Tänkte jag skulle göra ett försök att reda ut min syn på pengar. Det är som somliga anser vara ett känsligt och synnerligen privat ämne. Har ju varit inne och bluddrat lite om detta förut. För mig betyder pengar trygghet. Trygghet i form av oberoende. Den skuldbeläggande miljö jag växte upp i gjorde mig stolt. Överdrivet stolt med den följden att jag än idag har svårt att ta alla former av vänliga handlingar, om det så handlar om en lunch till praktiska tjänster. Får jag en macka vill jag ge tillbaka en middag. Får jag en halvtimme av någons tid vill jag ge tillbaka på något sätt för att i min värld utjämna balansen. I min värld där man var ständigt otacksam blev man noga att minimera skuldsättning. Att be föräldrarna om hjälp var en förnedring och stort psykiskt nederlag. Därför gick jag också hellre till socialen för att få hjälp med hyran den där sommarmånaden som student i Umeå. En otrolig lättnad. Föräldrarna hade säkert hjälpt mig om jag frågat. Men hade jag fått betala tillbaka hade jag aldrig fått glömma det. Hade jag inte fått betala tillbaka hade jag heller aldrig fått glömma det. Det spelade aldrig någon roll om man tackade och tog emot eller försökte återgälda. Man var bara bortskämd och otacksam.

Att vara självständig blev därför viktigt, utan finansiellt behov av någon annan. Ständigt driven av att det man gjort aldrig varit bra nog. Då låter det nog underligt när man samtidigt inte saknade beröm och uppmuntran under uppväxten. Tvärtom var det ett ständigt orerande och pinsamt skryt om hur duktig man var på ditten och datten. Duktiga flickan och fina familjen. Kanske för att jag förstod att det enbart handlade om just den fina fasaden. 

Med detta utpräglade behov av självständighet och svårighet att ta emot tycker jag ändå paradoxalt nog om att få presenter. Födelsedag och jul, älskar den där försiktiga spänningen och förväntan. Kanske för att dessa dagar är "legitima"? Man är liksom ursäktad. 

Vad som också kan rimma illa med min uttalade inställning är det faktum att jag inte har några större problem att faktisk spendera pengar. Ingen här har väl kunnat undgå min förtjusning i (tränings)skor, spontanköp av spelkonsoler, utelunch- och middagar samt spavistelser. För att inte tala om att köpa en sommarstuga utan annan säkerhet än huset jag bor i! Med ovan nämnt hade jag själv sett en snål och sparsam person som missunnar sig själv och andra finansiella utsvävningar. En person som satt höga professionella mål för att säkra finansiell trygghet med råge genom gedigen utbildning och välavlönat arbete, eller eget företag med goda inkomster eller lyckosam försäljning. Men saken är den att jag också förutom utpräglat behov av finansiell trygghet också fick med mig en insikt att ta livet som det kommer, inte planera eller sätta några förväntningar då det sällan blir som man tänkt - men trots det ändå bra. En form av mentalitet att ta vara på det jag har här och nu. Jag behöver en buffert på kontot för att känna mig trygg, men den behöver inte bara på flera miljoner.  

 

Att gå till gemensam ekonomi och gemensamt lönekonto med Johan var ett stort steg för mig då det tog emot att använda "hans" pengar för egna utgifter. Att jag har högre lön än honom lättar den skuld jag kan känna när jag köper de där skorna eller bokar den där PT-sessionen.

Mina extra luxuösa utgifter som min fåtölj och spahelger hade mitt samvete aldrig klarat om jag inte lagt mina instruktörslöner på ett eget konto. Vetskapen att dom grejerna är hundraprocentigt bekostade av mig själv är väldigt viktig. Den känslomässiga skulden av att vara hemifrån en hel helg och låta Johan vara hemma med Lilltjejen har jag med tiden lärt mig acceptera med det faktum att Johan innehar den föräldragen som jag saknar. Han tycker det är roligt att vara själv med Ronja och ser inget som helst problem med det. Plus det enkla konstaterandet att Johan har mer egna aktiviter än mig i form av after work, Herrclubs- och Whiskeyklubbsträffar.

Det kanske kan låta helsjukt och betungande att hela tiden tänka i form av balansvågar, men jag tycker mig ha funnit en jämvikt som fungerar för mig. Jag vet hur jag är funtad och har hittat mitt sätt att hantera det tillsammans med Johan. Sedan kan det komma folk utifrån och stöka till det ibland. Men jag har blivit otroligt mycket bättre på att ta emot och acceptera det faktum att andra människor också kan ge utan att vilja eller förvänta sig något tillbaka. Att svälja stoltheten och ta emot och också våga glädjas åt andra människors generositet och välvilja.