Som alltid när jag är oanträffbar brakar det lös hos Treasury, så har bara kunnat se på via inboxen hur stackars Mikael fått ta hand om allting. Han är en klippa! Generellt är det hopplöst att vara borta så här. Tror nästa vecka är hyfsat lugn på mötesfronten i alla fall så man kan beta av något.

 

Båten är färdigservad så jag ska möta upp Johan i Hjuvik för att skjutsa ut till Öckerö där den ligger. Sedan tar han den till StV för att plocka upp den imorgon. Alltid lika snälle farfar har hämtat Lilltjejen på dagis och jag får detta mess.

Jag har för mig att jag, typ dammsög i förrgår. Så det räcker inte att han hämtar på dagis. Man får huset dammsugat vissa dagar. Och hängrännorna rensade en annan. Och mossan på carporten bortplockad en tredje. Vi är så vansinnigt bortskämda av Johans föräldrar och tänker på alla de som inte har det stöd vi har. Jag hoppas de förstår hur mycket vi uppskattar det, men har också insett att de värdesätter tiden med barnbarnet också. Det lindrar det dåliga samvetet något. Mikroskopiskt. Ibland får jag dåligt samvete för att mina föräldrar inte är i livet för att också kunna hjälpa till och avnjuta vår fantastiska Lilltjej. Men så inser jag snabbt att den relationen inte alls blivit på det varma och naturliga sätt som Monica och Tomas har jämtemot henne. Det hade varit osäkerhet, rädsla och otrygghet. Kanske framför allt från min sida. Och jag vågar knappt tänka på fientligheten som mamma sett till att skapa mellan sig och svärföräldrarna. Brr.

 

Nåväl, slipper ju bekymra mig om den saken tack och lov. Imorgon blir det jag som tar Lilltjejen till simskolan och därefter Liseberg för säsongens sista öppethelg. Vi gör sällskap med Anna-Karin och Marcus, så ska bli kul att se hur de två går ihop på nöjesparken. 

 

På söndag fyller jag visst år. Hamnade i diskussion med Johan om uppvaktning, om att bjuda in folk på kalas. Grejen är ju att jag gillar tårta. Och jag gillar att få presenter (vem gör inte det?). Men är det inte meningen egentligen att den som uppvaktas ska ha en bra dag? Man säger att "det är din dag" och så vidare, men då ska man väl inte stressa runt och förbereda kalas? Framför allt inte om man är introvert och inte ens gillar att hänga på kalas, knappt ens sitt eget? Inser att det inte går att försvara det här utan att låta sjukt otacksam. Människor bryr sig om mig och vill uppvakta mig och de är sannerligen inte många men jag kommer inte ifrån min egna inrotade känsla att det bara handlar om plikt. Cyniskt, sårande och otacksamt. Då är det tacksamt att jag inte har några vänner som skulle ifrågasätta (fast då är de väl heller inga vänner) frånsägelse av kalas. Utan istället blir det svärföräldrarna, Nini och Stefan på söndag. Fast den sistnämnde kunde visst inte. Men de är kravlösa och avslappnat. På min nivå. Så blir att göra tårta imorgon. För det är ju bara min som duger och det är ju min dag så det är jag som bestämmer - eller hur det nu var.