Dagens skrivpuff: En form av fortsättning på denna
Med långsamma rörelser tömde hon sin bricka. Servetten som rivits till småbitar, glaset vändes upp och ner och den knappt rörda portionen skrapades ned i hinken. Med flit undvek hon bespisningspersonalens förebrående blick och lämnade den nu avfolkade matsalen, beslöt att göra ett nytt försök idag. Hon närmade sig det stimmiga allrummet och tvingade sig att höja blicken, plockade på sig minen av att ha ett bestämt mål och styrde stegen mot den lilla alkoven som utgjorde skolans kiosk. Kanske någon skulle lägga märke till henne denna gång, ropa hennes namn och be henne göra dom sällskap? I periferin noterade hon gruppen av klasskompisar som brukade förbarma sig och försökte se än mer nonchalant ut där hon passerade. Inom sig svor hon högt då hon inte kunde låta bli att kasta en prövande blick åt deras håll. Två av dom såg hennes blick och vände sig bort så snabbt att det uppenbart inte var på grund av vännernas just då höga skratt.
Emma kände hur luften gick ur henne och besvor ännu en gång sin dumhet. Kasta trånande blickar som en annan hundvalp! Lika arg som besviken på sig själv, på dom, alla omkring sig lät hon blicken svepa över den fyllda lokalen. Det skrattades, skreks, pratades, skojades och fnittrades. Alla hade någon, alla var en del av något, fanns, sågs, fick vara medan hon behandlades som något smittsamt, något fult, något inte ens värt att existera! Det kändes nu som alla sneglade på henne, kikade förstulet och skrattade, skrek, pratade, skojade och fnittrade om henne. Skrattet blev hånfullt, skriken uttalade ord om hennes obetydlighet, pratet elakt och skojet på hennes bekostnad.
Trycket i bröstet hotade att spränga henne och hon bytte riktning, vände nittio grader och styrde stegen mot utgången. Hon måste bort därifrån, struntade i den vanliga vägen längs väggen och banade sig genom elevhopen, dessa skrikande människor som orsakade så mycket smärta. Hon hatade dom allihop, de kunde dra åt helvete!
Det glesnade något när hon var framme vid hörnet till den långa korridoren med alla sina skåp då hon stötte emot någon. Emma märkte det knappt, hur personen tumlade bakåt följt av ett förvånat och förtörnat utrop. Ännu en idiot som inte sett henne!

Jesper gned sin axel och tittade efter den som nästan slagit omkull honom. Ett långt ljust hår som flaxade i vinden och raska steg på gränsen till springande. I samma ögonblick vände hon sig om och han kände genast igen Emma i sin klass. Men den vanligtvis blyga illa dolda beundrande blicken var nu alldels svart, så fylld av vrede att han nästan studsade till. Sedan var hon borta, ute i vintern och snöfallet han just lämnat.
Mot sin vilja nyfiken blev han stående. En arg och rakryggad Emma, som dessutom ignorerade honom var något helt nytt och han kunde inte låta bli att undra vad som hänt. Han hörde Yossies ljusa röst ropa på honom men upptäckte att han förblev stående, med blicken vänd åt dörren som precis glidit igen.