Det händer inte så ofta att jag tokgråter i sömnen men varje gång jag vaknar förundras jag över den abrupta tystnaden. Hulkandet, hickandet och jämrandet är bara borta och forsen ur ögonen är några blygsamma tårar på väg ned mot tinningarna. Känns verkligen helkonstigt, för man lipade ju som man inte gjort annat. Istället för att känna lättnad över att det var en dröm känner jag mig mest som ett fån - och somnar om.

Hoppade ju löpträningen i fredags för att plugga till ITIL-certifieringen - som jag för övrigt klarade (weho!). Därför känns det nu som en evighet sedan inför morgondagens pass. Uschligt kallt nu bara på morgonen med få plusgrader. Kan bli nödvändigt att investera i vinterlämpliga löpkläder snart. 

Lilltjejen har somnat här intill så nu kan jag hoppa i säng. Är brutalt äckeltrött.