..."Herren välsigne och..."
Jag hamnar mitt i P1:s morgonandakt i den nattkalla Gulingen. Omedelbart stänger jag av, klarar inte av att höra sådana där religiösa idiotier. Nästan störande att jag tillåter mig bli irriterad. Människor får tro vad de vill, tro på vad de vill och får de något positivt ut av det är det väl bra för dom. Men försök inte upplysa eller frälsa mig tack. Nej så in i h-vete tack. Jag förstår verkligen inte hur man kan tro på Gud, Allah eller vem man nu finner passar sig bäst. Fattar verkligen inte, men en del människor behöver det tydligen för att jag-vet-inte-vad. Finna en mening med livet? En ständig följeslagare á la Mållgan så som Alfons Åberg? 

En deltagare i "Hela Sverige bakar" berättar hur hennes liv blev bättre då hon fann Gud och jag kräktes lite i munnen. Fattar inte varför jag blir så provocerad av detta. Det är väl toppen att människor upplever en bättre tillvaro genom sin tro men jag klarar inte av att bevittna det. På samma sätt provoceras jag av de som går så fullt upp i sitt stöd för idrottsklubbar, och tror det är av samma anledning. Det är så obegripligt för mig att man kan bli så uppfylld av något på en sådan nivå att man på allvar tro sig tillhöra någon fiktiv symbols utvalda skara, eller gråta, förbanna och glädjas åt sin favoritklubb. Handlar det om avundsjuka? Att jag inte har något jag brinner så innerligt för? Inte tillhör någon sådan fanatisk gemenskap? Har jag bara inte hittat min skara? Går jag omkring och saknar något i mitt liv som jag ännu inte vet om? Svårt att sakna det... En del påstår att de inte förstått att de saknade "vad-det-nu-är" förrän de faktiskt hittade det. Happ. Det finns bergis massor av bakverk jag ännu inte upptäckt.

 

När jag ändå är inne på gnäll och provocerande saker så har jag nog nämnt den där AKF-gruppen på FB. Adopterade Koreaners Förening. Deras poster dyker ju upp i mitt flöde och även om jag inte läser dom ordentligt går andemeningen fram när man scrollar förbi. Det är ett frekvent i mina ögon - gnäll om utanförskap och rasistiska förlöjliganden de anser att vi "gulingar" utsätts för. Jag måste ju ha haft en osannolikt förskonad uppväxt och vara dövblind för alla mediala och generella samhällsyttringar omkring mig. Fine, jag har fått de sneda ögonen och platta näsan illustrerad av skrattande "vänner" som barn, men det var ju inte värre än att de rödhåriga kallades morötter eller rödluvor. Att som vuxen fått "ching-chong" eller svartskalle ropat eller kommenterat av främlingar på stan kan räknas på ena handens fingrar. Har man utsatts mer frekvent för detta eller till och med mobbats kan jag förstå en viss bitterhet. Av flödet att döma är det lätt att tro att jag tillhör undantagen. Hoppas och tror dock att så inte är fallet. Kanske är det olyckligt (eller kanske meningen) att det i ett sådant forum ska ges utrymme att ventilera sin frustration och bitterhet bland sina likar, men jag kan inte låta bli att få en känsla av gnällforum för de som inte har något bättre för sig än att just se sig som offer och vältra sig i det. 

Men vad vet jag. Kanske detta är något som tillör kategorin saker-jag-inte.visste-jag-saknade. Typ rötter eller behov av att finna sina rötter som också verkar vara genomgående i flödet. Om jag får det behovet kan jag ju kanske känna samhörighet med alla andra bittra adopterade. Låter ju jättemysigt.