Ger den unge Oskar cred för att han hukar intill gästernas bord när han ska prata, istället för att och låta oss titta upp på honom. Han lyser upp och förklarar att syftet är just att komma ned på vår sittande nivå. Ser ut att knappt vara mer än tjugo år men visar inget av den trötta eller påklistrade servicerollen man ofta mött. Det finns hopp för mänskligheten ändå. Trots att han kallar mig "damen". Inget mera "fröken" alltså när man kommer upp mot fyrtio alltså. Fortsätter att iaktta människorna omkring mig så som jag brukar och tycker om att göra. Det är som vanligt bara par och något vänninegäng och så jag, som får lätt forskande ögonkast där jag sitter för mig själv. Två killar med elgitarr och pianosynth framför sådan där bakgrundsmusik och det tar ett tag för mig att inse att det är Astrid Lindgren låtar de framför. Och "Var är tummen?" och "Blinka lilla stjärna". Lite kul.

Föredrog ändå trubaduren som fick upp mina öron för "Utan dina andetag" på ett sätt att jag nästan blev gråtmild, eller pianisten som fick det att klia i mina sedan länge pensionerade pianofingrar. Får väl se vad de anlitar till nästa besök.