Sol, sol, och betongbröd
En utslagen lilltjej har slocknat i sittern efter en omgång i hoppgungan, gräsklippning, babygym och bad. Så trevligt det är med nyklippt gräsmatta! Jag har för andra gången misslyckats med limporna! De vill inte jäsa ordentligt och jag fattar inte vad jag gör fel! Första gången jag gjorde dom blev de perfekta, och enda skillnaden jag kan erinra mig är att jag inte använde assistenten då. Smaken är rätt ok, men de är kompakta som sjutton, kan klubba ihjäl vilken fotbollshuligan som helst! Har sorterat garderoben och bytt ut vinterkläderna mot sommar, men den skillnaden att nästan alla byxor är för små och sorterats bort! Det är bara att inse, jag kommer inte att komma i dom igen så frågan är nu om jag bara ska dumpa bort dom på Blocket eller i en sådan där biståndsbox som plundras och säljs någonstans i öst? Det är allt från både Levis- och Lee-jeans som knappt använts till Nike-träningsbyxor. Men om man nu skulle sälja, ska folk hålla på och prova och sånt då? Känner mig i alla fall duktig som var stenhård i mitt sorterande. Inte använt de senaste två åren? Bort! Nej, inte "kan vara bra att ha", för det blir aldrig så bra! Men det ska erkännas att jag sparade några par kanske-byxor, sådana där bara någon centimeter saknades för att knappen skulle kunna knäppas i midjan! Man vet ju aldrig, under kan ju ske. Men de som var en kilometer ifrån att kunna knäppas åkte obarmhärtigt iväg. Visst ska man vara optimistisk, men en smula realistisk också!
Snart ska vi åka till Västerlanda och Martin och Jeanette som bjudit in till grillning. Gottigt och mysigt i detta sommarväder!
Är ivrig att komma igång med min Hjärtekatt men när ska man klämma in det egentligen? Både jag och Oo satt med tårarna rinnande när jag läste bakgrunden till detta välgörenhetsprojekt. Vill verkligen göra så många katter som möjligt, men när!?
Från Mölnlycke till Avenyn
Phu, det är trötta ben hos morsan nu! Det blev en diger promenad i Mölnlycke där jag nog irrade en del men ändock höll Hälsans stig hyfsat bra. Sju cacher totalt i serien varav en avaktiverad och en andra omöjlig att ta på grund av alla människor i närheten. Det är liksom inte läge då att lämna barnvagnen med lilltjejen och dyka in under en bro!
(Försökte vänta ut folket med en fika...)
Otroligt varmt väder och solen har nog gett oss båda lite färg idag. Lilltjejen fick inviga sin tjusiga solhatt när hon inte behagade ligga i vagnen ett tag.
(Inte så dumt ställe för blöjbyte!)
Tänk att jag aldrig lär mig korrekt påfart från 40:an till E6! Ska man söderut svänger man av norrut och ska man norrut svänger man av åt söder - hur logiskt som helst juh.
Inte första gången jag tänker "logiskt" och håller norrfilen, det är ju ditåt jag ska! Och då får man en omväg via Korsvägen för att hamna rätt igen! Tack och lov att fredagsrusningen inte hunnit komma igång, annars hade omvägen tagit betydligt längre än de extra femton minuter det nu blev.
Hann hem för att mata, byta blöja och duscha av mig promenadsvetten innan jag packade in oss i Saabis igen för att möta upp Oo i stan. Han, Martin och Andreas skulle ta en öl innan matchen och eftersom Oo behövde käka någon form av middag sket jag i hemmafruabitionerna och brödbaket - jag ska också minsann käka gott ute en fredagkväll!
Det bidde "Lilla London" på Avenyn och rejäla köttbitar med flottig sås, precis vad jag behövde! Med alla ljud och dofter var det ju inget roligt att ligga ner i vagnen så lilltjejen fick sitt första häng på Avenyn!
Andreas beställde en, vad vi andra ansåg vara en tjejdrink: Äppelmartini! Han fick dock inte riktigt till det spretande lillfingret.
Mätta i magen följde jag med pojkarna till Gamla Ullevi så att Ronja skulle få hälsa på farmor och farfar som också skulle gå på matchen. Eller snarare skulle väl dom få hälsa på Ronja! Kände att jag skulle ha haft en GAIS-mössa till henne där vi banade oss fram bland de tillströmande supportrarna. Men hon fick en present av farmor och farfar som passar lagom tills jag hunnit få till den där mössan! :o)
(Tack farmor och farfar!)
Nu har Oo precis kommit hem efter en förlustmatch. Han hinner knappt genom dörren förrän han pustar och brölar något om "bastu". Vadå, det är ju bara 24,1 här inne, sköönt att bara kunna sitta i brallor och linne. Oo har slängt av sig sina kläder och sitter och svettas i kallingarna. Vadå för varmt? Det är ju perfekt!
Morgon
Det är fredagsmorgon och vädret bara fortsätter att stråla på utsidan! Lite nattsudd och pigg tjej gör att vi nu sitter här. Vad kan denna strålande dag ha i sitt sköte tro? Ska leverera fotbollsbiljetter till Oo i stan som han glömde i Gulingen på pendelparkeringen. Han ska på match ikväll med bland annat Martin, en av de två biljetter vi gav i present förra veckan. Ska sen en sväng till Mölnlycke för att köpa hoppgunga och flytväst åt lilltjejen. Har spanat in en fin cachingrunda där också som jag har som mål att ta. Och så får vi se om brödbaket blir av.Känns förvånansvärt bra i kroppen - härligt!
Tjohej!
Sitter och funderar på vad jag gett mig in i. Hur kunde jag överskatta min form så totalt och ta på mig ett combatpass inte ens fyra månader efter förlossningen och bristfällig träning därefter? Nervositet och ågren varvades med självpepp att det minsann fick gå som det går och säkerligen löser sig.
Klockan närmar sig 19.20 och det är dags.
Rosig kind och solsken i blick? Gaah vad galet kul det var! Motivationen har varit rätt låg men jag behöver ju bara upp på den lilla scenen för att påminnas om hur kul det är! Jobbigt, javisst men inte så illa alls som jag fruktat. Hade jag kunnat göra bättre ifrån mig? Ja, det hade jag men utifrån min förmåga just nu så gick det över förväntan. Strulade lite med koreografin också men fick mycket positiv feedback efteråt. E-n-d-o-h-o-r-f-i-i-n-e-r tjalalalala!Fick frågan om jag kunde hoppa in nästa vecka också. Vad tror ni jag svarade!?
Hjärtekatten!
Anna gör så mycket fint som inspirerar mig, bland annat detta som jag ju också måste haka på! Eftersom det gått trögt på stick- och virkfronten på sistone är just en sådan här sak som kan få fart på mig igen! Nu återstår bara att besluta sig för vilka färger just min Hjärtekatt ska få!"Hjärtekatten är ett välgörenhetsprojekt med ambitionen att få ihop så många handvirkade Hjärtekatter som möjligt för att skänka till hjärtavdelningen vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.
Allra helst vill vi såklart att varje litet hjärtebarn ska få med sig en alldeles egen katt hem, men vårt första mål är att få ihop 100 handvirkade och helt unika Hjärtekatter." (Från Hjärtekattens blogg)
Lerum
En morgonpigg tjej medförde en tidig sväng till Lerum för dagens cache och mys i finvädret. Tycker det är så himla fint med alla dessa Vitsippor överallt! Parkerade vid Vattenpalatset och gick bort och förbi Lerums kyrka där cachen snabbt hittades. Följde Säveåns båda sidor genom vackra omgivningar till och från det lilla samhällets kärna där sedan lunch avnjöts på en liten uteservering.
Har en ambition att baka nya bröd så kopletteringshandlade lite i en liten närbutik. Och kolla vad gulligt - fyrpack ägg! Hahaha, har jag aldrig sett förut!Får se om det blir mer än just en ambition. Tanken är ju god brukar man väl säga och dagsformen hos lilltjejen får avgöra. Hinner inte idag dock eftersom jag ska hålla mitt första hela combatpass sedan slutet på september! Jag är faktiskt lite orolig om jag ska orka! Eller orka gör jag nog, men inte på den nivån jag önskar eller borde. Vet faktiskt inte hur jag ska göra med styrkelåten, men improvisation är en färdighet man måste behärska som instruktör så det ordnar sig nog.
Har i alla fall förberett för att ha en sak mindre att tänka på i alla fall. Kännedomen att det är långt ifrån vare sig konstigt eller ovanligt är ändå en klen tröst när det drabbat en själv. Jag glömmer ju bort det där förbenade knipet hela tiden!
Apropå fysiska besvär så fick jag äntligen tag på min läkare angående svanskotan. Jag efterlyste min remiss till ortopeden och fick då svaret att han fått besked därifrån att de från ortopedins sida inte kunde göra något åt kroniska problem. Enda alternativet som kvarstod var då tillfälliga lindringar i form av injektioner av bedövningsmedel! Så nu har jag bokat in en sådan för att åtmindstone prova. Hm.
Ett lite roligare inköp var de bodys, strumpor, solhatt och dregel"scarfs" som köptes in till lilltjejen. Hon växer ju så det knakar!Den lilla butiken var som så många andra indelad i en tydlig pojk- och flicksida med blått och grönt respektive rosa och ... mera rosa. Tyckte dock att några i allt det hysteriska skära var rätt roliga, så föll till föga och kompromissade med vit solhatt och blårandiga strumpor. Lilltjejen sov nästan hela promenaden och efter hysteriskt gråtande hemmavid var det visst mera sova hon var ute efter. Provar man allt är det till slut något som passar, om man har tur!
Det är något fridfullt kontra deprimerande med kyrkogårdar. Jag kan finna det rofyllt att vandra omkring bland gravarna, läsa inskrifter och jämföra stenar, fundera över vilka livsöden som döljer sig bakom de anonyma namnen och årtalen. Samtidigt är dessa ändlösa rader av minnesmärken så nedslående, så definitiva i de livsslut de respresenterar. Då fann jag denna form av gravsättningar mycket mysigare och vackra. Vanliga stenar med inskriptioner, enkelt placerade med vårens spirande blommor intill. Mer "tillbaka till jorden" på något sätt än de hiskeliga monument en del ståtar med. Ju pompösare grav desto större mindrevärdeskomplex lämnade de efter sig? Själv vill jag inte grav över huvudtaget som de efterlevande ska känna plikt att hålla efter. Om jag är missnöjd med mina efterkommande kanske jag kan propsa på stor och omständig begravning med dyr och underhållskrävande gravplats, höhö! Men nej, elda upp mig och gödsla något om det nu blir något användbart kvar av mina skinntorra rester. Kanske strös lite sådär vackert vemodigt i vår lilla Iglatjärn? Så vill ingen bada där mera, men vad bryr jag mig om det? Moahahaha!
Apropå återvinning.
(Varsågod!)
Ska lämna lilltjejen hos snälla farmor på vägen till träningen. Oo ska efter ett långt uppehåll prova innebandyn ikväll så hon ställer upp som barnvakt några timmar. Får se om Oo nu verkligen kan ta det lugnt och känna efter hur det går med knäet.
Liten jämförelse
I Stockholm kom frågan om Korea upp, det vill säga om jag var intresserad av att resa dit någon gång. Jag har alltid haft för avsikt att någon gång besöka mitt hemland, men inte satt det högst på priolistan av önskade resmål. En sådan där resa som man vill och ska göra men där tidpunkten kan vara lika väl nu som när jag är pensionär. Nu blev frågan dock lite mer aktuell då det föreslogs att göra den tillsammans, jag och min lilla familj tillsammans med min syster och hennes familj. Apropå detta plockade Oo fram min adoptionspärm och tog del av dess innehåll med stort nöje och intresse. Det gladde mig och jag ser mer fram emot en resa inom relativt snar framtid! 
Vid min första passbild skrattade han till och sade att vår lilltjej ju var lik sin mor. Tja, de snedögda generna är ju ganska dominerande när det kommer till de flesta blandisar, så det kanske inte är så konstigt. :o)
Kan tillägga att vändningen blev komplett idag. Rygg till mage - check! Bara problemet att armen blir kvar där under kroppen på ett synnerligen obekvämt sätt. Det blir nästa projekt att lösa.
(Mini-jag)
(Mini halv-jag!)
Paus
Den där försäkringskillen som var hem till oss har ringt ännu en gång. Han identifierade direkt den av mig och Oo som var den snällmesiga och terrar mig sedan dess med mail och telefon både hem och till mobilen! Denna gång hade jag lilltjejen i badet och fick därmed en liten tidsfrist till. Kan han inte nöja sig med att vi tecknade sådan där barnförsäkring?
Efter samtal från Oo slängde jag och lilltjejen iväg på FTF-jakt i Gråbo men var en halvtimme för långsamma. Högg på en annan ny cache i Lerum bara för att bli tvåa igen. Attans.
Inställt
Sommaren har fullkomligt exploderat under den gångna helgen. Det är grönt där ute nu och det fina vädret ser ut att hålla i sig. Fru P var visst sjuk idag så mitt vad jag tror blir mitt sista Boråsbesök blir framflyttat. Får se vad jag kan tillbringa denna dagen med då. Tvättmaskinen går, behöver handla och mossrivaren väntar på att få tugga igenom gräsmattan. Skulle till och med kunna klippa gräset så som det har vuxit!
Lilltjejen har verkligen börjat kränga och vrida på sig nu, så den där vändningen lär komma när som helst. Dessutom är hon väldans nyfiken på det vi äter så första smakprovet kommer nog lagom till fyramånadersdagen.
Hon fick sina doppresenter av moster, morbror Anders och kusinerna som bland annat bestod i en massa Duplo. Gissa en som blev glad och invigde så fort vi kommit hem!
Ska inhandla en form av solskydd för lilltjejen så hon kan ligga ute. Minns att Elin och Andreas hade ett praktiskt litet "tält" för Noel. Kanske onödigt att låta henne ligga öppet i solen och förvandlas till mänsklig brikett. Ska kika efter hoppgunga och flytväst på Blocket också.
Huvudvärken vill inte riktigt ge med sig. Den är visserligen svag nu men ändock där i bakhuvudet bokstavligt talat.
Trött i ögat
Är trött som en gnu men vill sammanfatta helgen innan jag stupar i säng. På vägen upp till 08-land blev det ett lite längre stopp i Linköping för amning, caching och glass i gamla Linköping.
Framme hos syster välkomnades vi med påskmiddag där till och med lilltjejen hade flaska serverad. Att min syster insåg varför hennes ägghalvor hade svårt att stå förstod hon först när endast ett ägg återstod. Fniss!
Mina systersöner som jag alltid tyckt vara så små såg plötsligt väldigt stora ut intill min lilltjej! Storebror tror stenhårt på påskharen så det var riktigt roligt att se hans reaktion när jag avslöjade att jag nog minsann sett den skutta omkring bland buskarna på utsidan!
Nästa dag blev det en promenad och caching i Hagaparken. Vädret kunde inte bli bättre och jag drabbades av vad de andra trodde var solsting. Vid hemkomsten fick jag huvudvärken från underjorden och låg och frös i vårt mörklagda rum, fullt upp med att försöka hindra skallen att gå i småbitar. Var obefintligt sällskap fram till den mumsgoda grillmiddagen men värken har ännu inte riktigt gått över. 
Dagen efter blev det en sväng till Kärsön där pojkarna provade lite freesbegolf medan vi övriga gick och käkade glass. Därefter åkte vi vidare till Drottningholm och deras underbart vackra park.
På vägen hem tog vi turistvägen via Ödeshög och Gränna. Jättefina omgivningar men uj vad trött jag var! Oo fick loggat en hel del cacher medan jag ammade eller bara passade lilltjejen.
(Lunch vid Rökstenen)
Farbror Olle var inte hemma, så det blev en pizzamiddag i Gränna och webbcamsdokumentering för en webbcache med hjälp av Stefan. Och naturligtvis några andra vanliga cacher.
(Ja, det är vi som står där, alla tre!)
(Ser ni honom?)
Har man tur är det vackert väder när man åker E4:an mellan Gränna och Jönköping. Sällan har man sådana vackra vyer från en motorväg!
Lilltjejen hade magknip igårkväll och grät otröstligt. Svågern tog över och gjorde några mirakulösa handgrepp så hon somnade. Dock vaknade hon igen vid fyratiden och hade så ont så ont att både jag och Oo turades om en sväng att bära tills det pruttades. Sedan sov hon mellan oss resten av morgonen. Nu har hon kommit till ro förvånandsvärt snabbt med tanke på att ha sovit i Saabis nästan hela hemfärden. Får väl se hur det går inatt.
Tyckte denna bild var så rolig! Oo försöker ta den själv och behövde några försök innan han fick till det, men detta första "misslyckande" tycker jag var bäst! Hehe, tittut!
Men nu ska jag sträcka ut min lekamen och onda svanskota i sängen där Oo garanterat redan har somnat. Förhoppningsvis är huvudvärken borta imorgon då det också är dags för Borås igen, det sista av våra inbokade möten.
Tack syster och svåger för jättetrevlig helg! Vad mycket kul kusinerna ska ha framgent! :o)
08-land
Det fina vädret ser ut att hålla i sig även här uppe, så hörde något om eventuell caching i Hagaparken. Hm, jag trodde den låg i Götet?
Hämtar ikapp...
...litegrann innan jag blir ännu mera efter i uppdaterandet. Om någon timme åker vi nämligen till Stockholm och systeryster över påsken.
Snacka om att sommaren i princip exploderat på utsidan! Knoppar på träden jäser och spricker och gräset spirar. Gott att man inte har någon allergi!
I torsdags hämtade jag upp Oo från jobbet och så åkte vi vidare till Frölunda torg och dess nyinvigning. Provade en läcker överdel som inte var så läcker efter jag kollat på prislappen. Oo hittade ett par jeans som gjorde hans bakdel rätt läcker och jag hittade en annan överdel med betydligt läckrare pris. Amningsrummet fick också testas och lite andra ärenden göras innan en less Oo till slut fick åka hemåt.
("Skrattruta - Skratta här!" Okej!)
Fredagen innan Martins 40-årsfest hade jag ett primärt måste-mål: Tvätta Saabis! Oos föräldrar skulle vara barnvakt, och då de var på Landet föreslog snälle Tomas att han skulle möta upp oss med lilltjejen på natten och helt enkelt byta bil med innehåll. Alltså måste Saabis tvättas för att jag inte skulle skämmas ögonen ur mig då svärfar satte sig i den. Och om någon nu skulle tycka att, vadå SÅ illa kan det väl inte ha varit, så JO det kunde det! Vi hade inte dammsugat Saabis sedan vi köpte den för nästan ett år sedan så föreställ er det värsta och dubblera det! Jag bad Oo identifiera något brungrått skrumpet som jag slitit från golvet under förarsätet. Han trodde det var ett äpple. Ett före detta äpple alltså. Jag höll på så länge att Oo som underhöll lilltjejen i huset undrade om jag börjat med grannarnas bilar också. Det blev en stressig avskrubbning av utsidan innan jag fick göra mig klar för påskmiddag och fest.
Vi var alltså bjudna på påskmiddag hos mormor först uppe i Stenungsund. Mycket god lax, men en lilltjej som varit rena änglabarnet hela dagen gjorde helt om så snart vi klivit över tröskeln. Det har inte varit sådan hysterisk gråt sedan hon var riktigt liten, och när hon nu också kan gråta med tårar är det extra ömkligt. För första gången skar det ordentligt i mammahjärtat när hon låg framför mig och med blicken riktigt bönade om hjälp att slippa magsmärtan. Det lade sig bara emellanåt så hon (och vi) fick en andningspaus, så när vi lämnade henne i Monicas famn på Landet var det faktiskt riktigt jobbigt. Samvetsmässigt tufft på två fronter: Lämna en lilltjej som hade ont och lämna en jobbig lilltjej i andras händer. Jag får ofta påminna mig att Monica faktiskt uppfostrat två egna barn!
Tröstade mig med lite söta björnar och upprepade att hon inte bara uppfostrat två barn före mig, inte bara uppfostrat två pojkar utan två pojkar där en var Oo! Hihi!
Fast han hävdar att han var ett mönsterbarn. Jojo.
Kände mig rätt somrig i mina nya kläder
och med det fina vädret hade det lika väl kunnat vara just det också.
Ute i Romelanda hade 40-årsjubilaren bjudit in hundratalet(?) släkt och vänner och det började med en omgång boule för de närvarande. Denna följdes upp av lite frågequiz och musikkryss under kvällen.
God mat och underhållning på två fronter. Jag blev mäkta imponerad av hans gamla(?) musikfröken som hanterade inte bara två olika gitarrer utan också nyckelharpa. Deras visor hade jag kunnat sitta och lyssna på hur länge som helst! Tyvärr var de flesta gästerna inte riktigt de rätta att uppskatta dom på grund av alkoholintaget. Då passade kanske det andra bandet bättre.
Oo och Andreas hoppade in och hjälpte till i baren, och senare Elin och Jeanette. Jag som inte ens kan skilja på gin och tonic höll mig till att avnjuta musiken.
Det lilla paketet!
Vi hade bestämt att möta upp Tomas och lilltjejen i Kungälv klockan 01.00, men vid halv tolv höll min tutte på att sprängas! Mjölkproduktionen är tillbaka igen. Oo var också ganska nöjd, så kvart över midnatt svängde Saabis med både Tomas och Monica in på Maxis parkering där vi väntade. Lilltjejen sov som en klubbad säl efter att ha varit besvärlig med farmor och farfar hela kvällen och har sovit rätt bra resten av natten. Nu har hon suttit hur länge som helst hos pappa, synbarligen nöjd med tillvaron. Får se hur resan och besöket i huvudstaden förlöper. Ska försöka packa oss iväg snart. Hon ska ju få träffa sin moster för första gången nu!
Grrr!
Ett sista-minuten innan jag ska packa ihop mig och lilltjejen och åka in till stan för att möta upp Oo. Det är Skärtorsdag och han har halvdag på jobbet, så det blir lunch ute någonstans och så kanske en överdel till mig för imorgon och andra passande tillfällen.
Glömde bort att orera mig över gårdagens nyhet där jag satt och bluddrade vardagen igår. Elittjejerna i badminton måste enligt de internationella reglerna nu också spela i kjol! Varför? För att "det ska bli mer attraktivt och roligt att titta på"! Är det ett gäng gubbsjuka styrelsehöjdare som ligger bakom det beslutet tro? VAD kan annars vara syftet med att det liksom skulle bli "mer attraktivt att titta på", än just det faktum att en kjol ger större möjlighet för överraskande små tittut-möjligheter? Nej fy vad det luktar neandertalmentalitet för att få fjong i kalsongen!
Ska det bli mer roligt att titta på kan de väl införa clownutstyrsel istället, alla måste spela i röd näsa och sådana där bautaskor - minst!
Onsdag
Det var vårfint i Borås idag. De senaste varma dagarna har årstiden exploderat i spirande gräs, Vitsippor, bara ben och mjukglassar. Plockade två travelbugs ur ett så kallat "TB-hotell" (Travelbug-hotell) strax innan Borås och fick se den i särklass största cachebehållaren jag någonsin har sett. Glömde förstås kameran i Saabis, men det var en sådan där fullstor rund soptunna utställd i skogen! Hahaha! Här skulle finnas plats för bugs minsann!
Dagens övningar blev desamma som föregående. Fick syftet med det hela sammanfattat i en snygg mening vilken jag nu såklart har svårt att erinra mig. Men det var något om att medvetandegöra sina handlingar. Tror jag.
Till kvällen provade jag något nytt: Hemgjord pizza! Eller räknas det om man fuskat och köpt färdig botten? Som småbarnsförälder tycker jag att jag är ursäktad för det, men den var riktigt god faktiskt. Och med köttfärs, pastasås av tomat och chili, gorgonzolaost för mig samt ytterligare tomat och lök för Oo så blev det helmumsigt! Går helt klart att göra igen någon dag. Konstigt att jag aldrig gjort detta tidigare. Tror senaste gången var efter en hemkunskapslektion i högstadiet tror jag, då jag ville överraska mamma och pappa då de kom hem efter något de varit på. De låg utbakade och klara på sina plåtar redo att sättas i ugnen, men så ville de inte ha. Minns faktiskt inte vad jag gjorde av dom då. Har varken minne av att jag gräddade dom ändå eller slängde bort. 
Spontanköpte en kjol utan att prova innan jag lämnade Borås. Att bängla in med barnvagnen bland provrummen kändes sådär, men KappAhl finns ju överallt för byte eller återlämning. Ska ju på 40-årsfest på fredag och det enda snyggare jag har är det jag hade på dopet. Såg bland annat Elins fräscha snygga kläder och kände mig lika inne som en cowboy på bankett - jag behöver uppdatera min garderob! Tänkte att jag skulle hitta något upptill hemma bland gömmorna och efter rådslag med Oo har jag ett hjälpligt alternativ. Problemet är bara att den inte är särskilt festlig utan snarare vardaglig. Kanske jag har ett släng av "varit-hemma-med-barn-och-levt-i-mysbyxor-i-fyra-månader-och-känner-därför-ett-ovanligt-behov-av-att-piffa-till-mig"-syndrom? Jag ser kanske inte fram emot festen i sig som sådan med allt vad det innebär av socialisering, men att klä upp sig något och åka iväg tillsammans med Oo och bara Oo, ingen lilltjej, gör det lite extra. Jag är lite frestad att kika efter något att ha upptill imorgon.
Just det, den kjolen var det. Och just det, precis den färgen, dvs inte svart! Hohoho! Undrar nu bara om den jag köpte verkligen var så där asymmetrisk nedtill som på bilden? Det borde den ju. Så inte bara färgen som är lite off mig, själva stilen dessutom! Den går till vristerna förresten. Glömde fota själv, så denna är från kappahl.com.
Kan inte rapportera om skicket på mina tarmar, för jag har inte skitit på hela dagen. Antar att jag har två alternativ: Det är så tömt att det inte hunnit igenom, eller så har de kommit igång igen och därför inte hunnit igenom. Men aptiten är det inget större fel på i alla fall, så jobbar nu för fullt på att fylla på igen. Om det nu var så intressant att veta.
Så det kan bli
Sådär hipp happ som det bara kan bli när det gäller FTF-jakt, så hamnade vi plötsligt ute i skogen! Står med grytorna puttrande på spisen när Oo ringer om en ny i närheten. Han är i Sävedalen och på väg men jag är närmare. Funderar tre sekunder: Maten (går att stänga av spisen), tarmen (inte tömt på flera timmar, har ju ingenting kvar och verkar inte ha det på en stund ännu heller), lilltjejen (nymatad och rastlös). Det var ingenting att orda om, in med barn och sele i Saabis och så iväg! Hittar förstås vägen genom björnbärssnår, ajaj, och börjar leta på det halvdanna sätt det går med barn på magen tills Oo kommer. Han stegar genom skogen och dyker in bland barren i sina jobbkläder. Börjar nästan misströsta när en annan cachare (som tagit bilden) dyker upp som också till slut blir den som hittar den. Det var bra tajmat eftersom Oo ska iväg och träna.
(Snällt att skona jackan, eller nåt)
Imorgon har Oo tid hos frisören. Det är ju inte alls nödvändigt!
Nu är han förlorad i en GAIS-match på tv:n, det var knappt han sade hej när han kom genom dörren. Ack!
Idag istället
Ser kanske sådär ut, men förhoppningsvis ska slutresultatet smaka. Det bidde gryta idag istället då gårdagen fylldes med att hålla lilltjejen nöjd mellan toabesöken. Det började ju bra med massor av energi - ut och äta ett ordenligt mål köttbullar på Ikea, åh så gott! Men även om aptiten fanns där så var inte magen det och man fick truga i sig åtmindstone hälften innan illamåendet sade stopp. Sedan blev det inte mycket mera gjort då lilltjejen blev så kinkig att inte ens bilåkande hjälpte. Fick komplettera med mjölkersättning då jag fortfarande producerar alldeles för lite. Jag hoppas den kommer igång igen!
Började dagen med att prova göra en basic grönsakssoppa för första gången. Löjligt enkelt juh, och gjorde två varav en på höns- och den andra på grönsaksbuljong. Hönsbuljongen luktar ju äckel men smakar något bättre. Känns som buljong med snälla små grönsaker är lagom för min mage.Ännu en kalasdag med rena sommarvädret så jag har har låtit mina skinntorra vintervita ben sniffa lite på solen. Har öppnat dörrar på två fronter för ett rejält korsdrag så nu flyger dammråttorna omkring för glatta livet, framtvingade ur sina gömmor. Eller gömmor och gömmor, jag och Oo är suveräna på att kliva över dom.
Liggvagnen börjar faktiskt bli lite trång tycker jag. Det är inte mycket marginal på längden heller!
Imorgon är det Borås igen.
Det är konstigt vilka minnen som kan fastna från uppväxten. När man nu ska plocka fram allsköns barnsånger erinrar jag mig en som en vikarie i musik lärde oss i låg- eller mellanstadiet. Han hävdade att det var han själv som skrivit den vilket väl kan vara möjligt, men jag gillade den så mycket att den blev fast i mitt minne. Kanske något ord inte är riktigt korrekt, men annars minns jag varenda vers!
"Det var en gång en liten valp
valpen hette Spurt.
Han lekte med sin husse var dá
husse hette Kurt.
Husse han var fyra år
och Spurt var bara ett
Men dom var jättebästisar
men dom hade inget vett
oh-o-oh.
En dá flytta dom till stan där det stora bilar far
det tar ett tag innan man blir van även för en vuxen karl.
Och har man sen en mamma som jobbar skift
och en pappa som är borta jämt
Då har dom inte ofta tid med dig
det kan låta som ett skämt
oh-o-oh.
Så en kväll när Kurt och Spurt är ute på sin sista promenad
så kommer dom fram till ett övergångsställe och dom stannar där ett slag.
Då plötsligt får Kurt syn på den röda gubben mittemot,
så springer dom fram mot det vackra ljuset
men Kurt snubblar med sin fot
oh-o-oh.
En bil rusar fram i våldsam fart
en tjej som dig och mig.
Hon ser försent de små vännerna
som hon har strax framför sig.
Så händer det som måste ske, ingen hinner vara med
Och hastigt slocknar två små liv
allt för ofta händer det
oh-o-oh.
Kurt och Spurt är borta nu
det har nu gått drygt ett år.
Men ännu lever minnet kvar
i mitt öga syns en tår.
För när jag tänker på två små vänner på sin sista promenad
som inte hade nån som brydde sig om vad dom gjorde denna dag
oh-o-oh. "
Tänk om man hade lika bra minne när det kom till annat? Det är synnerligen selektivt!
Fin dag
Otrolig skillnad idag - skulle vilja påstå att jag är frisk. Inte riktigt rätt konsistens ännu som kommer ut bakvägen (ursäkta), men aptiten är på återkommande och orken otroligt bättre. Konstigt att man för bara två dagar sedan fick mjölksyra och yrsel av att gå från sängen till köket. Var lite för optimistisk gällande aptiten kanske då den traditionella fil- och flingtallriken inte riktigt mottogs så väl av magen som jag väntat. Får kanske ta det lite varligt. Bara därför ska jag åka och handla för att göra en rejäl sats köttgryta ikväll! Jag är hungrig!Oo ska efter helgens insats få tillbaka lite egentid och gå på fotboll med några kollegor efter jobbet.
Lilltjejen sover sin förmiddagssömn och jag bara älskar hennes body med kanelbullar! Insåg under gårdagen medan min lilla familj var borta och jag blev mig själv allt mer, att jag saknade min lilltjej! Hon är ju så söt och fin så jag nästan storknar! Två inbokade möten kvar i Borås och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle behöva fler. Det är ju en bedömning vi tydligen ska göra tillsammans, även om jag skulle föredra att hon med sin kunnighet skulle kunna säga att jag helt enkelt är "godkänd". Med det funkar nog inte riktigt på det sättet. Jag har ju faktiskt inte riktigt "testats" ordentligt och ställts inför de situationer som jag fruktat ska utlösa något, men min generella attityd och inställning har ju klart förbättrats. Nu kommer jag inte ifrån den lilla känslan att jag bara tar upp en plats av denna resurs som någon annan säkert skulle behöva bättre.
Den där Samspelsmottagningen verkar ha en del andra bra grejer för sig. Tydligen har de bland annat någon grupp för mammor i behov av stöd som träffas och så lagar de lunch, samtalar och får rådgivning. Av de jag mött verkar de flesta vara rätt unga mammor. Jag tror det kanske var det och det jag nu gör som min första psykolog valde mellan beträffande mig. Jag är glad att jag fick den enskilda insatsen, för så mycket gick ju fram till henne att jag inte är särskilt intresserad av att umgås med andra. Jag börjar dock inse att de aktiviteter jag måhända trots allt kanske hamnar på en dag lär vara mycket för lilltjejens skull och inte min egen. Det märkte jag om inte annat på den där oplanerade sångstunden, hur intesserad hon var av de andra barnen och alla ljuden.
En mycket lovande dag på andra sidan fönstren och nästan femton grader i skuggan! Så fort lilltjejen vaknar blir det att krama ut det som går ur tuttarna innan hon packas in i bilen för dagens cache och proviantering.
Pust
Denna gång klarade jag mig med nöd och näppe från att spy, men åkte på feber istället tillsammans med de synnerligen effektiva tarmtömningarna. Oo som planerat att åka ner till Halmstad och kolla på GAIS-fotboll ställde in för att ta hand om lilltjejen som jag knappt orkade lyfta. Antal gånger jag haft feber kan inte heller fylla ena handens fingrar tack och lov. Vätskebristen har medfört att inte bara vikten är tillbaka på utgångspunkten, det är tuttarna också! Snacka om att mjölkproduktionen påverkats.
Nu verkar febern ha gett med sig men magen är fortfarande kass liksom aptiten, så man är svag som en kattunge och inte upplagd för något combatpass precis! Underbare Oo har packat ihop sig och lilltjejen och dragit ut för caching och besök hos farmor och farfar, liksom han varit iväg både igår och förrgår också.
Det blev grillningspremiär igår, hel vitlöksmarinerad fläskfilé med kroketter och bearnaisesås som Oo fixade helt till sig själv. En annan låg i soffan och ömsom frestades och kväljdes av dofterna. Det går sådär att få i sig något.
Hm
Underbare Oo kom hem för att ta hand om lilltjejen. Vad har jag gjort för gott för att förtjäna det?
Mera ynk. Here we go again.
Inte schysst
Sov riktigt dåligt hela natten innan det brakade loss, drömde skumma obehagliga drömmar när jag väl somnade in. Den värsta var den mycket påtagliga där jag vaknade och hade fästingar överallt, verkligen överallt på hela kroppen! Snacka om att det kröp överallt när man vaknade på riktigt och sedan låg och stirrade på händerna i mörkret. Och apropå de äckliga små spindeldjuren så plockade jag årets första i onsdags - ur lilltjejens skalp! Uääh!
Ser nu då Fia som vanligt tassar omkring på bordet framför mig, att hon haltar lätt på vänster framben. Märkte att hon hade ett sår där igår som dock inte verkade så djupt eller öppet. Någon grannkatt som varit på henne? Grr! Gamla harmlösa honkatter, och jag är extra orolig för Maja när hon nu går ut eftersom hon har så decimerad rörelseförmåga i bakbenen.
Bläh, tänk att jag brukar gilla att klunka i mig Kivicks svartvinbärsjuice, men nu när jag verkligen behöver den så får den mig än mer illamående.
Trötta ben
Rosiga kinder efter många timmar utomhus. Nu slocknad i sängen medan vi sitter här med trötta ben men skönt avslappnade. Mötte upp Oo vid Stora Delsjön dit också Monica anslöt lagom till han tuggat i sig sin baguette som jag inhandlat på vägen. Ingen riktig vårvärmen i vinden men gott i solen när vi så gav oss ut på cachingjakt.
Efter lite kavande i spenaten blev det att jag och Monica gick vidare längs de fina promenadvägarna runt hela Lilla Delsjön medan Oo sprang omkring i skogen mellan de båda sjöarna och loggade ett gäng. Totalt kändes det betydligt längre än de åtta kilometrar gps:en mätte upp, men man är väl inte riktigt van samt att lilltjejen på maggen gav extra tyngd.
Tretton cacher blev det på de nästan tre timmarna, fjorton när vi löst earthcachen som ska ha några frågor besvarade.
(Tittut!)
Tycker det är fantastiskt att Göteborg bibehållit detta stora naturområde så nära centrum, och det är ju väldigt populärt. Fattar verkligen inte hur den där så kallade "grandödaren/mördaren" är funtad! Så totalt meningslöst och som fortgått under flera år! Liksom vandaler som saboterar allmänna utsmyckningar och byggnader som är menade att försköna vår tillvaro. Man måste ju antingen vara full av oförstånd, sjuk i huvudet eller må väldigt dåligt på något sätt för att utföra sådan utstuderad förstörelse. Skämmes på er!
Men en bra dag allt som allt. Deklarationen avklarad, en snäll tös och massor av frisk luft!
Bortgjort!
Slutet på dagen
Denna syn mötte mig när jag kom rullande mot vår infart. När en lilltjej är kinkig är det käckt att bara stoppa ned henne i selen och ge sig ut på promenad! Jag hade varit i Partille och kört slut på mig i combat. Sitter där och väntar på att passet ska börja medan instruktör Magnus går runt och samlar in lapparna. När det är min tur känner han igen mig och frågar om jag inte vill haka på och köra någon låt med honom? Klart jag vill, så han ska presentera ett gästspel mitt i passet där jag ska hoppa fram och köra låt tre och fyra! Hoho, det var ju inte riktigt planerat så hann bli lite smånervös, hade jag verkligen koll på koreografin?
Men när det är dags slår adrenalinet till och vi kör så jag bokstavligt talat kissar på mig! Nej riktigt så illa blev det inte, veckans knipövningar har nog gett lite resultat, men Partille var grymma så tusen tack till Magnus som gjorde att jag fick dra ut det där lilla extra och inte enbart småfuskade lite bland deltagarnas anonymitet! :o)
Var riktigt slut till sista powerlåten, vilket kanske hade att göra med min eminenta lunch där efter Boråsmötet samt sista-minuten middagen där jag istället åt desto mera.
(Lunch!)
Angående Borås så blev det en upprepning av förra veckans övning, där vi fick vara på golvet framför kameran i tio minuter. Sedan frågor om hur det kändes och vad jag tänkte när Ronja gjorde si och så, vilket var att sträcka sig och "leka" med en leksak med lite hjälp av mig.
På vägen till Borås får jag en idé. Jag ska börja skriva en "bok" till Ronja! Som ett brev till henne, fast mera omfattande. Tanken är nämligen att låta henne få den sedan när hon fyller antingen arton eller tjugo! Känslor, anekdoter och framsteg som inte känns så relevant eller passande för bloggen, men som kanske kan vara roligt för henne att läsa som vuxen. Inbillar mig att hon sitter där som tjugoåring, öppnar boken och läser "Hej Ronja, grattis på tjugoårsdagen! När jag nu skriver detta är du bara drygt tre månader..."
Jag blev så tänd på denna ide att jag köpte bok och penna med en gång. Velade och rynkade på näsan åt skrivboksutbudet. Ville ha sprialbindning och linjerat, men så är det ju innehållet som är viktigt och inte omslaget så det fick bli denna från Åhléns.
Sedan får vi se om jag hinner ägna detta tillräckligt med tid eller om idén bara rinner ut i sanden. Har inte riktigt bestämt mig heller om jag ska ge den vid arton eller tjugo, vad kan vara lämpligast? Vill att hon ska läsa med en viss insikt i vuxenlivet och föreställningsförmåga av att vara förälder, så tjugo kanske är bäst? I vilket fall känns det rätt kul och jag hoppas på att kunna fullfölja detta. Man behöver ju inte skriva så ofta, annars lär det väl bli hur många böcker som helst med tanke på hur jag kan fladdra iväg i skriverierna! Där är väl den begränsade tidsaspekten under dagarna av godo antar jag.
Jag kommer på mig själv att i bilen ofta snegla upp i backspegeln på min lilltjej där bak. Både för att bara titta till, men också för att förundras över hur söt hon är. Min lilla tjej, sicken morsa du har!
("Kan...inte...hålla...mig....vaken....
omöjligt...jäkla morsan... som... ska... sätta.. mig i... bilen...
... ... zzzzzzzzzzzz!")
En annan utsikt från min plats bakom ratten denna årstid är de som går längs vägarna och städar. I sina lysande kläder går de där och plockar och fyller säck efter säck. Och med tanke på hur tätt de fyllda säckarna sedan står prydligt uppradade längs vägkanten är det en hel del skräp som samlats under året! Jag tycker de gör en grym insats som gör så mycket mer än många säkert är medvetna om. En form av protest eller manifestation eller vad det var av renhållningen i Götet bestod i att renhållarna lät bli att städa under en kort period. Och effekten blev väldigt synbar inom kort tid. På samma sätt som när lokalvårdarna deltog i strejken på skolan när jag jobbade. Det blev snabbt mycket påtagligt hur viktiga deras arbeten är och hur sviniga vi andra som aldrig behövt bry oss om effekterna kan vara. Nej, tummar upp för alla dom som ser till vår miljö och våra arbetsplatser!
Nu har Oo somnat till ordentligt i soffan och lilltjejen har nattats om en gång i sin säng. Får se om det blir lika oroligt som förra natten då jag började förbereda för en natt på soffan med kinkig tjej. Men efter täta uppvaknanden och gråt kom hon ändå till ro där vid två-tretiden. Med tanke på hur lätt nattningen gick ikväll bådar det gott, men man vet ju aldrig. Därför ska jag ta vara på möjligheten till sömn och krypa till kojs nu. Ska bara försöka få med mig min käre make också. Han vill att jag ska väcka honom så han kan flytta sig till sängen, men när han då blir kinkig för att bli väckt har man god lust att strunta i hans uppmaning. :o) God natt!
Lite blött ute
Hemkomna efter en promenad ner till Bergumsvallen lagom till en genomblöt Oo slutfört sin träning med lika blöta småtjejer. Det har regnat hela dagen så det har inte blivit mera än en cache och storhandling i Partille. Fast det är en rätt lagom aktivitet ändå med lilltjejen som får dagen att flyta snabbare. Nu är det klart i alla fall, jag börjar jobba igen från och med nionde maj! Måndagar och tisdagar jobbar jag och så Oo onsdagar till fredagar. Så det bidde inte ett byte rakt av där i augusti som vi först planerat. Vad bra vi har det i Sverige med våra föräldraledigheter!
Imorgon är det dags för Borås igen, herrejösses vad fort veckorna går!
Huffi'n and puffi'n
En souvenir - den förgrymmade bulten! En liten tröst för Oo är att det inte räckte med muskelkraft i alla fall. Eftersom Oo tog Saabis til Malmö var Monica så snäll och passade lilltjejen medan jag körde på tre sommar- och ett vinterdäck till Gothia Bilservice intill Gråbovägen, ett oprövat kort som kunde ta emot med så kort varsel. En liten privat verkstad med en infart knökafull av bilar i olika fason. Inget jätteförtroendeingivande intryck precis, men karln på telefon hade låtit helt ok vilket snabbt också bekräftades när han kom ut ur det lilla garaget. Sedan utspelades en trettio minuters minifars vid namn Lossa Bulten! Först mutterdragare med olika insatser som dock bara renderade mutter (fyndigt jag vet) och ännu en tur in i garagets mörker. En mindre slägga och "bonk-bonk" på den misshandlade bulten och så mera mutterdragare. Nada. Väck med mutterdragaren, ny insats hamrades på och
så vanlig hjulmutternyckel (fick leta på Biltema.se för att hitta namnet), och så ett meterlångt stålrör över för något längre hävarm. Förgäves. Diverse svordomar blandades in i muttrandet och så en ny tur in i garaget. När han så kom ut med migsvetsen höll jag på att brista i skratt. Med en vinkelslip kapades en annan bult som svetsades utanpå den demolerade och så mutterdragare igen som inte mer än brummade till förrän svetsfogen brast. Nytt försök med fler fogar men samma nedslående resultat. Mera bonkande med minisläggan och ny svetsning - fler svordomar och ny tur in i garaget. Större mutter svetsades på och så en halvminut med mutterdragaren och då - triumf! Man kan ju bara vara tacksam för att det bara var en bult, men nu sitter så det sista sommardäcket på kära Gulingen! 
Ilade hem och så blev det en promenad till badsjön i solskenet. Jag är riktigt stolt över mig själv att jag faktiskt ringde och bad om hjälp med barnpassning! Det går framåt! Höhö!Nu är Oo hemma, trött efter intensiv dag i Skåneland och bilkörning så det blir en tidig kväll. Nu är det någon form av gymnastiska övningar på golvet med lilltjejen. Jag forskar inte :o)
Avslutar med en bild på min första bebis!
Inga miniatyrer från igår
(Att bära en bebis, version 1.0)
(Version delux)
(Version á la farfar)
(Och så en från idag, á la hösäck)
Back to work
Jag är välkommen tillbaka till IFK:s vaktstyrka! Eftersom säsongen redan dragit igång har de flesta matcherna redan täckts upp, men till några saknas det folk varav söndagarna funkar för mig. Om nu Oos jobb ger klartecken för vår nya arbets/föräldrafördelning så kommer jag ju att börja jobba måndag och tisdag från och med maj. Detta innebär att jag inte hinner till GAIS- respektive Djurgårdsmatchen som saknade folk, men däremot Trelleborgs och Syrianskas som ligger på söndagar. Kalmarmatchen som kommer nu redan den 25:e är vi i Stockholm och hälsar på systeryster, men två är ju bättre än inget om nu IFK godtar det.
Så då avvaktar jag med fortbildningen tills jag slutat amma och behöver inte känna någon stress för förordnandets skull eftersom jag har två år på mig att gå den. Så combatinstruerandet är på g igen så smått och nu också kanske både ordningsvaktandet och konsultandet! Ger välbehövliga slantar i kassan, just det måste ju ta tag i deklarationen också. Hade lite skön skatteåterbäring som ska bli mer efter att reseersättningen redovisats också. Najs!
Oo är nere och tränar sina fotbollstjejer. Han är inte på bästa humöret eftersom han inte kunnat fullfölja däckbytet på Gulingen. En sketen bult vägrar att släppa och nu är den nästan dragen rund efter alla försök. Olja, värme, ingenting hjälper så snart är den väl dragen helt rund eller så går den av. Jag är glad att det inte var jag som satte på vinterdäcken i höstas!
Så snart han är tillbaka ska vi packa ihop oss och åka upp till Landet. En födelsedagsmiddag för Oo med hela hans familj. Eller vad kallar man det nu? Jag och Ronja är ju hans familj juh, men det är ju hans föräldrar och bror också onekligen.
Kanske redan nämnt det, men vi har fått tillökning vid fågelmataren av ett par Ringduvor! Det är rätt mysigt att se dom picka omkring på gräsmattan. Senaste tillskottet är en Rödhake, men sedan har vi också i det senaste haft en hel flock med Bofinkar. Där glömmer man aldrig ramsan för att komma ihåg deras typiska nedåtgående sång med knorren på slutet: "Snälla-mamma-får-jag-gå-på-bio-ikväll?"
Oo kikar ut genom fönstren, ser att Bofinkarna pickar för fullt och ska erinra sig deras sång: "Var blir det till middag?"
Hahahahaha, inte riktigt korrekt!
(Herr och fru(?) Ringduva!)
Vårdag
Det var tydligen inte så intressant att se morsan laga mat, men känner mig inte särskilt förolämpad. Sele är bra grejer!Solen är på väg ner och en hes Oo slappnar av efter mat och 4-0 seger för sitt älskade GAIS. Han ska ta lilltjejen ut en sväng för att logga en cache för dagen så jag kan passa på att få en stund för mig själv - i bastun! Hohoho!
Riktigt fin dag där jag tränade överkroppen genom att kratta hela framsidan. Sprang runt och lekte lite med kameran också för lite vårbilder. Ulf kom förbi för att också byta sina däck och lite vårtvätt i solskenet.
Kommer säkert att ha träningsvärk imorgon!
Lördagssol
Tio plusgrader i skuggan av vårt hus men kall snålblåst som bara tillåter mys i solen där det är lä.Oo är ute och byter till sommardäck, dvs nu får det vara färdigt med snö och frost för denna säsong! Lilltjejen sover där ute och jag ska göra dom sällskap snart.
Anmälde mig ju till fortbildningen för ordningsvakter i slutet på maj, men undrar nu om jag inte ska vänta lite. Kollade med tillståndsmyndigheten och man har faktiskt fem år på sig att gå fortbildningen innan förordnandet löper ut. Nu är det snart tre år sedan jag gick fortbildningen senast, så jag skulle alltså kunna vänta två år till. Anledningen är om jag finner det lönt att kosta på fortbildningen nu när jag kanske inte kommer att jobba så mycket framgent. Det är ju i princip bara IFK-jobb som gäller, och när säsongen nu dragit igång kanske de har de vakter de behöver.
Nattklubbar har jag fått nog av och det funkar inte att komma hem vid sextiden på morgonen, så danstillställningar och fotbollsmatcher är skitbra uppdrag. Måste alltså kolla med IFK om det finns någon möjlighet för mig att komma in och jobba denna säsong, annars kan jag lika väl vänta med fortbildningen tills jag slutat amma. Utbildningen är ju i polisens sportcenter och jag känner ju till de lokalerna och det besvär det skulle kunna bli att gå ifrån för att pumpa under dagarna. För att inte tala om att köra batongträningen samt bända och bryta med ömma mjölkfyllda tuttar!(April 2009)
Apropå extrajobb så fick jag hoppa in och teama tillsammans med Amanda i torsdags! Helt oplanerat slängde jag ur mig frågan om hon ville ha sällskap då hon uttryckt att hon inte riktigt kände sig så taggad inför passet. Erbjudandet mottogs med förtjusning så jag fick mig ett betydligt tuffare pass än jag tänkt, men oj vad kul! Körde låt 3, 4, 7, 8 och 10 och lyckades förstås röra till det i muy thai-låten vilket jag förstås märkte när det blev dags för kombinationsbyte. Men deltagarna följde så snällt ändå hehe! Ett tråkigt och rätt jobbigt faktum som märktes väldigt tydligt dock var att jag helt klart måste jobba mer med knipövningarna! När vi nu var två och inte tre som körde, dvs jag fick ännu fler låtar att leda vilket innebar än hårdare tempo så funkade inte hopp och höga knän! Jag läcker, och det var bara att känna oändlig tacksamhet för att man hade svarta byxor! Fräscht? Inte särskilt, men vad gör man? Det är ju bara att köra på och banna sig själv för sitt slarv och för att man kanske började träna lite för hårt lite för tidigt efter förlossningen. I slutet på månaden ska jag vikariera för Amanda, dvs då ska jag köra hela passet själv och fåglarna vet hur det kommer att gå med ork, knip och styrkan! Jag kan fortfarande inte hålla plankan och än mindre göra de arm- och benlyft som hör till! Tycker dessutom att jag nu har en tight sporttop, men ändå skumpar det lite väl obekvämt. Vad jobbigt att ha stora bröst, och då tillhör jag ju ändå inte de större varianterna trots mjölkfyllning!
Det lanserades ju sportbh:ar samt träningstoppar med inlägg och det är ju så man kan storkna! Jösses så idiotiskt! Fine att fylla bh:n inför utekvällen eller den speciella klädseln, men för att träna?
(September 2009 och inga problem att hålla tätt!)
Men nu ska jag ut och lapa lite sol. I eftermiddag ska Oo in till stan och kolla på GAIS-match så vi får väl se vad jag hittar på. Maratonpass med knipövningar och planka kanske?
Summa summarum
Hinner inte skriva så ofta eller mycket jag skulle vilja, bara tråkiga stressinlägg när man haft tillfälle. Men ändå får man väl anse att det blir mer och oftare än det kunnat vara om lilltjejen inte varit så snäll.Oo har snöat in totalt i Tower Defense på sin iFån, han äter, andas och lever för att placera ut sina apor och smälla ballonger. Ack!
Veckans Borås-möte började med att fru P nästan bad om ursäkt för att hon varit så burdus och "på" i sina frågor förra veckan. Öh, va? Snacka om att inte alls hålla med! Jag tycker snarare bara det är bra med raka direkta frågor och gillar de tankar de kan väcka och den självinsikt de kräver och främjar.
(Ska vi sätta igång snart eller?)
Sedan blev det den där metoden "Titta vänta fundera" där jag instruerades att placera mig på golvet med lilltjejen, intill för att vara tillgänglig. Sedan skulle jag då vänta på att hon skulle visa initiativ till något som jag kunde haka på. Det blev prat, en väldans massa prat där vi "ääooh"-ade med varandra framför kameran. Sedan tränades nacken med magläge varpå hon vände hon blicken mot en leksak som jag då interagerade med tillsammans med henne.
När kameran slagits av fick jag feedback. När hon pratar ska jag låta henne "prata" färdigt och sedan "prata" tillbaka, tystna när hon börjar igen och så vidare så att det blir en faktiskt "dialog". Lägligt nog blev hon pratsugen en stund senare varpå jag provade att inte "prata i munnen" på henne som jag alltid gjort och då höll vi på hur länge som helst! Det blev en egen mindre avancerad variant av You Tube-tvillingarna! Hihi!
Metoden handlar alltså om att ge sig tid se barnets behov, då man så ofta inte har tålamod eller förstår vad de faktiskt vill. Ett exempel jag fick göra var när hon låg på rygg och hade fäst blicken på en leksak, så där riktigt råstirrade som hon kan göra ibland.
"Titta vad hon jobbar, titta vad hon anstränger sig för att nå den" Säger fru P och jag höjer på ögonbrynen då jag bara tycker hon glor och sprattlar som vanligt. Jag ombeds flytta leksaken lite närmare och sprattlet intensifieras, ok hon kanske faktiskt vill komma åt den ändå! När små tecken på otålighet och frustration börjar synas och höras ger vi henne leksaken och med synbar tillfredsställelse hugger hon tag och drar den till munnen. I vanliga fall hade jag uppfattat otåligheten som "Nehej, nu är det inte kul att ligga ner längre, då gör vi något annat", vilket varit att plocka upp henne och gå runt eller flytta till sittern. Då hade hon alltså avbrutits i sina försök och sin "träning".
Så summa summarum verkar det handla om att lära sig tolka hennes signaler och uppmuntra hennes avsikter. Jag får frågan hur det känts när vi "pratat" och interagerat med leksaken, och visst är det roligare när man märker hur hon reagerar positivt och får respons tillbaka. Det är väl det som är poängen, att jag genom att lära mig tolka henne, öka vår kommunikation och därmed anknytning till varandra. Det var ju då bara det där inte helt lätta att just se dessa signaler och dessutom finna balansen för lagom utmaning för henne.
Just det, notera det där You Tube-klippet jag lade in. Innan lilltjejens ankomst var det något som bara gjort mig nere, arg, frustrerad och anti, så skåda mina framsteg, jag kan titta på andra bebisar hoho!
Det bidde en riktigt härlig eftermiddag och kväll med strålande sol och massa plusgrader. Igår var det blåsigt värre, så min sväng in till stan för första gången med lilltjejen blev ingen hit, vi höll på att blåsa bort! Passade på att titta upp till kontoret för att ta upp våra nya planer för min föräldraledighet. Vi tänkte köra 2-3 från och med maj, dvs att jag jobbar måndag och tisdag och sedan Oo onsdag till fredag. Så kör vi så till oktober då Oo tar över heltid med lilltjejen i tre månader tills hon fyller ett. Känns som det kan bli rätt bra faktiskt!
(I ett blåsigt Göteborg)
Men nu är det dags för...
...fredagsmys!!
I efterskott
Grattis min älskade Oo! En föga rolig men användbar present i form av bilfäste för gps:en överlämnades till ömsint tillagad middag. Därefter en lätt kvällspromenad som resulterade i kavande genom oländig terräng i ett försök att finna stigen runt Älsjön. Visst fann vi den och följde den tills vadarstövlar varit nödvändigt för att komma vidare. Gå tillbaka samma väg? Tråkigt, nej rätt in i snårskogen för alternativ väg hem igen! Oo fick fullt upp med att skydda lilltjejen mot grenar och kvistar, för det är ju ingen öppen och behaglig bokskog precis! Det blev en svettig dryg timme innan vi hittade ut i närheten av lekplatsen.(Somliga kunde ju bokstavligt talat bara hänga med och slappa!)
Den där mattehjälpen jag hoppades på var ju bara att glömma när det var två småbarn med i bilden. Och när det dessutom visade sig att det inte bara var mattehjälp som önskades utan även kompisskap och hopp om vidare kontakt som hintades grämde sig undertecknad och förbannade sin snällhet och suktan efter att undervisa. Jag vill inte ha några nya kompisar! Gav mig ju en klapp på axeln där jag faktiskt tog initiativ till fika förra veckan eller när det nu var. Haha, titta, jag kan visst vara social! Men varför i tusan gjorde jag det egentligen? Jag vill ju innerst inne inte, utan det var bara outtalade förväntningar och god uppfostran som hamrade ned min tvekan. Så då sitter man nu här där man praktiskt taget fått fly hemmet av rädsla för spontant besök! Jag är så patetisk! För att inte tala om osocial! Och nu ska man ha ytterligare dåligt samvete för en relation man inte vill bygga vidare på, dumma mig!
Hinner inte orera mer över detta, har middag att fixa innan träning i Kållered. Passar bra att jag får avreagera mig på ett combatpass!
Bryt
Kom lite sent och då sjöngs det för fullt, så satte mig lite försynt med lilltjejen utanför ringen och lyssnade. Hon var klart intresserad, och när jag flyttade ned henne på madrass på golvet var det stora ögon, all fokus mot ljudkällan och full fart på armar och ben. Undrar om vår tjej är understimulerad tro? Xo)
Fick höra nya varianter av både "Lilla snigel", "Imse vimse spindel" och nåt mer, och även om det säkert är väldigt givande för de små så kände jag mig otroligt malplacerad där! Säkert givande för de vuxna också att vid fikastunden efteråt få umgås lite, men jag har uppenbarligen inte uppnått det behovet ännu då jag bara ville därifrån.
Det fanns ingen möjlighet för matte i alla fall i det stojet, så hon kommer hit imorgon förmiddag istället. Tydligen är det ekvationer som gäller vilket ska bli kul! Umgås? Nja. Undervisa? Tjoho! :o)
Utför
Fortfarande år 2008, men tolv månader före gårdagens visade foton, och en sisådär 40 graders skillnad. Jag har precis mulat Oo i snön utanför vår stuga (Oo hävdar tvärtom men så minns inte jag det). Det är andra året vi är uppe med hela hans familj och traditionen har hållit i sig. Året innan hade jag precis lärt känna honom, men ändå beslöt jag att följa med! Jag måste ha varit riktigt sugen på att åka skidor! Hehe!Nackdelen med att bo här nere är ju frånvaron av utförsmöjligheter. Nu är det ju endast tack vare Oos familj som det i alla fall blir en gång per år. Tänk vad många timmar man tillbringade i Strömlidabacken när man var barn och senare Vallsberget, och så Dundret i princip varje år. Man började ju där som liten stinta att åka stödd mellan pappas eller mammas knän, för att snart tillhöra de där knattarna som utan stavar och gigantiska glasögon utan förbehåll störta ned för backarna. Vill minnas att jag gjorde rätt hyfsat "Daffy" där ett tag, medan ryggkliaren slutade i snöplig krasch alldeles intill liften.
(Kunde varit jag!)
Sälen året innan tillsammans med Oo och hans familj fick jag för första gången se dessa ypperligt barnvänliga backar och liftar. Den minsta med minimal lutning och rullband för att ta sig upp! Knoddarna ställde sig helt enkelt sonika på detta band och stod rätt upp och ned de tiotal metrarna till backens början. Va? I Strömlida var det ett vanligt rep som gick runt, runt och så var det bara att grabba tag med de små nävarna för glatta livet. Man kom så högt upp som man orkade hålla i sig. Sista branten var jobbig, och ville man inte glida bakåt och bilda hög med de bakomvarande så fick man vinkla skidorna nittio grader och "kliva av". Såg några år senare att de uppgraderat till någon form av knappvariant, eller handtagsliknande. En skolresa med en av mina nior åkte vi upp till Branäs och då fick jag för första gången åka kabinlift! I Sälen blev det också premiär med sittlift. Vilken lyx! Undrar hur många timmar man stått och frusit eller kämpat i T-liftar egentligen? Eller ska man säga ankarlift?
Min dag
Hallå där, en spruta sjukdomar i vardera benet och så får man inte ens ett Bamseplåster! Det goda humöret försvann lika snabbt som sprutornas innehåll tömdes, men sekunden senare var det bra igen. Det är noterat i handlingarna att hon på sin tremånadersdag uppnått 62 cm och dryga 6,7 kilo.(Buääh!)
(Lunch i farten - eller inte)
(Lunch till mamma)
Det blev några timmar för att hämta framkallade foton, inhandla febernedsättande utifall att, misslyckas med att hitta två cacher och handla.
Oo följer en IFK-match med stort intresse(?) och jag känner mig alldeles för disträ för att få ned något kvalitativt här just nu.
Läge för DS alltså intill Oo i soffan!
(Efterrätt till mamma!)
Tre månader
Fortsätter på gårdagens opanerade "tema" och hoppar tillbaka till maj 2008. Naturpasset har tagit oss till en sjö någonstans ute i någonstans. Vi har ännu inte hittat Geocachingen men strävar ändå efter aktiviteter utomhus och Naturpasset är ett jättefint alternativ! Minns att jag köpte det när jag bodde i Umeå också. Glömmer aldrig en tur där uppe när jag och min dåvarande sambo letade en kontroll i riktig rejäl snårskog och myggen höll på att driva oss till vansinne. Det var infernaliskt med mygg! Myggens nationella stormöte precis där och då! Bäst vi kämpar oss fram där efter kontrollen möter vi två killar varav en traskar omkring i shorts och t-shirt, glatt ignorerandes det faktum att hans bara hud knappt var synlig under alla mygg! Brr!
Får lägga in en bild på vår tremånaders också, direkt från vår säng där hon brukar bli kvar efter frukostmålet. Tre månader idag vilket ska firas med en vaccinationsspruta i vardera låret. Grattis, grattis och varsågod!
Sedan får vi se om hon som många andra får lite feber och allmän kinkighet efteråt. Vad var det nu för cocktail hon skulle få? Difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Hib och pneumokocker, mumsfilibabba!
(Lyckligt ovetande)
Tajmade in spiralandet perfekt då mensandet är igång igen. Är inte det ganska tidigt efter förlossning med tanke på att jag helammar? Alla är vi ju olika, men det har onekligen varit välsignat skönt att slippa det där eländet under så många månader! Eller kanske jag blöder på grund av spiralen? Men näe, så mycket kunde det väl inte bli? Asch man får väl se.
Mulet å kulet
Blött och grått men nästan tio plusgrader på utsidan. I kontrast till detta samt brist på egen fotoinspiration läggar jag in en bild från Kap Verde. Minns det så väl där vi satt på uteserveringen efter ett flytande dopp i en supersalt sjö. Maten var sådär som över huvudtaget i det ännu relativt oexploaterade samhället, och så dessa grabbar som åstadkom dessa trick endast med ett gammalt däck! December 2007, en halv evighet sedan.
Oo är nere och kör med fotbollstjejerna för att sedan handla och ta dagens cache. Inte många knop idag, en riktig söndag med andra ord. Det har hållit i sig så länge nu för att kunna kallas slump, lilltjejens fantastiska sovvanor! Kanske jag inte borde skriva något om det med risk att det då vänder, men kan ju inte låta bli. Hon är inte alltid redo att sova när vi vill, men en kortare vända upp och hon somnar sedan oftast innan klockan passerat elva. Idag vaknade hon vid åttatiden liksom igår och på vardagarna strax efter Oo åkt till jobbet efter sju. Då blir det mjölkfrukost, blöjbyte, lite sprattel och surr ungefär en timme innan hon somnar om igen. Så nu slumrar hon i sittern på köksön och har så gjort sedan Oo åkte iväg! Första månaden kunde man lida av viss sömnbrist, men ändå långt ifrån vad det kunnat vara. Inga maratonskrikanden eller av den sort som får öronen att dra ihop sig, så inte konstigt jag har lättare för de positiva känslorna. Passar på att njuta så länge det varar min snälla tjej!
Har suttit och lekt lite med gamla foton, då den välbehövliga framkallningen där i veckan gav viss blodad tand. Det finns ju så otroligt mycket fint och roligt man kan göra med sina foton nu och vi har ju aldrig framkallat något så det är sannerligen på tiden!
Plötsligt längtar jag vansinnigt efter en solsemester!
Jag är en fisk
Pratar med Oo som är ute på egna äventyr med vår tösabit. Jepps, Linda njuter av egentid och har klart som korvspad avnjutit en lång skön bastu!Oo har dragit upp till Landet samt Stenungsund för att hälsa på sina föräldrar samt mormor. Nu var han ute och cachade vid den fina havsnära cykelvägen där jag åkt inlines många, många gånger. Det saknar jag! Här finns inga riktigt bra inlinesvägar, och framför allt inte i så vackra omgivningar som vägen från Stora Höga och in mot Stenungsund. När Hakefjorden låg spegelblank och Tjörnbron tornade upp sig i bakgrunden. Underbart!
Tredje maskinen tvätt rumlar i tvättstugan, har dammsugat och slagit in paket (någon fyller ju år snart!). Dessutom avnjutit en delikat lunch. När man har egentid vill man inte slösa den på att laga mat! Det blev faktiskt en kokt majskolv också till efterrätt. Det är väl en grönsak av något slag va, och så multivitaminen om nu någon inte såg den i bilden, nyttigt värre! Hoho!
Fick lite mensliknande värk igår vilket tydligen är vanligt efter spiralinsättande. Nästan ingenting idag, så förhoppningsvis tillhör min livmoder dom som finner sig tillrätta med en plastklädd koppargrej som inneboende. Får dock se om man får menstruationer á la blodbad sedan istället, då de tydligen kan bli rikligare. Och mer långvariga. En som efter femtioelva års pillerknaprande blivit bortskämd med knappt någon mens alls lär väl uppfatta en hyfsat normal som rena blodbadet. Ack ja!
Återkopplar lite till min psykologsession där i torsdags och min förmåga att ha värsta möjliga föreställningar om allt möjligt. Detta att det skulle grunda sig i en form av försvar mot eventuella besvikelser gör en koppling till mitt kyliga intryck inte allt för fjärran. Jag skulle nog inte själv beteckna mig som en kall person, men tänker jag efter och försöker se mig ur andras ögon är det kanske möjligt att det är just så jag uppfattas. Kall, ointresserad eller till och med stroppig. Eller som en närstående bekräftade när jag lade fram dessa funderingar: "Nej, du visar aldrig några känslor". Även tidigare relationer har nämnt detta, direkt eller indirekt till mig, att jag är svår att prata med och just kall. Spontant vill jag inte alls hålla med om detta, men sedan inser jag att det är sant. Det beror på vad det handlar om, och när det kommer till personliga diskussioner där jag känslomässigt är inblandad har jag en förmåga att stänga av. Det är ju i just dom sammanhangen som jag lärt mig lägga locket på, bli helt nollställd. Jag tycker faktiskt inte om att dra upp uppväxten hela tiden, det känns som en dålig ursäkt och klichéartat utan like, men tyvärr uppfyller jag dom kriterierna i detta fall. Mamma ville ju att jag skulle reagera, bli arg eller helst av allt gråta, för då hade hon ju vunnit, så då utarbetade man metoder för att inte göra just detta. Metoder som blev till ens normala sätt att hantera jobbiga personliga situationer. Skulle detta ha påverkat mig så pass att jag ligger i konstant "nolläge" även när jag inte är känslomässigt utmanad? Kanske. Kanske det är därför jag trivs bättre för mig själv, för utan relationer eliminerar man ju risken för att hamna i just känslomässiga utmaningar. Men då skulle jag väl sökt en total ensamhet och inte den tvåsamhet jag så gott som alltid levt i, och istället sökt mig stor men ytlig umgängeskrest utan djupare band eller förpliktelser. Och tvåsamheten är väl den som kan vara mest utmanande av alla relationer, där man tvingas öppna och verkligen blotta sig själv för den andre? Sällan är man så sårbar som när man öppnar sitt hjärta för en annan, vilket väl också krävs för en förbehållslös och trygg relation?
Hur som helst så vet jag inte om mitt på utsidan känslomässiga vakuum bottnar i uppväxtens prägling, men tycker inte det spelar någon roll. Än sen om jag blivit kall som en fisk på grund av knepig uppväxt, nu är jag den jag är och strunt i orsakerna. Men både psykolog ett och två vill nu att jag ska jobba med detta känsloregister. Nummer ett ville ju att jag skulle träna på att visa mina känslor, visa när jag är arg, glad eller ledsen, och då verkligen visa. Inte på ett behärskat slätstruket sätt eller inte alls som är min vanliga melodi. Problemet är bara som jag försökt förklara, att jag inte blir så där jätteglad, eller jättearg. Det är inte så att jag trycker ned uppflammande känslor, det finns inga flammor att ge utlopp för! Det är så sällan jag blivit så där riktigt glad, eller ivrig, eller arg, eller ledsen. Flest gånger jag egentligen kan erinra mig var när jag jobbade som lärare. Varför det? Undrar förstås psykologen snabbt. Tja, för där var jag så engagerad i mina elever, jag lade så mycket tid och energi, ja jag drar till med en klyscha, hela mitt hjärta i mina elever att jag omöjligt kunde hålla mig känslomässigt nollställd till dom. Kanske inte så professionellt enligt många, vilket kanske också var anledningen till att jag gick i väggen. Hur kändes det då, att vara så engagerad? Frågar hon vidare. Det var jätterolligt, blir mitt svar. Det var en jätterolig tid, men samtidigt dränerade den mig på energi. Det kostar att engagera sig så mycket men inte räcka till, att vilja mer än man klarar av. Jag saknar lärarjobbet massor, men då jag har den förmågan att vilja så mycket så funkar det inte eftersom jag inte kan begränsa mitt engagemang. Hur ska man kunna begränsa sig när det är andra människor det handlar om? Unga människor? En del hävdar att det inte är ens jobb, att bry sig. Men hur fanken kan man låta bli? Jag kunde det då inte!
Men nu hamnade jag kanske lite väl off track. Poängen var att jag väldigt sällan har toppar och dalar. Jag är ett ständigt nolläge, där det förvisso kan krusa lite på insidan. Det är detta som Oo har en förmåga att dra ur mig, det jag egentligen tänker och tycker. Jobbige Oo.
Psykolog nummer två ska ju nu också jobba med mig för att få mig att visa mina känslor, uppmuntrar när jag ger lilltjejen en liten strykning över kinden eller rättar till henne medan jag ammar. Det låter så basalt och fånigt, men tydligen är jag ju på den nivån. Det är svårt att locka fram känslor ur en fisk, särskilt när fisken bara känner till smaken av vatten och hur man simmar och äter. Denna fisk har dessutom varit rätt nöjd med att bara smaka vatten, simma från A till B och käka Billyspizzor, men när det påverkar hennes yngel finner hon sig i sitt öde och jobbar på sitt känslomässiga register. Duktig fisk.
Desillusionerad?
En optimal lunch i Borås efter en knepigt placerad cache intill fotbollsarenan. 
Tog en sväng i Knalleland och kunde ju inte låta bli en halva-pris body med katt på, eller en med kanelbullar! Hur coolt är inte det? Lyckades motstå den med semlor...
En trött nybadad tjej i babysittern intill mig på bordet somnar förhoppningsvis snart så jag kan fokusera på att sammanfatta gårdagens psykologsession.
Hon fortsätter att leta lådor att öppna och likt Pandoras box hoppas på att något ska explodera ut. Denna gång gick hon in mera på min adoption. Tänkte jag något på det faktum att jag blivit lämnad? Själva handlingen däri? Att jag med min nyfunna spirande mammainstinkt börjat tänka mera på att min mamma, också ny i sin situation beslöt att lämna bort mig? Hur kan hon ha känt? Hur kan hon ha tänkt?
Det har jag faktiskt inte alls ägnat en tanke förrän fru psykolog nu tog upp det. Hon pressar på: Hon lämnade ju en lapp med ditt namn och födelsedatum, kan inte det tyda på en viss sorg eller omtanke för dig? Hon lade ju inte ut dig i skogen, utan ville ju uppenbarligen att någon skulle ta hand om dig.
Vad är hon ute efter? Att jag ska få dåligt samvete? Att jag ska se framför mig hur hon med tårarna rinnande lägger ned det lilla byltet som jag nu i min nya roll så tydligt kan se framför mig, sticker ned den lilla handskrivna lappen, samlar allt sitt mod och intalar sig att det är det bästa för mig innan hon snabbt går därifrån? Stackars mamma, tack för den! Bara för att jag med min starka inlevelseförmåga nu sitter här med mina egna tårar rinnande. Jag borde bli regissör!
Skitsnack, vad ska det vara bra för? Jag har ju ingen aning om under vilka omständigheter jag lämnades och kan heller inte få reda på dom, så varför ens fundera på det?
Fru P kommer med teorin att jag kanske blockerar mina känslor kring detta och frågar vidare vad jag haft för funderingar kring mina biologiska föräldrar. Jag säger som det är, att jag inte funderat särskilt mycket just för att det är ganska meningslöst. Att jag inte ens som liten hade någon glorifierad fantasi om en vacker men omöjlig kärlekssaga där hon inte fann annan utväg än att lämna bort mig. Att jag först som vuxen bara uttryckt en viss nyfikenhet för hur de ser ut, just för att jag är så fashinerad av det yttre genetiska arvet, men ingen för att träffa eller lära känna dom. Att jag senare också snarare ser det som troligare att hon var en prostituerad som såg verkligheten i vitögat och hoppades att någon annan kunde ta bättre hand om mig, eller helt sonika inte ville ha mig. Och jag om någon vet väl att man mycket väl kan känna så!
Upptakten till hennes adoptionsspånande är min ständiga negativa inställning till graviditet, förlossning och barnahavande, varför jag ständigt förväntar mig det värsta. Jag förklarar att det alltid varit min strategi, att alltid förvänta mig det värsta, vare sig det gällt nya arbeten eller relationer, MEN inte så att jag går och låter dessa tankar äta upp mig och som många anser tänker så mycket att det blir självuppfyllande. Varför? Frågar hon, och nämner mitt senaste exempel där jag förvånas så över hur snäll lilltjejen är och bara väntar på att det ska vända. Varför förväntar du dig att det ska brisera? För att jag inte ska bli besviken, tagen på sängen, chockeras över hur det kanske blir. Det är så inpräglat hos mig, och har enligt mig också fungerat väldigt bra. Jag kan se tillbaka på graviditeten med mer positiva ögon att den gick så mycket lättare än jag fruktat, liksom förlossningen och nu tills vidare också föräldraskapet.
Fru P kallar det min utvecklade överlevnadsstrategi, vilket jag kanske håller med om utan att jag funnit just det ordet. Det blev liksom bara att man alltid förberedde sig på det värsta för att slippa bli besviken, att hon skulle vara full när man kom hem, att hon skulle skämma ut sig när man träffade andra, att hon tog sig in genom ens låsta dörr när man lagt sig för natten, att de skulle bråka också den dagen och så vidare. Ofrånkomligt blev man ju besviken ändå, men inte lika mycket. Så den inställningen hängde bara med eftersom det var så jag formades att bli, och den har ju bara visat sig behövlig och nödvändig. Ex-pojkvänner som läst ens dagböcker, vänner och familj som druckit för mycket. Förtroenden som brutits och oväntade sidor hos sådana man trodde sig känna.
Jag antar att fru P är ute efter någon form av nyckel, grunden till denna inställning hos mig vilket skulle vara besvikelsen med stort B: Att bli lämnad av sin riktiga mamma (pappa nämdes inte ens, varför det?)
Det hade kanske varit trevligt att kunna tillfredsställa detta psykologska spår, men jag vet faktiskt inte om jag kan hålla med där. Jag känner mig inte sviken, eller ratad, eller vad alla de i "Saknad" och "Spårlöst" kanske känner. Jag fick det ju bra, hon gjorde mig ju en tjänst. Jag hade inte varit där jag är idag om hon inte fattat det beslutet att lämna mig, och jag spekulerar inte i något alternativt "tänk om"-liv.
Men så säger fru P detta att jag kanske blockerar något. Det känns inte som att jag gör det, men så är det väl kanske om man nu gör det. Det är hennes jobb att ta reda på det, och som hon säger: "Antingen är det något där eller så är det det inte, men då vet vi det."
Hon har inte tagit upp min abort som en annan låda att kika i, men det kanske kommer. Den är ju för uppenbar för en psykolog att missa, nybliven mamma och ett tidigare aborterat foster, vilken uppenbar konflikt! Eller inte. Hon vet nog hur man gläntar på locket och rotar runt i dess dammiga gömmor.
Nästa vecka ska vi tydligen prova något nytt som några kloka människor tagit fram: "Watch, wait and wonder", en metod som "forskning tagit fram för att hjälpa föräldrar och barn att kryta an, engagera sig och relatera till varandra". Läser lite i instruktionen och undrar hur detta ska genomföras med en tremånaders bebis, men fru P verkar inte se något hinder. Det verkar som man ska "ge utrymme" för barnets lek och bara själv se till att finnas tillgänglig fysiskt. Inte ta eget initiativ utan bara vänta om barnet eventuellt gör det, och om så blir fallet verkligen visa engagemang och uppmärksamhet. Jahapp, vi får väl se.
