Så verkar Lilltjejen ha somnat till slut. Det vindar rejält kring knutarna även om det enligt nyheterna bedarrat något. Älvsborgsbron är fortfarande avstängd och delar av Götatunneln likaså då den tydligen börjat få in vatten. Jag har nog aldrig kört så långsamt över Angeredsbron då många valde den vägen istället, men väl ute på Gråbovägen flöt det på riktigt bra.
Innan jag lämnade jobbet ringde jag Monica och det första hon sade var: "-Åk hem!"
Då de från Mölndal hem till oss kunde ta en väg långt från Tingstadstunnlar och Götaälvbroar, de enda vägarna jag hade att välja på förutom Angeredsbron för att komma till dom, så packade de in Lilltjejen och alla hennes övernattningspinaler och levererade henne hem till dörren!
Man kan inte annat än böja sig för naturens krafter, skaka på huvudet åt regnstormar mitt i december (för att inte tala om åskan som blixtrade förbi igår!) och beklaga konsekvenserna i dess kölvatten. När syster med familj tillbaka i Bromma hörde om en möjlig flight senare ville de inte riskera att än en gång få vända ungefär femtio meter från Göteborgs mark. Vilket var ungefär så nära de kom innan piloten drog på gasen igen. Stackars gudsonen blev flygsjuk så jag förstår verkligen att de inte ville chansa på en flygning som garanterat aldrig fått landa den gången heller.
Verkligen surt. Man var ju så inställd på att de skulle vara här nu, för att inte tala om surt för dom som packat och faktiskt åkt!
Men man ska väl försöka finna något positivt i allting? Vi fick ju städat (nåja hyfsat i alla fall) hemma och kylen är välfylld. Och strömmen har inte gått som hos många andra just nu.
 

Fick precis ett sms. Kolla tiden. Lätt för mig att sitta här och beklaga stormens konsekvenser! Jag hade ju först tänkt skjutsa hem honom eftersom jag ändå skulle till Mölndal. Tanken var att ta vägen via Angeredsbron, till Partille och så kanske över till E40 för att komma runt eländet i stan. Men så fick jag ju uppmaningen av Monica vilket onekligen underlättade en hel del för mig. Jag funderade på att faktiskt strunta i uppmaningen och köra hem honom ändå eftersom jag nu sagt det, och jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete men jag är ju som jag är! Samvete är min personliga specialitet, framför allt när den föregås av dåligt! 
Till slut gick en buss från jobbet som tog honom in till stan. Och där blev han alltså fast, eller någonstans på vägen därifrån och hem. Skit också!
Man får andas djupt och tänka på vilken betydelse det har om hundra år. Men just sådana här saker, liksom mitt missade möte på jobbet är sådant som kan poppa upp och gnaga mig under lång tid efteråt. Thomas påminde mig och gången jag glömde en låsning av IKSU i Umeå, av någon anledning ett snabbt engångsuppdrag under min väktarkarriär då vi bodde väldigt nära den stora träningsanläggningen. Jag somnar nästan in för att sätta mig spikrakt upp, skräckslagen av insikten om mitt glömda uppdrag. Ringde ett förtvivlat samtal som var mycket lugnande, så jag grämde mig bara en liten stund, lade mig ner och somnade om - till min sänggrannes stora frustration!
Men den händelsen gnager mig inte alls på samma sätt eftersom den inte drabbade en enskild person som jag känner. Där var det flera i personalen kvar som vid min frånvaro helt sonika låste dörrarna själva.
Ett exempel på hur snedvridet mitt utpräglade samvete kan te sig är paddan i Sisjön. Det är knappt jag fattar att jag nu faktiskt sätter detta på pränt, men de som nu råkar följa denna blogg har väl ändå tappat alla eventuella illusioner om mig! Jag är helt enkelt inte riktigt riktig alla gånger!

Padda var det ja. Det var tidig vinter, min och Oos första tillsammans tror jag och han tog mig till Sisjön för en promenad runt denna riktigt vackra sjö i skogen. Det var frost och marken hade börjat frysa till. Mitt på den väl upptrampade vandringsleden upptäcker så någon av oss en padda! Den rör sig väldigt långsamt och omständigt, kallblodig liten varelse som den är. Den ska ju ligga i mysig dvala i marken nu, inte röra sig uppe bland minusgraderna! Jag plockar upp den, och blotta värmen från mina behandskade händer verkar få den att vakna till något. Stelheten i rörelserna minskar något, eller så är det bara önsketänkande från min sida.
I vilket fall flyttar jag den från andra vandrares hårda skor och placerar den bland löven på andra sidan leden, krafsar upp en liten fördjupning bland löven och placerar den där, osäker på om jag ska sätta den djupare då det kanske var själva sjön som var målet och jag därför inte vill "begrava" den för djupt. Så fort jag lagt den på marken börjar den böka sig ner och jag stärks i gissningen att den vill ner till frostfritt djup, men ändå vågar jag inte utifall. Den kanske bara är rädd och därför backar ner bland löven?

Strax efter vi gått vidare kommer en hundägare där hunden dyker ned med nosen precis där jag nyss lämnat paddan och jag fruktar att den vädrat och bökat fram min kompis. Det är nära att jag vänder för att titta till den vilket blir ännu en sak som gnager samvetet!
I vilket fall tänker jag på den under resten av promenaden, och som sagt många gånger efter det. Fortfarande! Klarade den sig? Varför gick jag inte tillbaka? Varför grävde jag inte djupare? Jag borde väl ha fattat att ett tunt lager löv inte var tillräckligt? 
Så det är inga proportioner, egentligen ingen rim och reson bakom mitt samvetes våndor. En del grejer fastnar och gnager, andra glömmer jag på ett ögonblick. Saker jag sagt och gjort, sårat och svikit, sådant glömmer (förtränger?) jag, men en jämrans padda gör mig olycklig än idag!