håret var fuktigt och den mörka blicken mötte trotsigt hans. Jesper visste inte riktigt själv och stack generat händerna i de jeansklädda fickorna.
-Vet inte riktigt, sade han ärligt. Antar att jag undrar vad som har hänt, varför du ser så förbannad ut.
Hon såg uppriktigt förvånad ut och kom av sig något. Så slog hon ner blicken och muttrade:
-Vad bryr du dig om det? Du bryr dig väl bara om dig själv! Hon skämdes i samma ögonblick orden lämnat henns mun. Det var verkligen inte likt henne att säga sådana saker! Hon som knappt vågade räcka upp handen i klassrummet! Hon andades ut, lade pannan mot skåpets blåmålade plåt och slöt ögonen. Konstigt nog verkade Jesper inte ha tagit illa vid sig, han stod i varje fall kvar. Försiktigt sneglade hon på honom och han visste inte vem som blev mest förvånad av dom båda när han hörde sig själv säga:
-Vill du gå över till fiket och prata om det?