Tar vara
Kan man någonsin tröttna på det här? Bara kylan och mörkret kan driva mig tillbaka. Helt. Enkelt. Underbart.
Soffläge
Fick ett grymt skönt löppass igår. Det gör viss skillnad att slippa håll.
Befinner mig nu på StV för sista gången i år. Vattenlås och beredare är tömda liksom avloppstunnan, urspolad och pump smord. Skulle kunna ta färjan tillbaka ikväll men passar på att avnjuta ensamheten maximalt samt plugga in morgondagens koreografi. Kånkat ut min gamla laptop för att kunna kolla dvd:erna. Inget vatten och inget avlopp, men med pådragna element och tända ljus har jag det myspysigt.
Velar
Tomas och Monica hälsade på mig på jobbet i samband med utförsäljningen i Volvohallen. Kul att visa dom runt och sedan luncha lite. Fick därför riktig middag innan kvällens pass.
Sade faktiskt upp klassen via mail förra veckan men då jag inte fått någon bekräftelse tog vi det muntligt i repan då jag kom. Så berättade jag för deltagarna som var något fler idag och de övertalade mig att fortsätta ett tag till! De är få men trogna och förtjusta i sin combat vilket är kul. Generellt har gruppträningen gått ner här ute så handlar kanske bara om att hänga i.
Johan smygfotade när jag sov häromkvällen med Bror intill. Brukar ha Brorsan och Lilla Grå också. Man vaknar med stukad kropp men det är ju så mysigt!
I ett
Sköljt bort blodspåren från badkaret och burit ut gravstenarna till Gulingen. Alla våra grejer från vår Halloweenfest 2007(?) har vi ju kvar så de kommer till användning nu. Då jag drar direkt från StV till Frölunda på söndag måste jag ha allt klart när jag åker till jobbet på fredag. Blir på StV hela helgen för att vintra medan Johan tar de två kalasen med Lilltjejen lördag respektive söndag.
Har ännu inte börjat kolla låtarna vi ska köra, blir hemma sent imorgon efter Kålleredspasset och så väntar en representant från Sector alarm därefter. Vet inte hur jag tänkte som lät honom boka in sig klockan nio. Jag kommer att dunka pannan i köksbordet. Passet är nästan fullbokat så detta kommer bli riktigt roligt!
De lugnare dagar som varit är förbi, nu går det i ett. Min efterträdare är klar - en konsult vid namn Martin som tydligen såg lite stressad ut enligt chefen som träffade honom strax efter vårt första handover-möte. Hehe. Jag matar över mail och möteskallelser till honom medan jag på min sida översvämmas av detsamma från CRM. Har bara skapat en mapp där jag trycker ned allting för senare genomgång. Deltog delvis i nya gruppens veckomöte vilket kändes jättekonstigt. När jag till andra halvan återvände till gamla gruppen kändes det snudd på sorgligt. Vår grupp är så bra och trivs grymt bra med Nicklas, chefen! Skittråkigt rent ut sagt att lämna honom och kollegorna. Visst är jag kvar i samma avdelning och det platslösa landskapen möjliggör att jag kan sitta kvar kring dom men det blir ju inte riktigt densamma.
Lite oroväckande var den känsla den nya gruppen utstrålade gällande att vara AM för CRM. "Lycka till" och mentala huvudskakningar. Kanske övertolkning från min sida men påminns ständigt från håll och kanter vilken krävande verksamhet och applikationsportfölj det är. Flera AMs under få år låter ju illavarslande. Så går det när man hoppar huvudstupa in i något utan efterforskningar.
Upploppet
Bröt trenden och körde morgonlöpet denna tisdag istället då PT sessionerna kommer att behöva flytta på sig. Var rätt taggad men så kom håll i hela mellangärdet efter tre kilometer och ville inte ge sig. Tvingades att gå bitvis så är nöjd att jag ändå klarade sexminutersgränsen. Men sjukt störigt att jag fått håll de senaste gångerna.
Kallt men vackert i gryningsljuset bland mångfärgade löv och morgondimma.
Osedvanligt lugnt på mötesfronten denna vecka, min sista på mitt nuvarande uppdrag. Därefter lär det bli intensivt och korvstoppning utan dess like.
Kändes konstigt att berätta för verksamheten igår i samband med ett möte där många var närvarande. Liksom när jag lämnade lärarjobbet kände jag mig som en svikare, även om det var ofantligt mycket värre när jag stod framför mina älskade elever. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Att stå där och i princip erkänna sig besegrad, att man ville så mycket men inte orkade. Fy sjutton. Ändå var det några av mina mest givande år för så otroligt givande det är att vara lärare för tonåringar! Inser dock att jag aldrig kommer att återvända till den rollen - om jag inte nödgas. Det är otroligt givande men det är det också där jag är nu, må hända på ett annat sätt. Det simpla faktum att den oförskämt mycket högre lön jag har nu omintetgör ett tillbakasteg. Att gå tillbaka och riskera samma fälla igen för halva lönen är det faktiskt inte värt. Fantastiska ungdomar till trots.
I-landsproblem som sagt
Någon snälla ge mig en "personal shopper"! Johan kom helt apropå hem sent igår kväll istället så jag drog några timmar tidigare till Frölunda för att hämta det inramade sjökortet och hitta nya byxor. Svarta var prio och då är det ju käckt att man har sitt utprovade märke på MQ. Bara trava rätt in och hugga en storlek mindre. Därefter blev jag sjavandes genom köpcentret, ovillig att gå in någonstans. Motstod sportbutikerna, klapp på axeln. Dreglade lite på Desiguals olika tröjor men frös till över prislappen och gick tröjlös därifrån. Snygga är dom men inte åttahundrakronors-snygga.
Sammantaget en bra helg trots gnället. Presenter och utstyrslar för nästa helg är fixade. Lilltjejen målade Imse vimse spindel på korten bland hjärtan och blommor. Min ypperliga middag, gissa vad som inte ätits upp. Dags att duscha och åka hem och komplettera. Har ett helt paket Mums-Mums som väntar! Fattar inte hur jag kunde glömma dom igår.
Förutom Desiguals utstickande design finner jag mig hamna i samma vanliga kategori. Koftor, cardigans, svart, grått och mera svart. Tittar hjälplöst på alla plagg jag knappt kan namnen på och önskar jag hade förmågan att se hur de ska kombineras, att veta vad jag passar i och trivs i som inte bara är svart och enkelt. Allt ser lika lockande och intetsägande ut för mig där på hyllor och hängare. Behöver byxor, behöver trosor. Också skittråkigt att köpa, men än värre är bh. För oss plattbystade finns inte mycket roligt, eller så orkar jag inte leta. Liksom byxor, hittar jag en modell som funkar köper jag flera. Kanske borde göra en investering på bh-fronten, så som jag gjorde vid bikiniköpet med en "riktig" underklädesbutik där kunnig personal får plocka fram det jag behöver. Tycker bara inte det är värt hundratals kronor för något som ändå inte syns. Lika kul som att byta spindelled på bilen.
Gnälligt värre i mina inlägg på sistone.
Hämtade mitt inramade sjökort (skitsnyggt blev det) och kånkade ut till Gulingen. Fick med nöd och näppe in det där bak.
Nästa vecka är det vår två timmars Halloweencombat. Ska bli riktigt roligt då jag gillar att klä ut mig. Måste bara plugga in alla låtarna också. Störigt nog är nacken ännu inte bra. Hur länge sitter sådan där nackspärr i egentligen?
Varmt
Hänger i poolområdet under Lilltjejens simskola. Hon är verkligen som en liten vattenvarelse nu vilket är jätteroligt. Frågan är hur väl det går när det är dags för iskallt saltvatten nästa sommar. Morsan är ju inte den som badar i havet med överdriven förtjusning.
Fem barn idag och fyra simlärare. Två i vattnet och två som iakttar, lyxigt värre. Bra uppföljning och koll på barnen vilket blev tydligt när vi uttryckte våra betänkligheter inför hennes avancemang i grupperna.
Hunnit lite shopping och mer ska det bli efter simskolan. Två kalas nästa helg, båda med maskeradtema plus valfri utklädning på dagis nästa vecka. Inga masker tillåtna dock efter dådet i Trollhättan. Sociala medier svämmar över av sympatiposter och upprop mot rasism och främlingsfientlighet. Visst är det ett fruktansvärt dåd men orkar inte bry mig och tycker snarare att det är överdriven mediecirkus. Har jag blivit sådan cyniker? Så känslokall? Jag tror jag stör mig på de snedvridna proportionerna som ändå mänskligt nog uppstår när saker som dessa sker i vår närhet. Så många vansinnesdåd som utförs överallt hela tiden av skäl som kan kategoriseras rasistiska, sexuell läggning, pedofili, kvinnoförtryck, religion eller bara ren ondska. Vi matas av det dagligen, men läsvärdet avgör skillnaden mellan mediedrev och en notis på sidan sju. En utklädd galning med svärd (eller vad det nu var) är klart hetare nyhetsstoff än en pedofil som gripits vid ännu en sexresa till Thailand.
Jag orkar inte bry mig. Är det oansvarligt? En resignation vars passivitet kan likställas med acceptans? Snarare en förlorad tro på mänskligheten.
Vi tjejer
Hjärnan var inte alls med idag. Få deltagare dessutom så kände tråkigt nog långt ifrån den entusiasm eller det engagemang jag brukar. Funderar nu allvarligt på att säga upp denna klass. Efter så många år kanske det är dags att släppa denna anläggning.
Johan och Andreas har åkt till Norge för lite kvalitativ grabbtid i tält på någon fjällsida. Så det är bara jag och Lilltjejen ända till söndag. Har en diger att-göra-lista så tiden ska nog gå.
Den där stilen alltså...
Under dagen
Med reflexband runt armar och ben, väst och pannlampa var jag rustad för hemmarundan som går längs landsväg, över fält och den morgontäta Gråbovägen. Körde moturs så jag slapp möta den strida strömmen men kändes ändå lite sådär att springa där i mörkret, trots att jag nog lyste lika mycket som en julgran om inte mer.
Lätt trögstartade ben efter mangligen igår och hade glömt bort hur pass kuperad denna runda är jämfört med den i Torslanda. Nöjd ändå att jag kom ut denna vecka då det inte blir något på fredag. Johan åker till Norge imorgon med Andreas så jag får lämna Lilltjejen på dagis.
När en genomsvettig morsa rullade upp för backarna hemåt mötte jag man och avkomma på väg ner till just nämnda. Dusch, frukost och några timmars jobb innan det ringde på dörren och värmepanne-bytar-killarna gick lös i tvättstugan. Det påstås att det är billigare att bo i hus än hyreslägenhet. Utan några som helst kalkylerade underlag hävdar jag att det är skitsnack. I varje fall när sådana här grejer händer, vilket de obönhörligen gör för eller senare. Hela vår vitvarupark har passerat tio år med råge. Tvätt- och diskmaskin är bytta, liksom mikrovågsugnen. Sådana där skojiga utgifter.
Tänkte jag skulle göra ett försök att reda ut min syn på pengar. Det är som somliga anser vara ett känsligt och synnerligen privat ämne. Har ju varit inne och bluddrat lite om detta förut. För mig betyder pengar trygghet. Trygghet i form av oberoende. Den skuldbeläggande miljö jag växte upp i gjorde mig stolt. Överdrivet stolt med den följden att jag än idag har svårt att ta alla former av vänliga handlingar, om det så handlar om en lunch till praktiska tjänster. Får jag en macka vill jag ge tillbaka en middag. Får jag en halvtimme av någons tid vill jag ge tillbaka på något sätt för att i min värld utjämna balansen. I min värld där man var ständigt otacksam blev man noga att minimera skuldsättning. Att be föräldrarna om hjälp var en förnedring och stort psykiskt nederlag. Därför gick jag också hellre till socialen för att få hjälp med hyran den där sommarmånaden som student i Umeå. En otrolig lättnad. Föräldrarna hade säkert hjälpt mig om jag frågat. Men hade jag fått betala tillbaka hade jag aldrig fått glömma det. Hade jag inte fått betala tillbaka hade jag heller aldrig fått glömma det. Det spelade aldrig någon roll om man tackade och tog emot eller försökte återgälda. Man var bara bortskämd och otacksam.
Att vara självständig blev därför viktigt, utan finansiellt behov av någon annan. Ständigt driven av att det man gjort aldrig varit bra nog. Då låter det nog underligt när man samtidigt inte saknade beröm och uppmuntran under uppväxten. Tvärtom var det ett ständigt orerande och pinsamt skryt om hur duktig man var på ditten och datten. Duktiga flickan och fina familjen. Kanske för att jag förstod att det enbart handlade om just den fina fasaden.
Med detta utpräglade behov av självständighet och svårighet att ta emot tycker jag ändå paradoxalt nog om att få presenter. Födelsedag och jul, älskar den där försiktiga spänningen och förväntan. Kanske för att dessa dagar är "legitima"? Man är liksom ursäktad.
Vad som också kan rimma illa med min uttalade inställning är det faktum att jag inte har några större problem att faktisk spendera pengar. Ingen här har väl kunnat undgå min förtjusning i (tränings)skor, spontanköp av spelkonsoler, utelunch- och middagar samt spavistelser. För att inte tala om att köpa en sommarstuga utan annan säkerhet än huset jag bor i! Med ovan nämnt hade jag själv sett en snål och sparsam person som missunnar sig själv och andra finansiella utsvävningar. En person som satt höga professionella mål för att säkra finansiell trygghet med råge genom gedigen utbildning och välavlönat arbete, eller eget företag med goda inkomster eller lyckosam försäljning. Men saken är den att jag också förutom utpräglat behov av finansiell trygghet också fick med mig en insikt att ta livet som det kommer, inte planera eller sätta några förväntningar då det sällan blir som man tänkt - men trots det ändå bra. En form av mentalitet att ta vara på det jag har här och nu. Jag behöver en buffert på kontot för att känna mig trygg, men den behöver inte bara på flera miljoner.
Att gå till gemensam ekonomi och gemensamt lönekonto med Johan var ett stort steg för mig då det tog emot att använda "hans" pengar för egna utgifter. Att jag har högre lön än honom lättar den skuld jag kan känna när jag köper de där skorna eller bokar den där PT-sessionen.
Mina extra luxuösa utgifter som min fåtölj och spahelger hade mitt samvete aldrig klarat om jag inte lagt mina instruktörslöner på ett eget konto. Vetskapen att dom grejerna är hundraprocentigt bekostade av mig själv är väldigt viktig. Den känslomässiga skulden av att vara hemifrån en hel helg och låta Johan vara hemma med Lilltjejen har jag med tiden lärt mig acceptera med det faktum att Johan innehar den föräldragen som jag saknar. Han tycker det är roligt att vara själv med Ronja och ser inget som helst problem med det. Plus det enkla konstaterandet att Johan har mer egna aktiviter än mig i form av after work, Herrclubs- och Whiskeyklubbsträffar.
Det kanske kan låta helsjukt och betungande att hela tiden tänka i form av balansvågar, men jag tycker mig ha funnit en jämvikt som fungerar för mig. Jag vet hur jag är funtad och har hittat mitt sätt att hantera det tillsammans med Johan. Sedan kan det komma folk utifrån och stöka till det ibland. Men jag har blivit otroligt mycket bättre på att ta emot och acceptera det faktum att andra människor också kan ge utan att vilja eller förvänta sig något tillbaka. Att svälja stoltheten och ta emot och också våga glädjas åt andra människors generositet och välvilja.
Hoppade jobb från fåtöljen då jag föredrar att ha stor skärm, och helst två. Bott uppe på loftet idag. I hörnet flyger svalorna jag fick med mig från mammas dödsbo. Installationskillarna är klara, dagen har passerat på utsidan och det är snart dags att hämta Lilltjejen.
Brashäng
Höstmörker innebär tända ljus och mysiga brasor. En del blir nedstämda och man talar om höst- eller till och med vår-depression. Ännu något jag inte förstår mig på. Deprimerad för att det blir en annan årstid? Är det inte för mörkret så är det för ljuset - helknasigt. Gjort ett ytterst halvhjärtat försök att byta sommar mot vinter i garderoben. Fick undan fyra plagg varav två var byxor som blivit för korta i benen.
Apropå ben var det enbart dom som gällde vid dagens PT-session. Var darrig en halvtimme efteråt, men hade helt klart förväntat mig mer träningsvärk till kvällen än jag nu ändå har. Får väl se imorgon. Har ambitionen att lubba i alla fall, dock blir det här hemifrån då folk kommer hit för att byta värmepannan. Jobb från fåtöljen alltså - tack dagens uppkopplade samhälle.
Den där känslan man kan få ibland där hela ens jag skriker: "Nu får det vara nog!". Kommer hem efter en lång dag och hämtning på dagis, går direkt till köket för att påbörja middagen - och känner hur skitigt golvet är. Ett faktum jag lyckats trycka undan men nu alltså inte klarar längre. Den känslan, aurgh! Drar inte ens av mig jobbkläderna vilket jag brukar efter hemkomst utan fram med dammsugaren och därefter skurmoppen. Frenetiskt gnuggar jag klinkersplattorna tills krypandet i kroppen går över och friden infinner sig. Nu är jag redo att trilla köttbullar. Och jäklar vilka goda köttbullar jag gör!
Johan ligger i soffan bakom mig och kollar någon avgörande Frölundamatch. Trycker tillbaka irritationen varje gång han högljutt uttrycker sina sympatier. Att jag orkar, att det ska vara så svårt att inte bry sig! Somliga saker har jag uppenbarligen lätt att störa mig på.
Hade lust att skriva mera men nu orkar jag faktiskt inte. Känner mer för att käka glass, så det får det bli. Nomnom!
På grund av löpningen
Jag gillade verkligen de här jeansen men nu sitter de helt enkelt inte snyggt längre. Samma sak med mina svarta jobbyxor. Skit också. I-landsproblem jag veet!
Kom igen nu
Med tanke på energin igår, två dagar på spa och massa egentid borde jag inte sitta här i Partille med så låg motivation. Försöker påminna att energin och glädjen kommer så fort vi kör igång men det går trögt. Tyckte jag var duktig som tryckte i mig en banan (blä) men gav efter för mera socker. Hej å hå, kom igen nu!
Do you remember
När denna måndagen hittills sett ut som den gjort har det varit gott att ha denna på repeat i öronen. Den var en av låtarna vid gårdagens Body Balance. Helt enkelt fantastisk!
Då var det dessutom officiellt: Jag byter jobb! Ja, eller i varje fall verksamhet och grupp. Samma avdelning. Känns jättetråkigt att lämna gruppen som jag trivs så himla bra i, men efter ett år känner jag mig hyfsat klar med Treasury. Nu blir det istället CRM - Customer Relationship Management, en verksamhet jag inte har någon som helst koll på. Ingen alls! Men det har jag i och för sig inte haft om någon av de andra verksamheterna heller när jag hoppat på dom tågen. Med denna ökar dock utmaningen rejält men jag går in i den på samma sätt som jag alltid förberett mig - genom att föreställa mig värsta tänkbara.
Lämnar därmed de två stolar jag suttit på, Service Manager och Application Manager för att bli enbart Application Manager. Därmed "ned" ett steg men då portföljen är så mycket större och komplex är löneboxen högre. Och jag sticker inte under stol med att lönen är en stor drivkraft för mig. Ingen har väl kunnat undgå att jag är materialist med stort behov av finansiell trygghet...
Snabbt har det gått och inte riktigt enligt den plan jag spånade kring för chef-chefen. Hade ju ett annat, betydligt mer blygsammare område i sikte men det tyckte inte hon. Och när hon väl sått fröet, gnuggat ned det ordentligt och tillsatt skålpund av näring var det kört (inte för inte hon blivit chef-chef på nolltid). Jag sökte, intervjuades och fick det! Första november är officiella startdagen men då den jag ersätter redan påbörjat sin nya anställning kommer överlämning att initieras så snart som möjligt. Jag måste ju också lämna över till någon, vem det nu blir.
Känslor? Skräck, förväntan, spänning, oro, surrealism!
Helgavslut
LesMillskavalkad i Rosa Bandets anda i Kållered. Sextio pers körde tills fönstren immade igen. Sh'bam, Body Pump, Body Vive, Body Combat, CX Worx och Body Balance i över en och en halv timme. Min kropp var fast i spa-läge eller något då kroppen kändes som bly och hjärnan inte alls på humör för träning. Men sedan händer ju det där magiska när man ställer sig framför deltagarna, drar på sig headset och musiken pumpar igång. Energin gick i taket och det smittade av sig till golvet när de hittills ovanligt tysta och oresponsiva deltagarna gav grymt gensvar. Combaten är ju tacksam på det sättet, och väljer man mindre koreografinmässigt svåra låtar ges möjlighet att lyssna och faktiskt svara. Mina tre låtar flög fram, så jäkla roligt!
Klubbchefen stod på innegården och grillade gratiskorv till den som var sugen. Undertecknad var inte svårövertalad.
Hemma väntade klyvna humrar som också Tomas och Monica bjudits in att avnjuta. Eller ja, de njöt i alla fall medan jag, tja åt - en del. Klart överskattat. Fattar verkligen inte grejen. Det är ju bara som jättekräftor men betydligt mer oaptitliga där de ligger uppfläkta. Ser mer ut som dissektionsobjekt än måltid.
Johan muttrade något om otacksam. Han är ännu putt för det svala mottagandet av räköverraskningen han ordnade när vi nyss hade träffats...
Hej då
Tack för denna gång!
Fötterna på bordet
Fastnade i en av mina medhavda böcker så den planerade löpturen fick bli som den blev - direkt efter lunchbuffén. Trodde jag skulle få håll innan första kurvan men konstigt nog inte. Mysigt att sträcka på benen bland höstlöven med solen smygande genom träden. Nöjde mig med fem kilometer innan det var dags för den inbokade massagen. En liten kvinna i femtioårsåldern med "Ny på jobbet" på bröstet hälsade med ett sådant där handslag som liksom bara halkar ur. Bådade inte gott.
Hon gjorde säkert sitt bästa och det var ok men jag lämnade inte behandlingsbordet med den där mördbultade men befriande känslan i kroppen. Sedan är det ofrånkomligt att kvinnohänder helt enkelt känns mesiga. Nej, ska jag lägga mera pengar på en massage får jag hädanefter välja spa efter deras tillgång till manliga massörer. Trist men värt. Fattar faktiskt inte hur man kan vilja arbeta som massör. Man får ju liksom inte välja sina kunder och ser framför mig inoljade ryamattor och decimeterlager fett att knåda sig igenom. Brr!
Det är mycket mer folk på anläggningen än vid de tidigare tillfällen jag varit här. Pooltiderna är uppdelade och bokas för att fördela belastingen men ingen kontrollerar att föregående gäng faktiskt lämnar när deras tid är ute. Det dricks öl, skränas, ropas och flabbas. Jag lyckas faktiskt skärma av genom att uppslukas av boken igen och timmarna förflyter tills det är dags för middag.
Den unga servispersonalen upplever jag bättre än sist. Mer alerta, ödmjuka och tillmötesgående. Servitören Oskar ser uppriktigt bekymrad ut när jag efter förfrågan anser att köttet är segt. Tackar nej till någon åtgärd. Allt annat av de tre rätterna är väldigt bra. Fast jag har aldrig förstått meningen med att sätta blommor i mat. Ska man äta dom? Eller är det bara dekoration? Vågade inte chansa utan lät den möta samma öde som den obligatoriska örtkvisten på lunchrätterna - förpassas till tallrikskanten.
Ger den unge Oskar cred för att han hukar intill gästernas bord när han ska prata, istället för att och låta oss titta upp på honom. Han lyser upp och förklarar att syftet är just att komma ned på vår sittande nivå. Ser ut att knappt vara mer än tjugo år men visar inget av den trötta eller påklistrade servicerollen man ofta mött. Det finns hopp för mänskligheten ändå. Trots att han kallar mig "damen". Inget mera "fröken" alltså när man kommer upp mot fyrtio alltså. Fortsätter att iaktta människorna omkring mig så som jag brukar och tycker om att göra. Det är som vanligt bara par och något vänninegäng och så jag, som får lätt forskande ögonkast där jag sitter för mig själv. Två killar med elgitarr och pianosynth framför sådan där bakgrundsmusik och det tar ett tag för mig att inse att det är Astrid Lindgren låtar de framför. Och "Var är tummen?" och "Blinka lilla stjärna". Lite kul.
Föredrog ändå trubaduren som fick upp mina öron för "Utan dina andetag" på ett sätt att jag nästan blev gråtmild, eller pianisten som fick det att klia i mina sedan länge pensionerade pianofingrar. Får väl se vad de anlitar till nästa besök.
Det klicketi-klackar inte när jag går över stengolvet. Gissar helt förbehållslöst att min skorepertoar på det här stället inte riktigt ser ut som de andra kvinnliga gästernas.
Känner mig lätt pömsig nu faktiskt. Börjar tröttna på den där elgitarrens plink. Lägga omkull sig i sängen känns onekligen lockande. Hotellakan, mmmmmm!
Känner mig lätt pömsig nu faktiskt. Börjar tröttna på den där elgitarrens plink. Lägga omkull sig i sängen känns onekligen lockande. Hotellakan, mmmmmm!
Bara är
Höjer blicken och ser fjorden utanför höstvåta utemöbler och ihopfällda solskydd. Har äntligen tid och ro att sitta ner och kika på vår kommande Halloweencombat i Frölunda. Jag scrollar, lyssnar och känner in låtar som ska passa temat och fylla de två timmarna vi planerar. Jag Angel och Rebecca ska i full utklädesanda praktiskt taget köra (och skrämma?) skiten ur deltagarna. Jag velar ännu lite kring min utstyrsel som också hänger på den vanliga möjligheten till tid att fixa. Hade ju varit kul att kunna byta min vanliga trashade Krav Maga t-shirt jag alltid haft.
Stannade på vägen hit igår för att mata lite bollar på Torrebys golfklubb. Kändes ganska bra tills nacken gjorde sig brutalt påmind och jag sedan inte kunde slå en enda boll till. Skit. Rörde mig, men framför allt kände mig som en gammal gumma resten av dagen och kvällen. Värmen i bastu och pool gjorde inte saken värre i alla fall och idag är det mycket bättre även om det inte är bra. Tänkte försöka ta mig ut på en löprunda innan jag sjunker ned i poolerna igen. Hoppas den kvinnliga massören är bra. Har ju tyvärr haft lite tvivelaktiga erfarenheter av dom förut.
Ser denna helg som (ännu en) present till mig själv för både födelsedag och kommande förändringar. Kommande månader kommer att bli väldigt utmanande men förhoppningsvis också väldigt spännande och roliga. Vacklar mellan förväntningar och tvivel, på mig själv och vad jag är på väg att ge mig in i. Men det har ju ganska ofta varit lite på det sättet för mig. Bananskal hit och plötsliga öppningar dit. Den där meningslösa standardfrågan vid utvecklingssamtal med arbetsgivare: "Var är du om fem år?" Har aldrig vetat och vet fortfarande inte. Hade aldrig trott att jag med min mörkerrädsla skulle jobba som nattronderande väktare. Eller med min tvåa i mattebetyg bli just mattelärare. Att jag skulle gråta mig fördärvad då mina två första egna katter dog men inte fälla en tår till föräldrarnas begravningar. Eller lämna norra delen av landet för att nu besitta villa och sommarstuga på västkusten, bli mamma, fru och jobba med IT på Volvo. Saker jag har gjort, saker jag inte gjort. Saker jag aldrig trott mig skulle göra - men faktiskt ändå gjort och ännu gör. Är inte livet ganska spännande så säg?
Första gången
Verkar ha åkt på nackspärr. Kom smygande efter duschen igår. Det är en sådan där åkomma jag alltid tyckt verkat fånig. Hade elever som var hemma från skolan(!) och kollegor suckade och pustade. Jag tycker fortfarande det är en fånig åkomma och även om jag fläker ut mitt självmedlidande här är det ju inte precis att man finner det motiverat att sjukskriva sig själv eller amputera vid axlarna för att det gör såå ont.
Visst, skönt är det inte och huvudrörelser övervägs noggrant (att förbise det straffar sig), men det kunde ju varit värre (kan det förvisso alltid).
Min enda oro är när jag läser om att det kan hålla i sig flera dagar, och hur går det då med mitt deltagande i kavalkaden på söndag? Att röra sig ska ju vara bra, men de snabba ryckiga rörelserna i combat? Vevar lite tafatt i konferensrummet. Äsch, det går nog bra. För säkerhets skull några varv med värmande scarf och en karta Alvedon i väskan.
Som sagt lämnade vi de nykokade hummerstackarna hemma och drog på restaurang igår. Testade ju detta ställe med "mina pojkar" för ett tag sedan och gillade det skarpt. Denna gång var det inte lika bra enligt min mening men ok. Musiken var för hög och koriander istoppat här och där trots att jag bett dom skippa denna tvättmedelssmakande ört. Men med tanke på att vi satt där en tid jag vanligtvis snarkar i min säng kanske referensramen var något skev.
Hem och packa tränings- och övernattningsväska för i eftermiddag ska jag dra till Vann spa!
Svettas och sörjer
Måndagar och torsdagar lämnar jag Lilltjejen på dagis. Lite mysigt är det, så länge hon vaknat på rätt sida vilket hon också oftast gör.
Riktigt många i Kållered idag vilket är kul. Hoppas det kan vända lite och få upp antalet igen här ute.
Får eftersvettas i lugn och ro eftersom Johan har ett projekt hemmavid!
Så nu sitter jag här och gråter inombords för de hummermord Johan nu utför. Så fyra nykokta stackare snart klara där hemma och vad gör vi? Vi åker in till stan och går på restaurang.
Mera positivt
Får ju lyfta fram mer positiva grejer och dessutom kontra för gnällinläggen från veckans början. Positiv sak nummer ett i form av studiebesök hos Specialvagnar. Där Polestar-, taxi-, NCC-, begagnat- och polisbilarna skapas. Att det var sådan mängd som flödade igenom där hade jag aldrig trott. Intressant!
Nummer två är i form av ett kanonbra lunchställe i megaskumt område - mitt i ett industriområde. Litet ställe med anonym ingång. Fördomsfullt undrar man om fälgarna ska sitta kvar när man kommer ut. Tre gånger har jag nu varit där och alltid fantastiskt bra.
Nummer tre är cred jag fick på jobbet i form av min svaghet - choklad! Med den tillsammans med chefens födelsedagskaka (som var svingod så jag bara var tvungen att ta tre bitar), var morgonens tiokilometare bra för samvetet.
Andra beskedet
Japp, det blev positivt också det andra grejset! Officiellt nästa vecka.
Mindre positivt är att våra bänkytor inte rensat sig själva.
Sedan blir det att byta värmepumpen nästa vecka till det facila priset fyrtiofemtusen. Vet inte om det är så positivt heller.
Fotänden
Drömde något skumt inatt där jag inte minns annat än att jag grät floder. Inget sedesamt sorgvackert tårtrillande utan riktig fulgråt av den sort jag nog bara gjort en gång i verkliga livet. Dock vill jag minnas att jag i drömmen slapp snorandet. Inte full fulgråt ändå.
Det händer inte så ofta att jag tokgråter i sömnen men varje gång jag vaknar förundras jag över den abrupta tystnaden. Hulkandet, hickandet och jämrandet är bara borta och forsen ur ögonen är några blygsamma tårar på väg ned mot tinningarna. Känns verkligen helkonstigt, för man lipade ju som man inte gjort annat. Istället för att känna lättnad över att det var en dröm känner jag mig mest som ett fån - och somnar om.
Hoppade ju löpträningen i fredags för att plugga till ITIL-certifieringen - som jag för övrigt klarade (weho!). Därför känns det nu som en evighet sedan inför morgondagens pass. Uschligt kallt nu bara på morgonen med få plusgrader. Kan bli nödvändigt att investera i vinterlämpliga löpkläder snart.
Lilltjejen har somnat här intill så nu kan jag hoppa i säng. Är brutalt äckeltrött.
Oktobertisdag
..."Herren välsigne och..."
Jag hamnar mitt i P1:s morgonandakt i den nattkalla Gulingen. Omedelbart stänger jag av, klarar inte av att höra sådana där religiösa idiotier. Nästan störande att jag tillåter mig bli irriterad. Människor får tro vad de vill, tro på vad de vill och får de något positivt ut av det är det väl bra för dom. Men försök inte upplysa eller frälsa mig tack. Nej så in i h-vete tack. Jag förstår verkligen inte hur man kan tro på Gud, Allah eller vem man nu finner passar sig bäst. Fattar verkligen inte, men en del människor behöver det tydligen för att jag-vet-inte-vad. Finna en mening med livet? En ständig följeslagare á la Mållgan så som Alfons Åberg?
Jag hamnar mitt i P1:s morgonandakt i den nattkalla Gulingen. Omedelbart stänger jag av, klarar inte av att höra sådana där religiösa idiotier. Nästan störande att jag tillåter mig bli irriterad. Människor får tro vad de vill, tro på vad de vill och får de något positivt ut av det är det väl bra för dom. Men försök inte upplysa eller frälsa mig tack. Nej så in i h-vete tack. Jag förstår verkligen inte hur man kan tro på Gud, Allah eller vem man nu finner passar sig bäst. Fattar verkligen inte, men en del människor behöver det tydligen för att jag-vet-inte-vad. Finna en mening med livet? En ständig följeslagare á la Mållgan så som Alfons Åberg?
En deltagare i "Hela Sverige bakar" berättar hur hennes liv blev bättre då hon fann Gud och jag kräktes lite i munnen. Fattar inte varför jag blir så provocerad av detta. Det är väl toppen att människor upplever en bättre tillvaro genom sin tro men jag klarar inte av att bevittna det. På samma sätt provoceras jag av de som går så fullt upp i sitt stöd för idrottsklubbar, och tror det är av samma anledning. Det är så obegripligt för mig att man kan bli så uppfylld av något på en sådan nivå att man på allvar tro sig tillhöra någon fiktiv symbols utvalda skara, eller gråta, förbanna och glädjas åt sin favoritklubb. Handlar det om avundsjuka? Att jag inte har något jag brinner så innerligt för? Inte tillhör någon sådan fanatisk gemenskap? Har jag bara inte hittat min skara? Går jag omkring och saknar något i mitt liv som jag ännu inte vet om? Svårt att sakna det... En del påstår att de inte förstått att de saknade "vad-det-nu-är" förrän de faktiskt hittade det. Happ. Det finns bergis massor av bakverk jag ännu inte upptäckt.
När jag ändå är inne på gnäll och provocerande saker så har jag nog nämnt den där AKF-gruppen på FB. Adopterade Koreaners Förening. Deras poster dyker ju upp i mitt flöde och även om jag inte läser dom ordentligt går andemeningen fram när man scrollar förbi. Det är ett frekvent i mina ögon - gnäll om utanförskap och rasistiska förlöjliganden de anser att vi "gulingar" utsätts för. Jag måste ju ha haft en osannolikt förskonad uppväxt och vara dövblind för alla mediala och generella samhällsyttringar omkring mig. Fine, jag har fått de sneda ögonen och platta näsan illustrerad av skrattande "vänner" som barn, men det var ju inte värre än att de rödhåriga kallades morötter eller rödluvor. Att som vuxen fått "ching-chong" eller svartskalle ropat eller kommenterat av främlingar på stan kan räknas på ena handens fingrar. Har man utsatts mer frekvent för detta eller till och med mobbats kan jag förstå en viss bitterhet. Av flödet att döma är det lätt att tro att jag tillhör undantagen. Hoppas och tror dock att så inte är fallet. Kanske är det olyckligt (eller kanske meningen) att det i ett sådant forum ska ges utrymme att ventilera sin frustration och bitterhet bland sina likar, men jag kan inte låta bli att få en känsla av gnällforum för de som inte har något bättre för sig än att just se sig som offer och vältra sig i det.
Men vad vet jag. Kanske detta är något som tillör kategorin saker-jag-inte.visste-jag-saknade. Typ rötter eller behov av att finna sina rötter som också verkar vara genomgående i flödet. Om jag får det behovet kan jag ju kanske känna samhörighet med alla andra bittra adopterade. Låter ju jättemysigt.
Fight against cancer
En halvtimme Zumba innan min Combat. Klart man fick vara med och bjuda på sig själv och sin borttappade lekamen. Bra musik och högt i tak, kul och garanterad uppvärmning.
Sedan var det bara att ställa om till de fem låtar jag sista-minuten förberett. Trodde jag bara skulle ha tre låtar så fick slänga in två till. Blev endast gamla godingar. Mycket folk och hög stämning. Riktigt, riktigt roligt!
På söndag blir det repris i Kållered när vi kör LesMills-medley på deras Rosa-bandet dag. Då ska det bara vara tre låtar i alla fall.
Hann inviga klubborna en snabbis på en driving-range. Gick över förväntan! Blir en intressant "resa" detta.
Skratta inte nu
Japp, det är nästan lite pinsamt. Men nu ligger de där i min Guling - och jag kan knappt bärga mig! Får nästan skapa en ny kategori för detta ändamål.
Kvällsvakt
Värmepannan håller på att ge upp. Hade en kille som fixade något akut fel för några månader sedan. Då förvarnade han att vi lär behöva byta inom fem år. Så vi började spara. Hann inte så långt för nu verkar det rätt kört. Lång tids vattenläckage leder nu till att den på senaste dagarna kortslutit och slår därmed ut nästan hela bottenplan. Ikväll blev det värre med kontinuerliga kortslutningar. Nu kör jag kortisprogrammet för de genomdränkta handdukarna och vaktar utifall det bryts igen.
Trodde vi lokaliserat läckan men det bröts kort därefter ändå. Nu väntar jag bara ut tvättmaskinen och sedan får den lösa ut bäst den vill. Skojig utgift vi har att se fram emot. Kanske borde hoppa Blocketpresenten... och min kommande helg på Vann. Uäh!
Trettionio
För ett bra tag sedan hamnade jag framför ett klipp där den där matlagnings-Tina hälsade på kändisar och, öh, lagade mat. Denna gång var det Malena Ernman. Tina frågade om hon kunde sjunga något varpå hon på några sekunders strofer nästan fick mig tårögd.
Nyligen hade Malena någon välgörenhetsframträdande till förmån för flyktingarna (?) och hade jag bott i huvudstaden hade jag gärna besökt den. Ändå har jag aldrig anammat hennes musik på till exempel Spotify. Tror det är live-grejen som gör det.
Tydligen snappade Johan upp detta så nu har jag fått chansen att se henne live till jul! Ska bli riktigt roligt.
Ronja hjälpte mig dekorera tårtan, omåttligt förtjust i det blå pyntet. Japp, en L-tårta! Tydligt tema på presenterna från svärföräldrarna och Nini. Lämnade in det gigantiska sjökortet för inramning innan passet. Och nu blir det att plugga och öva knopar hela vintern! Inget pinsamt fummel när man ska förtöja vid bryggan. Betydligt roligare att plugga än ITIL-processer...
Imorgon ska jag köpa mig en sorts födelsedagspresent som jag hittade på Blocket. Något jag aldrig trott mig skulle ge mig på (har i och för sig inte gjort det ännu), men det tänkte jag förvisso om löpträningen också. Det känns nästan lite pinsamt faktiskt, men har länge funderat, uppmuntrats, stött och blött och till slut fått någon form av nyfikenhet. Stort, gigantiskt kors i taket säger jag bara. Det sade Johan med.
Nu ska jag unna mig en bastu idag igen. Och äta upp resten av tårtan när jag kommer hem!
Heldag
Slappnar av efter en skön bastu. Johan har somnat i soffan liksom två grå hos mig. Båten ligger tryggt på StV nu efter en insats av soffsovaren och några ö-bor. Vi tjejer fick en heldag med shopping, simskola och Liseberg. De utvuxna skalbyxorna till Lilltjejen ersattes av nya och kalaspresent inhandlades.
Max-lunch innan vidare färd in till Liseberg där Anna-Karin och Marcus anslöt.
Trött men nöjd mamma som nu också ska ta och sova lite.
Hjärnavslappning
Skönt att ha det gjort men resultatet kan vara hur som helst. Får se om jag får två positiva besked under kommande veckor. Hjärnan är mos och som all korvstoppning är det i alla fall för min del föga kvalitativa kunskaper jag tillägnat mig av dessa tre dagar. Nåväl, skönt att ha det gjort som sagt - såvida jag blir godkänd.
Som alltid när jag är oanträffbar brakar det lös hos Treasury, så har bara kunnat se på via inboxen hur stackars Mikael fått ta hand om allting. Han är en klippa! Generellt är det hopplöst att vara borta så här. Tror nästa vecka är hyfsat lugn på mötesfronten i alla fall så man kan beta av något.
Båten är färdigservad så jag ska möta upp Johan i Hjuvik för att skjutsa ut till Öckerö där den ligger. Sedan tar han den till StV för att plocka upp den imorgon. Alltid lika snälle farfar har hämtat Lilltjejen på dagis och jag får detta mess.
Jag har för mig att jag, typ dammsög i förrgår. Så det räcker inte att han hämtar på dagis. Man får huset dammsugat vissa dagar. Och hängrännorna rensade en annan. Och mossan på carporten bortplockad en tredje. Vi är så vansinnigt bortskämda av Johans föräldrar och tänker på alla de som inte har det stöd vi har. Jag hoppas de förstår hur mycket vi uppskattar det, men har också insett att de värdesätter tiden med barnbarnet också. Det lindrar det dåliga samvetet något. Mikroskopiskt. Ibland får jag dåligt samvete för att mina föräldrar inte är i livet för att också kunna hjälpa till och avnjuta vår fantastiska Lilltjej. Men så inser jag snabbt att den relationen inte alls blivit på det varma och naturliga sätt som Monica och Tomas har jämtemot henne. Det hade varit osäkerhet, rädsla och otrygghet. Kanske framför allt från min sida. Och jag vågar knappt tänka på fientligheten som mamma sett till att skapa mellan sig och svärföräldrarna. Brr.
Nåväl, slipper ju bekymra mig om den saken tack och lov. Imorgon blir det jag som tar Lilltjejen till simskolan och därefter Liseberg för säsongens sista öppethelg. Vi gör sällskap med Anna-Karin och Marcus, så ska bli kul att se hur de två går ihop på nöjesparken.
På söndag fyller jag visst år. Hamnade i diskussion med Johan om uppvaktning, om att bjuda in folk på kalas. Grejen är ju att jag gillar tårta. Och jag gillar att få presenter (vem gör inte det?). Men är det inte meningen egentligen att den som uppvaktas ska ha en bra dag? Man säger att "det är din dag" och så vidare, men då ska man väl inte stressa runt och förbereda kalas? Framför allt inte om man är introvert och inte ens gillar att hänga på kalas, knappt ens sitt eget? Inser att det inte går att försvara det här utan att låta sjukt otacksam. Människor bryr sig om mig och vill uppvakta mig och de är sannerligen inte många men jag kommer inte ifrån min egna inrotade känsla att det bara handlar om plikt. Cyniskt, sårande och otacksamt. Då är det tacksamt att jag inte har några vänner som skulle ifrågasätta (fast då är de väl heller inga vänner) frånsägelse av kalas. Utan istället blir det svärföräldrarna, Nini och Stefan på söndag. Fast den sistnämnde kunde visst inte. Men de är kravlösa och avslappnat. På min nivå. Så blir att göra tårta imorgon. För det är ju bara min som duger och det är ju min dag så det är jag som bestämmer - eller hur det nu var.
Korvstoppning
Kursen går nere vid fabriken så har passat på att käka lunch där inne. Restaurangen ligger en bra bit in och det är så roligt att passera slutkontrollerna där bilarna rullar av banan och de monotona spår där montering sker. Den nya XC90 dominerar överallt, bara varvad av någon V70 och V60 där monteringsbelastningen måste brytas. Fashinerande och häftigt!
Apropå lunchen märkt det att klientelet är annorlunda än på huvudkontoret och datorsittarna. Tallrikarna fylls till bredden.
Examineringen närmar sig. Tänk att det fanns så många sätt att kombinera ordet "service" tillsammans med "management". För att inte tala om "process". Pust.
I dagarna tre
Here we go..,,
Non-stop
Har insett att jag inte haft en vilodag på över en vecka. Sedan förra söndagen har jag tränat varje dag och det ser ut att fortsätta så till och med fredag. Såvida jag hänger i mina morgonspringningar. Tror jag kommit på varför jag mådde så illa igår. En kombo av för mycket combat och koffeinstinn energidryck som bjöds under passet. I brist på annat och förebyggande energibrist bälgade jag sådan när jag fick chansen. Jag som inte ens dricker kaffe! Det skulle förklara den konstiga känslan i kroppen och svårigheten att sova inatt. Heh. Jag som extremt sällan har svårt att sova!
Duktigt stel i hela kroppen idag så skönt att mjuka upp den - med mera combat. Och imorgon igen.
Fick en fin dag på StV när Johan och Lilltjejen kom ut. Lite sena så de kom precis till färjan. När vi skulle tillbaka tog vi en sväng runt hela ön. Underbart!
På tisdag ska jag köra båten till Öckerö för lite service av motor och reglage. Sedan hoppas vi kunna ta upp den nästa helg. Den övervintrar på StV med ett flertal andra båtar.
Galet
Jag mår illa. Flera timmar senare och jag mår illa. Tre timmar combat är inte meningen, men sjukt och galet roligt ändå. Majorna är tokiga i combat. Det är trångt, dålig luft och svetthalt på golvet efter tjugo minuter och de skriker som galningar. Kolla golvet på bilden ovan!
Till sista minuten var det osäkert om jag behövdes eller inte. På plats var Sandra det också så mina back-up tjänster var överflödiga. Tänkte vara med en timme i alla fall men det blev tre och nästan-en-halv! När timmen började närma sig hade jag börjat få känningar i knät och funderade på att ge mig. Men kort därefter började Sandra få problem med vaden så halvvägs ungefär fick jag kliva in och köra. Helt omöjligt att hålla igen, att liksom försöka hushålla med energin - ha! Man blev så taggad att man inte kände hur slut man var.
Det kände man dock desto mer efteråt. Man har ju sett och hört om dom som pressat sig tills de spyr och inte riktigt förstått hur man kunnat göra det. Man borde ju liksom känna och stoppa i tid? Nu fattar jag. Illamåendet kom på vägen hem och har som sagt ännu inte gett sig.
En av after work mycket trött Johan orkade inte följa med utan lät mig åka själv ut till StV. Han och Lilltjejen kommer imorgon istället.
Försöker fylla på vätska så gott det går. Lär väl få springa på muggen halva natten. Undrar hur kroppen kommer att kännas till morgondagens combat. Phu!
Jag får uppenbarligen träna på fightingfejset...
Trötter
Ligger redan, med en liten och stor Grå på var sida. Lilltjejen har somnat och Johan är på after work. En dagiskompis hälsade på så jag slapp underhålla min ömma avkomma. Passade på att klippa gräset istället, antagligen för sista gången i år. Kan ju hoppas i alla fall.
Turboklippning i kapp med solnedgången. Hann med nöd och näppe.
Vet ännu inte om det blir maratoncombat imorgon. Vet inte ens om jag har koll på de koteografier jag eventuellt ska köra. För trött för att kolla. För trött för att läsa senaste Harlan Coben trots att den är så bra som Harlan Coben alltid är. En gång i tiden avslutade jag arbetsveckan som lärare för att till kvällen jobba som ordningsvakt till fem på morgonen. Sova halva lördagen och sedan jobba en natt till. Hur orkade jag? Eller vänta, det gjorde jag ju inte.
Sitta
Dagens skrivpuff:
Sitter och funderar över livet och dess kringelikrokar. Man tycker att livet rullar på i obönhörliga vardagsspår, förutsägbart till tristess. Men hur många är så fokuserade på en föreställd framtid att man glömmer det viktigaste. Här och nu. Dagen du befinner dig i, som utspelas omkring dig just nu. Hur många glömmer nuet för framtiden? En framtid som kan tyckas rak och förutsägbar är ju i själva verket inte det alls. Framtiden är föränderlig, hur mycket beroende på de val du ställs inför och därmed väljer att ta. Sidospår kommer, plötsliga återvändsgränder och ojämnheter. Vi är tränade att välja den raka, förutsägbara och därmed trygga vägen. Ibland måste vi att välja och ibland tvingas vi in på en ny. Lämna det trygga och förutsägbara för något nytt och främmande, kanske till och med skrämmande.
Sitter och funderar över livet och dess kringelikrokar. Man tycker att livet rullar på i obönhörliga vardagsspår, förutsägbart till tristess. Men hur många är så fokuserade på en föreställd framtid att man glömmer det viktigaste. Här och nu. Dagen du befinner dig i, som utspelas omkring dig just nu. Hur många glömmer nuet för framtiden? En framtid som kan tyckas rak och förutsägbar är ju i själva verket inte det alls. Framtiden är föränderlig, hur mycket beroende på de val du ställs inför och därmed väljer att ta. Sidospår kommer, plötsliga återvändsgränder och ojämnheter. Vi är tränade att välja den raka, förutsägbara och därmed trygga vägen. Ibland måste vi att välja och ibland tvingas vi in på en ny. Lämna det trygga och förutsägbara för något nytt och främmande, kanske till och med skrämmande.
Sitter och ser tillbaka på mina passerade vägar. Ojämnheterna. Sidospåren. Valen jag gjorde och framtiden som jag bara låtit komma så som den blev, just utifrån dessa val. Det mångfasetterade arbetslivet jag fortfarande utforskar. Kärleken, sorgen, smärtan och glädjen min familj gett och orsakat. Så många val jag kunnat göra annorlunda men av vilka det blev nu format mig till den jag är idag. På gott och ont.
Oktoberstart
Bra träningsvecka, som ännu inte är slut. Vet inte riktigt vad det där utropstecknet betyder på onsdagen men det borde vara en lubb-ikon.
Trodde det skulle kännas tyngre i kroppen än det gjorde - skönt. Att hålla takten till combatmusikens power-låtar hjälper till rejält.
Fredag igen, Johan ska på after work så det blir fredagsmys för bara oss tjejer ikväll. Nu dusch.
Packa upp packa ned
Tömmer träningsväskan från svettblöta kläder och hoppas stanken hinner ånga bort något innan morgondagens arbetskläder åker ned. Fitnesskor byts till löparskor och shorts till tights. Tycker jag är grymt duktig.
Fina Ida som blivit lika mycket träningsnarkoman som jag var med på mitt pass idag. Några nya vilket alltid är kul. Kändes bra i kroppen och axlarna hängde med. Gott!
Tid
När trafiken flyter blir man tidig till anläggningen. Kör trökbanan som bukfylla mest bara-för-att. Blä.
Hemsk träningsvärk i axlar sedan i tisdags! Blir intressant när det blir dags att köra.
Vet inte riktigt hur det gick till men ser ut att eventuellt hamna på en tretimmars combat på lördag. Tre frikkin timmar!
Team med två andra instruktörer i combat-fanatiska Majorna. Det är fullbokat. Japp.
Fick en lös fråga om jag kunde vara back-up utifall någon föll ifrån. Lätt att lova något man ser minimal risk för (samma resonemang inför Göteborgsvarvet). Och tja, nu verkar de liksom rätt troligt tappa en gruppmedlem och plötsligt finner jag mig spåna efter låtar bland mina gamla releaser. Tre timmar combat är helt vansinnigt. De är byggda för maximalt utbyte under en timme. Jag är helt slut efter en timme, skitnöjd, utpumpad. Ingen orkar maxa i tre timmar, men står man där framme i fullsatt sal. Går det då att hålla igen? Klarar ens prestige det? Teamkollegorna är mer än tio år yngre än jag. Hur tänkte jag nu? Inte alls, som vanligt. Har jag tur dyker den tredje tänkta instruktören upp och jag kan dra till StV som ursprungsplanen var...
