Lite flytande Milda, flingsalt och en hög med sparris bara för mig! Smördegsinbakad flläskfilé med gorgonzola och potatisgratäng passade utmärkt till och förtärdes lagom tills det var dags för "Allt för Sverige" på tv:n.
Innan sängen har jag nu en stund att kanske få till lite mer än enbart bilder. Har en tanke kvar sedan julbordet i fredags. Hamnade bredvid en okänd kvinna och gjorde mitt yttersta (i mina mått mätt) för att visa artigt intresse och konversera civiliserat. Det vanliga ni vet, arbete, var man bor, var man kommer ifrån (har tydligen nån dialekt), när man flyttade ner, vad man saknar med norrland (riktiga vintrar och ljusa somrar), hur man trivs här nere (slipper myggen men har fästingarna istället) och så vidare och så vidare.
När man så kommer till det där kapitlet att man flyttat ner från norr följer ofta dylika frågor kring kvarvarande familj och hur det känns. Inte särskilt konstigt men nu kan jag börja känna mig lite besvärad - å den andras vägnar. För den kom ju, frågan om mina föräldrar. Jag är ju fortfarande (wo-ho) så pass ung (så det så!) att ens föräldrar förmodas vara i livet. Så en del kan få något skamset i blick och ton när de så tvingat mig att berätta det smärtsamma faktum (näe) att inte bara en utan båda mina föräldrar är döda. I de flesta fall brukar den som frågat byta spår, men denna gång försökte hon kanske jag-vet-inte-vad, men apropå att just båda två var döda leder väl inte osökt tankarna till olycka eller liknande. Hon frågade i varje fall hur det gått till.
Hur säger man att ens föräldrar supit ihjäl sig utan att den som frågat ska känna sig klumpig och skyldig att plocka fram medlidandet? Det är ju fullt förståeligt, men jag hur ska man få dom att känna sig bättre till mods? Det enda jag kunde komma på att säga var: -Alkohol. Inte trassla in mig i någon lång förklaring om att det i den enes fall var cancer, men egentligen alkoholen ändå eftersom hon inte kunde behandlas pga att den söndersupna levern inte skulle klara medicinerna. Kort svar där jag i nästa andetag försökte få henne att känna sig bättre till mods genom att snurra till det med tafatta förklaringar att det egentligen bara var skönt och en lättnad att de var borta. Det gjorde ju bara det hela värre då hon antagligen målade upp rena skräckscenarion och lade en tröstande hand på min arm.

Jag själv hade nog svurit över mitt klavertramp om jag varit hon, men för mig är det ju inte det! Hur svarar man för att den andre ska förstå att man faktiskt inte har något problem med att de inte bara är döda utan dessutom genom alkohol? 
Nästa gång kanske jag låter dom gå hädan i en brand ("Nej vad hemskt, båda föräldrarna och hemmet på en gång!" Nej, funkar inte). Sjukdom? ("Smärtfullt att se sina älskade föräldrar tyna bort!" Nope) Snabb och smärtfri hjärtattack? ("Båda två, på en gång?" Okej, för osannolikt) Gemensamt självmord? ("Oh stackars barn ensam kvar med orättfärdiga skuldkänslor!" Okej. Nej.) Styckmördade av galen clown som trodde de var invarderande aliens? ("Eeeh, var clownen du? Ursäkta måste gå på toa eller nåt" Lite kul kanske men okej kanske inte).  
Kanske jag bara låter dom leva all sköns pensionärsliv i Piteå, beklagande att deras älskade dotter flyttat så långt bort. Enklare för alla parter.

I morgon är det arbetsvecka igen. Det blir intensivt nu sista veckorna då jag lagt två utbildningsblock back-to-back. Mikael är en klippa, har har hjälpt mig nu inte bara med testningen utan också med att förbereda arbetsuppgifter! Kanske får börja ge honom lön snart.