Det har liksom alltid funnits med i diskussionen, att vi ska ha två barn. Jag själv har ju alltid haft den inställningen att om jag nu ska ha barn, så ska det med något grumliga orsaker vara två. Hyfsat tätt dessutom. Svenssonpåverkan, symmetri, sällskap vem vet, men två har det alltid varit. Inte tre no-way, inte heller ett av ovanstående välmotiverade anledningar. Så när man nu sitter här med en Lilltjej som fyller ett (hujedamig!) om en vecka är det ofrånkomligt att den där tvåan börjar pocka på uppmärksamhet.

(Rätt färsk)

Häromdagen frågade jag Oo när han kunde tänka sig nummer två. Typ nu blev svaret! Jahapp. Så vi är tillbaka där vi började, att Oo är redo och har varit ett bra tag medan jag är den som bromsar. Vill jag verkligen ha ett till? Jag finner mig i princip samma läge som då med bara något ändrade former på dividerandet. Nu är det det stora samvetet och frågan hur man i hela friden ska orka och hinna med två när det är nog körigt med en? Jag försöker tänka mig tillbaka hur det var där de första månaderna när jag var hemma. Sedan försöker jag lägga det till vardagen vi har idag och får det inte att gå ihop! En aktiv uppmärksamhetskrävande Lilltjej och en ny bebis?
Som sagt är det samma tankegångar som förra gången men lite uppdaterade. Kvinnor har fått barn i alla tider och hanterat det - Kvinnor har fått flera barn i alla tider och hanterat det. Då och liksom nu kontrar jag med att de ju för sjutton hanterat det eftersom de inte haft något större val! Hantera eller dra liksom. Min fruktan var ju att jag skulle dra. Eller Oo. Nu har det gått ett år och enligt många den värsta tiden passerat och vi båda är kvar, även om vi båda nog önskat oss bort både en och två gånger. Jag säkerligen fler gånger än Oo. Och då har vi ändå en så otroligt megasnäll tjej!
Tänk om nästa blir ett monster? Kolik? Skadat? Sjukt? Ja jag vet, det är samma meningslösa velande som inte leder någonstans. Det enda jag vet med säkerhet är att jag de fakto är 35, t-r-e-t-t-i-o-f-e-m år fyllda, och har faktiskt inte allt för lång tid på mig att vela. Ur ren biologisk synvinkel. Faktiskt. Typ.

Men jag känner ju att jag i princip nyss kommit tillbaka till mig själv på riktigt, fullt ut och komplett! Ska jag då tillbaka till graviditets- och hemmaeländet då? Jajaja, jag hör er, och jag har sagt det själv: Hur fort tiden har gått. Men där och då var det evigheter. Och jajajaaa, det är relativt kort tid som det är så där jobbigt, men är det verkligen det? Vem är det som säger att det inte förblir jobbigt? Eller kanske till och med blir jobbigare? Ju äldre Lilltjejen blir desto mer uppmärksamhet känns det nästan som hon behöver. Och rätt var det är tvingas jag sitta där och låtsas sörpla saft ur plastkoppar femtioelva gånger och säga "-Mmm vad gott, tack så mycket!" till imaginära köttbullar. Inte tilltalande för fem öre!
"Ahmen ååh, så där sade du ju om spädbarnstiden också men se hur bra det gick ändå?" Jajaja, tjata! Jag har insett att det blir en invand reflex att säga "Tack så mycket" och "Varsågod" till hennes fram- och tillbakaräckanden av grejer. På samma sätt som "Tittut" när hon drar filten över huvudet för miljonte gången. Då kan jag ju bara föreställa mig hur entusiastisk jag kommer att vara när hon ska visa, servera, laga och allt-det-där-som-de-nu-gör-när-allt-ska-bekräftas-fasen.
Nej, jag har nog fortfarande inte riktigt insett den där "sanna tjusningen" med barn. Har ännu inte blivit "frälst" och begeistrad som det förväntas av en mamma. Eller var det bara de egna förväntningarna det handlade om?
Jag har inte orkat försöka analysera det nämnvärt eftersom det är synnerligen meninglöst, mamma som jag nu är í vilket fall. Men om jag ska ge det ett halvhjärtat försök kan jag inte komma fram till annat än att jag nu bara är. Tillvaron är som den är och jag försöker göra det bästa utav den. Jag kanske inte gillar det alla gånger, men det var jag ju förberedd på. Jag har nog bara inte riktigt insett att jag faktiskt är mamma. Nej, jag får faktiskt ingen rätsida på det där. Därför blir det inte annat än att jag bara är.

Så är det läge att skaffa ännu en unge då? Jag klickar mig tillbaka till inläggen ett år tillbaka i tiden, struntar i orden och bara ser på bilderna. Och kanske är det här det där obeskrivbara mammagrejset kommer in när man de facto i mitt fall inte bara kan minnas utan också läsa om eländet man upplevde, men ändå känna ett litet sug i hjärteroten av vilja efter en till. Det är knappt så jag tror att jag själv just skrev de orden!

Kanske handlar det på ett plan om ännu en chans? Att vid en eventuell andra gång inte vända bort blicken när det nya livet ser dagsljuset (okej lampljuset om vi ska vara kliniskt korrekta och tråkiga), och ta vara på den där spädbarnstiden på ett sätt som man nu efter att ha genomlevt en första, kan se tillbaka på med viss oförståelig saknad? Om inte annat försöka fylla i den där utvecklingsboken betydligt bättre än man gjort med Lilltjejens!

Och om nu någon skulle ha fått för sig av detta inlägg att jag liksom nu skulle ha en nummer två på väg så får ni ta och kamma er och läsa ordentligt. Även om jag tydligen dessutom ser gravid ut enligt somliga!